Skyldiga eller oskyldiga, de är ju trots allt bara män

Först skall det sägas att fler reaktioner på Elin Ørjasæters debattartikel i SvD Brännpunkt dyker upp. Under rubriken ”[s]tenkastning i norskt glashus” (i pappersutgåvan), menar Almegas Li Jansson idag i en replik i samma tidning att svensk forskning på området (invandring), visst finns och att Ørjasæters text är ”behäftad med direkta felaktigheter”. Sen tar det slut.

Nationalekonomen Tino Sanandaji är på sin blogg visserligen inne på samma linje – att kvalitativ svensk forskning visst finns –  men han går vidare och utvecklar:

”Problemet är inte att svensk forskning är korrumperat, utan att media och politiker har varit korrupta i sin rapportering av forskningsläget. Akademins svek har bestått i att vara tysta och låta osanningar dominera mot bättre vetande.”

Det är just fusket, lögnerna och mörkläggningen som Sanandaji lyfter fram, och som i sig själv borde oroa oss alla.

”I ett normalt debattklimat skulle någon förr eller senare be om källa och avslöja fusket. Så går det inte till i invandringsdebatten. En etniskt svensk som invänder mot lögnen att invandrarföretagare har fler anställda kommer i bästa fall att ignorerars eller mer troligt att offentligt svartmålas som rasist. Om fusken mot förmodan avslöjas kan fuskaren bara rycka på axeln och fortsätta. För vem ska granska Erik Ullenhag? SVD?”

Vi är tillbaka i samma konklusion som gäller för radikalfeminismen och inte minst det politiska partiet FI. Vem granskar FI? Vem vill riskera att bli uthängd som kvinnohatare och allierad med massmördaren Breivik? Vem vill granska Erik Ullenhags tokigheter och därmed bli stämplad som rasist?

Det är framför allt i frågor som dessa som det svenska debattklimatets intellektuella andnöd blir som tydligast. Diskussionen, meningsutbytet och kunskapen (som vi behöver fatta beslut utifrån), trycks undan med ohederliga men effektiva verktyg som svartmålning och misstänkliggörande. Rasist eller kvinnohatare! Eller var tyst och håll med.

•••

Egentligen är det ofattbart. Nästan 94% av svenskarna valde att inte lägga sin röst på Miljöpartiet, ändå är det dessa som kommer att sitta i en ny regering. I samarbetet med Socialdemokraterna kan vi alltså se fram emot en regering där minst två ministrar öppet har uttryckt förakt och ogillande gentemot svenska ”vita” män, grundat på deras hudfärg, sexuella läggning och kön. Radikalfeministerna Veronica Palm och Åsa Romson tillhör utan tvekan könskrigets frontsoldater och vi kan bara drömma om vilka statliga åtgärder riktade mot män och framför allt etniskt svenska pojkar och män med heterosexuell läggning som det nu skissas på ute i kanslierna. Detta alltså i ett läge där krisen för pojkarna i skolan – och lärarsituationen – inte går att beskriva som något annat än ett fullskaligt haveri. Här blir också bilden av Gustav Fridolin som ny utbildningsminister inget mindre än rysansvärd.

Den svenska skolan drabbas idag av så många nya larm att de inte går att hålla reda på. Nu senast handlar det om andelen obehöriga lärare, vilken måste beskrivas som hårresande. Ingen vill i Sverige längre bli lärare, det vet vi. Vi vet också att kulturen bland lärare (inte minst vid Lärarhögskolan) är djupt feminiserad och feministiskt präglad, och där andelen män är liten (och ständigt minskande). En undersökning visade häromdagen också att flest lärare vill se vänsterpartiet som en del av en kommande regering. Det bör ge en fingervisning om vilken partitillhörighet som också är vanligast bland landets lärare. I det stora hela ser vi en skadlig kultur.

En kultur till stora delar befriad från manlig närvaro. En kultur där föreställningar att själva begreppet kunskap är ett maskulint (och därför negativt), kodat ord florerar. En kultur indränkt i radikalfeminism och fördomar om pojkar och män. En kultur där det går käpprätt åt skogen för de manliga eleverna och där endast 25% når fram till högre utbildning. En kultur där föreställningar om disciplin, auktoritet och ordning & reda har stämplats som suspekta (också här genom oönskade maskulina symbolbegrepp som ”katederundervisning”). En kultur som dessutom är kommunalt präglad med chefer som inte kommer från skolvärlden och där de genusvetenskapliga kvacksalvarna har fått fri lejd. En kultur där oönskade åsikter tystas ner och där regelbrott viftas bort (som Skolverkets årliga rapporter om pojkars betygsdiskriminering). En kultur dit vi varje dag leder eller skjutsar våra barn. En kultur som gång på gång, i alla tänkbara avseenden, ser ut att misslyckas och kapsejsa i sitt uppdrag och i sitt ansvar gentemot våra barns framtid (och i synnerhet pojkarnas).

Och vad gör vi? Jo, samma som tidigare, bara mycket mer av det. Med Fridolin och Romson vid rodret kanske vi snart ser en utveckling där all litteratur, kursmaterial och kunskapsfokus görs om så att vita, heterosexuella män raderas i referenslistor och plockas bort från bokhyllor. Denna människotyp är ju skadlig, slog Romson fast så sent som i somras, och den ingår ju inte ens i begreppet ”människa”. Hursomhelst lär de unga pojkarna bli körda på porten i än högre utsträckning, och det sociala utanförskapet för denna grupp lär öka ännu mer. Och i takt med ytterligare ökad radikalfeminism, misandri och postmodernistiskt flum kommer än färre män att välja läraryrket, och än färre pojkar kommer i kontakt med en manlig förebild.

•••

Jag hade tänkt kommentera Jens Liljestrands recension av Marcus Priftis mansföraktande och radikalfeministiskt marinerade bok ”Det otäcka könet”. Men det har redan Susanna Varis gjort på ett utmärkt sätt. Jag kan bara konstatera att Liljestrand ännu en gång visar att hans manssyn verkar både osund och anfrätt av radikalfeministisk indoktrinering. Det blir i vissa fall så dumt att det är svårt att ta på allvar. Allvar är det dock då Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen och därmed en av åsiktskorridorens mäktigaste grindvakter.

•••

Nu är rättsosäkerhetsivrarna igång igen. Elisabeth Massi Fritz verkar inte ge sig förrän betydligt fler oskyldiga svenska män hamnar i fängelse, då hennes analys verkar gå ut på att det är ett pris värt att betala eftersom målet att fler våldtäktsanklagelser skall leda till åtal och fällande dom är långt viktigare. Massi Fritz har skrivit mängder av inlägg om behovet av en ny ”samtyckeslag” och denna går ut på att allt annat vore ett brott mot Europakonventionen.

Jag behöver nog knappast understryka hur djupt problematiskt jag finner Massi Fritz’ resonemang. Men i grunden handlar det ju om just detta: Skall staten se det som allvarligare att den frihetsberövar oskyldiga eller att skyldiga inte fälls? Det måste också bli ett principiellt resonemang, men som lyser med sin frånvaro i Massi Fritz’ hela inlägg. För Massi Fritz handlar det om brottsoffer och förövare, det är på något kusligt sätt redan bestämt vilka dessa är (Massi Fritz verkar veta det), och rättsprocessen verkar som den ser ut idag bara besvärande för att förövarna (de som Massi Fritz har bestämt är förövare), inte blir dömda. Att hon inte ens problematiserar den omvända bevisbörda som skulle bli resultatet av hennes förslag är inget mindre än rättsligt stötande. Men egentligen är detta inte konstigt. Vi måste förstå detta ur ett radikalfeministiskt perspektiv. I grunden handlar det om fördomar om män och mäns sexualitet och synen på kvinnan som en bättre människa (en människotyp vars uppriktighet vi – eller rätten för den delen – inte skall ifrågasätta). Och i detta perspektiv bör inte heller kostnaden (att fler oskyldiga män riskeras att frihetsberövas), ses som särskilt hög eftersom kvinnor inte riskeras att drabbas.

Men avsaknanden av ett sådant feministiskt och rättsstridigt perspektiv beskrivs av Massi Fritz som ”kunskapsbrist”.

”Den kunskapsbrist om sexualbrott och brottsoffer som finns i våra domstolar är oacceptabel. Det finns inget ”rätt” och ”fel” sätt att bete sig på när man utsätts för ett övergrepp. Brottsoffer har heller inget ansvar att tydligt och ihärdigt nog informera förövaren om att denne begår ett övergrepp. Att en tilltalads hävdade brist på förståelse för vad ordet nej, och högljudda protester betyder ska kunna vara grund för en friande dom är oacceptabel. Vi måste ställa högre krav än så på gärningsmännen. Vi behöver självklart fråga ”vad gjorde du för att säkerställa att han/hon samtyckte?”

En samtyckeslag skulle skicka en tydlig signal till samhället att det grundläggande när det gäller sex är att alla inblandade parter faktiskt vill delta. Att allt annat än ett frivilligt och entusiastiskt ja, är ett nej. Med ett tydligt krav på samtycke skulle alla sexuella gärningar som utförs mot en annan människas vilja vara brottsliga, och kravet på förekomst av fysiskt våld, tvång eller hot skulle falla bort.”

Nej, självklart finns det inget ”rätt” och ”fel” sätt att bete sig på när man utsätts för ett övergrepp. Men det är ju inte det det handlar om. Återigen har alltså Massi Fritz slagit fast att ett övergrepp har skett och att det finns ett brottsoffer och en förövare. Falska anklagelser eller omständigheter där mannen faktiskt inte har förstått att kvinnan inte ville (eller att hon ångrat sig), finns inte i Massi Fritz’ värld. Och om de finns är de inte särskilt intressanta att fästa någon vikt vid.

Men detta har aldrig handlat om rättssäkerhet för feminister som Massi Fritz och andra som driver på för en lagändring. Det är i första hand ideologi, där att ”skicka en tydlig signal till samhället” är viktigare än att en stor grupp oskyldiga män kan komma att ruttna bort i fängelset. Jag värjer mig samtidigt mot moralistiska dumheter som ”[a]tt allt annat än ett frivilligt och entusiastiskt ja, är ett nej.” Vad menas med detta? Självklart är ett nej ett nej (så ser sexualbrottslagstiftningen tack och lov redan ut idag). Men ett nej är också alltså ”allt annat än ett frivilligt och entusiastiskt ja”. Hur vet man då vad som är tillräckligt entusiastiskt? Och när inga ord uttalas (som oftast, skulle jag tro)? Det är i detta som lagförslagets absurditet blir som tydligast. Det handlar alltså om en omvänd bevisbörda, där en man måste kunna presentera någon form av intyg, inspelning eller bevis för att samtycke rådde, om han blir anklagad för våldtäkt. ”Vi behöver självklart fråga ”vad gjorde du för att säkerställa att han/hon samtyckte?”, skriver Massi Fritz. Vad betyder det? Hur skall det gå till? Och låt inte hennes användning av ”han/hon” ovan ge trovärdighet åt tanken att denna lagändring skulle vara könsneutral.

Och som flera redan kommenterat. Vad sker i det läge där någon form av intyg finns, men där en faktiskt våldtäkt därefter äger rum?

Det är ett sluttande plan och det leder rakt in i den feministiska återvändsgränd som så mycket annat i dagens utveckling. De ”signaler” som Massi Fritz nämner och som det är så viktigt att skicka ”till samhället” handlar snarare om synen på pojkar och män som odjur och att det finns något djupt problematiskt med deras sexualitet. Och att det skall vara fritt fram för vilken kvinna som helst att skicka en man i fängelse om hon så behagar, oavsett om det går att styrka att något övergrepp skett (eller till och med när omständigheter talar för att ett övergrepp inte har ägt rum). Och att samhället inte behöver bry sig om dessa män, skyldiga eller oskyldiga, eftersom de trots allt bara är män.

Och för att besvara min fråga ovan. Ja, självklart är det allvarligare att staten blir en förövare som fängslar oskyldiga, jämfört med att den andra gånger inte lyckas döma de skyldiga.

Annons