Bomber och granater!

Bomber och granater! Stoppa apostlahästarna! Stoppa pressarna! Katarina Wennstam har skrivit en kolumn i Svenska Dagbladet som ser ut att vara helt befriad från manshat! Inte en stavelse, inte ett ord, inte en mening om de förtryckande männen. Inte en enda gliring gentemot mäns våld mot kvinnor, eller ens deras inneboende ondska. Eller att kvinnor drabbas värst av allting mellan himmel och jord, till följd av ett förtryckande patriarkat.

Det ser åtminstone så ut. Kolumnen handlar om läsning och hur viktig denna är, också för barn. Och hon har naturligtvis helt rätt. Problemet –  ja, det finns ett problem även när det gäller denna kolumn – är såklart att pojkarnas problem med läsningen (detta är en i första hand pojkrelaterad utveckling), är osynlig för Wennstam. Istället handlar det om ”barn”, precis som det handlar om ”personer” när pojkar och män förolyckas eller missgynnas i andra sammanhang. Slagsidan går ut på att uppmärksamma allt (och därutöver), som kan tänkas påverka flickor och kvinnor negativt, och samtidigt förneka eller osynliggöra det som verkar dåligt för pojkar och män. Att tolka verkligheten utan ett feministiskt raster verkar helt enkelt omöjligt för personer som Katarina Wennstam. Att se pojkar eller män som utsatta finns inte i vokabulären.

Mitt förhållningssätt är glasklart. Både flickor och pojkar kan missgynnas och råka särskilt illa ut. Då måste man se problemen för vad de är och försöka åtgärda dem. Men som så ofta i det offentliga Sverige åker skygglapparna istället på (och problemen adresseras därmed inte). Det är pojkar som har störst problem med läsning i den svenska skolan, därför måste vi i första hand göra insatser riktade mot att hjälpa pojkarna (och nu menar jag inte i deras ”maskulinitetsnormer”, vilket vana läsare av denna blogg redan förstått). Det behöver inte vara svårare än så.

När det gäller skygglappar och medveten mörkning av kunskap så bjuder dagens SvD på en än mer explosiv artikel, i en svensk kontext. Det är den norska författaren och skribenten Elin Ørjasæter, som kastar in en handgranat från grannlandet i väst. Det handlar om en text som tidigare har publicerats i norska Aftenposten, och som i huvuddrag går ut på att erbjuda Sverige hjälp i sin oförmåga att hantera frågor om invandringen.

För oss som redan avkodat de svenska etablerade mediernas (och den svenska offentliga debattens), intellektuella haveri och ohederlighet, är artikelns innehåll ingen direkt överraskning. Det är däremot det att den överhuvudtaget publiceras, vilket återigen måste tillskrivas Svenska Dagbladets ledar- och debattredaktions radikalitet när det gäller mod och normöverskridande. Vi kan nu vänta in nya anklagelser från kulturelitens och åsiktskorridorens grindvakter, om det fascistiska och gräsliga grannlandet Norge, och om hur borgerligheten, genom SvD, ger utrymme för denna rasism. Bara en sådan sak som att Ørjasæter använder ordet ”broderfolk” lär göra både rasifieringshetsare och radikalfeminister vansinniga. Sverige har ju inga broderfolk, som vi vet, eftersom det inte finns några svenskar. Att ens tänka tanken att svenskar skulle finnas är ju rasistiskt. Som vi vet.

Här ur Ørjasæters debattinlägg:

”Både statsråd och oppositionspolitiker hävdade under den svenska valrörelsen att ”invandringen är lönsam”. Hur hade de kommit fram till det?

Läsning av jämförande forskning om invandring ger det deprimerande svaret: Svenska politiker vet inte vad de pratar om. Svenska forskare levererar nämligen inte relevanta data.

Svenskarna baserar sin statistik på flyttning, inte på ursprung. Deras data gäller ”utlandsfödda”, varför barn födda i utlandet av svenska föräldrar kommer med i invandrarbefolkningen. Därmed får man ett dåligt mått på invandringen, med hela 11 procentenheters felregistrering.

Danskar och norrmän, däremot, har för länge sedan skapat ett centralt register som knyter befolkningen till föräldrarnas födelseland. ”Vi uppfattar den norska och danska definitionen som bäst ägnad för jämförelser av invandrarnas deltagande i utbildning och arbete”, skriver Lars Østby och Silje Vatne Pettersen i artikeln ”Innvandrere i Norge, Sverige og Danmark” i tidskriften Samfunnsspeilet.

De två forskarna vid Statistisk sentralbyrå följer upp punkt efter punkt: Att jämföra invandringen i Norden är inte möjligt eftersom svenska forskare antingen inte har eller är inte villiga att presentera exakta data. ”Svenska myndigheter och Statistiska centralbyrån publicerar ogärna uppgifter om utlandsföddas deltagande i arbete och utbildning fördelat på ursprungsland”, heter det i artikeln.

Smaka på den. Just sysselsättning och utbildning hör till de mest centrala uppgifterna om hur människor har det. Och lika viktigt: För att kunna säkra välfärdsstatens framtid måste vi kunna förutse ungefär hur stor del av befolkningen som har jobb vid olika tidpunkter.

Det kan inte svenskarna, så som data presenteras i dag.”

Och:

”Medan de danska och norska forskarna är bekymrade över välfärdsstatens finansiering med hänsyn till invandringen, slår svenskarna i samma rapport fast, utifrån sitt eget bristfälliga bidrag:

”Ser vi på dessa resultat finns det ingen anledning till oro för finansieringen av välfärdsstatens kostnader med nuvarande invandring och integration.” Svenska forskare är inte bara obekymrade, de är bombastiskt obekymrade trots ett bristande underlag.

I Norge punkterade Brochmann-rapporten extrema hållningar på båda sidorna av skalan. Ingen kan längre påstå att somalier är väl integrerade, men ingen kan heller påstå att ingen somalier jobbar. De exakta siffrorna föreligger för varje enskild etnisk grupp, vilket de också gör i Danmark.

Demokrati vilar på förutsättningen om en upplyst allmänhet. När fakta saknas kommer de folkvalda att basera sin politik på ideologi, inte på realiteter. Alla politiska partier, med undantag för Sverigedemokraterna, hävdar att invandringen är ”lönsam”.

Det kan den omöjligen vara, inte heller i Sverige, men det är ideologiskt riktigt att hävda det.

Sverige har den högsta invandringen från tredje världen och den mest liberala invandringspolitiken i Norden. En ansvarsfull regering hade naturligtvis kombinerat en sådan politik med att följa utvecklingen så noga som möjligt. Men när Sverige kombinerar sin unika invandringspolitik med att också ha minst kunskap om sina invandrare, bör vi som grannar bli oroliga.

Norge bör bygga upp en forskningsstiftelse åt Sverige. Där bör personer från etablerade norska och danska fackmiljöer anställas. Som broderfolk bör vi finansiera driften.

Svenskarna behöver nämligen hjälp. Långt framskriden ideologisk blockering gör dem ur stånd att hjälpa sig själva.”

När det gäller långt framskriden ideologisk blockering kan jag bara instämma. Inte minst också när det gäller radikal och politisk feminism. Vi behöver hjälp även inom detta område.

Att få slut på galenskapen.

Annons