Feminismen belönar dig eller straffar dig. Du väljer.

Det som utmärker en sekt mer än något annat är oförmågan eller oviljan att hantera kritik. Men också synen på utomstående som en förtappad skara, de som inte förstått eller skådat ljuset ännu, och som ofta rent av betraktas som farliga och skadliga för gruppen. Och ju högre upp i sekthierarkien du kommer, ju större är rädslan för kritik och behovet att hålla medlemmarna borta från kritiker och ifrågasättare. Så ser sektens dynamik ut. Det är dess natur.

Alla, med ett uns analytisk förmåga, kan se att dessa kännetecken är exakt det sätt på vilket den svenska radikalfeminismen och dess företrädare ser ut, uppträder och opererar (jag kunde här tillägga ”antirasisterna” och hbtq-proffsen, men det behövs knappast eftersom det handlar om samma människor).

Låt oss spalta upp det hela och titta på några exempel. Man har en lära och denna tror man okritiskt på (detta är radikafeministisk teori eller ”genusvetenskap”). Man ifrågasätter heller inte ”de lärda”, detta ”prästerskap” som bland annat förfogar över katedraler som ”nationella sekretariatet för genusforskning” och som härifrån skickar ut profeter i medialandskapet och framför allt till skolor och universitet (tanken är att frälsa de små och unga så att sekten vinner nya anhängare över tid).

Man bedriver vad man kallar för ”forskning” (och får mångmiljonbelopp årligen till detta från staten – mestadels genom att sektmedlemmar som verkar i de politiska partierna öppnar kassakistan). Denna forskning går sedan ut på att skapa en bild av att läran är sann (skulle fel resultat framkomma – vilket vi har sett otaliga exempel på – förstörs materialet och nya vinklar anläggs så att rätt resultat ser ut att gälla). Oberoende forskning ses som skadlig eftersom den inte gynnar rörelsen.

Skräcken för yttre kritik är genomgående. Därför framställs också kritiker som kommer utifrån som en farlig fiende. De kallas för antifeminister eller kvinnohatare och påstås hata medlemmarna och vilja dem illa. Det är också vanligt att jämföra dem med barnamördare och det man kallar mörkermän. Man berättar historier om att de rör sig i hemliga kretsar och utför rituella mord på spädbarn, ibland rent av äter spädbarn. Internet sägs härbärgera dessa skrämmande figurer, de man kallar ”näthatare” (och de hatar kvinnor och allra mest feminister förstår vi).

Samtidigt arrangeras ständiga skendebatter där vad som ser ut som kritik koreograferas och lyfts fram (i själva verket handlar det om troende sektmedlemmar som diskuterar olika nyanser av samma grundtro). Det är mycket viktigt att ge sken av öppenhet och tolerans.

Fienden utanför är viktig, till och med avgörande, för sektens sammanhållning och interna lojalitet. Och även om det i grunden är gruppen män som utgör den ideologiska fienden, är sektens ifrågasättare (icke- eller antifeminister), de som ses som allra farligast. Därför arbetar också sekten outtröttligt med lagförslag och lobbyverksamhet som söker få till stånd ett förbud och kriminalisering av blasfemisk verksamhet (att kritisera sektens lära; den radikala feminismen som överordnad ideologi). I Sverige kan detta komma att hända inom något år.

Man är fullt medveten om den potetiella risken i yttre kritikers granskning, därför släpps dessa aldrig fram eller in i de inre rummen. I färskt minne har man katastrofen med Evin Rubars dokumentär ”Könskriget” från 2005, vilken åsamkade allvarlig skada på sektens fortlevnad. Ett sådant misstag görs aldrig om. Även om sektmedlemmar inom Granskningsnämnden lyckades fälla ett av dokumentärerna var skadan redan skedd. När den norska dokumentärserien ”Hjärntvätt” granskade den norska genusvetenskapen blev följderna att stora delar av dessa institutioner lades ner i Norge (det blev uppenbart att det handlade om kvacksalveri och en ljusskygg icke-vetenskap). Serien stoppades från att sändas i Sverige, och genom nordiska ministerrådet försökte sekten sedan i stormöte i Norge skynda på en kriminalisering av den här typen av kritik.

Det går inte att underskatta sektens behov av berättelser, dessa är absolut centrala i förstärkningen av den fanatiska, inre lojaliteten och i rättfärdigandet av sektens existens. Här är både berättelser om våld och utsatthet viktiga, men också mer mytologiska föreställningar. Hemliga nätverk, osynliga väsen, ondska och demoniska riter. Det är mot allt detta som den goda sekten (som skyddar de sina), agerar och det är därför den behövs.

Språket är också viktigt. Sekter har alltid ett eget rituellt språkbruk av någon art. Det kan vara särskilda ord som markerar tillhörighet, inför eller i samband med en rit eller hälsning. Den radikalfeministiska sekten är inget undantag, här används udda ord som ”hen” eller ”en” (istället för man). På så sätt visar man sin lojalitet med gruppen och gemenskapen med trosfränderna. Begrepp som ”patriarkat” används också för att beskriva ondskan eller djävulen.

En sekt är inte intresserad av kunskap. Detta är också avgörande. Kunskap är för en sekt ovidkommande eller fientlig, eftersom den kan komma att utmana sektens berättigande. Det är också därför som den svenska skolan, högskolorna och universiteten är absolut avgörande för sektens framtid. När vi nu ser hur kunskapsnivåerna sjunker som blysänken i de svenska PISA-mätningarna så är detta alltså i sig självt inget negativt för sekten, eftersom det är tron och ideologin som är det centrala (och här tyder det senaste valets förstagångsväljare på en framgångsrik strategi, FI får betydligt fler väljare i denna grupp jämfört med genomsnittet).

Det är också därför sekter i grunden alltid ifrågasätter individualism, bildning och upplysningstradition. En kritisk och tänkande individ är alltid ett hot. Alltid en potentiell fiende. Och vad som gäller när yttre kritiker påvisar bristande resultat, till exempel då det gäller Sveriges dramatiskt sjunkande resultat i PISA-mätningarna, är mer av samma och kritik av mätningen som metod standard.

Sekten behöver inte kunskap. Sekten vet redan svaren.

Sekten kan straffa dig. Eller belöna dig.

Du väljer.

Bryt barriären. Spräng låsningen. Luckra upp masspsykosen!

Det är en minst sagt bekymmersam situation Sverige har hamnat i. Jag kommer på mig själv med att för första gången faktiskt stå helt och hållet utan förtroende när det gäller en svensk regering (och då menar jag helt utan). Många har redan skrivit om det, men hur skall vi förhålla oss till detta? Det är bra att SvD’s ledarredaktion idag går ut och kräver att denna regering måste avsättas. Allt annat vore mycket, mycket dåligt för Sverige.

Men alternativen? Jag har inte särskilt stort förtroende för alliansen heller. Reinfeldt och Borg schappade samma dag som det stod klart att de dumma svenskarna inte ville hänga med längre på den nya humantära stormaktens tåg mot en havererad välfärd och en ansvarslös försvarspolitik kryddad med radikalfeministiska och så kallade antirasistiska analyser. Kvar står ett vimsigt, tudelat, ledarlöst och ideologiskt motsägelsefullt Moderaterna som inte går att lita på. Och Folkpartiet med sin ”feminism utan socialism” och Ullenhagska självgodhet. En Annie Lööf som delar Gudrun Schymans analys. Och ett KD som står fegt vid sidan om och visslar lite snusförnuftigt utan att riktigt stå för något.

Och även om FI tack och lov inte kom in i riksdagen, så har de traditionella och inte sällan feministiska medierna bestämt sig för att fortsätta behandla dem som ett riksdagsparti. Bra eller dåligt? Jag vet inte, det visar givetvis på en osund och odemokratisk medial makt, men ju mer de tillåts komma ut med sina idéer ju större är förmodligen chansen att fler inser hur verklighetsfrånvänt och förryckt detta parti faktiskt är.

Men den svaga, eländiga (och samtidigt besynnerligt högmodiga), S-ledda regering som vi nu alltså har fått består ju också av MP och har behov av stöd från V. Partier som är minst lika förryckta som FI. Lika radikalfeministiska, lika manshatande, lika fientligt inställda till att värna det ”svenska” eller Sverige som land för den delen. Lika indränkta i postmodernistiska irrläror och rasbiologiskt nonsens. Lika motiverade att till varje pris motarbeta och ”få bort” den fiende som beskrivs som den vita, heterosexuella, svenska mannen. Den biologiska olycka som inte ens inkluderas i begreppet ”människa”.

Och så har vi SD. Ett parti som – även om de faktiskt står för många självklarheter (det som praktiskt taget alla socialdemokrater stod för, för bara 15 år sedan), och i någon mening faktiskt är det enda oppositionspartiet – trots allt bara har 10–20 år mellan dagens talmanspost och dåtidens flirtar med vitmaktsympatier. Går det att lita på SD? Jag är tveksam även om jag ibland tänker att det är den faktiska politiken, det man nu står för, som borde vara utslagsgivande, inte det som ungdomar på nittiotalet stod och skränade om. Kanske har dagens vänsterpartister samma erfarenhet (eller socialdemokrater för den delen)? Spelar det någon roll att Birgitta Dahl gillade Pol-Pot? Att Lars Ohly grät när Berlinmuren föll? Om man tar avstånd, gör bättring, ser sina misstag och går vidare, är det då inte den nuvarande politiken som gäller? Åtminstone så att man borde kunna respektera partierna demokratiskt.

Ja, det tar emot att säga men att svenskarna har lämnats med endast ett parti, SD, som tar strid för det som borde vara rena självklarheter (ett fungerande försvar, en ansvarsfull och europeiskt anpassad migrationspolitik, en välfärd som i första hand måste handla om de sjuka och äldre som levt här och betalat skatt genom livet, en fungerande brottsbekämpning), är ingenting mindre än en skam för den svenska politikerkåren. Det är ett svek mot medborgarna och demokratin. Detta borde ha varit kärnfrågor för åtminstone KD och M, men även de andra allianspartierna. Men istället för att stå för det självklara har man valt en annan väg, mestadels säkert för att blidka den vänsterfeministiska mediamakten (i ivern efter regeringsmakten), och så har dagens närmast haveristiska situation uppkommit. Ett ansvarslöst, vårdslöst och till stora delar populistiskt politiskt landskap där man ständigt anar att folk inte längre säger vad de tycker, vad de egentligen menar. Vare sig politiker eller medborgare.

När FI och Schyman nu går ut i Expressen och svamlar om försvarspolitiken, och när man vet hur stort stödet för FI är i den svenska journalistkåren, är det närmast rysningar som gäller. Inlägget är så smärtsamt, ja, närapå oförskämt dumt, att jag tänker inte kommentera det (det har andra redan gjort). Och mot bakgrund av den nedlagda försvarspolitik som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg drev igenom, och att man nu söker efter främmande ubåtar i stockholms skärgård utan medel, blir det hela närmast hårresande.

Så vad göra? Avsätt regeringen (här håller jag med SvD’s ledarredaktion). Få bort MP och V. Låt det bli en reformlös passage några år. En maktlös Löfven utan stöd. Se hur SD växer. Låt M, FP, C och framför allt KD ha sina interna kriser där någon snart måste närma sig de frågor som numera har blivit SD’s (så att en ny maktbalans kan skapas). Bryt barriären. Spräng låsningen. Luckra upp masspsykosen. Våga stå för det som är rätt!

Det finns ingen feminism i Sverige

Det finns ingen feminism i Sverige. Det finns bara radikalfeminism. Det är lustigt, jag stöter fortfarande på människor, nära vänner, som tror att de radikala feministerna är en mindre grupp icke-representativa gaphalsar ute vid sidan. Och att feminismen, den som sägs handla om jämställdhet, är något helt annat. Den skall, förstår vi, vara bra för både kvinnor och män.

En del pratar om liberal feminism, eller om första, andra eller tredje vågens feminism. Särarts- eller likartfeminism. Om politisk feminism eller radikalfeminism och om ”vanlig” feminism. Feminism utan socialism. Så kallad borgerlig feminism.

Jag upprepar. I Sverige finns bara en feminism. Kallar man sig feminist är det denna feminism som gäller. Den kallas radikalfeminism och det är meningslöst att hänvisa till något annat. Antingen är man radikalfeminist eller så är man inte feminist alls. Visst kan varianter av radikalitet förekomma som i queerfeminism eller anarkafeminism. Men säger någon feminist i Sverige idag så är det alltid, oavsett vad personen själv lägger i begreppet, radikalfeminism som åsyftas. Och det är en radikalfeminism som bygger på marxistiskt inspirerade föreställningar om maktstrukturer och över- och underordningar, detta är själva kärnan som allt utgår ifrån.

Därför finns det inte någon borgerlig feminism eller feminism utan socialism. Den kollektiviserande analysen gör detta till en principiell motsägelse och omöjlighet. De borgerliga företrädare som idag kallar sig feminister gör alltså detta antingen mot bättre vetande eller genom att medvetet ljuga (kanske räknar man med att få fler kvinnliga väljare).

Det är naturligtvis heller ingen slump att de radikala feministerna fraterniserar med den extrema vänstern och de så kallade antirasisterna. Men att förstå detta samband verkar helt enkelt vara för svårt för de flesta i den svenska intelligentian. Men poletten börjar kanske trilla ner, åtministone halvvägs, för en del borgerliga debattörer. Så här skriver Hanne Kjöller i dagens DN:

”En av dem som förstått detta mycket tidigare och mycket bättre är författaren och kritikern Torbjörn Elensky. I det senaste numret av tidskriften Axess konstaterar han att antifascism i sin mest extrema variant inte ska förstås i termer av motstånd mot rasism, SD och Svenskarnas parti, utan mot hela det liberaldemokratiska samhällssystemet. När vänsterextrema säger att ”antifascism är självförsvar” handlar det alltså egentligen inte om att mota tillbaka en handfull demonstrerande nazister. Utgångspunkten är i stället en marxistisk och kommunistisk samhällsanalys där kapitalismen är våldsaktören och det ”motstånd” antifascisterna bjuder, ses som ett slags antivåld.”

Och:

”När antifascister talar högljutt om att fascismen, nazismen och rasismen breder ut sig måste vi alltså först fundera över vad det betyder. Ska man tolka dem bokstavligt? Eller som ett sätt att elda massorna för en kamp som egentligen handlar om något annat?”

Vad som slår mig allra mest när det gäller denna nya insikt som plötsligt drabbat Kjöller är hur hon mirakulöst lyckas undvika att se hur denna nya antidemokratiska rörelse har ett annat mycket framträdande karaktärsdrag. Den är nämligen feministisk.

Jag förstår att man går in i väggen

Jag tog en paus. Ibland blir dumheterna nästan överväldigande. Det blir overkligt så till den grad att jag kommer på mig själv med att stå vid fönstret och apatiskt följa en vattendroppes oregelbundna resa ner över glasrutan, om och om igen. Tankarna sträcker sig ut mot det lilla. Eller det stora i det lilla. Mot någon form av försoning.

Jag vill kunna tro på människorna, att det finns hopp för oss. Att ljuset vinner över mörkret, kärleken över hatet och förnuftet över dumheterna. Att denna vilja att ha sönder oss själva inte kommer att segra. Att de som vill se ett slutligt förgörande av samhällsgemenskapen och ännu mer söndring inte vinner mera mark.

Men ibland ser det verkligen ut som att Sverige håller på att drunkna i galenskap och förnekelse. Det spelar ingen roll om det handlar om menskoppar eller så kallade fittbärare, idén att det inte finns några svenskar eller att det nu sitter en islamist i regeringen som har svårt att ta avstånd från mördarsekten Daesh (IS). Det kan handla om eliternas folkförakt eller demoniseringen av sveriges tredje största demokratiska parti och att alla som ställer sig tveksamma till att Sveriges välfärd klarar av Europas största invandring (från samma område – mellanöstern och östafrika) – kombinerat med den sämsta integrationen – stämplas som rasister, fascister eller nazister (och därmed tystas). Att det i Sverige till och med går att tysta kritik mot Daesh (IS) med hot om att stämplas som ”islamofob”. All denna ängslan, rädsla och feghet. Åsiktskorridoren. Krampen.

Det spelar ingen roll om det är postmodernt bildningsförfall, en havererad skola (där ingen längre vill bli lärare), offentligt och skattefinansierat fittpyssel, förslag om lagstiftning kring att män måste sitta ner när de kissar, ett nedlagt nationellt försvar eller islamisternas rekrytering i förorterna. Det kan vara miljonbidrag till designprojekt som går ut på att göra människor (män), illa (Androstolen), eller forskning som slängs i papperskorgen för att resultaten är ”fel”. Ideologisk korruption, sektmentalitet och akademiskt förfall. En radikalfeministisk så kallad genusvetenskap som tillsammans med den intersektionella rasifieringshetsen och hatet mot det svenska (och de så kallade vithetsnormerna), sliter samhället isär (både på längden och bredden).

Det gapas och skriks. Dag ut och dag in. Kultursidorna svämmar över av propagandan. Public service spelar med. Annars är det ganska tyst. Några få röster hörs här och där, försiktigt, men skrämselattackerna fungerar. Folk tystnar. Att offentligt utmålas som en dålig människa, en ond och gräslig människa, är för de flesta svenskar ett alltför högt pris. Vi är ovana. Vi blir ledsna. Och eftersom den stora massan vänder bort blicken blir de som säger ifrån också isolerade och ensamma.

Har man småbarn kan man – om man protesterar – förvänta sig förakt och avståndstagande när man hämtar och lämnar barnen på dagis eller skolan, både från lärare och andra föräldrar. Hur kul är det om andra tror att man är nazist? Ens egna barn riskerar att påverkas negativt, frysas ut, inte bjudas in på födelsedagskalas och så vidare. Mobbas. Så ja, priset blir högt inte bara för en själv, vilket naturligtvis antagonisterna vet.

Det spelar ingen roll om det handlar om lögnerna och mörkningen, den falska ”forskningen” (den ideologiskt beställda), det skamlösa hatet (mot vita, heterosexuella, svenska män) eller den stillsamt hånfulla förtjusningen över att det går åt skogen för pojkarna i den svenska skolan. Det spelar ingen roll om det handlar om hedersvåld, föreställda kön på bestick, heterohat, avklippta kukar, menskonst, gubbslem, ”en” istället för ”man”, röda moskéer med vita knutar, hendagis, omvänd bevisbörda och oskyldigt dömda män, spruckna Wikileaks-kondomer, censurerad Pippi Långstrump eller Stina Wirsén (Lilla Hjärtat), ubåtar ur ett (pentrerande), genusperspektiv, hbtq-certifiering för räddningspersonal, skadeståndsutbetalningar till muslimska män som vägrar ta kvinnliga chefer i hand, subventionerade onanikurser (för kvinnor), SCUM-hyllande eller synen på det blonda och blåögda som markörer för förtryckande maktordningar.

Det spelar ingen roll. Det är delar ur samma svenska sjukdomsdiagnos. Det är samma människor, samma krafter som arbetar med allt detta, som dränker oss i samma gyttja av dumheter. Olika vinklar ur samma källa. Samma galenskap.

Och nu? Feministisk utrikespolitik är det som gäller, får vi veta. Utländska ubåtar i Stockholms skärgård och ryska kränkningar av svenskt luftrum. En försvarspolitisk talesman för Miljöpartiet som sitter hemma (i lägenheten på Söder kan man anta), och twittrar om att könsrepresentationen på de från försvarsmakten som diskuterar händelserna i tv inte är korrekt. Detta radikalfeministiska extremistparti som nu sitter i regeringen. Glada ändå, kan jag tänka, eftersom Sverige inte har något egentligt försvar kvar. Normkritiska genusperspektiv är ju bättre, vilket också borde få Putin att stanna upp?

Och en Reinfeldt och Borg som redan dragit vidare från tråkiga, inskränkta Sverige, mot nya härliga, globala uppdrag med miljoninkomster och utan att behöva bry sig om barbariska ”svenskar” som värnar sitt land och framtiden för sina barn. Skaffa ett välbetalt jobb istället, tjäna massor av kosing så är hela världen öppen, precis så öppen som vi ville att era hjärtan skulle vara! Och vadå välfärd, vems välfärd pratar ni om? Varför tycker ni att ni har mer rätt till sjukvård och utbildning och äldrevård än jordens övriga befolkning? Ni har ju inte tjänat de pengar som behövs! Det har däremot vi (och faktiskt åtminstone en handfull andra i Sverige), och då har vi välfärd som det dessutom går att välja mellan. Valfrihet kallas det. Ja, det sägs så.

Nog är det stötande att en gemensamt styrande politiker- och mediaelit mestadels boende i Stockholms innerstad manipulerar Sverige och svenskarna på detta sätt. Men då måste vi komma ihåg hur radikalfeminismen och sverigeföraktet går hand i hand. Maka på dig, du privilegierade man. Det är dags att ”släppa fram” den underordnade kvinnan. Du har haft ”makten” alldeles för länge nu. Det är dags att någon annan tar över.

Det här är lätt att översätta till vad som händer i Sverigedebatten.

Maka på dig, du svensk (och särskilt du vita, sekulariserade eller kristna svensk). Det är dags att ”släppa fram” andra folk (och religioner) i det här landet. Gå åt sidan. Lämna plats åt andra etniciteter och religioner att ta över. Ni har haft ”makten” länge nog nu. Det är dags för någon annan att styra.

Det finns ändå inget Sverige.

Och fanns det så är det för sent att rädda det.

Gilla läget.

Jag tittar på vattendropparnas oregelbundna resa ner över glasrutan.

Jag vägrar gå med på detta. Jag tänker göra allt för att överlämna ett friskt Sverige till mina barn och barnbarn. Och jag tänker aldrig, så länge jag lever, kalla en kvinna för fittbärare.

Oförstånd, oreson, oskälighet, ofog, orimlighet och oförnuft

Det gav mig stor glädje att nu i helgen se dokumentärfilmen ”The Unbelievers”, med framför allt Richard Dawkins och Lawrence Krauss. Jag känner sådan djup respekt för dessa män (där jag också vill lägga till ‪Christopher Hitchens‬), och jag rekommenderar alla att se filmen.

Och även om filmen inte omedelbart ser ut att handla om mina hjärtefrågor, så gör den faktiskt det. Den radikala feminismens påverkan på det svenska samhället har många likheter med religiös ovetenskaplighet och sektfundamentalism. De tydligaste jämförelserna går kanske att göra i hur det påverkar människor att ”stänga av” sitt sunda förnuft, men också i rädslan att bli uthängd som ”hedning” eller en ”unbeliever”, i att stå upp för sin icke- eller antifeminism (i USA kan praktiskt taget ingen kongressledamot öppet erkänna att de är ateister).

Det är ju utan tvekan så att den radikala feminismen är ett trossystem (liknande religiösa trossystem), där ovetenskapligheten är absolut central. Vetenskap, att vara genuint intresserad av och söka sanningen (oavsett hur den ser ut), är själva motsatsen till feministisk teori, eller så kallad genusvetenskap. Inom genusvetenskapen är det tvärtom så att om en forskare skulle komma fram till ”fel” resultat så tystas det ner. Sanningen är redan fastslagen och den är inbyggd i själva tron, och den förmenta forskningens enda uppgift är att stärka illusionen av denna påstådda sanning.

Vi har också irrlärans föreställningar om osynliga väsen. Föreställningen om ondskefulla, osynliga krafter som vill människorna (kvinnorna), illa. Stygga strukturer som står i vägen för lyckan och förmågan att bli hela. Fantasier och mardrömmar om det onda och det goda genomsyrar vidare hela berättelsen. Mannen är ondskan, kvinnan ljuset och sanningen.

Målet är att göra oss av med ondskan och istället söka oss mot ljuset och den rätta tron. Männens manlighet och maskulinitet måste motarbetas. Männen behöver bli som kvinnor. Det är i kvinnans väsen vi hittar vår frälsning.

Nej, det är inte konstigt att det dyker upp besynnerliga sekter och irrläror. Människans hjärna är fantastisk när det gäller fantasier och uppfinningsrikedom – och vi älskar att se oss själva som delar i en större berättelse. Vad som är konstigt – egentligen häpnadsväckande – är att just denna irrlära har fått ett så fenomenalt genomslag och dominerande ställning i det svenska samhället.

Den som har försökt diskutera vetenskaplighet och förnuft med en troende religiös fundamentalist vet att det är ungefär samma sak som att försöka diskutera jämställdhet med en radikalfeminist. Det går inte. Och det tjänar inget till. I eftertexterna till filmen The Unbelievers uttrycker Ricky Gervais den absurda känslan på detta sätt:

”Folk har sagt till mig på Twitter att ’alla har rätt till sin egen åsikt så håll tyst om din ateism’”.

Vi känner igen det. I demokratins namn kan vi inte tillåta den här typen av åsikter. I kärlekens namn kallar vi manshat för folkbildning (FI). I toleransens namn tolererar vi inte vissa partier. Vi som ”gillar olika” gillar inte dig för du är inte som oss. Och så vidare. Gervais skrattar åt vansinnet, vilket jag tror fler av oss måste tillåta oss att göra (även om det ibland är svårt då våra meningsmotståndares röster inte sällan är hjärtlösa, hånfulla och illvilliga), givetvis med risken att skrattet fastnar i halsen.

Det är knappast någon överraskning heller att briljanta vetenskapsmän som Richard Dawkins numera ogillas av flumvänstern och särskilt av feminister och islamister. Varken islam eller feminismen får ju, vilket vi dagligen påminns om, kritiseras och särskilt inte av något så politiskt inkorrekt som en vit, bildad och västeuropeisk man. Så här skrev vänsterfeministen ‪Eleanor Robertson i tidningen The Guardian tidigare i år om just Dawkins:‬

‪”Sure, he wrote some pop science books back in the day, but why do we keep having him on TV and in the newspapers? If it’s a biologist you’re after, or a science communicator, why not pick from the hundreds out there who don’t tweet five or six Islamophobic sentiments before getting off the toilet in the morning?”‬

‪Islamofobisk eller kvinnohatare‬, välj själv. Så skall den upplysta vita mannen tystas genom den feministiska lobbyn i medierna. Och det vi ser i andra europeiska länder är en mild fläkt jämfört med den vrålande storm av galenskap som drar fram över Sverige, där hatet mot den ”vita mannen” sedan länge har blivit salongsfähigt. I ett annat twitterinlägg fick Dawkins (som en del säkert känner till), en skitstorm över sig för att öppet ha ställt frågan vilka tre vetenskapsmän som betytt mest och sedan själv räknat upp några män med vit hudfärg (däribland Einstein).

När det gäller islam så har ju de fogliga svenskarna också blivit utbildade i att kritik mot just denna religion är något helt annat än kritik av till exempel kristendomen. Kritik mot islam är alltid obefogad och har ”bruna” färger (den skall klassas som rasistisk och ”islamofobisk”), medan kritik av kristendomen är uppmuntrad och efterlängtad. Vi är många som minns hur Public service inkarnerade samvete och spokesperson Täppas Fogelberg i Sveriges Radio snäste av en inringande man med stor oro för utvecklingen i Syrian och Irak och Daesh framfart med orden: ”Men korstågen då?”.

Jag är ateist av samma skäl som jag är antifeminist och humanist. Med det inte sagt att jag inte uppskattar den kristna kulturtradition jag växte upp med. Och innan den svenska kyrkan i stora delar togs över av vänstern, radikalfeministerna och hbtq-rörelsen stod den för mig alltid för en mildhet och ödmjuket som verkade tilltalande. Men jag tror helt enkelt inte och i denna ödmjukhet inför min obetydlighet i hela världsalltet känner jag både lättnad och frihet.

Jag dras åt det som på engelska kallas ”reason”. I begreppet ligger inte bara förnuft utan också förstånd, reson, skälighet, fog och rimlighet. Den svenska samhällsdebatten med sina slagsidor åt radikalfeminism, kulturrelativism och ”värdegrundsdemokrati” – och sitt orwellska drag av offentliga lögner och härskartekniker är själva motsatsen till reason.

I ett av sina tal i samband med turnén ”A rally for reason” (eller The Reason Rally), ställer Richard Dawkins frågan: ”How can anyone rally against reason?”.

Det är en fråga som jag hoppas fler skall ställa sig i Sverige när det gäller frågor som radikalfeminism men också migration, religiös extremism och humanism. Hur kan vi tillåta dessa krafter att ta över? Krafter vars själva innebörd är oförstånd, oreson, oskälighet, ofog, orimlighet och oförnuft.

Det är vi som idag är kulturradikalerna – mensblodet till trots

I stockholms tunnelbana körs nu ännu en reklamkampanj i miljonklassen signerad Sveriges Kvinnolobby. Denna mäktiga och välgödda organisation som i tider när alla kan notera att det först och främst är pojkar som havererar i skolan och som hamnar i utanförskap, satsar ännu mer på flickor och kvinnors välbefinnande. Manshat är ju som bekant också en del av folkbildningen.

Det man kör nu har de vanliga kännetecknen. Man skall få känslan av att det är lite ”rebelliskt”, en grupp som liksom slår underifrån (inget kunde ju vara mera fel). Det är svartvitt och lite stencilkänsla över formen (kanske har någon ideell stått och vevat en tryckmaskin i en källare någonstans, gömda under det hotfulla patriarkatets barrikader?). Man pratar om ett offentligt utrymme (folkets utrymme) och sexualiserade kroppar. Av någon outgrundlig anledning tänker man sig att underklädersreklam riktad mot kvinnor är en sexualiserad akt som ger män tillfredsställelse, vilket givetvis är det värsta tänkbara brottet. Bara föreställningen om alla dessa ”manliga blickar” som tillåts söka sig över all denna kvinnliga hud i det offentliga rummet tycks göra radikalfeministerna rasande. Och det är ju inte så konstigt. En ideologi som ser vissa typer av människor som onda och både moraliskt och intellektuellt underlägsna kan ju aldrig tolerera att en sådan ”manlig blick” får röra sig obehindrad.

När det gäller just detta med radikalfeminism och sexualitet så vet jag att det ibland kommer upp frågeställningar och undranden. Hur skall dom ha det? Varför kan samma radikalfeminister sätta kläder på gamla bronsstatyer (för att skyla deras nakenhet), och senare ge sig iväg till ett fittpyssel-event där man också kan lära sig måla med mensblod? Hur hänger det ihop? Hur kommer det sig att vi ser feminister kräva att få bada topless i den kommunala simbassängen, och senare, samma personer demonstrera mot det sexualiserade offentliga rummet.

Svaret är ganska enkelt, vill jag påstå. Det handlar alltid om den föreställda manliga blicken. Och om sexuell makt. Bronsstatyernas nakenhet tolkas som stötande, både för att de oftast är gjorda av manliga konstnärer (bara tanken att manliga händer har format den ursprungliga leran till bröst, lår och läppar är ju oanständig), men också för att de inte sällan handlar om en universell idé om mänsklig skönhet i vilken män också har kunnat vara delaktiga. Här kommer också könsseparatismen in – och radikalfeminismens mycket starka band till hbtq-rörelsen. Fittpysslet och de bara brösten i simhallen handlar i första hand om en gränsdragning mot den manliga sexualiteten. Hatet mot öppen sexualitet mellan kvinna och man är i dessa grupper uttalat. Samlaget ses i sin själva natur som våldtäkt. Då blir den enda rena och upphöjda sexualla akten den mellan kvinna och kvinna. Det är också därför det inte är konstigt att vi i det statsfeministiska Sverige får möta lesbiska kvinnor i tv’s morgonsoffor som förespråkar att kvinnor kan lära sig bli av med sin felaktiga heterosexualitet, att de kan bli botade.

Vad de homosexuella männen håller på med är mindre intressant. De får gärna syssla med sin grej, och är ju inget hot, eftersom deras blickar inte är riktade mot kvinnor.

För så är det. Den manliga blicken, den manliga åtrån är ett hot. Den är ondskefull och är utifrån könsmaktsperspektivet rent ut sagt livsfarlig. Vi matas med bilder och föreställningar om ”mäns våld mot kvinnor” och om hur horder av snuskiga, hjärndöda och motbjudande män trånar efter och utnyttjar flickor och kvinnor. Och förtrycker dem. Framför allt då vita, svenska män. Man vill ogärna prata om de islamister inom Daesh (IS), som halshugger flickor eller bevisligen säljer dem som sexslavar (det vore ju orättfärdigt mot islam och närmast islamofobiskt), nej, hellre då att angripa de svenska män och pojkar som har mage att kalla sig jämställda. Det är den svenska mannen som är fienden för den mäktiga svenska feminismen. Så har vårt samhälle också gått itu. Så har kärleken och toleransen fått lämna plats för hat och giftiga fördomar.

Hur skall ett samhälle någonsin kunna bli helt när själva statsideologin går ut på att dela upp människorna i hälften onda och häften goda, hälften bra och hälften dåliga? Lägg till detta att absurda och kunskapsfientliga irrläror tar allt mer plats och ersätter bildning på våra universitet. Och att gruppen ”vita”, eller etniska svenskar skall skuldbeläggas och ställas mot de ”rasifierade”. Det är så receptet för en katastrof ser ut, påspädd av europas högsta invandringstryck från ett och samma område i mellanöstern och nordöstafrika.

Nej, det är inte lätt att leva i ett land där absurditeterna har nått sådana höjder att orden numera saknas. När det blir nyheter av att bronsstatyers nakenhet upplevs som kränkande och man samtidigt inte vill prata om att tonåringar mördas och slängs från balkonger i hederns namn (men en hederskultur vi måste respektera eftersom vi är så goda). Där mensblod och fittpyssel och lagkrav att män skall sitta ner när de kissar samsas om mediautrymmet när Ryssland samtidigt rustar upp och flyger beväpnade stridsflygplan över Gotland. Och Daesh hugger huvudena av barnen i Irak och Syrien.

Och de som försöker prata om det, om detta som händer med vårt land och vår kultur, stämplas som bakåtsträvare, idioter, rasister, islamofober och kvinnohatare, av ett mediaetablissemang som är ideologiskt korrumperat och har avsagt sig sin journalistiska heder. Det har rent av blivit populärt bland journalister att håna dessa medborgare, ”som om detta vore deras land”.

Så här skriver kloka skribenten Bitte Assarmo i sin Facebook (vilket bevisar att det finns allt fler som vaknar upp):

”Nu tänker jag bli känslosam och säga något som jag vet att jag kommer att få riktigt mycket skit för. Men vet ni, det bryr jag mig inte om. I det här landet kan man knappt öppna truten längre utan att bli svartmålad av kreti och pleti, så skulle man bry sig finge man förbli tyst till döddagar. Och eftersom jag är en riktig pratkvarn är det naturligtvis uteslutet. Så här kommer det:

Jag är så förbannat äcklad av de svenska medborgare som reser till Syrien och Irak och ansluter sig till Daesh att jag vill att de ska fråntas sina medborgarskap med omedelbar verkan. De misshandlar, mördar och torterar och slår sig för bröstet och skryter om det. Jag vill verkligen inte att de ska få komma tillbaka till mitt land. De har redan valt bort den svenska demokratin och våra värderingar, och jag tycker de ska stanna i sitt kalifat för all framtid.

Med det sagt så fortsätter jag lite till. För jag är så oerhört trött på Sverige. Det här är det land som mina far- och morföräldrar och deras förfäder byggde. Det land där jag växte upp, som jag älskar, där jag har mina rötter. Men jag känner inte igen mig längre. Sverige av idag är ett land där mörkermän kan rekrytera terrorister i snart sagt alla städer och orter, ett land vars medborgare kan ge sig ut i världen och mörda – och där de som kräver att terrorister straffas hängs ut som samhällsfarliga. Ett land där kritik mot terror förvanskas till ”islamofobi” av människor med tveksamma lojaliteter och tveksamma värderingar. Ett land där medmänsklighet och solidaritet fått stryka på foten för rädslan att inte passa in i åsiktskorridoren.

Nej, jag känner inte igen mitt land längre. Jag är inte ens säker på att jag tycker om mitt land längre, som det ser ut idag. Men min fosterlandskärlek är stark. För det här ÄR mitt land, liksom det är alla demokratiskt sinnade svenskars land – oavsett ursprung, hårfärg, hudfärg eller religion – så hur kan vi låta detta fortgå?”

Ja, detta är ditt land, Bitte. Och det är mitt land. Det är vårt land Sverige och det förtjänar bättre än sin nuvarande förvaltning. Nu måste vi agera mot denna styggelse som har tagit över makten och våga säga ifrån. Det är vi som är rebellerna. Det är vi som idag är kulturradikalerna.

Alice Bah Kuhnke brinner för en ”ny” slags demokrati?

Vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke ger visserligen ett sympatiskt och genuint intryck, men jag tror dessvärre att det kommer att bli riktigt dåligt. Som så många andra mäktiga och framträdande feminister i den svenska offentligheten nämner hon (i SvD Kulturs intervju), att en bok som gjort stort intryck på henne är den radikalfeministiska ”Under det rosa täcket”, av Nina Björk. Den skakade om Bah Kuhnkes värld, förstår vi.

Det har ju också framkommit att Bah Kuhnke under sin tid som generaldirektör för Ungdomsstyrelsen ställde krav på föreningen GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) – som arbetar mot hedersvåld – att rikta sitt stöd till flickor och kvinnor (och inte pojkar), om stödpengar skulle betalas ut. Detta framkommer i GAPF’s egna skrivningar, även om föreningen senare har gått ut och försvarat både Bah Kuhnke och Ungdomsstyrelsen (man biter ju som bekant inte den hand som föder en). Även om det hade varit klädsamt om Bah Kuhnke i egenskap av GD för Ungdomsstyrelsen åtminstone hade yttrat sig kring det orimliga i detta (att stöd inte betalas ut om arbetet också syftar till att hjälpa hedersvåldsutsatta pojkar), så kan man konstatera att själva förfarandet inte är hennes ansvar. Det är de könsdiskriminerande svenska lagarna om möjligheten till ekonomiskt stöd för kvinnors organisering (men inte pojkars och mäns), som är den verkliga boven i dramat. Men om detta hör vi givetvis ingenting (och det tillhör en annan diskussion om jämställdhet).

Vi kan dock med säkerhet räkna med kulturministerns stöd åt den radikalfeministiska kampen (och en upptrappning av medel till misandriska projekt i offentligheten). Och här kommer det intersektionella perspektivet med sitt rasifieringshetsande och skuldbeläggande av ”svenskheten som rasistisk” säkert också att få en betydande plats i beslut kring stödåtgärder. Det återstår naturligtvis att se, men jag skulle tippa att de ”antirasistiska” och revolutionära organisationerna redan har bildat kö utanför kulturdepartementet.

Det som ändå känns mest problematiskt är demokratiperspektivet. Bah Kuhnke är ju också demokratiminister, och mot bakgrund av att vi redan har kunnat uppmärksamma tydliga glidningar och omarbetningsförsök av demokratibegreppet från vänster- och feministhåll, är det nog i dessa frågor som Bah Kuhnke först och främst kommer att få bekänna färg. Jag blir omedelbart fundersam när jag läser detta (från samma SvD intervju), som svar på frågan ”vad fick dig att tacka ja [till uppdraget som minister, min anm]”?:

” – Det stora som fick mig att tacka ja är att vi gör den här kopplingen mellan kultur och demokrati, säger Alice Bah Kuhnke som menar att Sverige är i ett läge som kräver ”krafttag”. – Demokrati är ingenting man inför, och sedan kan ta för givet. Det är något vi har sett inte minst efter valet. Demokratin måste ständigt förnyas. Och kulturen är ett fantastiskt verktyg för att förnya demokratin, säger hon och talar om de möjligheter kulturen ger att diskutera värdefrågor, förskjuta gränser och spränga normer.”

Vi som är insatta i den svenska samhällsdebatten borde omedelbart rycka till. Man kan knappast tolka uttalandet som något annat än (vilket skulle ligga helt i linje med den övriga kulturvänsterns försök till förskjutningar), att efter valet (då SD fick 13%), måste man eller ”vi” vara öppna inför en ”förnyelse” av demokratin och demokratibegreppet. Här kommer också ”värdefrågor”, gränser och normer in. Det handlar alltså om den ”värdegrund” som makten idag allt oftare vill sätta samman med demokratin. Denna ”värdegrundsdemokrati” som vi vet är något helt annat än den demokrati som de flesta människor tänker sig begreppet, nämligen ”åsiktsfrihetsdemokrati”.

Det är oroväckande att sveriges kultur- och demokratiminister uttalar sig på detta sätt innan hon ens funnit ett skrivbord i sitt nya kansli. Men kanske inte förvånande. Har vi riktig otur så har vi fått en minister som aktivt vill fortsätta modellera och experimentera med demokratin – och kanske rent av förespråka förbud av tråkiga åsikter – men det återstår som sagt att se.

Klart är i alla fall att ”kulturen är ett fantastiskt verktyg” för att bedriva politik, och i Sverige betyder ju detta en revolutionär, radikalfeministisk vänsterpolitik. Tänk att alliansen aldrig förstod det. Sveriges i särklass mest välfinansierade (av skattepengar), och effektiva propagandaapparat (kulturpolitiken), vars syfte nu i ännu högre grad kommer att bestå i att utbilda och omskola medborgarna ”åt rätt håll”. Glöm konstens och kulturens egenvärde, det är i den politiska kampen som kulturen gör nytta!

Det verkar också som att Bah Kuhnke ser fram emot ett nära samarbete med Mona Sahlin som ju är ”nationell samordnare mot våldsbejakande extremism”. Det låter varken särskilt effektivt eller hoppfullt. Om detta och annat skriver idag Sanna Rayman skarpt i dagens SvD ledare. Först och främst handlar det om Mona Sahlins uppenbara handfallenhet inför uppgiften som samordnare mot extremism (som jag också skrev en notis om häromdagen), vilket ett samarbete med Bah Kuhnke knappast lär förändra:

”Mona Sahlin är ingen vän av extremism, det får man ge henne. Men hennes aktiviteter på området stannar vanligen vid ytliga fördömanden, ofta parade med en sedvanligt socialdemokratisk omhändertagande inställning för att möta det som ofta är hårdföra ideologiska slutsatser.

Därutöver har Sahlins förmåga att i tid identifiera allvarliga och komplexa problem inte alltid legat i framkant, vilket man påmindes om när hon nyligen intervjuades i SVT om Sveriges ytterst problematiska manskapsbidrag till Islamiska Statens grymma härjningar i Irak och Syrien. ”Äntligen”, sade Sahlin i tv-rutan, ”ser fler att extremistiskt våld, oavsett om det sker i en religions namn eller i en extrem ideologis namn, är en fara som inte har tagits på tillräckligt stort allvar tidigare”. ”Det är en självkritik också mot mig”, inskärpte hon vidare (SVT 30/9).

Att i elfte timmen dra det självkritiska kortet är ju lite av Sahlins signum. Vi har sett det förut, tydligast i hedersfrågan. Det är inte uppenbart varför förmågan att vara sist på bollen ska belönas med samordningsuppdrag.”

Nej, varken Sahlin eller Bah Kuhnke inger förtroende (varken var för sig eller tillsammans), när det gäller arbete mot extremism eller för åsiktsfrihet och demokrati. Och när det gäller de omedelbara utmaningar som Sverige står inför, inte minst om migration, invandring och integration (och religiös extremism), så verkar ingenting finnas att hämta hos dessa. Att en så stor del av sveriges befolkning är oroade, så till den grad att en majoritet anser att SD har den bästa invandringspolitiken, verkar heller inte spela någon roll.

Hellre då att lägga all kraft och energi på att motarbeta sådana åsikter, i demokratins namn. Och stödja den urspårade radikalfeminismens fortsatta kamp.

Feminismen når aldrig fram – det finns inget slut

Det ligger nog i det politiska bloggandets natur att man får räkna med en hel del upprepningar, och det blir dessvärre nog ännu mera så när fokus ligger på svensk feminism och identitetspolitik. Jag hoppas att mina läsare har överseende. Då den feministiska propagandaapparatens metod går ut på utnötning och upprepning kommer också responsen och kritiken att bli därefter.

En central aspekt av kritiken mot feminismen går ju ut på att synliggöra den linjära radikaliseringens mekanismer. Att feminismen aldrig ”går i mål”, att det inte (sedan decennier), har handlat om jämställdhet, att det aldrig finns en punkt där feminismen skulle kunna stanna och konstatera att, hörni, det var ju detta vi kämpade för och nu är vi där så låt oss dra oss tillbaka. Faktum är att det ser precis tvärtom ut. Ju närmare jämställdhetsmålet feminismen kommer, ju mer radikaliseras den och ju större inflytande får den. Sedan fortsätter det. Mer dominans leder till ytterligare radikalisering och extremism.

I ett läge när det uppenbarligen går betydligt sämre för pojkar och män som grupp, i samhällets alla områden, och kvinnor dominerar eller helt har tagit över de flesta attraktiva branscher och institutioner, då trappas ”kampen” upp ytterligare och det börjar sakta bli accepterat att öppet prata om män som en biologiskt underlägsen människotyp, eller – som ett led i en avhumanisering – som något annat och mindre värdefullt än människor. Ju mer kvinnlig dominans, ju mer kvinnlig dominans. Ju mer uppenbart det blir att det är pojkarna och männen som lever i ett ojämställt samhälle (när endast ett fåtal når högre utbildning, när de stöts bort från föräldraskap, arbetsmarknad och dagligen utmålas som missfoster, idioter eller förövare i offentligheten), ju kraftfullare blir mobiliseringen mot dem och det förhatliga patriarkat de påstås vara en del av, och ju fler insatser och riktat stöd ser vi till flickor och kvinnor. Det tar aldrig slut. Det finns ingen slutpunkt, annat än den uppenbara. Det är dit vi är på väg och det är den plats då vi har uppnått 100 procent jämställdhet (man använder det ordet).

Och i Sverige är 100 procent jämställdhet samma sak som 100 procent feminism. 100 procent radikalfeminism. Vi pratar om en värld i möjligaste mån befriad från män. Jo, nog kommer det att finnas en del kvar på toppen, med extraordinära manipulativa karaktärsdrag (alla givetvis uttalade feminister), och en därtill nödvändig mobiliserad servicestyrka som tar hand om det smutsiga och farliga arbete som är samhällsnödvändigt. Men i övrigt ett renare, bättre och moraliskt överlägset samhälle där män som grupp har litet eller inget inflytande. Ett samhälle där alla de ansvarslösa, miljösmutsiga, sexuellt osunda, korkade, myglande och själviska männen inte ges någon plats eller utrymme att förpesta tillvaron för människorna.

Kanske låter det överdrivet? Jo, säkert, men jag uppmanar ändå alla som känner sig manade att försöka besvara dessa frågor. När går feminismen i mål? Hur kommer det sig att Sverige, som i övriga världen betraktas som världens mest feministiska och jämställda nation, samtidigt har världens mest extrema, proaktiva och öppet misandriska feminism? Varför har just Sverige, som enda land i världen, ett parti i vilket den allra mest radikala och mansföraktande feminismen har omsatts till politik och teorier om könsseparatism och revolution? Ett parti som nu har ett mandat i Europaparlamentet och närapå kom in i sveriges riksdag. Varför skyller man här de svenska pojkarnas misslyckande i skolan på dem själva samtidigt som man sätter in ytterligare resurser för den grupp som det redan går betydligt bättre för? Hur ser den ideologi ut som agerar på det sättet? Vad är syftet och hur ser den egentliga agendan ut?

Jag väntar med tillförsikt på när de första skarpa hjärnorna från utländska universitet kommer att sätta tänderna i detta. Okorrumperande forskare som utan risk för förstörda karriärer eller uthängning i medierna kan granska på djupet och avslöja denna vår tids fascistoida masspsykos. Jag tror att det kommer att ske i anslutning till då blickarna riktas mot Sverige inför den kommande migrationsimplosionen.

SvD kämpar för sitt liv – och när ”organiserad” inte betyder ”organiserad”

Svenska Dagbladet kämpar för sitt liv. Just nu pågår en intensifierad reklamkampanj i TV, radio och på nätet, kanske en sista kraftansträngning för att vända något som ser ut som en oundviklighet. I Orvesto Konsument har SvD minskat 12,4 procent och medieanalytikern Olle Lidbom säger nu i Resumé att han är övertygad om att tidningen är nedlagd inom fem år.

Jag har på denna blogg många gånger uttryckt stark kritik mot hur framför allt SvD’s nyhets- och kulturredaktioner på senare år har hemfallit åt en allt mer agendasättande och ideologisk journalistik (i tidens radikalfeministiska och identitetspolitiska anda), men samtidigt noterat att SvD’s ledarredaktion har befäst positionen – mot strömmen – som landets kanske enda kvarvarande grupp verksamma journalister inom de traditionella medierna med rikstäckning, som åtminstone lyfter och belyser några av de ämnen och frågor som glöder och flammar vid sidan av den snäva åsiktskorridoren.

Därför vore en nedläggning av SvD såklart djupt beklaglig. Nu har visserligen Dagens Nyheter också minskat (i Orvesto Konsument), med närmare 6 procent, men DN är alltså dubbelt så stor som SvD och kan komma att bli den enda kvarvarande svenska rikstäckande dagstidningen. Det är naturligtvis en mardröm utifrån både ett jämställdhets- och åsiktsbreddsperspektiv. Och när det gäller kulturen så skulle DN Kultur och SVT’s och SR’s kulturredaktioner, som en följd av en fullständig dominans, snart skruva upp volymen och höja tonläget ytterligare i den politiska och ideologiska propagandan. Det drypande mansföraktet och uppjagade manshatet, riktat mot framför allt svenska, vita, heterosexuella män, som vi vant oss vid kommer att bli allt mer framträdande. Samtidigt som de intersektionella perspektiven och rasifieringshetsen kommer att breda ut sig än mer. Mer fokus på hudfärg, identitetspolitik och positioneringen av olika grupper mot varandra. Genom varje artikel, notis, puff, rubrik, reportage, skendebatt, recension och analys, kommer vi att se hur FI’s, MP’s och V’s politik pumpas ut över landet, som en del i en ”värdegrund” som alltmer kommer att beskrivas som en förutsättning för demokratin.

Det vi kan komma att se, vilket naturligtvis heller inte är önskvärt (och som många andra har varnat för), är att när SvD försvinner och DN (och Public service) skruvar upp propagandavolymen (med ambitionen att utbilda folket i ”rätt” riktning), så fortsätter de alternativa nätmedierna på de yttersta kanterna att växa med stormsteg, i början främst från högerhåll. Efter att ha genomskådat lögnerna väljer fler och fler bort DN, som på sikt också kan komma att gå under. Kvar finns då ett helt nytt nyhetslandskap på nätet där polariseringen och extremismen utmärker lägren och sajterna. Vi har kvällstidningarnas stenkastarvänster och revolutionära radikalfeminister på ena sidan, i stil med Politism.se och Feministiskt perspektiv, och Fria Tider, Avpixlat och Exponerat på andra sidan (och nya som lär dyka upp på båda sidor). I brist på kompetenta, starka och balanserade alternativ i mitten kommer nyhetskonsumenten tvingas att välja sida, och en radikal sådan (men brytningen går alltså också bortom den traditionella höger- och vänsterskalan).

Utvecklingen speglar i princip det som sker i partipolitiken (och den skyndas på i en slags växelverkan med de vinklade medierna). Mittenpartierna försvagas i takt med oförmågan att hålla rent mot de vänsterextrema premisserna (radikalfeminismen, oviljan att värna det svenska, målet att öppna gränserna). Bristen på ideologisk ryggrad och rädslan för journalisternas svartmålning – och inskränktheten när det gäller att bemöta medborgarnas oro – föser väljarna i famnen på framför allt Sverigedemokraterna.

Det går inte att underskatta den explosiva kombinationen av ett tilltagande öppet förakt och hat gentemot den vita (etniskt svenska), mannen genom de radikalfeministiska medierna och politikereliten, och samtidigt ett migrationstryck från mellanöstern och nord- och östafrika som saknar motstycke i europeisk historia (till ett litet land som Sverige). Jag menar att det här är en utveckling som man inte behöver vara klärvoajant för att förstå konsekvenserna av.

Men det är i stort sett tyst. Den nya regeringen, där det radikalfeministiska MP (som både vill montera ner försvaret och öppna gränserna), har flera tunga ministerposter, har tvärtom tillsammans med Socialdemokraterna valt att inte ha någon minister med särskilt ansvar för integrationsfrågor. Istället betonar man den radikalfeministiska profilen. Ansvarslösheten är därmed inskriven i själva regeringsförklaringen. Det Sverige som man förment klagade över hade ”gått sönder”, kommer att spricka itu med oöverstigliga konsekvenser. Om inget görs. Om mittenpartierna inte bryter sig loss från sin mentala låsning.

•••

Flera har redan kommenterat Hanna Hellqvist mansföraktande spya i dagens DN, det finns egentligen inte mycket att tillägga. Den här typen av ”journalistik” är som vi vet DN’s signum idag, även om misandrin (som i stort sett präglar hela tidningen), oftare är mera subtil och förklädd. Tidningen är egentligen oläslig om man inte själv är troende radikalfeminist eller bara härbärgerar en olust eller djup aversion mot framför allt vita män (som inte är homosexuella), men om man parerar mellan kräkpölarna så hittar man ibland också sådant som är intressant att analysera. Idag till exempel hur det krumbuktas kring detta med om tiggeriet är organiserat eller inte.

Som vi vet har ju hela det mediala och politiska etablissemanget i Sverige gång på gång fördömt påståendet att tiggeriet i Sverige skulle vara organiserat. När Sverigedemokraterna gick ut med sin kampanj att ”förbjuda det organiserade tiggeriet”, så var det först och främst detta att det skulle vara ”organiserat” som beskrevs som rasistiska lögner och felaktigheter. De politiker (från andra partier än SD), som vågat påstå att det just handlat om organiserat tiggeri har fått löpa gatlopp och misstänkliggjorts offentligt som rasister.

Vad som är intressant när DN nu ”avslöjar” att tiggeriet faktiskt är organiserat (det som alla som vistas på i alla fall Stockholms gator naturligtvis redan visste – det är bara att titta), är hur man, genom Josefine Hökerberg, nu försöker hävda att DN minsann aldrig påstått något annat än att det var organiserat. Och hur gör man det? Jo, givetvis genom att plocka isär begreppet och ordet ”organiserat” och hänvisa till att det kan betyda olika saker. Det är på denna nivå den agendasättande journalistiken idag för sig:

”DN, eller jag i egenskap av reporter på DN, har aldrig påstått att tiggeriet inte skulle vara organiserat (i den innebörden att organiserat betyder just organiserat och inte organiserad brottslighet). Tvärtom har poliser i vår granskning alltid uppgett att det är organiserat men inte på ett sätt som är kriminellt, det vill säga olagligt enligt svensk lag.”

Och på frågan (som DN’s reporter Josefine Hökerberg ställer till sig själv); ”[m]en varför har både politiker och hjälporganisationer under våren hävdat att tiggeriet inte är organiserat?” (notera att DN och medierna nu är exkluderade från dem som hävdat att tiggeriet inte är organiserat), svarar Hökerberg:

” – Förmodligen för att de använt ordet organiserat som att det skulle betyda att organiseringen är kriminell. När SD gick till EU-val med frågan om att ”förbjuda det organiserade tiggeriet” anspelade de på kriminellt tiggeri, och det var mot den kampanjen som hjälporganisationer och politiker slog tillbaka//”

Så då vet vi. När ett parti som DN ogillar använder ordet ”organiserad” i sina valaffischer så betyder det något helt annat än när DN’s reporter använder ordet ”organiserad”.

Och det finns alltså heller ingen brottslighet i anslutning till ”organiserandet” som DN nu beskriver, om vi skall förstå Hökerberg rätt. Att som tiggare behöva betala mellan 400 och 2000 kronor för en tiggarplats i Stockholms city, till en ”ledare” från Rumänien, är väl bara ett exempel på lite hederlig småföretagarkultur?

Vi måste våga prata om det svenska

Något som förbluffar mig men som ständigt återkommer i den svenska samhällsdebatten – och i synnerhet när det gäller frågor om migration och ”det svenska” – är en närmast fatalistisk och samtidigt lite tjänstemannamässig hänvisning till att vissa saker minsann är som de är och de går inte att ändra på, inte nu, aldrig, och att försöka ändra på dem vore dessutom säkert olagligt och bryta mot både FN- och Europakonventioner. Det som är, är liksom vad det är. Det tjänar inget till att sätta emot. Vi måste bara sätta oss ner och acceptera eftersom vi ändå inte kan göra något åt det. Kort sagt: gilla läget eller håll tyst.

En del skulle kanske säga att det är här den svenska konsensuskulturen gör sig gällande, den som växte fram i det svenska folkhemsbyggets svallvågor. Vilken ironi att samma kultur nu är verksam i nedmonteringen av samma folkhem och utfasningen av den nationella samhällsgemenskap som gjorde det möjligt från första början. Dessa mäktiga strömningar – inte minst inom kulturområdet och bland vänsterakademiker – går ut på att det inte finns något särskilt som vi kan kalla ”svenskt”, och fanns det så är det sedan länge för sent att försöka rädda det. Att försöka ”rädda det” är dessutom bara ett uttryck för ”missnöje” och ett fiskande i ”grumliga vatten”. Att värna det svenska, att uppskatta och tycka om det svenska och känna glädje över att ha fötts här som svensk (utan att för den delen ge uttryck för någon uppskruvad nationalism), har idag blivit något fult och dåligt. Att gilla det svenska har blivit synonymt med rasism. Och ju mer de med svensk bakgrund späker sig i debatten, och förminskar, förkastar eller rent av förbannar sin svenska identitet, ju populärare blir de hos den mediala och kulturella eliten, på samma sätt som de självspäkande feministiska männen tas in i värmen (när de tar avstånd från ”mansnormer” och bejakar manshat).

Det finns inget annat land i västvärlden som har hamnat i samma kollektiva mentala låsning som Sverige (vare sig när det gäller feminism eller invandring). I andra länder ligger det inte en motsättning i att vara humanist, värna om sina medmänniskor och stå för en generös och ansvarsfull flyktingpolitik – och samtidigt värna om och känna ansvar för det egna landet och öppet kunna visa glädje för sin nationella identitet och gemenskap. Det ligger inte en motsättning i att tycka om och känna samhörighet med sitt land – och samtidigt vara en bra och anständig människa. Endast i Sverige har detta att känna samhörighet med sitt land omvandlats till något dåligt och skamligt.

Det är samtidigt intressant att försöka se hur detta hänger ihop med migrations- och flyktingfrågorna. Om det i grunden anses fel att värna om sitt land (att det skulle finnas något särskilt skyddsvärde för just det ”egna” landet), och om det rent av är förenat med skam och misstänkliggörande att prata om ”svenskar” i meningen att dessa på något sätt skulle vara annorlunda eller ha andra rättigheter än jordens övriga drygt sju miljarder människor, eller fyrtio miljoner flyktingar, ja, då kanske det inte är så konstigt att vi också ser en mental låsning kring migrationsfrågorna. Och när samtidigt ingen har någon reell erfarenhet av fattigdom eller krig, och tar den svenska välfärden för given, ja, då får vi politiska partier som FI och MP, som vill öppna gränserna, montera ner försvaret (och nationalstaten), och skicka genusvetare och HBTQ-experter till fronten. Ett av dessa partier är sedan idag en del av den svenska regeringen.

Man skulle kunna dra slutsatsen att det alltså är något ”gott” att riva sönder Sverige som idé (det är ju bara en rasistisk föreställning att det ens skulle finnas något ”svenskt”). Att en halv miljon nyanlända per mandatperiod (utan tillgängliga bostäder eller större utsikter för arbete eller försörjning), kommer spelar ju då ingen roll annat än att det påskyndar att föreställningen om det svenska försvinner. Vi blir en del av världen, så som världen ser ut. Ingen rasism, inga svenskar och inga vithetsnormer. Och framför allt inget ”folk” som kan påstå att de hör hemma här. Och i denna ”globala”, härliga, nya värld kommer alla kulturer, etniciteter, språk och traditioner leva sida vid sida i fred och samförstånd, samtidigt som de alla känner sig del av en gemenskap bortom det nationella (och i en blomstrande välfärd). Det är åtminstone den känslan man får när man läser docent Kjell Magnussons slutreplik i SvD (i sitt svar till KDU’s Christian Karlssons replik). Det är, vill jag påstå, närapå vårdslöst naivt.

Att den överväldigande majoriteten ankommande till Sverige kommer från samma del av världen; mellanöstern och nord- och östafrika, där just mycket starka nationella, kulturella och inte minst religiösa identitetsband håller ihop grupperna, verkar inte Magnusson se som något problem. Tvärtom är han inte överraskande emot integrering, eller ”assimilering” som han väljer att kalla det, i det ”svenska”.

Min inställning är såklart att vi måste våga – och kunna – prata om vad det faktiskt betyder för Sverige som land (och den välfärd vi alla tar för given), att vi inom 10–15 år, med nuvarande takt, ser ut att ha ytterligare 2–3 miljoner människor från primärt samma område (med anhöriginvandring och födslotal), här. Det är inte – och har aldrig varit – rasistiskt att kunna prata om frågor, vilka de än är, som har en så fundamental och ojämförbar påverkan på landet, dess medborgare, välfärd, stabilitet och samhällssystem.

De flesta svenskar tycker om Sverige och vill vara en del av Sverige, det gäller även svenskar med annan etnisk bakgrund och nya svenskar som har kommit hit på senare år. Det handlar om anständiga människor som vill väl och även tycker att vi skall ha en bra och fungerande flyktingpolitik.

Vi måste våga bryta denna mentala låsning. Denna konsensuskultur som leder oss i fördärv.