Schlingmann och drömmen om amazonia

Jag hade tidigare tänkt kommentera en intressant kolumn i SvD av Pernilla Ström, från sjunde september, med rubriken ”Strukturtänkandets krösamajor”. Det fanns något i tonen i denna som skavde, vid sidan av många bra poänger, men som jag då inte kunde sätta fingret på. Sen blev den, som så mycket annat, liggande i en hög. Men så igår kommenterade Pär Ström och tipsade om en debattartikel i dagens DN, och jag tyckte mig se en koppling som jag vill försöka utforska vidare.

Egentligen handlar detta om två parallella spår, som jag varit inne på tidigare. Ja, egentligen är det något som vi alla (som engagerar oss i radikalfeministisk kritik), hela tiden förhåller oss till. Å ena sidan har vi den allt mer radikaliserade och växande politiska feminismen (inte minst synlig genom FI’s framgångar), och å andra sidan den verklighet som inte längre går att dölja, att vår tids riktigt stora förlorare är pojkar och män.

Samtidigt som vi alltså har en utveckling – och detta är det enkelt att verifiera genom siffror och fakta – där framför allt pojkar stöts bort från samhället och där mäns skyddsvärde (människovärde), ständigt viftas bort, har vi en parallell utveckling där den allra mest mansfientliga, antihumanistiska och hatiska feminismen vinner terräng. Genom feministiska medier får vi dagligen höra om kvinnans underordning och det skadliga patriarkatet som förtrycker tjejer och kvinnor. Journalister i allt från ”borgerlig” press ända till långt ut på vänsterkanten, och genom hela Public service alla kanaler, låter oss hela tiden veta att svenska kvinnor lever i en utsatthet (i samhällets alla områden), som drabbar dem från morgon till kväll. Och skyldiga är framförallt de svenska männen som glider fram i en överordnad och arrogant könsmakt. De tillhör, som det heter, det så kallade Patriarkatet.

Kvinnor har lägre löner, får vi höra. Kvinnor drabbas av våld, får vi höra. Kvinnors arbetsmiljö är oacceptabel, får vi höra. Tjejer mobbas, får vi höra. De mår sämst, får vi höra. Tjejer och kvinnor näthatas, får vi höra, och allra mest kvinnliga journalister (och feminister), får vi också höra. Kvinnor är bättre för miljön, får vi höra, rent av bättre människor och mer ansvarstagande sådana, får vi höra, så till den grad att män behöver omskolas för att bli mer som kvinnor. Kvinnor diskrimineras i sjukvården, får vi höra. Kvinnor diskrimineras när det skall plogas, får vi höra. Kvinnor arbetar gratis efter klockan 15.53, får vi höra. Kvinnor drabbas dessutom värst av räntor, sms-lån, semestertider, krig, högre utbildning, pendeltågsförseningar, sömnstörningar, ett längre liv, höjd skatt och klimatförändringar. De drabbas rent av värre av sina egna brott, får vi höra. Och de får alla 3,6 miljoner kroner mindre betalt under en livstid, får vi höra, jämfört med de förtryckande männen.

Kvinnor i Sverige 2014 är, om vi skall förstå feministerna rätt, ett slags trasproletariat, som får vara tacksamma för de smulor som slängs åt dem från patriarkatets salonger. Och mellan smulfångandet måste de ju också värja sig från den våldtäktskultur som patriarkatet har instiftat och som uppmuntrar alla män att våldföra sig på både stora och små, var- och närsomhelst.

I verkligheten ser det ju lite annorlunda ut. I verkligheten är det som sagt pojkarna och männen som är de stora förlorarna.

I verkligheten har inte kvinnor lägre löner (däremot har yrken dit många kvinnor söker sig ofta lägre löner, vården till exempel, vilket är en annan diskussion). Tvärtom har unga kvinnor i västvärldens storstäder högre löner än sina jämnåriga manliga vänner (vilket DN-artikeln nedan också slår fast). I verkligheten drabbas långt fler män av våld än kvinnor. I verkligheten är över 95% av de som dör på sina arbetsplatser män. I verkligheten drabbas betydligt fler manliga journalister av näthat. Fler män arbetar också för att försöka lösa klimatfrågorna genom bland annat klimatsmart teknologi. I verkligheten lever män mellan fyra och fem år kortare än kvinnor och det satsas betydligt mindre på typiskt manliga sjukdomar (som prostatacancer), jämfört med kvinnliga (som bröstcancer). Män döms också hårdare i rättssystemet (för samma brott), och pojkar och män begår självmord mellan tre och fyra gånger så ofta jämfört med tjejer och kvinnor. Utanförskap, hemlöshet, missbruk och för tidig död är också i första hand manliga domäner, där ute i verkligheten.

Dessutom, och det är kanske det allra viktigaste, slås pojkarna och de unga männen ut i den svenska skolan. Den systematiska betygsdiskrimineringen spelar säkert en roll men problemet är djupare, både strukturellt och ideologiskt. Man har skapat en skola som inte passar för pojkar, tvärtom har den skräddarsytts för flickors behov (och de pojkar som inte vill anpassa sig kan ta sitt pick och pack och gå). Så ser det ut och har sett ut i 15–20 år nu. Och att pojkarna går sin väg råder det inga tvivel om. Idag är endast omkring 25% av högskolestudenterna män. I många populära högskoleutbildningar finns inga eller endaste ett fåtal män kvar bland studenterna.

Man skulle kunna tro att vetskapen om denna utveckling betydde något för de som brukar tala sig varma om ”jämställdheten”. Att den, också när den så tydligt visar att haveriet för pojkarna ser ut att öka för varje år, innebar någon form av självreflektion från feminister och myndigheter? Kanske hade man kunnat förvänta sig en analys, åtminstone kring vart alla de hundratusentals misslyckade unga männen ämnade ta vägen?

Men nej, någon sådan får vi inte. Och det är här detta med den andra parallella utvecklingen kommer in. Den nästan biologiska (och fascistiska), tron på kvinnan som en bättre och mer ”ansvarstagande” art. Här blir också de nyliberala och moderata spinndoktorerna Per Schlingmann och Kjell A Nordström i sin debattartikel nästan övertydliga.

De här männen finns inte.

[Fortsättning följer]

Annons