När folkbildningen smälte samman med åsiktskorridoren

Det som gör mig mest fundersam när Hanna Stjärne nu blir ny VD på Sveriges Television är inte i första hand att Aftonbladets Jan Helin ser så oerhört nöjd och glad ut (när SVT Aktuellt intervjuar honom), eller ens att hon i egenskap av ordförande för Grävande journalister ansvarade för att den vänsterextrema och radikalfeministiska ”Researchgruppen” tilldelades Guldspaden. Att SVT är indränkt i en radikalfeministisk kultur och har slagsida åt vänster är knappast överraskande.

Men nej, det som skaver är det sätt på vilket hon med en så lugn, sympatisk och förtroendeingivande stämma slår fast att det är just det politiska oberoendet som är allra viktigast för SVT. Det är den förrädiska trevligheten och skenbara ärligheten som gnisslar illa. Man skall vara särdeles obegåvad för att som tv-tittare inte lägga märka till den agendasättande journalistik som redan dominerar mycket av SVT’s utbud, och där framför allt den politik som FI och MP för ständigt favoriseras och lyfts fram i positiva ordalag. SVT har redan en väldigt tydlig politisk slagsida, vänsterut och mot den radikala feminismen, och jag befarar att med Stjärnes inträde kommer detta att välta ytterligare, allt snyggt inbäddat under parollen att SVT skall vara opolitiskt och oberoende.

Det är just dessa offentliga lögner som blir så påfrestande. Egenrättfärdigheten. Hycklandet. Jag är säker på att allt fler börjar genomskåda skådespelet. Man kan liksom inte lura hur många som helst, hur länge som helst, hur välslipad och angenäm retoriken än låter. Ta detta med folkbildning till exempel. Stjärne var själv inne på just detta (i intervjun i SVT Aktuellt för några dagar sedan), att Public service folkbildande tradition har varit och är viktig. Men vad betyder detta idag? När smälter folkbildning och åsiktskorridor samman? När blir det folkbildande uppdraget samma sak som värdegrundspropaganda? Och när bestämdes det vilka åsikter som skall ingå i den värdegrund som utgör folkbildningens innehåll?

Vi vet ju egentligen redan svaret på dessa frågor. För SVT (och övriga Public service), är det värdegrunden som folket skall lära sig. Det är det knippe åsikter som utgör värdegrunden, där den radikala feminismen ingår men givetvis också det intersektionella och postkoloniala tankegods som postmarxismen har fört med sig, som skall läras ut, som det skall bedrivas undervisning med, så att medborgarna lär sig det riktiga sättet att tänka och förhålla sig till verkligheten. Jag skulle dessvärre tro att detta synsätt kommer att förstärkas ytterligare när Hanna Stjärna nu snart tar över rodret. Men låt oss se (att hon är med och hyllar Researchgruppen bådar sannerligen inte gott).

Apropos SVT så sändes ju programmet Debatt igår från Göteborg. Detta avsnitt speglar samtiden ganska väl (med det inte sagt att vare sig formatet eller debattkvalitén är uthärdlig). Radikalfeministiska och rasifieringshetsande scen- och bildkonstnärer som bor i sina kroppar i och utanför vithetsnormerna, gapiga vänsterdebattörer som blir upprörda på allt och alla utom islamisterna, skäggsminkade hbtq-divor med stora gester och massor av känslor, en aningen kamreraktig Per Gudmundsson (från SvD’s ledarredaktion), som inte får en syl i vädret, ompysslade svenska islamister som inte vill fördöma mördarsekten IS och kallar själva frågan för islamofobisk och några SD’are som heller knappt får en syl i vädret. Och naturligtvis Björn Ranelid som minsann åker runt i landet och träffar 2 miljoner människor varje år, och likt Nelson Mandela aldrig viker sig en tum!

Nej, det blir för jobbigt att kommentera i detalj. Det tjänar knappast heller något till. Det är rörigt, ytligt, skevt och obalanserat och programledaren Kristina Hedberg lyckas vare sig hålla ordning eller leda diskussionen i någon vettig riktning. Den som gapar högst får prata och det var också uppenbart vilka som fick prata mest. Ingenting når fram till något och i slutändan är detta Hedbergs ansvar.

Samtidigt tror jag att det framträdande som SD-medlemmen Therese Larsson gjorde (även med den korta tid hon fick prata), gav anledning för många att bli oroade. Så har nog aldrig ett sverigedemokratiskt ansikte sett ut i svensk television tidigare.

Annons

Demokratin som modellera och mer rasifieringshets

Den hånfulla och nästan farsartade förhållningen till demokratins spelregler tar nu ordentlig fart igen. Det är inget mindre än stötande att i SVT Rapport lyssna på Åsa Romson och Gustav Fridolin som nu givetvis vill frångå den demokratiska praxis som i Sverige gäller i samband med utnämningen av riksdagens talman och vice talmän. Plötsligt skall det som tidigare gällt, att talmannen plockas från landets tredje största parti, inte längre gälla. I SR Ekot berättar en representant från Vänsterpartiet att det är oacceptabelt att SD skulle inneha en talmanspost. Hans förslag är att ändra på praxis och istället nu låta utnämningarna gälla landets fjärde största parti, och därmed säkra att Miljöpartister får posterna.

Kanske tror vänsterpartisten att 87% av svenskarna tycker att hans förslag är en lysande idé?

I SvD hänvisar journalisten Andreas Örwall Lovén till en statsvetare från Lunds universitet, Mikael Sundström, som menar att SD inte kommer att släppas fram. Han tror att det möjligen finns någon ”enstaka formalist” som tycker man skall gå ”by the book”. Den meningen är det nästan värt att läsa en gång till. Att gå ”by the book”? Och att den som möjligen tycker så (när det gäller Sveriges riksdag), är en ”enstaka formalist”…

Men inga följdfrågor kring detta eller om det är demokratiskt problematiskt. Följdfrågan kommer längre ner istället och blir en omvänd variant. Den lyder: ”Finns det några problem med att hålla sig till praxis och ge SD en vice talmanspost?” (man kan tolka det ungefär som: ”can we get away with it?”). Svaret blir då: ” – Nej, inga formella konstitutionella problem. Problemet kan i så fall vara symboliskt.”

Kan i så fall vara symboliskt? Jag skulle nog säga att problemet är symboliskt i allra högsta grad, en symbolik som nu dessutom trumpeteras ut med en sådan tjutande arrogans i media att de kanske 50.000 väljare som i sista stund valde bort SD’s valsedel nu ångrar sig. Och Örwall Lovéns artikel i SvD andas precis samma arrogans. På frågan ”Varför driver Sverigedemokraternas kravet på en talmanspost om det är utsiktslöst att få den?” låter han Mikael Sundström få sista ordet (text- och meningsbyggnadsfelen ovan och nedan är original) :

” – En av partiets berättelser är att det är övriga sju partier arbetar mot dem. Det här faller in i det mönstret. Det är ingen komplicerad logik.”

Det är alltså en ”berättelse”, en idé, en myt att övriga sju partier arbetar mot SD? En berättelse, ett mönster som alltså Sverigedemokraterna har konstruerat? Och detta alltså som avslutning på en artikel som går ut på att konstatera att det är just detta som händer…

Där ångrade sig säkert 10.000 väljare till.

Vad blir nästa steg? Att räkna SD’s individuella voteringar i riksdagen som en halv röst (så att partiet omedelbart halveras)? Att besluta att vissa frågor anses för viktiga för att SD ens skall få rösta? Att varannan SD-röst omvandlas till en MP- alternativt V-röst?

Ja, jag raljerar, men detta är ett sluttande plan som blir allvarligare för varje dag. Jag skulle självklart reagera med samma upprördhet om det gällde ett annat parti. Man kan inte modellera med demokratin på det här sättet i Sveriges riksdag, vrida den lite åt det håll som passar. Vi vet ju att demokratibegreppet redan är omförhandlat i stora delar av den svenska offentligheten, inte minst i de traditionella medierna, men riksdagens rutiner måste stå pall, annars vågar jag inte tänka på konsekvenserna (vid sidan av att SD då som ett resultat snabbt kommer att kunna få egen majoritet).

(Jag vill nu tillägga att det under eftermiddagen har kommit fler nyanserade röster till tals i Sveriges Radio angående SD’s talmansnominering, dock är det fortfarande tydligt hur journalisterna oblygt försöker vinkla förfarandet som oönskat – och till kvällen har även Romson/Fridolin ändrat sig från morgonens uttalande i Rapport).

Jonas Thente skriver förövrigt bra, i vanlig ordning, även om detta med SD’s väljare. Thente har sannerligen blivit undantaget som bekräftar regeln när det gäller DN Kultur. Ett alibi för ”åsiktsmångfald”, lite som Johan Hakelius på Aftonbladet (dock utan den senares excentricitetsfaktor). Små ljusglimtar i den stela, cementgrå åsiktstunneln.

Thente är också inne på det absurda med rasifieringshetsen och de ”strukturella” rasismanklagelserna som haglat över offentligheten de senaste åren. I dagens SvD Kultur hittar vi en värdig uppföljare, Negar Naseh, som över ett uppslag ännu en gång låter oss få veta att Sverige är ett djupt rasistiskt land. Det hela knyter naturligtvis även an till SD, som här också – förutom att beskyllas för att ha illasittande kostymer – blir sammankopplade med massmördaren Anders Behring Breivik. En sammankoppling som normalt föräras feminismkritiker.

I kommentarsflödet till ett tidigare inlägg kom idag en kommentar om Nasehs uppslag i SvD. Jag lyfter den, signerad Benjamin:

”Det är författaren och läkaren Negar Naseh som under rubriken ”Varför reagerar Sverige först nu?” [”Har vi inte vetat ganska länge” i pappersutgåvan, min anm.] berättar om sina extremt dåliga erfarenheter av det strukturalistiskt rasistiska Sverige. Hon talar till och med om institutionaliserad rasism.

Hennes föräldrar kom från Iran till Sverige, hon har persiska som modersmål och hon identifierar sig som iransk-svensk, inte helt svensk alltså, vilket är rätt konstigt med tanke på att hon ogillar att svenskar inte fullt ut betraktar henne som svensk. Här i Sverige har hon gjort karriär som författare och har även utbildat sig till läkare. Jag förmodar att hennes föräldrar är både nöjda och stolta. Konstigt vore det annars.

Läs det en gång till. I det strukturellt rasistiska Sverige har hon alltså en karriär som författare OCH har även utbildat sig till läkare. Det är inte i Iran (som hon betraktar som sitt andra hemland) hon lyckats här i livet utan i Sverige. I otäcka rasistiska Sverige. Hur hade det gått för henne i Iran?

Hur kan en människa med ursprung i en religiös diktatur men som lyckats med två parallella karriärer i det nya land som tog emot hennes föräldrar, när de flydde från medeltiden, kalla landet hon lyckats i för rasistiskt? Dessutom institutionaliserat strukturellt rasistiskt. Vilken var institutionen som stoppade henne i karriären? Vad är det hon misslyckades med i sin karriär? Läkare OCH författare. Hur många procent av Sveriges befolkning är det? Är det dåliga yrken?

Strukturell rasism… Jag fattar inte det här nyspråket. Man behöver inte gilla SD och det är klart att det finns rasister i Sverige, precis som i Iran, men någon slags perspektiv måste man väl ändå ha som högutbildad läkare och författare. Hennes föräldrar har flytt från en förtryckande religiös diktatur och deras barn (d.v.s. hon själv) blev läkare och författare i det nya landet. Kan man önska sig så mycket mer? Hon skriver att ingen lyssnar på flyktingarna. På Sveriges näst största morgontidning har hon nästan ett helt uppslag, hon publicerar böcker på ett stort förlag och så skriver hon att ingen lyssnar. Googlar man hennes namn får man träffar på alla stora mediers kultursidor och program. Ingen lyssnar…. Va??

De som vill att Sverige skall fortsätta ha en positiv attityd till invandring måste helt uppenbart lägga om kursen nu. SD fick 13% och den siffran lär inte minska om man kallar sitt nya hemland för rasistiskt trots att man gör kometkarriär.

Jasenco Selmovic (FP-politiker, ex Jugoslavien) verkar vara en av mycket få flyktingar i debatten som faktiskt tycker att det var trevligt att få komma till Sverige. Hans positiva bild av mottagarlandet är ytterst sällsynt i offentligheten.

Är det inte ganska konstigt att han är så ensam?”

För mer av samma identitetspolitiska rasifieringshets kan även denna läsas.

•••

Angående mitt förra inlägg undrade någon hur jag hanterade detta med vad min dotter berättade efter skoldagen om SD och feminister. Det korta svaret är att det inte var eller är något jag kommer att ta upp med skolan. Att göra så vore att försätta min dotter i en ogynnsam situation. Det är tyvärr så det ser ut på många håll idag. Debatten och meningsmotståndet måste absolut föras i det privata, men inte så att det drabbar våra barn.

”Förr i tiden var flickor slavar och Sverigedemokraterna är hemska”

Jag kan förstå att det kan uppfattas som i någon mening otillbörligt att Sverigedemokraterna dykt upp som ämne här på sistone, en hel del till råga på allt. Skulle det inte handla om feminism, splittring och identitetspolitik? Varför tjata om detta med SD?

Jo, därför att ju mer jag förhåller mig till ”mina” ämnen, ju omöjligare blir det att undvika det. Inte därför att syftet på något sätt går ut på att stödja SD som parti, men därför att det som händer med SD (i flera bemärkelser), och det sätt på vilket de behandlas i offentligheten och i de traditionella medierna oftast går att härleda till samma radikalfeministiska krafter som vi annars normalt skulle diskutera här.

När borgerligheten i allt väsentligt har havererat då det gäller värde- och idépolitik, när kulturpolitiken (i vilken ”jämställdhet” (radikalfeminism), men också detta med ”allas lika värde”, ”öppna gränser” och hatet gentemot ”den vita mannen” ingår), ägs av den postmarxistiska, postkoloniala och radikalfeministiska kultureliten, och mittenpolitikerna bara naivt dansar med och ”delar analysen” med dessa (och sannolikt vare sig har en susning om vad det handlar om, eller ens bryr sig så länge man kan privatisera vidare och räkna kronor och ören), ja, då är det SD som kliver in från ytterkanten på en tom högerhalva. Och här handlar det inte bara om att det tidigare högerpartiet Moderaterna har monterat ner det svenska försvaret, eller att man (i ren protest gentemot SD’s blotta existens), iscensätter ett migrationsexperiment som inte liknar något annat i Europas historia (vare sig när det gäller antalet eller varifrån människorna kommer (Mellanöstern och Östafrika), och som dessutom saknar finansiering eller fungerande organisation (bostäder och arbetsmarknad saknas). Det handlar också om att man kastat in handduken när det gäller jämställdheten och köpt stora delar av det radikalfeministiska revolutionspaketet, med manshatet, föraktet för pojkarna, och fantasifostren ”patriarkatet” och ”könsmaktsordningen”. Även när det gäller en ytterligare förvärrad rättssäkerhet för pojkar och män (genom den föreslagna ”samtyckeslagen”), flirtar mer eller mindre alla de borgerliga partierna med vänsterns och radikalfeminismens analyser.

I denna kontext blir SD tyvärr det enda parti som också tar tydligt avstånd från radikalfeminismen. Det är naturligtvis sorgligt att det är så, men det går inte att komma ifrån. När alla de andra mitten- och före detta högerpartierna har kapitulerat i dessa frågor (försvaret, migrationen och jämställdheten), så finns mycket att hämta för ett parti som sätter sig emot. Det blir då tyvärr, precis som Åkesson faktiskt säger, det enda riktiga oppositionspartiet. Och givetvis är det den extrema vänstern som ser SD som huvudfienden, eftersom avvecklingen av försvaret, öppnandet av gränserna och den feministiska revolutionen är deras kärnfrågor.

Som så ofta får man känslan av att vad än SD säger så måste även borgerligheten säga tvärtom. Det går ju inte att dela analys med dessa människor, som i media beskrivs som ”fascister”, nej, vi skall tycka tvärt emot och visa hur bra vi är och hur långt vi ligger från dem (så får vi beröm i media)! Utvecklingen är minst sagt anmärkningsvärd och kanske kommer det att skrivas många avhandlingar om SD’s spinndoktor i framtiden.

Jag fick igår även en mera personlig påminnelse om hur detta hänger ihop, och varför det är viktigt att zooma in på det.

När jag hämtade min dotter från sin lågstadieklass och vi promenerade hem berättade hon att klassen hade pratat om att det hade varit val. Hon sa spontant egentligen bara två saker. Att förr i tiden var flickorna slavar i Sverige. Och att Sverigedemokraterna är hemska. Jag blev först lite paff, men egentligen inte förvånad. Att det anses ”rätt” enligt den värdegrundsdemokrati som skolan numera oftast bekänner sig till, att i sann demokratisk anda berätta även för små barn vilka partier som är bra och vilka som är dåliga (enligt värdegrunden – alltså det åsiktspaket som man har bestämt sig för är ”rätt”), gör mig än mer övertygad om att det som håller på att hända i Sverige är allvarligt.

Att vara en bra person är att vara för ”allas lika värde” (alltså fri invandring och öppna gränser), och därmed tycka att SD är hemska (som vill begränsa detta). Man är också en bra person om man håller med feministerna, eftersom deras parti FI tycker att det är jättedumt att flickorna behövde vara slavar. Vi känner igen budskapet från den svenska offentliga debatten. Det är ofta på denna nivå den ligger.

Och alla människor vill vara omtyckta. Vi vill bli sedda som bra människor och uppskattade för vad vi säger och tycker. Vad spelar det då för roll att flickor eller kvinnor aldrig har varit slavar (i bemärkelsen till män – träldom har funnits för både män och kvinnor), eller att öppna gränser och fri invandring skulle förinta den svenska välfärden inom ett år och leda till krig, våld och misär? Hellre då att hålla med, nicka instämmande och bli gillade för våra goda (och öppna), hjärtan. Att barn gör på detta sätt är både fullt naturligt och förståeligt.

Att vuxna kulturdebattörer, feministiska politiker och uppburna opinionsbildare gör på samma sätt är möjligen förståeligt men knappast försvarbart.

Om ni inte redan har läst dessa så gör det: Marika Formgren, Tino Sanandaji och Eli Göndör.

Det blev inte bra – låt oss då göra precis som tidigare fast ännu mer!

Nu har nog valresultatet sjunkit in för de flesta. Nära 800.000 (13%), svenskar röstade på Sverigedemokraterna och nästan alla andra partier backade, utom extremistpartiet FI som också ökade ordentligt, men tack och lov inte tillräckligt för att nå hela vägen fram till riksdagen.

Sverige går mot en mycket svajig och parlamentariskt skör framtid, där allt – även på kort sikt – kan hända. En del kallar det ”spännande”, själv ser jag hur mörkret vid horisonten nu går att urskilja. Demokratin är under press och det berömda svenska ”ansvarstagandet” lär få bekänna färg.

Ändå ser allting omedelbart väldigt mycket ut som innan. Journalistkåren, ja, den absoluta majoriteten i alla fall, sluter leden och börjar fördöma och håna, precis som tidigare. Skygglapparna förstärks, hålen i sanden ordnas till, retoriken och lögnerna finputsas och kanske har några grymma nyord redan budats in från PR-byrån? Ord som kan tysta debatten och som går att kleta på meningsmotståndarna (och privatpersoner med ”fel” åsikter), så att de får skämmas ännu lite till (och offentligt).

De svenska journalisterna, med sina idag stora kontaktnät också inom sociala medier, skriver om det som hänt och verkar tro att de reaktioner och åsikter som forsar i det egna flödet (där idévännerna, politikertjommarna, kårkamraterna och andra kulturnissar man som journalist mött på mingelfester, skivsläpp, krogöppningar eller kanske bara på en promenad genom Tanto, finns), är representativt för Sverige i största allmänhet. Så här skriver till exempel Tobias Brandel i dagens SvD, när han under rubriken ”Föraktet drev väljare till höger” (i pappersutgåvan), skall förklara reaktionerna på det som hänt:

””Alltså hur kan var tionde jävla människa som röstar i Sverige ställa sig bakom Sverigedemokraterna?” Lärarstudenten Dino Osmans enkla inlägg på Twitter retweetades, skickades vidare, 646 gånger. Det är bara en i en flodvåg av liknande reaktioner av chock och sorg som fyllde sociala medier i går.”

Det handlar alltså om en flodvåg av reaktioner. Reaktioner av sorg och chock. Som fyllde sociala medier…

Men kanske allra mest i de nätverk på sociala medier där Brandel själv uppehåller sig? Det kan vi nog vara ganska säkra på. Artikeln i övrigt lutar sig mot Valu-undersökningar (och Sören Holmberg), vilka inte minst när det gäller detta val – och i synnerhet SD – har visat sig vara notoriskt felaktiga. Men också SvD/Lisslys verktyg för att granska politiska diskussioner på nätet, vars tillförlitlighet jag vet för lite om men starkt betvivlar i nuläget (är det någon som vet mer?). Man vill hursomhelst göra gällande att det har skrivits enormt mycket om SD på nätet och att praktiskt taget allt har varit negativt.

När ett parti, som ständigt beskylls för att mobilisera sig särdeles mycket på just nätet och vars anhängare dessutom sägs vara anledningen till att de flesta traditionella medier idag har stängt av sina kommentarsfunktioner på nätet, har mer än fördubblat sitt valresultat och nu fått omkring 800.000 röster – och vare sig man gillar det eller inte, måste koras som detta vals enda och största segrare, så blir det inte trovärdigt att påstå att det inte har funnits, om nu inte flodvågor så åtminstone kaskader av glädjeyra där ute i landet, även på sociala medier.

Men det är ju just trovärdigheten som är bortkompromissad med den här typen av journalistik. Det lurar en agenda bakom varje meningsbyggnad, varje rubrik och varje referens. I det här fallet är det uppenbart att det handlar om att visa upp bilden av ett enat Sverige där alla är bestörta över något och som alla är emot. Vilket helt enkelt är felaktigt (det är idag sveriges tredje största parti), och man kan tycka vad man vill om SD’s framgångar, men det är naturligtvis även artiklar som denna som gör att partiet växer.

Det finns lustigt nog en hänvisning i Bardels text till att politikerförtroendet idag skulle ha ökat markant sedan 70-talet (för alla utom SD-väljare). Om detta kan man ju tro vad man vill, det är återigen Sören Holmberg och Valu som ligger bakom uppgifterna. Men jag noterar att Bardel i sammanhanget såklart utelämnar att journalister är den yrkesgrupp som svenska folket har allra lägst förtroende för (och då gäller det alltså inte bara SD-väljare).

Men detta är bara ett enstaka exempel (jag hittade det genom att bara sträcka mig efter en tidning och fälla ner blicken). Över hela det svenska medielandskapet, och inte minst genom valvakor och annat valrelaterat eftermaterial, och med Public service som draglok, har Fas 2 nu inletts i kriget mot de som röstade på SD. Folkföraktet och misstron mot demokratin (vad skall vi med demokrati till när så många röstar fel?), kommer snart att nå oanade höjder i de traditionella medierna. Och de sajter som benäms som ”hatsajter” kommer att få hundratusentals nya läsare. Och SD kommer att växa så det knakar.

Det är något särdeles unikt med svensk politisk offentlighet, detta att när någonting håller på att gå riktigt illa, ja, då gör man precis som man gjort tidigare fast ännu mer. Mycket mer. Vi ser det kanske ännu tydligare i skolan, som sedan länge håller på att gå under i ett kluster av brist på bildning, stök och genusgalenskap (där pojkarna är på väg att helt och hållet tappa fotfästet). Lösningen på problemet blir då naturligtvis ännu mer radikalfeminism och genuspedagogik, ännu fler satsningar på tjejerna och ännu fler förvirrade maktteorier och normkritik. Att fler svenska ungdomar idag vill vara med i dokusåpan ”Paradise Hotel”, än bli lärare, kan ju inte komma som en överraskning när man vet att intagningskraven på Lärarhögskolan är så låga att personer som knappt kan läsa får ”utbilda sig” till lärare i Svenska. Men de ansvariga – där också politiker från rött till blått ingår – har för mycket prestige att förlora i ett erkännande av de faktiska misstagen. Därför kommer vi bara att se dimridåer och skenmanövrar och kanske att Sverige helt enkelt drar sig ur Pisa-samarbetet (med hänvisning till att det inte känns rätt för Sverige?), eftersom de dåliga resultaten blir för svåra att hantera. Blir Gustav Fridolin ny utbildningsminister kan vi i alla fall vara säkra på att det slutliga sammanbrottet inte ligger alltför långt bort.

I tunnelbanan här i Stockholm såg jag idag nya, påkostade reklamkampanjer för lärarutbildningen vid Södertörns högskola. Och att bli lärare skall ju inte behöva handla om sånt där tråkigt som att man ligger på en särdeles hög nivå inom ett visst kunskapsområde. Den största affischen visar en ”make-up artist” med mycket avancerat nattklubbssmink, de två mindre bilderna en ”hejarklackskille” och en ”modeprofil”. Jag hade nog önskat att fokus låg på kunskap. Jag bryr mig mycket lite om vad mina barns lärare gör på de nattklubbar de bevistar, eller på fotbollsläktaren, eller i största allmänhet faktiskt, så länge de är skickliga och kunniga lärare och vill mina barn väl.

Men när det gäller den ideologiska broilerfabriken Södertörns högskola så vet vi ju ungefär vilken kunskapsarrogans och så kallad normkritik vi kan förvänta oss.

[Tillägg: Jag har gjort smärre ändringar i texten sedan ursprungspublicering]

Jag hyllar demokratin, inte värdegrundsdemokratin, den 14 september

Vi ser samma yttringar hela tiden. Det är de fina och bra vänstersympatisörerna – med sina fina och bra åsikter om tolerans, demokrati, mänsklighet och solidaritet – som vandaliserar, förstör, hindrar, hoppar på, misshandlar och tystar. Vi ser det gång på gång på gång. När vänstern hatar sina meningsmotståndare så är det ett ”berättigat” hat (och där det finns en ”förståelse” för att detta hat kan leda till våldsamheter). När radikalfeministerna hatar så finns det en ännu större förståelse, eftersom män – särskilt vita, heterosexuella män – sägs vara förövare, utsugare, miljöbovar, våldtäktsmän (åtminstone potentiella) och dessutom ointelligenta (mindre värda rent biologiskt). Vilken trevlig tillfällighet då att radikalfeministerna och vänsterextremisterna minglar i samma grupper (och ofta är samma människor).

Det är dessa grupper som de traditionella medierna och Public service uppskattar och lyfter fram som hjältar (och inte sällan delar politiska mål med). Vad spelar det då för roll att Kristdemokrater får däcken på sina bilar sönderskurna, valaffischer systematiskt vandaliserade, eller att liberaler och moderater blir misshandlade på öppen gata? Och när det gäller det demokratiskt invalda partiet Sverigedemokraterna, som sannolikt är sveriges tredje största parti (senare ikväll), vad spelar det för roll att de ständigt blir misshandlade, mordhotade, spottade på och utsatta för systematisk vandalisering, när nivån på vandaliseringen har lett till att de måste välja baksidan på bussar (som är på väg bort när det blir synligt att det handlar om SD-affischering, så att antidemokraterna inte hinner förstöra budskapet), som nästan enda tänkbara plats att visa upp sig i stockholmsområdet? Och när detta knappt heller spelar någon roll då busschaufförerna vägrar att köra bussarna, vilket sedan presenteras som ”modigt” i medierna?

Och när allt detta ses på med uppmuntran och gillande av medier och Public service (som samtidigt slår sig för brösten för sin mycket viktiga ”demokratiska” insats)?

Public service har rent av gått så långt att man genom Sveriges Radio Ekot, två dagar före valet, släpper uppgifter om privata bankkontoutdrag från SD’s partiledare, och det man kallar ett ”spelmissbruk”. Man försöker att diagnostisera honom som ”ludoman”, trots att Åkesson tydligen vare sig har några spelskulder eller har misskött sin ekonomi. Statlig Public service – och det vet vi ju egentligen redan – tillgriper alltså illegala metoder för att svartmåla och misskreditera ett demokratiskt invalt politiskt parti och dess partiledare. Samma parti som man även med andra metoder har försökt mota bort från det demokratiska samtalet, samma parti som alltså ser ut att få omkring 12% av svenska väljares stöd.

Föreställ er att statliga Public service gjorde samma sak med Åsa Romsons privata bankkontoutdrag, där man kanske hittade lite väl många systembolagsinköp. Går det att lita på Romson när hon ser ut att dricka lite för mycket än vad som kan bedömas som hälsosamt? Är detta ett missbruk? Kan vi lita på henne? Kan hon hantera pengar? Hur allvarligt är egentligen alkoholism? Och så släpper man denna ”nyhet” två dagar före valet? Tänk att André Pops, just innan den sista och avgörande partiledardebatten drar igång i SVT, tar upp just detta med ”nyheten” om Romsons systembolagsinköp, och ställer frågan öppet om förtroendet för Romson nu kan ha blivit påverkat…

Det är naturligtvis otänkbart. Men Public service agerar ändå precis så. Eftersom man nu ser sitt demokratiska uppdrag som omförhandlat (det handlar inte längre om demokrati utan värdegrundsdemokrati), och ett antal tjänstemän bedömer att det demokratiskt invalda partiet SD ligger vid sidan av den egna (och nya), definitionen av demokrati, ser man sig berättigad att agera odemokratiskt.

Och är det någon som på allvar inte tror att det spelar roll att Public service medarbetare till 80% röstar rött, grönt eller rosa (och praktiskt taget ingen på SD, en sådan person skulle för det första aldrig anställas), så tänk efter en gång till. Det här handlar om statligt sanktionerad politisk propaganda och det är återigen journalisterna som bär ansvaret för detta sluttande plan. Och ännu är de flesta svenskar för naiva för att förstå bedrägeriets omfattning.

Där jag var nere och röstade tidigare (och jag kommer inte att avslöja vad jag till slut röstade på), hände något intressant. Framför mig i kön började en ung man argumentera högljutt med en av valarbetarna. Det handlade om hur det var möjligt att folk kunde ”smyga med” vad de röstade på. Den unge mannen gillade inte det, riktig demokrati, sa han, handlade om att vara öppen och stolt med vad man röstade på. Sen ifrågasatte han om detta med valbås var lagligt, eller bara något som södermalms stadsdelsförvaltning hade valt att sätta upp, kanske bara för att ”skydda rasister”. Den äldre, manliga valarbetaren blev både upprörd och en smula bestört, och försökte förklara att det här är ett fundament i den svenska demokratin, att inte behöva vara öppen med vilket parti man röstar på. Tonläget höjdes ytterligare och blev på gränsen till aggressivt. Trots att det hela egentligen inte förvånade mig kände jag samma känsla av desperation och uppgivenhet (i sällsam förening), som kanske är drivkraften och ursprunget till att jag faktiskt driver denna blogg.

Det finns många starka krafter där ute, också sådana krafter som vi har fått för oss är demokratiska, som säger sig ”inte vilja ha” det och det partiet i riksdagen. Men detta ”att inte vilja ha” är inte alltid begränsat till att jobba med demokratiska riktlinjer och valarbete, utan sträcker sig gärna över mot utomparlementariska metoder, som skrämsel, intimidation, smutskastning och hot.

När jag såg den unga mannen brösta upp sig och titta hotfullt på valarbetaren tidigare idag tänkte jag på tidningen Expressen (men också på DN och många andra traditionella medier – och även Public service), att det egentligen inte finns någon skillnad i hur dessa ser på demokrati. Man skall skämmas om man röstar på ”fel” parti. Det som är rätt är det som någon annan bestämmer är rätt, inte du själv. Den unge vänstersympatisören och ”antirasisten” som var ett huvud högre än valarbetaren i 70-årsåldern här på Söder, eller Expressen med sin makt att distribuera nidbilder och beskriva privatpersoner som ”hatare” och nå ut över hela landet med en sådan smutskastning. Att skrämma. Att göra ”sin demokrati” till demokrati på bekostnad av riktig demokrati. Att uppträda hotfullt (eller nedlåtande) mot meningsmotståndare och ”vägra debatten”. Precis de ingredienser som är så utmärkande för vänsterfeminismen och dess revolutionära anspråk idag.

Det blir tufft det här – men jag skall rösta!

Så är det val imorgon. Som vi alla vet, eller de flesta av oss i alla fall. De traditionella medierna och Public service har jobbat i skift de sista veckorna med att lyfta fram de partier vi borde rösta på (och det parti som beskrivs som dumt och dåligt). Och samtidigt förmätet hyllat vår demokrati (eller ”värdegrundsdemokrati” som man egentligen menar).

Själv har jag aldrig tidigare känt en sådan uppgivenhet inför ett val (vilket ändå inte kommer att hålla mig borta från att rösta). Jag går och röstar i den del av stockholms innerstad där symbol- och identitetspolitiken sedan länge frigjort sig från förnuftet och irrat iväg på egen hand in över okända men skimrande låtsaslandskap. Där vänsterextremister, radikalfemister och tillväxtmotståndare skulle få egen majoritet (om det hade varit på riksnivå), och vars idé- och partiprogram skulle göra både Andreas Baader och Valerie Solanas stolta.

Vi står, som jag tidigare har försökt att beskriva, inför en katastrofal utveckling. Och det är främst den havererade och ensidigt politiserade svenska journalistiken som bär ansvaret, men också broderligt delat med de allt fegare och populistiska politiker som idag ofta säger sig föra vår talan.

Men vi som tänker, vi som vågar ifrågasätta och vi som har tappat förtroendet för journalistiken och politiken (i sin osunda armkroksdans), vi som vill se en förändring, oss låter man PR-byråer klistra nya ord på för att beskriva. Man kallar detta nya medborgaruppvaknande och engagemang för allt från rättshaverism, populism, missnöjesyttringar, hat, antifeminism, rasism, nazism, fascism eller för ”hot mot demokratin” (och då menar man givetvis sin egen helt nya tolkning av demokrati, alltså värdegrundsdemokratin, vilken betyder att delar du inte min värderingar – mina åsikter – som skall du inte ha möjlighet att yttra dig).

Nej, det är sannerligen inte enkelt att veta vad man skall rösta på. Jag är utled på alliansens nästan frireligiösa tro på de globala marknadskrafternas frälsning, i en allt mer bisarr kombination av avveckling av försvaret och olust inför vårt nationella kulturarv och synen på båda som mer eller mindre irrelevant särintressen. Lägg till detta att flera partiledare och ministrar ”delar analysen” med radikalfeministerna (alltså den postmarxistiska analysen), och det hela blir outhärdligt. Reinfeldt verkar samtidigt tycka att det är häftigt att Sverige på kort tid måste ändras bortom oigenkännlighet, till ett slags marknadsliberalt himmelrike, lite som Hong Kong eller Singapore. Annie Lööf gillar tanken på att Sverige snabbt borde bli ett 40-miljoners-land och vad spelar det för roll att ”svenskar” då skulle hamna i minoritet eftersom ”det svenska” bara är en myt och egentligen inte finns (och om det finns så är det ”barbariskt”, enligt Sveriges statsminister Reinfeldt).

I sammanhanget måste jag säga att jag samtidigt har svårt för SD. Trots att de ofta säger sådant som är fullkomligt självklart och som för alla statsministrar, vare sig de var borgerliga eller socialdemokratiska, bara för 20–30 år sedan var självklarheter och som handlade om grundläggande ansvarstagande gentemot det land man hade fått ansvaret att förvalta. Men jag har svårt för att det fortfarande finns historiska kopplingar till ultranationalism och rent av nazism i partiets förflutna. Det fungerar inte för mig helt enkelt. Men kanske om utrensningarna och nolltoleransen mot rasism fortsätter, ja, då kanske partiet har nått en sådan mognad att det kan bli statsbärande. Och hur man än ser på detta är det ett sannolikt scenario, redan inom en tioårsperiod. I Frankrike är Front National det största partiet idag (med frankrikes koloniala historia och stora invandrargrupper, mestadels från Nordafrika, och många utanförskapsområden inte helt olika de som växer fram i Sverige, präglade av kriminalitet, socialt utanförskap och djupa motsättningar), och liknelsen kan vara värd att beakta, trots att Sverige saknar en kolonial historia (vi har å andra sidan Europas största invandring när det gäller människor från framför allt nord- och östafrika). I Danmark är Dansk Folkeparti omkring 25% idag, alltså större än Moderaterna och nästan större än Socialdemokraterna (i svenska mått mätt).

Folk frågar mig ibland om jag är nationalist och jag brukar alltid svara nej. Nationalist är ett kantigt och hårt uttryck som oftast används för att skyffla in den förmodade ”nationalisten” i samma bur som rasisterna och nazisterna (det är ju så svensk politik och samhällsdebatt ser ut idag). Däremot brukar jag säga att jag gillar Sverige. Jag säger också att jag uppskattar att vara del av vår gemenskap (inte minst genom språket och kulturarvet), och att vara medborgare i ett land som Sverige. Att jag känner att jag hör hemma här, också med vår tolerans och öppenhet. Att allt detta är värt att värna, att stå upp för. Att jag vill att mina barn skall kunna växa upp i ett land som är deras och där de kan vara trygga och känna ett gemensamt ansvar att bygga vidare på allt det fina som de ärvde.

Men tänk vad komplicerat detta har blivit för så många som (inte minst genom medierna), har fått för sig att detta att vara svensk (i meningen tolerant och öppen), är samma sak som att vara självutplånande. Att vara en ”riktig svensk” innebär då att stå rakryggat och hävda att det inte finns något svenskt. Att det svenska inte är värt att försvara, att det är rasistiskt att prata om ”svenskar” och ännu värre ”etniska svenskar”. Det blonda och blåögda är rasistiska markörer och del av en unken, nationalistisk och varför inte nazistisk historia. Vi har ingen kultur (värd att bevara), vi har inget folk (värda att skydda), vi har inget land (värt att beskydda). Det är bara andra folkslag som har kulturer, som har en kulturhistoria och vars nationaliteter eller etniciteter det är viktigt att stå upp för och försvara.

Så ser den svenska, paradoxala och i många avseenden obegripliga självgodheten ut i samhällsdebatten idag. Vi har gjort en dygd av det skenbara självföraktet, vilket, som våra grannländer nu allt oftare försöker uppmärksamma oss på, endast kan leda till fördärv.

Det rödgröna alternativet, med Stefan Löfvén som statsminister, är naturligtvis ännu värre (än om alliansen hade vunnit), men om FI kommer in i riksdagen och det hela utvecklar sig till den rödgrönrosa ideologiska mardrömsröra av ansvarslöshet som skulle bli konsekvensen och som en del förutspår, så står Sverige inför ett regelrätt haveri och ett oåterkalleligt brott mot allting som folkhemmet, välfärden och stabiliteten handlade om. Det kommer då inte dröja länge förrän alla våra nordiska grannländer bryter avtalen om gränsfrihet och att Sverige blir allt mer isolerat (men också söndrat och radikalpolariserat internt).

Nej, det går inte att veta vad man skall rösta på. Borgerligheten har i Sverige havererat. Den har utvecklats till en idéfattig, torrpragmatisk och kulturellt ointresserad gruppering som avsagt sig allt ansvar (och kunskap), om snart sagt allt vid sidan av skatter, företagande, siffror och ekonomiska prognoser. Att vänstern har svalt och inkorporerat kulturpolitiken och gjort detta till en av sveriges mest inflytelserika arenor för politisk ”utbildning” och indoktrinering verkar inte ha bekymrat alliansen nämnvärt och kanske bekymrar det inte Stefan Löfvén heller. Man ”delar agendan” istället, och tror sig därmed att kunna driva sin idélöshet och brist på visioner vidare till nya valvinster (om man bara låter lite som sina meningsmotståndare). Men det är ett kortsiktigt vinstkoncept som oundviklingen leder till att man på sikt gör sig själv irrelevant.

Snart kommer vi att se de identitetspolitiskt och radikalfeministiskt motiverade aktivisterna – med siktet inställt på den primära fienden, ”den svenska, vita, heterosexuella mannen” – inta fler och nya chefspositioner i svenska myndigheter, genom först och främst en svag och i ämnet okunnig (och skulle jag tro ganska ointresserad), Stefan Löfvén. Det som redan idag för många utländska besökare kan te sig som en statsfeministisk och misandrisk bananrepublik kommer att göra nya och revolutionerande landvinningar i splittringspolitiken, sannolikt genom att minimera antalet pojkar som får en utbildning (och lyckas komma in på universitet – idag är siffran omkring 22% vilket givetvis kommer att ses som för högt), och med stora statliga satsningar kanske kommer att försöka genomföra den slutliga – och den enda som världen skådat – sanna feministiska revolutionen (där män inte längre har några inflytelserika positioner och där endast kvinnor – med få undantag – har makt). Och där manshat – även offentligt – kallas folkbildning.

Så nej, jag vet inte vad jag skall rösta på. Jag kommer att gå ner där och le och försöka att inte irritera mig allt för mycket över alla förutsägbara, skäggiga, hästsvans- och glasögonprydda hipsters och deras löjeväckande inställsamhet och inbillade radikalism (vem kan någonsin tycka att någon är rebellisk och antiauktoritär som gör precis det som etablissemanget, medierna och den politiska eliten säger att du skall göra?). Jag skall le och se på dem med överseende.

Men jag skall rösta.

Ett tankeexperiment kring den radikalfeminism som omsluter oss

Det finns så mycket att skriva om när det handlar om granskning av radikalfeminism, identitetspolitik och åsiktsförtryck genom framför allt medierna. Bara genom att granska Svenska Dagbladet, hopar sig noteringar och ämnen att lyfta fram. Andra tidningar, som Dagens Nyheter, Expressen och framför allt Aftonbladet (och varför inte nämna Metro eller Nöjesguiden när vi ändå är igång), går inte längre att läsa och det är heller knappt någon mening att kommentera innehållet eftersom det radikalfeministiska och intersektionella perspektivet genomsyrar snart sagt varje artikel och rapportering. Det samma gäller Sveriges Radio. Praktiskt taget alla kanaler genom statliga Public service, och vars tjänster vi förväntas betala för, pumpar ut radikalfeminsim i alla tänkbara former och under dygnets alla timmar.

Nivåerna har börjat anta komiska proportioner och även jag hade skrattat om det (skrattet), inte så lätt hade fastnat i halsen. Radikalfeminismen är i Sverige ett politiskt parti, FI, som kanske kommer in i riksdagen (och redan är representerade med ett mandat i EU-parlamentet). Föreställ er ett annat politiskt parti som hade erhållit detta stöd och haft tillgång till detta propagandamaskineri. Säg Moderaterna. Tänk om nästan alla anställda i Public service hade varit moderater, enbart sände moderata program, med ett moderat innehåll och moderata ”experter”, moderata programledare som bjöd in andra moderater för att diskutera moderat politik och moderata ideologiska förslag. Någon gång tog man kanske in en folkpartist också, eller en centerpartist, men som i princip också delade den ”moderata värdegrunden”.

Vi går vidare. I morgonsofforna sitter nästan bara moderater som intervjuar andra inbjudna moderater och förfasas över ”icke-moderater” eller ”antimoderater” som de också kallas. I dags- och kvällspressen (som visserligen inte uttalat kallar sig moderater), skrivs nästan enbart moderata kolumner, krönikor och artiklar och medborgarna uppmanas att rösta – på Moderaterna. Och även om dessa moderater ännu inte kommit in i riksdagen (bara omkring 2% säger sig vilja rösta på dem), så är det de dumma människorna där ute i ”landet” som det är fel på och som ännu inte har förstått hur viktig och ”rätt” den moderata politiken är.

Vi ser högt uppsatta politiker som pratar om vikten av att ”kartlägga” icke-moderater och Nordiska ministerrådet försöker få igenom en lag som kriminaliserar kritik av moderaternas ideologi. Man vill likna kritiken av moderaternas politik med ”hets mot folkgrupp”. En tankefigur som man även försöker få gehör för på EU-nivå. Tidningen Expressen och ”Researchgruppen” arbetar aktivt och med erkänt olagliga men sanktionerade metoder att ”avslöja” icke-moderater. Man hänger då ut privatpersoner i tidningen med namn och bild. I Researchgruppen arbetar endast moderater, inte sällan med ett kriminellt förflutet och fängelsedomar för våldsbrott på sina samveten.

Genom hela medieflödet visas leende och glada moderater och moderaternas politik beskrivs som ”kärlekens ideologi”. Även de andra politiska partierna börjar kalla sig för moderater. Flera vill rent av vara mer moderata än moderaterna själva. Den som tvekar att skriva under på att vara moderat beskrivs som suspekt. Priser delas ut av andra moderata journalister till de mest moderata journalisterna, till exempel Researchgruppen (Guldspaden), bland annat för sina avslöjanden om icke-moderater. Samtidigt delas skämspris ut till de moderater som försökt nyansera debatten kring moderaternas politik (Belinda Olsson).

Vi vänder blicken och ser att sociala medier svämmar över av unga, arga moderater som hatar, mobbar och kränker de som inte kallar sig för moderater. De icke-moderater som öppet kritiserat moderaternas politik blir så översköljda av hat och kränkningar att de måste sluta debattera (för sin egen och familjens säkerhet). Inte sällan kallas också icke-moderaterna då för obsceniteter och liknas vid djur och icke-människor. Moderaternas valarbetare saboterar samtidigt andra partiers valaffischer med vad man kallar ”glimten i ögat”. Det blir också allt vanligare, framför allt för de unga moderaterna, att bedöma icke-moderaternas ras och hudfärg i nedsättande termer. Något som är helt lagligt eftersom staten har bestämt att endast en viss typ av människor kan utsättas för hat, hets och kränkningar. Public service svarar då med att låta moderater göra tv-program (UG), om hur andra moderater utsätts för hat av icke-moderater. Och när en journalist gör ett program om moderaternas revolutionära och våldsförhärligande vänner i AFA och RF, så kallas han av en Public service-programledare och moderat öppet för nazist.

Är det en överdrift att säga att ett land där en politisk ideologi – och det politiska parti som representerar ideologin – kan beskrivas på detta sätt inte är ett friskt land? Knappast. Men det är också exakt så här det ser ut i Sverige 2014. Byt bara ut det ”moderata” med feminism och radikalfeminism (och det politiska partiet FI). Då ser vi tydligt vilken omfattning denna masspsykos och djupt olyckliga indoktrinering idag har fått. I ovanstående exempel hade ju alla friska människor direkt sett att det fanns något djupt tvivelaktigt med dessa ”moderater”. Men i dagens Sverige har feministerna just en sådan positionering. Det är så en masspsykos ser ut.

•••

Och ett exempel från dagens SvD måste jag ju också ta med. På sida tio i nyhetsdelen (i pappersutgåvan) har man publicerat en artikel om stockholmspolitiken (och att det ser ut att bli rödgröntrosa i Stockholm efter valet). Upplägget – och vinkeln – är den vanliga. Förutom att man presenterar FI som ett riksdagsparti (vilket det inte är), intill de andra riksdagspartierna (med logotyp), är både text- och bildmaterialet helt inriktat på att måla upp en så positiv bild av FI som möjligt. Nästan häften av helsidan består av två stora bilder på leende unga kvinnor som skall rösta på – eller överväger att rösta på – FI. Positiva bildtexter förstärker också känslan av riktigheten i deras överväganden. Det är ”viktigast att det händer något” och viktigast att ”rasisterna skall ut och feministerna in”. Intressant är också att man inleder artikeln med att konstatera att (stalinisten) Sven Wollter kommer förbi och ger en FI-valarbetare en klapp på axeln (utan någon vidare analys).

Kanske är denna axelklapp – och dess ömma beskrivning i borgerliga SvD – mer avslöjande än vad man först kunde tro.

Vi glömmer aldrig 11 september

Den elfte september går det inte att skriva politiska inlägg utan att knyta an till vad som hände i New York för tretton år sedan. Vi får aldrig glömma hur den religiösa ondskan ser ut, och vad den får för konsekvenser om den inte stoppas.

Men i Sverige finns tyvärr en slags ovilja att se det för vad det är. De starka vänsterkrafterna, särskilt inom journalistiken och kulturen (som ju idag handlar mycket lite om kultur och nästan bara om vänsterpolitik, radikalfeminism och intersektionellt mumbo-jumbo), pratar hellre om islamofobi och Gaza. Det är tryggare att se USA och Israel som fienden, eller hela västvärlden, och då vill man gärna inte se islamismen som den mörka och destruktiva kraft den är.

Jag har noterat att det är ganska vanligt att prata om bra och dålig islamism, vilket är nonsens. Det finns bara dålig islamism. Islamism, eller politisk islam, är genom sin definition en religion med politiska anspråk. Det blir då en ideologi och ett regelsystem som syftar till att instruera människor i hur man lever sitt liv ”rätt” (enligt religionen). I Islam kallas detta regelsystem för sharia.

Detta skall inte förväxlas med sekulär Islam. Religionen Islam är inte nödvändigtvis samma sak som islamism och det finns ingen anledning att kritisera muslimer för det som islamister sysslar med (även om det ibland hade varit klädsamt om fler sekulära muslimer tog öppet avstånd från islamismen).

Jag tar kraftigt avstånd från alla religioner som gör politiska anspråk. Men vi har idag inga problem med organiserade korsfarare, hinduistiska terrorgrupper eller buddister som skär huvudet av journalister. De flesta religiösa fundamentalister vill egentligen hålla sig för sig själva, leva sina liv, ha sin tro i fred och inte göra så mycket väsen av sig. Utom islamisterna. Det finns en väsentlig skillnad här.

Det som händer i Syrien och Irak, med Islamiska Statens våldsorgier och massmord borde egentligen få de flesta att vakna upp. Eller Boko Harams vidrigheter i Nigeria. Trodde vi att vi någonsin hade förstått vidden av den ondska människor är kapabla till, ta en titt på dessa grupperingar och häpna av skräck. Så ser religiös ondska ut, så fungerar islamismen i sin allra renaste förfining.

Men det är ändå märkligt glest mellan fördömandena och från svenskt vänsterhåll ser det mera ut som ett pliktskyldigt avståndstagande. De svenska terrorister och mördare som ansluter till IS kallas i flera traditionella medier för ”soldater”, och när de kommer tillbaks (till Sverige), för ”veteraner”. Det är ofattbart men kanske egentligen inte så konstigt om man förstår hur vänsterns prioriteringar har kommit att utvecklas. Att vara allt för tydligt emot IS kan riskera att man blir kallad för isamofob, oavsett hur många barn som filmas när de halshuggs. Så fegt, ängsligt och ryggradslöst ser det svenska debattklimatet idag ut, där åsiktskorridorens grindvakter också alltid står redo att rycka ut och smutskasta den som avviker från den mera inställsamma linjen gentemot terroristerna.

Den extrema vänsterns mest aktiva grindvakter idag är ju organisationen ”Researchgruppen”, som har täta samarbeten med både Public service och ”borgerliga” Expressen (och därmed DN). Här hittar vi precis den giftiga cocktail av extremism, våldsbejakande, högmod, radikalfeminism och sanktionerade olagligheter (och ”civil olydnad”), som de flesta journalister i Sverige idag uppskattar (så länge det kommer från vänsterkanten). Var så säker på att ”Researchgruppen” aldrig skulle försöka kartlägga Hizb-ut-Tahrir eller andra svenska islamistiska grupperingar för att förstå hur nära dessa ligger IS och om de rent av ställer sig positiva till dess våldsorgier. Nej, vänsterextrema och radikalfeministiska Researchgruppen vill hitta islamofober, antifeminister och Sverigedemokrater och smutskasta dem offentligt.

Det är egentligen märkligt att man inte kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Från vänsterfeministiskt håll brukar ju Anders Behring Breivik alltid lyftas fram när det handlar om terrorism. Och det är fullt begripligt. Att avrätta barn och ungdomar så som Breivik är sannerligen en uppvisning i ondska och en i skandinaviska sammanhang oöverträffad vedervärdighet. Men som jag ser det finns det inte någon egentlig skillnad mellan Breivik och de religiösa IS-företrädare som skär huvudet av barn. Ondska är ondska. Eller som Max von Sydow uttryckte det i 70-talsfilmen ”Exorsisten”; ”There is only one”. Här menades Satan och jag tror vare sig på Gud eller Satan (även om jag uppskattar vår kristna kulturtradition), och jag översätter det därför till ondska.

Att ha två tankar i huvudet samtidigt betyder att man både kan fördöma Breivik och IS. Tyvärr verkar inte detta fungera så bra för de vänsterextrema och radikalfeministiska grupperna i Sverige, som hellre ser sig som allierade med islamisterna i sitt gemensamma hat gentemot väst, den ”vita mannen” och givetvis Israel (och USA).

Vad som också är typiskt för Sverige i dagsläget är allt detta prat om att känna sig som ”en humanitär stormakt”, och samtidigt inte ställa upp i kampen mot IS. Självklart borde Sverige hjälpa till militärt i kampen mot dessa islamister. Men som så ofta blir det problematiskt och handlingskraften saknas. I detta läge skäms jag faktiskt för att vara svensk.

Men å andra sidan finns det ju ingenting som är ”svenskt”, skall vi förstå. Eller jo, enligt Fredrik Reinfeldt är det ”barbariet” som är svenskt. Och tror man att det utöver det finns något svenskt så är man ju rasist och nazist. Och säkert kvinnohatare också, eftersom man sannolikt – på samma gång – är kritiskt inställd till de radikalfeministiska teorierna om könsmaktsordningarna. Och håller du inte med så skickar vi Researchgruppen på dig så att AFA och Revolutionära Fronten får tillgång till din adress och kan sätta en yxa i dörren när du läser godnattsaga för lilltjejen.

Och samtidigt rekryteras allt fler svenskar till IS’s mordorgier i mellanöstern. Och Hizb-ut-Tahrir växer sig starkare i de svenska förorterna (utan att någon journalist verkar bry sig och tar reda på vad detta är för en organisation). Och antisemitismen ökar men eftersom rasism bara kan utföras av ”svenskar” så läggs locket på. Hellre då att rapportera om de elaka judarnas brott mot mänskligheten i Gaza.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Islamism hör inte hemma i Sverige. Religiös extremism hör hemma i historiens avskrädeshög. Jag kommer att bekämpa islamismen (och eventuell annan religiös fundamentalism), varhelst jag ser den. Men i motsats till Hizb-ut-Tahrir, som uppmanar oss att mörda judar varhelst vi ser dem, kommer jag att försöka omvända islamisterna (här hemma), genom att prata med dem. Men om det inte går måste jag – och vi alla – bli en del av det framtida civilförsvaret.

Att vara antifeminist är att vara humanist

Ja, nu har vi alltså ännu en gång fått det förklarat för oss att när männen begår självmord så är det deras eget fel. Det är deras manlighet det är fel på. ”Maskulinitetsnormerna” som man kallar det. Precis som det är fel på pojkarna i skolan när de misslyckas och männen på sina arbetsplatser när de ramlar och gör sig illa. Enligt den svenska statsfeminismen är allt som drabbar pojkar och män deras eget fel och om de bara kunde vara mer som kvinnor (och mindre som män), så skulle problemet vara löst. Samtidigt är allt som drabbar flickor och kvinnor också mäns fel. Det är de patriarkala (och osynliga), strukturerna som de illvilliga männen vävt i hemliga nätverk under årtusenden och vars syfte är att göra livet extra svårt och tungt för kvinnorna.

Kanske är det detta som det innebär att vara man? Att ta all denna skit och bara bita ihop? Att låta feministerna ha sin grej och bara skratta åt dumheterna?

Fast nej, det håller inte. Jag tillskriver kvinnor ett högre värde än så. Det kan inte vara så att vi låter denna galenskap passera. Att vi ler lite ursäktande och konstaterar att kvinnor är lite känsligare och behöver den här typen av föreställningar för att göra livet lättare att leva. Nej, det håller inte att som Benny Andersson eller Kjell Bergqvist tuppa omkring i sina överordningar och försvara de stackars kvinnorna – och känna sig extra manliga i sin omanlighet? Eller extra omanliga i sin manlighet? Kvinnor är inte barn. Kvinnor är människor, kapabla att ta ansvar och stå till svars, precis som män. Att ens behöva säga det känns löjligt. Men i feministernas tankevärld är förnuftet som bortblåst, men inte bara förnuftet. Medmänskligheten har också förhandlats bort. Att hata män har blivit en dygd. Att hata – i kärlekens namn – är på modet. Och nymodigheterna sprider sig. Nu är inte bara hat kärlek, utan rasism antirasism och fascism antifascism. Vi är allting på samma gång och så bildar vi ett politiskt parti (FI)! Tänk att kunna hata helt öppet och få kalla meningsmotståndare för hatare! Tänk att kunna vara rasister helt öppet och få kalla meningsmotståndare för rasister! Eller nazister! Eller fascister! En win-win. Ett lysande politiskt koncept.

Jag hävdar att det inte är kvinnors fel att feminismen idag har radikaliserats så till den grad att den kan liknas vid en diagnos. En sjukdom. Nästan alla kvinnor ser och förstår att Sverige 2014 inte kan beskrivas som ett patriarkat. Nästan alla kvinnor ser och förstår att förlorarna i vårt samhälle är pojkarna och männen – och de bryr sig faktiskt om detta, kanske för att de har söner, bröder, pappor som de älskar och vill väl. Nästan alla kvinnor ser och förstår att deras söner, bröder och pappor inte engagerar sig i hemliga nätverk som syftar till att göra livet extra svårt för kvinnor. Nästan alla kvinnor hatar inte män.

Men några gör det. Och tillsammans med män som hatar andra män (en inte helt ovanlig sjukdomsbild), har de tagit över stora delar av det offentliga Sverige. Hatets och splittringens ideologi, feminismen, har idag infiltrerat nästan alla större politiska partier. Den kväver de traditionella medierna och den har i decennier slagit sönder den svenska skolan. I slutändan är det själva demokratin som står på spel och här kan vi redan se tydliga varningsflaggor (där kanske Nordiska ministerrådets förslag om kriminalisering av kritik av feminismen är det mest uppenbara).

Därför är jag idag antifeminist.

Antifeminist är däremot inte borgerliga Svenska Dagbladets krönikör och kolumnist Katarina Wennstam. Tvärtom är Wennstam den allra rödaste och brinnande radikalfeministen bland alla radikalfeminister och postmarxister som skriver i borgerliga SvD. Idag gör hon ytterligare reklam för sitt politiska parti (FI), och gör gällande att är man inte feminist så är man dum i huvudet.

Ja, står man inte bakom de vanföreställningar om könsmaktsordningar och osynliga strukturer som Wennstam och hennes sektvänner tror på, så är man dum i huvudet och närmast en grottmänniska. Man är dessutom korkad, ”otidsenlig” och apart.

”…att inte skriva under på den analys av könsmaktsordningen som vi har i dag ter sig allt mer apart.”

Och i vanlig Orwellsk tradition vill Wennstam göra det till en demokratifråga. Att vara emot den antihumanistiska, antidemokratiska, våldsbejakande och samhällsomstörtande politiska radikalfeminismen är att vara antidemokratisk, om vi förstår Wennstam rätt.

”Feminismen börjar allt mer betraktas som den demokratifråga den alltid har varit. Det handlar om mänskliga rättigheter och allas lika värde oavsett kön, inte om personligt tyckande eller huruvida man gillar ett specifikt ord eller inte. På samma sätt som någon som säger sig inte tro på demokrati eller fria val blir kraftigt ifrågasatt, så är det glädjande att se att samma sak nu händer med antifeminismen.”

Ja, Katarina Wennstam, ”feminismen börjar allt mer betraktas som den demokratifråga den alltid har varit”, eftersom det handlar om en ideologi som i sin kärna är antidemokratisk. Men nej, Katarina Wennstam, feminismen kan inte sättas i samband med ”mänskliga rättigheter” eller ”allas lika värde”. Tvärtom är feminismen idag en antihumanistiskt, hatisk och totalitär ideologi som nästan dagigen ger uttryck för ett demokratiförakt (tycker du inte som vi bör din yttrandefrihet begränsas), och öppet hat (”manshat är folkbildning”, FI’s partiledare på Twitter).

Avslutningsvis vill jag idag försöka knyta an till hur detta med att vara antifeminist och humanist fungerar i vardagen.

Egentligen är det ganska enkelt. Det handlar om att se sina medmänniskor som just människor. Att vara vänlig och behandla medmänniskorna med både respekt och ett gott uppsåt. Att hata är inte vägen framåt, det skulle nog de flesta hålla med om. Låt oss därför hoppas att FI inte kommer in i riksdagen nästa söndag.

Att skylla sig själv?

Först vill jag notera, med risk att verka tröttsam i ämnet, att det svenska nyhetsforumet Rapport genom Public service SVT inte har haft någon som helst rapportering kring att Roy Andersson vann Guldlejonet i Venedig, för sin film ”‪En duva satt på en gren och funderade på tillvaron‬”. Att den vita, heterosexuella och äldre svenska mannen Andersson vann detta pris – av många europeer bedömt som det allra finaste filmpriset – är alltså uppenbarligen inte lika intressant som att det i Sverige utkommer en serietidning om mens.

•••

Snabbt till ett nytt ämne. Eller knappast nytt, tyvärr. Idag publiceras ett inlägg om självmord på SvD Brännpunkt. Avsändaren är en grupp radikalfeminister och eftersom jag tidigare berört detta ämne känner jag mig tvingad att kommentera.

Först är det kanske lite intressant att konstatera att inlägget kommer så här direkt efter WHO’s senaste rapport och att det därmed kan ses som ett försök till ”brandsläckning”, alltså att feministerna snabbt kommer ut med en respons som ser ut att bry sig och ta in allvaret i utvecklingen (men egentligen bara vill skifta fokus). Feminister, måste vi komma ihåg, bryr sig egentligen inte om hur många män som begår självmord. Ju fler destu bättre är ju egentligen grundfilosofin. Det tråkiga med självmord är att flickor och kvinnor också sysslar med det (visserligen bara drygt 25% men det är tillräckligt allvarligt). Men nu tar alltså fler människor, framför allt män, livet av sig och detta måste anläggas ett ”genusperspektiv” på.

Den bedrägliga rubriken i SvD Brännpunkt lyder just ”Se självmord ur genusperspektiv” (senare ändrat i nätupplagan till ”‪Männens sårbarhet‬ ‪måste uppmärksammas”). Och det man primärt försöker att göra är att – knappast förvånande – gå till attack mot männen själva (alltså de som tar livet av sig). Precis som när det gäller pojkarnas haveri i den svenska skolan, eller männen som dör på sina arbetsplatser. Det är deras eget fel (”antipluggkultur”), eller det handlar om slarvighet eller en ”maskulinitetskultur”.‬

‪Nu skall det också sägas att utav de fem punkter som dessa radikalfeminister föreslår som del av ett handlingsprogram så är två helt i sin ordning. De lyder så här:‬

‪”Fånga upp män när de befinner sig i kritiska situationer: såsom skilsmässor, separationer, arbetslöshet och närståendes död. Utforma program för berörd personal på företag och myndigheter för att söka efter och upptäcka tecken på manlig depression och suicidalitet.”‬

‪Och:‬

‪”Fånga upp och screena män vid primärvården – ett av de få ställen där män söker hjälp. Ta lärdom av till exempel det försök som genomfördes på Gotland på 1980- och 1990-talen. Vid detta tillfälle fick personalen inom primärvården utbildning i att känna igen tecken på depression hos män, och inom ramen för projektet utformades en skattningsskala för mäns depression.”‬

‪Men i övriga tre punkter handlar detta alltså essentiellt om att skylla självmorden på männen själva (precis som man skyller pojkarnas dåliga resultat i skolan på pojkarna själva). Det är männen det är fel på. Det är den maskulinitet och normerna kring denna maskulinitet som männen (felaktigt) härbärgerar som leder till dessa självmord, skall vi förstå. Vi har hört det förut:‬

‪”Gör pojkar och män mer medvetna om maskulinitetsidealen och deras effekter på hälsan. En given arena är skolan, där utbildning i sociala och emotionella förmågor skulle kunna införas på bred front, till exempel inom ramen för ämnet idrott och hälsa.”‬

‪Och:‬

‪”Satsa på forskning kring mansnormer och suicidalitet. Exempelvis behövs mer kunskap om sambanden mellan maskulinitet och suicidalitet och vilka interventioner som är mest effektiva. En annan fråga att undersöka är betydelsen av hedersnormer och hederskultur för suicidalitet.”‬

‪Och:‬

‪”Inkludera självmord vid offentliga studier och utredningar av män och våld. Ett exempel är den aktuella utredning om män och våld som regeringen har beställt av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Den säger ingenting om självmord.” ‬

‪Förutom att man här alltså vill minska idrott i skolundervisningen (detta som bevislingen är bra för killar), och istället inkorporera det man kallar ”sociala och emotionella förmågor”, vill man alltså koppla ihop pojkars och mäns självmord med det redan etablerade ”Mäns våld”, och naturligtvis i förlängningen ”Mäns våld mot kvinnor”.‬

‪Det är vidrigt. Det är hjärtlöst.‬

‪Men det är väl genomarbetat och det är feministiskt. ‬