Schlingmann och drömmen om amazonia, del 2

[Jag råkade i all hast posta delar av ett ofärdigt utkast igår (som en del läsare säkert märkte). Därför har jag tagit bort ett stycke text (från gårdagens inlägg), och lägger in den tänkta fortsättningen idag istället]

Det handlar alltså om två parallella berättelser. Feministernas standardberättelse (som oftast har en vänsterprägel), den som också sprids över praktiskt taget hela medialandskapet, är den om kvinnans underordning och utsatthet. I dessa sammanhang brukar man också använda begreppet ”jämställdhet” som kodord för behovet av mer feminism. Men i den andra berättelsen (som oftare förs fram av borgerliga feminister), är det kvinnan som är överordnad och vinnaren (och inte alls utsatt). I denna berättelse undviker man oftast att prata om förlorarna och de verkligt utsatta (männen), och ”jämställdhet” är heller ingenting man fäster någon större vikt vid. Här är överordningen positivt laddad och ”häftig”.

Den andra berättelsen är visserligen mer sanningsenlig, den beskriver verkligheten som den faktiskt ser ut i de flesta västländer idag, men den gör det med en hjärtlöshet och kyla som borde få de flesta utan empatistörning att vakna upp. Men kanske är det just de två berättelsernas växelvisa behov av varandra som visar sig här. Att bete sig hjärtlöst och finna gjädje i andra människors elände blir bara möjligt om man upplever sin egen framgång som någon form av ”revansch”. Att det är ”rätt åt” den som det går illa för. Detta tycker jag fångas bra genom Rocki när hon myntar begreppet ”hämndfeministerna”.

Och det är i detta som Schlingmann och Nordström hittar näring för sin artikel (och kommande bok, skulle jag tro). Drömmen om amazonia är ett projekt som håller på att bli verklighet, och författarna kan inte dölja sin förtjusning. En renare och bättre värld, äntligen befriad från jobbiga och krävande män (utom sådana män som Schlingmann och Nordström själva då, måste vi anta), där fräscha och feminiserade storstäder får växa fram i ett slags marknadsliberalt, könsseparatistiskt paradis.

Begrepp som omtanke, solidaritet och alla människors lika värde ter sig mossiga i denna nya ”världsordning”, där de starka, vinnande och självförverkligande kvinnorna tar för sig och står i centrum. Glöm unkna föreställningar om jämställdhet! I Schlingmann och Nordströms rosaskimrande paradis finns det inte plats för förlorare. De skriver till och med om kvinnors längre liv som om det vore en tävling, där kvinnorna har korats till vinnare. Vi förnimmer den slags Annie Lööf-feminism som vi vant oss vid från borgerligt håll, och vars tonläge jag i någon mening också återfann i Pernilla Ströms två veckor gamla kolumn i SvD. Det är när det tidigare sympatiska ”You Go, Girl”, har omvandlats till en slags beräknad hänsynslöshet. En version av feminismen där tankefiguren ”den starkes rätt”, blev ledord i samma ögonblick som det uppdagades att kvinnor lika gärna kan vara överordnade.

Ström (inte att förväxlas med jämställdismens grundare Pär Ström), skriver visserligen bra om framför allt identitetspolitikens vansinne:

”Bland det tristaste i tidens debatter är kulturvänsterns snudd på patologiska behov av att gruppera och etikettera människor. Vi är inte individer. Vi är delar av strukturer; predeterminerade av vår hudfärg, vårt kön, vår etnicitet. Nåde den som söker tala utifrån andra erfarenheter. Och nåde den som vägrar att låta sig grupperas eller rasifieras.”

Och i grunden delar jag också synen att framför allt vänsterfeminismen är förkrympande (för kvinnor), i sitt ständiga försvar av offerpositionen och utsatthetsprivilegiet. Det är naturligtvis förödande för både självkänsla och initiativkraft att påstås vara ett offer, ständigt utsatt för ett (osynligt) förtryck. Det jag har problem med i Ströms text är dock oförmågan – och det är här som jag vill anlägga en beröring till Schlingmann och Nordströms artikel – att se bakom sin egen berättelse och förstå dess konsekvenser. Ström märker inte av några glastak (och det är väl bra), och även om hon lite slarvigt skriver att ”[v]isst har vi alla exempel på hur medelmåttiga män glidit förbi meriterade kvinnor” (hur många som sett medelmåttiga kvinnor glida förbi meriterade män framgår inte), så är andemeningen att kvinnor egentligen är vinnarna i dagens samhälle (de har bara inte förstått det ännu):

”[J]ag såg mig runt i lokalen. Här satt mediechefer, VD:ar för reklambyråer, generaldirektörer, styrelseproffs, entreprenörer – samtliga ytterst framgångsrika personer, samtliga kvinnor. Nog fanns här flertaliga bevis för att det går att knacka sig genom det där glastaket. Och för adepterna väntade en ytterst privilegierad tillvaro: en fantastisk utbildning, ett enormt kontaktnät och arbetsgivare som stod på kö. Så det var sannerligen inte synd om vare sig dem eller oss! Vilket jag sade. Adepterna såg genast gladare ut. Det gjorde inte forskaren.

Om det blev några fler genusinspirerade mentorprojekt på Handels vet jag inte. Jag fick i vart fall inte någon ny fråga. Men för min adept har det gått väl i händer. Jag undrar dock hur många andra som har låtit sig invaggas i passivitet och hopplöshet av dessa strukturtänkandets krösamajor, denna olycksaliga människoförkrympande identitetsvänster.

Säger de att du inte har en chans? Nå, så ta den då!”

Ja, även om jag kan tycka att Ströms direkthet är uppfriskande så är det just oförmågan att lägga märke till myntets baksida, eller att det ens finns en baksida, som är minst sagt bekymmersam. Och det är samma brist som genomsyrar Schlingmann och Nordströms drömmar om amazonia. Vi pratar naturligtvis om de hundratusentals, ja, miljoner unga män som är förlorarna i den framtid som snart är här. Inte de få på toppen, de som likt Schlingmann och Nordström har knäckt de feministiska koderna och tycker att det verkar trevligt med fler kvinnor (och färre män), på jobbet, utan alla de pojkar och män som inte förväntas kunna bidra med något av värde för det stundande rosaskimrande femmetopia. För Schlingmann och Nordström finns inte dessa män. De är faktiskt så betydelselösa att de inte ens noteras.

Ja, förutom det spektakulärt hjärtlösa i att helt ignorera det hopplösa öde som de flesta av framtidens män har att se fram emot (utan större utsikter att hitta vare sig arbete eller partner), vilket i och för sig inte borde komma som en överraskning (varför skulle feminister bry sig om män?), så är det ett livsfarligt förfarande. Om ett samhälle vänder sina pojkar och unga män ryggen (vilket Schlingmann och Nordströms artikel med övertydlighet visar att Sverige redan har gjort – och här menar författarna att Sverige borde bli världsledande i ämnet), lär männen så småningen inte bara vända samhället ryggen tillbaka utan sannolikt slå tillbaka med full kraft. Parallella samhällen kommer att utvecklas där gäng-, klan- och sektgrupperingar inte kommer att ha några som helst problem med nyrekryteringar. Kriminalitet, religiös och politisk extremism och annan organiserad brottslighet kommer att växa explosionsartat. Sätt detta i samband med sveriges invandring från mellanöstern och östafrika, som idag är större per capita än då invandringen till USA var som störst under början av 1900-talet, och vi har en blåkopia för katastrof.

Kanske skulle vi då se förnyade anslag till genusinstitutioner och sekretariat och politiska partier, likt FI, som ser sig tvingade att på allvar ta itu med de skadliga mansnormerna? Omskolningslägren kanske uppgraderas till arbetsläger, så att de skadliga männen åtminstone kan producera något som kvinnorna i de feminiserade storstäderna kan ha nytta av? I slutändan kanske det i Sverige så omåttligt populära och hyllade SCUM-manifestetet äntligen kan bli verklighet? Att helt enkelt utrota männen.

Mer sannolikt är en samhällskollaps, en ”failed state”-diagnos och en utveckling präglad av en våldsspiral vi knappast kan föreställa oss. Och där vi alla, både kvinnor och män, är förlorare.

Innan jag avslutar vill jag bara hänga kvar vid en annan aspekt på Schlingmann och Nordströms artikel. Jag förnimmer, som så ofta när män går ut på det här sättet (och som jag beskrivit i tidigare bloggposter), att de är män som ser sig som bortom eller ”beyond” detta att vara man. Och att det dessutom verkar trevligare att tillhöra de fåtaliga männen på toppen (med mängder av kompetenta kvinnor omkring sig), än nere på botten med alla de odugliga männen. Tänk bara att slippa behöva utkämpa ständiga slag med andra män som vill åt ens position i jobbig konkurrens. Och tänk på den minskade konkurrensen när det gäller kvinnorna.

Vi känner igen det här beteendet från många andra svenska alfahannar och företagsledare som säger sig vara förkämpar för feminismen (och som ibland rent av öppet säger sig hata män). Benny Andersson, Douglas Roos, Percy Barnevik och nu senast Kjell Bergqvist i raden av manshatande frontfigurer för den radikala feminismen.

Fler som skriver i ämnet:

Bashflak på A Voice For Men

Rocki Barocki

Rick på Genusdebatten

Hans Li Engnell på Motpol

Annonser

15 thoughts on “Schlingmann och drömmen om amazonia, del 2

  1. Apropå Pernilla Ström undrar du:
    ”hur många som sett medelmåttiga kvinnor glida förbi meriterade män framgår inte”

    Jag undrade samma sak och skrev och frågade henne. Hon menar att hon aldrig sett en medelmåttig kvinna glida förbi en meriterad man (eller kvinna). Trovärdigheten sjönk cirka 23 meter efter det svaret. Men det blir nog så när man som hon bor på översidan av glastaket. Clueless helt enkelt.

    • Jag har sett såna kvinnor i min bransch. Eftersom jag kände både mannen och kvinnan från studietiden, var jag förvånad att kvinnan fick jobbet de båda sökte, då hon för det första hade lägre betyg från samma utbildning och för det andra inte var helt färdig med sitt examensarbete (vilket hon dock blev med tiden).

  2. Det är som du säger att för unga män finns det alltid en viss typ organisation som har nytta av dem och ger dem mål och mening. En sådan grupp kallas omväxlande ISIS och Da’esh. I Sverige pendlar det på ett par decennier mellan VAM och AFA.

  3. Fantastiskt väl formulerat. Vi svenskar sitter i ett tåg som dundrar fram i full fart i mörkret i riktning mot ett stup. Järnvägsbolaget bjuder på gratis supé med champagne och kabaré. Alla skrattar och skålar. Många drar hånfulla skämt om konkurrerande tågbolag som kör långsamt eller till och med stannat. Varje skämt drar ned en skrattsalva som får gardinerna att vibrera. Några pratar i ett hörn om att man kanske skulle gå fram till lokföraren och be henne öka farten lite till.

    • Och vad man än gör. Absolut inte titta på kartan såsom våra kloka grannländer.
      Tvärtom släng all kunskap om hur färden går. Släng all kunskap om hur resan kan riskera att sluta.
      http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-vet-inte-vad-invandringen-kostar_3945770.svd

      Att föra medborgarna bakom ljuset på det här viset genom att låta vår gemensamma statliga statistikbyrå gömma relevanta data, eller än värre inte ens hämta in data, är inte värdigt en demokrati. Det är sannerligen ett riktigt allvarligt hot mot demokratin att göra på det viset. Dessutom är det farligt i det långa loppet på alla sätt och vis. Kaos och extremism lurar i kulisserna i stater som inte vill låta sin befolkning ta del av viktiga kunskaper.

      • Ja, jag läste just den artikeln. Precis vad som behövs för att få folk i Sverige att vakna. Det framgår helt klart att Norge och Danmark har mycket bättre statistikunderlag att utgå från. De vill nu erbjuda Sverige hjälp och erbjuder sig till och med att betala den. Sverige är ideologiskt förblindat, man hämtar inte ens in faktauppgifter som man kan fatta beslut utifrån. Grannländerna har skäl att oroa sig för situationen i Sverige. Hela den nordiska gemenskapen är hotad om Sverige fortsätter i samma spår. Det verkar som att etnicitet är något fult i Sverige, det är inget som man för statistik på. Det gör inte heller Frankrike, där är ju alla republikaner och jämlika. I USA finns det däremot statistik på etnicitet. Läs Thomas Sowell, det är intressant. I Sverige förde man tidigare statistik över religionstillhörighet, det slutade man senare med.

  4. Pingback: Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap | WTF?

  5. @ Pär Ström

    Eller vad sägs om liknelsen att tåget stannat för gott på ett avlägset stickspår, men i salongerna bakom de nerdragna gardinerna visas filmer med framrusande tåg. Passagerna kluckar förnöjt och berömmer sig själva för sin framsynthet att sätta sig just på det tåget. En passagerare, låt oss kalla honom Pär S., gläntade på gardinen och såg att tåget stod helt stilla. Det ville de andra passagerarna inte veta av, så de skrek åt honom att uppdragna gardiner sinkar tåget. Man ville rentav helt förbjuda passagerare att titta ut, för allt om tågets framfart framgick ju redan från filmerna.

  6. Vilken stringens, så bra analyserat! Intressant att även få med den borgerliga feminismens synsätt. Ja, när ska empatin även utsträcka sig till män och pojkar?

    • Hömndfeminism, ja är det inte bra sorgligt.
      Här ett exempel på när det är som allra värst:
      http://androstolen.se/androstolen/

      Det sorgliga är att denna revanshism dessutom drabbar kvinnorna själva i detta fall. Tänk om de två genusvetarna hade använt tiden och pengarna till att faktiskt förbättra instrument, stolar och annat som påverkar upplevelsen i gynstolen. Å andra sidan, det krävs förmodligen såväl empati, kompetens som uppfinningsrikedom för att skapa riktiga framsteg för mänskligheten. Jag är nog lite naiv om jag tror att det är egenskaper som dväljes i genusvetenskapliga samfälligheter.

  7. Pingback: Girlville – AVFM Sverige

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s