Antidemokraten Stefan Jonsson charmar oss med prat om ”mänskliga rättigheter”

Igår skrev jag om att både journalistförbundet och starka krafter inom den svenska lärarkåren arbetar med möjligheten att kunna utestänga personer med obekväma och ”fel” åsikter ur kårerna. Det handlar uteslutande om personer som röstat på fel parti, alltså Sverigedemokraterna (vilka nu är omkring 800.000 personer), eftersom dessa beskrivs som ”främlingsfientliga” och även som rasister, fascister och till och med nazister.

Idag fortsätter den antidemokratiska opinionsbildningen på DN Debatt där man tar steget ut och med hänvisning till en FN-konvention föreslår att partiet Sverigedemokraterna – med dess åsikter – skall förbjudas. Man ifrågasätter också öppet om det är rätt att respektera att en så stor del av befolkningen har röstat på partiet. Så här låter det:

”Även i ett land med en stark demokratisk tradition, utvecklad rättsstat och starkt civilsamhälle kräver demokratin ansträngningar. Hur ska valresultatet hanteras? Hur förhålla oss till att tretton procent av väljarna röstade på Sverigedemokraterna? Vågar man hävda att det finns rasistiska preferenser hos en så stor del av Sveriges befolkning eller ska man i demokratins namn säga att deras val måste respekteras? Om det sista gäller, vad betyder det?”

Uttrycket ”i demokratins namn” ställs alltså mot det noblare modet att våga ”hävda att det finns rasistiska preferenser hos en så stor del av Sveriges befolkning”. Man är alltså ute efter att problematisera själva demokratin, vilket borde få de rödaste av de röda varningsflaggor att resa sig resolut. Är det någon som fortfarande undrar över Marika Formgrens definition av ”värdegrundsdemokratin” och vad den betyder, så har vi här några av dess mest bokstavstrogna uttolkare. Att i demokratins namn alltså vara emot åsiktsfrihet.

Det är ingen överraskning att en av artikelförfattarna heter Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet (den andra är Elena Namli, professor i etik vid Uppsala universitet). Jonsson får ofta sina alster publicerade i just DN och utgår alltid från perspektivet att det är män, och i synnerhet vita män från väst, som är upprinnelsen till all ondska i världen. Tillsammans med islamistvurmaren och anarkorevolutionären Mattias Gardell (också han professor), är Jonsson en medial kändis och de båda representerar en typ av akademiska alibin för den manshatande, antidemokratiska och rasifieringshetsande revolutionsvänstern. De är båda också djupt involverade i den radikalfeminstiska rörelsen där könsmaktsteorier, intersektionalism, postkolonialism och hatet mot väst har vävts samman till en politisk agenda som vi känner bland annat genom partiet Feministiskt Initiativs idéer och partiprogram.

Här ett utdrag från en annan av Stefan Jonssons artiklar i DN, (från i Maj i år), där han under rubriken ”[n]äthatets värsta sida är sexualiserade hot mot kvinnor” går till attack mot främst Jonas Thente:

”[V]i bör placera varje slags identitets­politik i sitt historiska sammanhang, snarare än att bedöma den utifrån en abstrakt formel om allas grundläggande likhet. Om människor förtrycks därför att de till exempel är svarta eller judar så är det naturligt att de gör motstånd i kraft av sin svarta eller judiska identitet och söker få denna erkänd. Om andra gynnas därför att de råkar vara vita och manliga så är det däremot inte legitimt att de försvarar sina privilegier genom att sluta sig samman och kräva plats för den vita rasen.”

Vi känner igen relativiserandet. Demokrati är bra, fast inte när den missgynnar den egna sidan. Identitetspolitik är dålig, fast inte när den gynnar de egna idéerna. Det är föreställningar om makt, strukturer och hierarkier – och de identiteter som Jonsson och hans vänner bedömer och tar ansvar för att utvärdera – som avgör vad som är rätt och fel i synen på människan. Glöm idéer som likhet inför lagen eller varje individs människovärde! Här är det hudfärgen, könet och andra yttre markörer som avgör ditt värde. I den meningen blir Jonsson, Gardell och alla de andra i samma skola vår tids druider eller shamaner. De tolkar och förstår att värdera allt det osynliga och dolda som finns där ute och som hotar oss. De har kontakt med andarna och förstår deras språk och rörelser. Och ifrågasätter du shamanens uppenbarelser blir du bortstött som avfälling. Dina åsikter blir farliga och måste tystas.

I den meningen är det inte alls förvånande att det är just Stefan Jonsson som nu går ut i sveriges största dagstidning och vill förbjuda SD. Här mer från den tidigare artikeln:

”Ibland är identitetspolitik inskränkt, ibland inte. Man kan inte som Thente dra den över en kam. Ofta är den progressiv, som när det vita majoritetssamhället får klart för sig att till synes oskyldiga kulturella markörer och figurer (Lilla hjärtat; negerbollen; ”Tintin i Kongo”) är djupt sårande för någon av samhällets minoritetsgrupper. Och ska vi någonsin nå vårt gemensamma mål – ett samhälle där vi, som Thente uttrycker det, kan ”möta varandra oavsett kön, etnicitet, tro och sexualitet” – är det förnuftigt att motarbeta den institutionaliserade diskriminering som gör vissa identiteter mer värda än andra och den vita manligheten till norm och privilegium. Men om vi bortser från att den identitetsfixerade vänster som Thente vänder sig emot bara är hans egen skapelse, kan vi se att hans första artikel också rymmer en viktigare text. Jag tänker på hans tolkning av Johan Jönsons enastående poetiska samtidsanalys. Där­ifrån hämtar han nästan alla sina exempel på den politiska vanmakt och vrede, som han sedan, besynnerligt nog, exklusivt tillskriver näthatarna.”

Lägg märke till att det är Stefan Jonsson som alltså har slagit fast att ”Lilla hjärtat” (Stina Wirséns svarta seriefigur), är ”djupt sårande”. Eller att det är rätt att plocka bort ”Tintin i Kongo” från biblioteken. Detta eftersom Jonsson har gjort sig till talesperson för vad han kallar samhällets minoritetsgrupper och han vet också deras bästa. Han påstår också föga förvånande att vi minsann ”gör vissa identiteter mer värda än andra och den vita manligheten till norm och privilegium” och att ”den identitetsfixerade vänster” som han själv tillhör är en illusion och något som Thente bara hittat på.

Men dagens artikel om behovet av att förbjuda ett demokratiskt parti, i demokratins namn, bjuder också på annat. Så här avslutas till exempel inlägget:

”Att i dag tona ner omfattningen och karaktären av rasistiska sympatier i vårt land är därför fel väg att gå. Vad vi behöver är att våga konfrontera verkligheten och aktivt värna om en demokrati på de mänskliga rättigheternas grund.”

Här har alltså Jonsson och Namli först presenterat en ny definition av rasism, densamma som numera ofta används i den ”antirasistiska” kampen. Den beskrivs så här:

”Vi menar att spridningen av rasismen är utbredd i dagens Sverige och Europa. Denna rasism är sällan av biologiskt slag, som tror på fasta rasskillnader och rashierarkier. Den bygger snarare på uppfattningen att människor av olika skäl är till den graden olika att detta legitimerar att de ska hållas isär och behandlas olika. Huruvida det är etnicitet, kultur eller religion som påstås göra människor olika spelar här mindre roll.”

Att vara emot hederskultur är alltså att vara rasist enligt denna definition. Eller att opponera sig mot att könsstympning används som en del av en kulturyttring. Att tycka att europeiska upplysnings- eller kunskapsideal är värdefulla är också rasism. Att se problem med islamism eller hur sharia drabbar inte minst kvinnor och homosexuella är rasism. Att inte se den vita manligheten som norm och privilegium är rasism. Och så vidare. Rasism är helt enkelt det som Jonsson och Namli hävdar är rasism.

Och därmed måste det ”rasistiska” partiet Sverigedemokraterna förbjudas. Med hänvisning till att vi måste ”våga konfrontera verkligheten” (läs: åsiktsfrihetsdemokratin), och istället värna en ny slags demokrati, inte grundad på åsiktfrihet utan på ”mänskliga rättigheter”, nämligen värdegrundsdemokratin (där den värdegrund – och de åsikter – som bland andra Stefan Jonsson har slagit fast skall gälla om man som medborgare skall kunna få ha åsikter).

Så här vackert låter det vidare när dessa antidemokrater vill avskaffa åsiktsfriheten:

”Vi menar att rasistiska åsikter aldrig bör respekteras i en demokrati. Det är i stället nödvändigt att erkänna att demokratin är sårbar. Ifall det finns risk att rasistiska värderingar normaliseras i den politiska processen bör demokratin värna om sig själv med hjälp av ett starkare minoritetsskydd och skärpta åtgärder mot rasistiska yttringar. I västerländsk politisk tradition utformas detta skydd i form av ett etiskt och juridiskt bindande åtagande att respektera de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna är den gräns som varje autonom maktutövning ska respektera – såväl i en demokrati som i andra politiska styrelseformer. Mänskliga rättigheter är det löfte som en demokratisk majoritet ger minoriteter, liksom enskilda individer, genom att undanta dem från andra slags preferenser som majoriteten i en demokrati kan genomdriva.”

Det handlar alltså i slutändan om att lägga beslag på värdeladdade ord som ”rasism” och ”mänskliga rättigheter”, och sedan använda dessa i kampanjandet mot åsiktsfrihet (och riktig demokrati).

Det som nu sker, att i den offentliga debatten öppet förespråka förbud mot SD, att stänga ute lärare och skolpersonal som röstat på SD och utesluta journalister som inte skriver tillräckligt SD-kritiskt är naturligtvis en katastrof som också endast gynnar SD. Det ligger dock helt i linje med den avgrund jag så ofta har varnat för och som kommer att leda till att Sverige går sönder. Tar inte det politiska etablissemanget sitt ansvar och förstår att de måste börja diskutera invandringsfrågorna och den radikala feminismens konsekvenser (även om det innebär uthängning och svartmålning i medierna), så är sammanbrottet snart ett faktum.

Annons