Näthat är allvarligt (men bara när kvinnor drabbas), och andra ideologiska låsningar

Nej, det dröjde givetvis inte länge förrän Elin Ørjasæters debattartikel i SvD Brännpunkt bemöttes av en av åsiktskorridorens grindvakter (även om ihjältigande, osynliggörande och ignorerande som vanligt ser ut att bli den föredragna metoden). Det är Martin Hällsten, docent i sociologi vid stockholms universitet som rycker ut och menar att det minsann inte är något fel på den svenska forskningen (lite i den bekanta stil som vi vant oss vid när åsiktskorridorens företrädare slår fast att åsiktskorridoren inte existerar). Ørjasæters resonemang viftas bort som ”norgehistorier”, ”sensationalism”, ”vilseledande” och ”konsprationsteorier”. Några låsta ideologiska positioner finns heller inte, förstår vi, utan allt är frid och fröjd i riket Sverige.

Sveriges extrema och ideologiska låsning när det gäller invandringsfrågan (vid sidan av den växande radikalfeminismen), har ju inte bara börjat uppmärksammas i våra grannländer utan nu även i liberala New York Times. Kanske är det helt enkelt utifrån som hjälpen måste komma (om den hinner komma i tid).

Ett annat tydligt exempel när det gäller Norge är ju hur den så kallade genusvetenskapen kunde bli föremål för granskning (och därmed förlorade om inte hela så åtminstone en stor del av sitt ”vetenskapliga” anseende). Den avslöjades då som den kvacksalveri-, humbug- och flumverksamhet den verkligen är, genom tv-serien ”Hjernevask” (Hjärntvätt). Något liknande, att en journalistisk granskning av de svenska genusvetenskapliga institutionerna och sekretariaten skulle kunna genomföras är otänkbart. Ett sådant projekt skulle stoppas omedelbart (och den norska tv-serien har givetvis aldrig visats i Sverige). Det finns heller inte några svenska verksamma journalister som har modet, motivationen eller kunskapen att ro i land ett sådant projekt (inte ens Janne Josefsson är stark nog för en sådan utmaning). Det personliga pris som Evin Rubar fick betala för sina avslöjanden i samband med dokumentären ”Könskriget” påminner alla om att detta är en ”no go zone”. Så stark är den svenska feminismen. Så mäktig är sektens spridning. Men det samma gäller alltså frågan om invandring, migration och integration. Den ideologiska låsningen är närmast total.

•••

I dagens SvD skriver Mårten Schultz om näthat. Det handlar om att Stockholms tingsrätt nu dömt en 26-årig man för ofredande i samband med hatiska kommentarer riktade mot en journalist vid Nyheter 24. Jag har några funderingar. Först och främst måste det sägas att näthat, och den typen av vidrigheter som denna man skrivit, alltid måste fördömas. Jag förstår själv inte hur man är funtad i huvudet när man kommenterar på detta sätt:

”Det bästa man kan göra för jämställigheten [sic] i Sverige är att gå ut med ett basebollträ och slå ihjäl sexistiska feministkräk.” Och: ”Det är sexistiska feministidioter som [namnet på journalisten från Nyheter 24] som skulle behöva hålla käften”, och vidare att ”sexistiska feminister” borde angripas med ”en kniv i fittan”.”

Ja, det är motbjudande och vidrigt. Men det är samtidigt något som stör mig både i Schultz berättelse och hur dessa återgivningar av ”näthat” vanligen ser ut (efter att Uppdrag Granskning satte tonen). Fokus ligger som vanligt på att beskriva en verklighet där kvinnor är offer och män förövare. När det gäller näthat så är detta en nu etablerad beskrivning (vilken Schultz hjälper till att förstärka). Då just fokus för Schultz artikel ligger på problematiken när också journalister hotas och kränks, är det minst sagt anmärkningsvärt att det inte någonstans framgår att fler manliga journalister hotas (än kvinnliga). Vi lämnas tvärtom med det motsatta intrycket (vilket jag antar är medvetet).

Det går heller inte att bortse från den förbluffande och mycket bekymmersamma skillnad i sättet som näthatets kränkningar värderas i samhället. Ta detta gräsliga att skriva ”en kniv i fittan”. Jag tror att alla faktiskt reagerar med avsmak och avsky när vi ser en sådan text (annat än djupt störda individer). Men samtidigt är uttrycket att ”klippa kuken” både uppskattat, uppmuntrat och liksom roligt. När den mäktiga och till stora delar skattefinansierada organisationen Sveriges kvinnolobby låter publicera just en sådan uppmaning från en behjärtansfull feminist (på hemsidan för Nordiskt Forum 2014), är det ingen som reagerar (eller ingen som senare tar avstånd). Att klippa av kukar är liksom roligt, själva föreställningen verkar härlig och tänk så feministiskt normbrytande!

Alltså. När en enstaka galning sitter hemma och hatar och skriver om könsorgan och våld blir det tingsrättsdom och skadestånd. Men när en mäktig och känd feministisk organisation publicerar hat och föreställningar om könsorgan och våld är det hela liksom festligt. Peppande och ”you go girl”. Och inga konsekvenser.

Det är bra att Mårten Schultz lyfter fram allvaret i att journalister hotas och kränks. Vad han glömmer är samtidigt att många journalister idag livnär sig på att kränka andra. Att föraktet och råheten aldrig tidigare har varit så här uppskruvat, inte minst när det gäller att utmåla gruppen pojkar och män som mindre värdefulla människor och biologiska olyckor. Att den feministiska och manshatande journalistiken sedan länge har lämnat walk-over i anständighet.

•••

Ytterligare en intressant debattartikel i SvD. Det är Kjell Magnusson (också docent i sociologi), som resonerar kring detta med epiteten ”rasist” och ”nazist”, som ju numera vårdslöst slungas omkring i den svenska samhällsdebatten. Jag har svårt för Magnussons tvärsäkra avfärdande av det svenska kulturarvet som redan förlorat och att det ”svenska” liksom redan är borta (och aldrig går att återfinna). Det känns lika fånigt som de texter som innan valet spreds och som ville göra gällande att en minskad invandring var ”omöjlig”, eftersom Sverige hade anslutit sig till vissa FN- och EU- resolutioner. Självklart finns det svenska kulturarvet och det borde inte vara fult att hålla det kärt.

Vad Magnusson däremot är inne på som är viktigt handlar om hur problematiskt det blir att kalla alla som inte vill ha öppna gränser för främlingsfientliga – och att den ”gemensamma värdegrunden” inte går att uppnå:

”Under alla förhållanden bör vi vara försiktiga med att sätta likhetstecken mellan motstånd mot invandring och rasism. Avsevärt fler än de som röstar på SD vill enligt SOM-undersökningarna ha en minskad invandring och rent logiskt behöver det inte finnas något samband mellan en önskan att begränsa flyktinginvandringen och en främlingsfientlig attityd.”

Och:

”Paradoxen är att Sverige behöver en omfattande arbetskraftsinvandring för att välfärden skall kunna bevaras. Samtidigt har vi en ovanligt hög flyktinginvandring där människor får vänta i åratal på ett arbete, om de alls får något. Detta skapar segregation och sociala problem. För vissa är det att svära i kyrkan om man nämner kostnader i sammanhanget. Att låtsas som om resurserna är obegränsade är emellertid både oansvarigt och inhumant. Det minsta man kan begära är en öppen diskussion baserad på argument och konkreta alternativ. Man bör kunna tala med SD och dess sympatisörer även om partiets lösningar är missriktade och ogenomförbara. Eller just därför.

Den gemensamma kultur SD eftersträvar finns inte längre och är omöjlig att återupprätta. Detsamma gäller de idéer om en gemensam värdegrund som varit populära i svensk politik. Ett modernt samhälle hålls samman av strukturella faktorer, inte en gemensam kultur. På samma sätt är demokrati en fråga om regler, snarare än värderingar. Vi vet alla att det finns kulturella skillnader och distans mellan sociala grupper. Politiken visar att det inte råder konsensus kring viktiga samhällsfrågor. Vi måste kunna hantera denna mångfald och oenighet. Mer av realism och mindre av paternalism vore önskvärt.”

Ja, demokrati måste vara en fråga om regler. Vi ser ju ständigt nu att många vill frångå reglerna för att istället kunna syssla med en ny form av ”demokrati” (värdegrundsdemokratin), där det hela går ut på att tycka likadant och ha samma åsikter (annars är du odemokratisk). Jag uppskattar Magnussons realism men risken finns att han fastnar i en rigid konstruktion. Jag är övertygad om att människor behöver andra attribut (än gemensamma regler), för att uppleva gemenskap och därmed en samhällelig lojalitet. Det är här Sverige kommer in. Att det faktiskt borde vara något positivt att få vara (och bli), svensk. Att det som denna gemenskap innebär är något positivt. Att vi hör ihop och gör något bra av detta tillsammans. Det är något mycket större än den formella och i någon mening känslobefriade tillhörighet som Magnusson ser i den nationella gemenskapen.

Annonser

5 thoughts on “Näthat är allvarligt (men bara när kvinnor drabbas), och andra ideologiska låsningar

  1. MSM/journalister har under åratal kränkt människor på det sätt media beskrivit dem.
    Det är mycket värre än på bloggar eftersom det antal som förtalet når ut till är tusenfalt större.

  2. Tino: ”Jag har röstat på Moderaterna i alla val sen jag fick rösträtt. Den här gången stannade jag hemma. Mitt samvete tillät inte mig rösta på en regering som använder mina skattepengar och regeringens officella hemsida för att ljuga mig i ansiktet om forskning. Göran Persson fick kritik för skattefinansierad opinionsbildning, men det sätt på vilket Erik Ullenhags har härjat på regeringens hemsida saknar motsvarighet.”

  3. Pingback: Värdegrund | snurrigtdotcom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s