Något som förbluffar mig men som ständigt återkommer i den svenska samhällsdebatten – och i synnerhet när det gäller frågor om migration och ”det svenska” – är en närmast fatalistisk och samtidigt lite tjänstemannamässig hänvisning till att vissa saker minsann är som de är och de går inte att ändra på, inte nu, aldrig, och att försöka ändra på dem vore dessutom säkert olagligt och bryta mot både FN- och Europakonventioner. Det som är, är liksom vad det är. Det tjänar inget till att sätta emot. Vi måste bara sätta oss ner och acceptera eftersom vi ändå inte kan göra något åt det. Kort sagt: gilla läget eller håll tyst.
En del skulle kanske säga att det är här den svenska konsensuskulturen gör sig gällande, den som växte fram i det svenska folkhemsbyggets svallvågor. Vilken ironi att samma kultur nu är verksam i nedmonteringen av samma folkhem och utfasningen av den nationella samhällsgemenskap som gjorde det möjligt från första början. Dessa mäktiga strömningar – inte minst inom kulturområdet och bland vänsterakademiker – går ut på att det inte finns något särskilt som vi kan kalla ”svenskt”, och fanns det så är det sedan länge för sent att försöka rädda det. Att försöka ”rädda det” är dessutom bara ett uttryck för ”missnöje” och ett fiskande i ”grumliga vatten”. Att värna det svenska, att uppskatta och tycka om det svenska och känna glädje över att ha fötts här som svensk (utan att för den delen ge uttryck för någon uppskruvad nationalism), har idag blivit något fult och dåligt. Att gilla det svenska har blivit synonymt med rasism. Och ju mer de med svensk bakgrund späker sig i debatten, och förminskar, förkastar eller rent av förbannar sin svenska identitet, ju populärare blir de hos den mediala och kulturella eliten, på samma sätt som de självspäkande feministiska männen tas in i värmen (när de tar avstånd från ”mansnormer” och bejakar manshat).
Det finns inget annat land i västvärlden som har hamnat i samma kollektiva mentala låsning som Sverige (vare sig när det gäller feminism eller invandring). I andra länder ligger det inte en motsättning i att vara humanist, värna om sina medmänniskor och stå för en generös och ansvarsfull flyktingpolitik – och samtidigt värna om och känna ansvar för det egna landet och öppet kunna visa glädje för sin nationella identitet och gemenskap. Det ligger inte en motsättning i att tycka om och känna samhörighet med sitt land – och samtidigt vara en bra och anständig människa. Endast i Sverige har detta att känna samhörighet med sitt land omvandlats till något dåligt och skamligt.
Det är samtidigt intressant att försöka se hur detta hänger ihop med migrations- och flyktingfrågorna. Om det i grunden anses fel att värna om sitt land (att det skulle finnas något särskilt skyddsvärde för just det ”egna” landet), och om det rent av är förenat med skam och misstänkliggörande att prata om ”svenskar” i meningen att dessa på något sätt skulle vara annorlunda eller ha andra rättigheter än jordens övriga drygt sju miljarder människor, eller fyrtio miljoner flyktingar, ja, då kanske det inte är så konstigt att vi också ser en mental låsning kring migrationsfrågorna. Och när samtidigt ingen har någon reell erfarenhet av fattigdom eller krig, och tar den svenska välfärden för given, ja, då får vi politiska partier som FI och MP, som vill öppna gränserna, montera ner försvaret (och nationalstaten), och skicka genusvetare och HBTQ-experter till fronten. Ett av dessa partier är sedan idag en del av den svenska regeringen.
Man skulle kunna dra slutsatsen att det alltså är något ”gott” att riva sönder Sverige som idé (det är ju bara en rasistisk föreställning att det ens skulle finnas något ”svenskt”). Att en halv miljon nyanlända per mandatperiod (utan tillgängliga bostäder eller större utsikter för arbete eller försörjning), kommer spelar ju då ingen roll annat än att det påskyndar att föreställningen om det svenska försvinner. Vi blir en del av världen, så som världen ser ut. Ingen rasism, inga svenskar och inga vithetsnormer. Och framför allt inget ”folk” som kan påstå att de hör hemma här. Och i denna ”globala”, härliga, nya värld kommer alla kulturer, etniciteter, språk och traditioner leva sida vid sida i fred och samförstånd, samtidigt som de alla känner sig del av en gemenskap bortom det nationella (och i en blomstrande välfärd). Det är åtminstone den känslan man får när man läser docent Kjell Magnussons slutreplik i SvD (i sitt svar till KDU’s Christian Karlssons replik). Det är, vill jag påstå, närapå vårdslöst naivt.
Att den överväldigande majoriteten ankommande till Sverige kommer från samma del av världen; mellanöstern och nord- och östafrika, där just mycket starka nationella, kulturella och inte minst religiösa identitetsband håller ihop grupperna, verkar inte Magnusson se som något problem. Tvärtom är han inte överraskande emot integrering, eller ”assimilering” som han väljer att kalla det, i det ”svenska”.
Min inställning är såklart att vi måste våga – och kunna – prata om vad det faktiskt betyder för Sverige som land (och den välfärd vi alla tar för given), att vi inom 10–15 år, med nuvarande takt, ser ut att ha ytterligare 2–3 miljoner människor från primärt samma område (med anhöriginvandring och födslotal), här. Det är inte – och har aldrig varit – rasistiskt att kunna prata om frågor, vilka de än är, som har en så fundamental och ojämförbar påverkan på landet, dess medborgare, välfärd, stabilitet och samhällssystem.
De flesta svenskar tycker om Sverige och vill vara en del av Sverige, det gäller även svenskar med annan etnisk bakgrund och nya svenskar som har kommit hit på senare år. Det handlar om anständiga människor som vill väl och även tycker att vi skall ha en bra och fungerande flyktingpolitik.
Vi måste våga bryta denna mentala låsning. Denna konsensuskultur som leder oss i fördärv.
Jussi H. Lundell 
Det var just fatalistisk jag tyckte att du var i förra inlägget där du räknade med 500 000 nyanlända och nu 2-3 miljoner… Alltsa, Sverige bestämmer självt hur attraktivt land man vill vara för migranter. Säg att Sverige hade en modell där inga bidrag alls betalades ut, hur manga skulle komma da? Eller att man bestämde ett tak pa hur manga nyanlända som kan accepteras, resten har ingenting att hämta. Reinfeldts öppna hjärtan-tal fick precis motsatt verkan därför att han inte utlovade NAGONTING för att hejda den väntade anstormningen pa hundratusentals nyanlända, inte att fusk skulle beivras, inte att det bara skulle utdelas tillfälliga uppehallstillstand, ingenting som kunde avskräcka människosmugglare fran att ha Sverige som prioritet. Sverige har inte varit i krig pa 200 ar och star helt värnlöst inför denna invasion, pa grund av att man har de politiker man har. Morgan Johansson ska nu inbjuda alliansen att diskutera ”utmaningen” med 2 000 asylsökande i veckan. Vilka lösningar har man da? Jo att fa EU och de svenska kommunerna att ta sitt ansvar. För mp:s migrationsöverenskommelse med alliansen har s ocksa anslutit sig till.
Jag pratade om 500.000 inom en mandatperiod. Kanske 2–3 miljoner på 10–15 år (som det står ovan), det beror ju på om samma eller ökat tryck.
Mycket väl skrivet. Brytningen kommer, var så säker. Men NÄR? Det är tiotusenkronorsfrågan. Under denna mandatperiod? Möjligen, men det är långtifrån säkert. När brytningen kommer så kommer den att ackompanjeras av våldsamma konvulsioner i det politiska systemet. Det kan gå hur som helst. Det är kusligt.
För mig är svenskheten genetisk. När jag läser om människorna som levde här för länge sedan så känner jag ”vi” med dem. Trots att deras kultur nog hade mer gemensamt med många av de invandrare som kommer hit idag än med den kultur jag har fötts in i. Och det är ju klart att ingen vill prata om det. Hellre vråla ”rasist” åt de som känner sin främsta samhörighet med andra svenskar.
Att politikerna skulle ha rätt och möjlighet att definiera människors identitet med de papper de delar ut är för mig befängt. Och så hisnande totalitärt att jag tror att till och med USSR fick kalla fötter inför en sådan ide.
Margot Wallström ska föra en feministisk utrikespolitik, säger hon. Landet som strävar mot sin egen undergång förnekar sig inte….
http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=84CCF9DE6B5D4158FF8CE290280BA0C9.aldo4?cid=25968641&rssId=25966031&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d3978927
”Att försöka ”rädda det” är dessutom bara ett uttryck för ”missnöje” och ett fiskande i ”grumliga vatten”.”
Regelmässigt kallas det också för rädsla. Samma sak som med feminismkritiken, man är ”rädd för förändring” om man kritiserar radikalfeminismen.
ja,jag är rädd för den sjuka ideologin som radikalfeminismen är så så långt har de rätt.Däremot är jag inte rädd för positiv förändring men det är ju en annan sak…
Håller med dig Jussi att det är sjukt att vi skall förneka vår egen kultur och förmås tycka att alla andra kulturer är bättre om kultureliten och etablissemanget får som dom vill. Vår kultur är minst lika bra som någon annan och vi har inget att skämmas för,
Anser också att de som väljer att flytta hit måste leva efter våra lagar och regler och åtminstone acceptera vår kultur.Att de sedan har sin kultur vid sidan om är helt ok.
Det ironiska i hela detta är att dessa människor själva ENBART är en produkt av vår kultur och inte skulle ha en CHANS att syssla med det de gillar i de kulturer som sakta vinner terräng i Sverige. Jag är hellre rädd än blind.
Hur många flyktingar har EU landet Finland tagit emot 2014? Ett lan med ca 1/3 av Sveriges invånare. 10? 23? 64 stycken? Ja jag vet att jag raljerar, men hur i hvete kommer finnarna undan”?
Därför att finnarna väljer att bevara sitt folk och sitt land? Svårare än så är det inte.
Enligt denna statistik från 2013 tog Finland emot 500 asylansökningar per miljon invånare, medan Sverige tog emot mer än 4 000:
http://www.europaportalen.se/2013/03/sverige-tredje-flest-asylansokningar-i-eu
Hur finnarna kommer undan? De tar emot kvotflyktingar och i övrigt ser de till att inte sträcka ut morötter i onödan. Därför har inte flyktingsmugglarna Finland som första prioritet.
Finland har dock gjort västvärldens största ansträngning att ta emot flyktingar och det var 1940 då man tog emot över 400 000 karelare, i krigstid och då resurserna var ytterst knappa.
http://www.popularhistoria.se/artiklar/flykten-fran-karelen/
Ett misstag Kjell Magnusson gör i sin slutreplik är att han verkar tro att de externa strukturer som håller ihop samhället i Sverige inte på något sätt har med den svenska kulturen att göra. Som om de vore givna av gud och oföränderliga.
Som det ser ut nu förändras demografin snabbt i Sverige med den stora inflyttningen från länder med helt andra traditioner och ideal. Om dessa inte assimileras mot det svenska i samma takt som inflyttningen så kommer naturligtvis, i det långa loppet, även de lagstadgade ramarna för hur samhället skall fungera att förändras. Nya krav från den nya befolkningen kommer, allteftersom det politiska inflytandet ökar, att leda till nya ramar och lagar. Därigenom kommer också det kulturella och politiska ”kontraktet” att förändras. Kombinerar man detta med en idé om att det inte finns någon inhemsk kultur att ha som referenspunkt så tycker i vart fall jag det låter som ett receptet på kulturellt utplånande. Sverige har ingen extremt stor befolkning. Vi kan inte bevara vår kultur om vi inte försöker värna den. I princip säger ju Kjell Magnusson också att det är vad som kommer att ske. I slutet av sin text pekar han ju på att de nyinflyttande förmodligen inte kommer att kunna ”tvångsassimileras”. Den oundvikliga konsekvensen av detta i kombination med stor inflyttning är att vår kultur sakta kommer att gå under om vi inte minskar inflyttningen. Hela världens lidande folk får inte plats i Sverige, det är problemets kärna och om man som Kjell Magnusson dessutom inte på något sätt tror på assimilering är faktiskt problemet än mer akut.
Att sedan KDU:s ordförande inte kan skriva ett speciellt starkt genmäle beror på PK. Vad KDU:s Christian Carlsson egentligen säger är ju att det finns ett problem med mångkultur om inte värdlandet samtidigt vill bevara sin egen kultur men han kan inte skriva det. Han måste hylla mångkultur på grund av PK. PK är en livsfarlig ideologi som leder till självcensur så fort man närmar sig kärnan i de problem som PK-reserverade ämnen bär på. PK kommer att skada nationen mer än vad några nynazister eller tokkommunister någonsin kommer att vara kapabla till.
Ja.
Även om någon tycker att allt svenskt är skräp, måste de väl ha en liten smula självbevarelsedrift? Att köttbullar, midsommar och Kalle Anka på julafton försvinner, det är möjligen bara någon man kan ha ”åsikter” om. Men att infrastruktur, närlingsliv och sjukvård fullständigt överbelastas det måste de väl förstå kommer att drabba även dem?
Fenomenal belysning av nutid
Pingback: ”PK är en livsfarlig ideologi som leder till självcensur” | Häxanmexan
Såg att DiMarca haft folkdräkt i riksdagen i stället för sina vanliga protesttröjor. Detta gjorde hon för att ”visa att jag också är svensk.”
Så folkdräkten (uppfunnen på 1800-talet för att härma de norska motsvarigheterna) är svensk, och på en mer grundläggande nivå så finns faktiskt något som är ”svenskt”? Det är inte så att ”inget är svenskt och allt kommer utifrån”?