Det ligger nog i det politiska bloggandets natur att man får räkna med en hel del upprepningar, och det blir dessvärre nog ännu mera så när fokus ligger på svensk feminism och identitetspolitik. Jag hoppas att mina läsare har överseende. Då den feministiska propagandaapparatens metod går ut på utnötning och upprepning kommer också responsen och kritiken att bli därefter.
En central aspekt av kritiken mot feminismen går ju ut på att synliggöra den linjära radikaliseringens mekanismer. Att feminismen aldrig ”går i mål”, att det inte (sedan decennier), har handlat om jämställdhet, att det aldrig finns en punkt där feminismen skulle kunna stanna och konstatera att, hörni, det var ju detta vi kämpade för och nu är vi där så låt oss dra oss tillbaka. Faktum är att det ser precis tvärtom ut. Ju närmare jämställdhetsmålet feminismen kommer, ju mer radikaliseras den och ju större inflytande får den. Sedan fortsätter det. Mer dominans leder till ytterligare radikalisering och extremism.
I ett läge när det uppenbarligen går betydligt sämre för pojkar och män som grupp, i samhällets alla områden, och kvinnor dominerar eller helt har tagit över de flesta attraktiva branscher och institutioner, då trappas ”kampen” upp ytterligare och det börjar sakta bli accepterat att öppet prata om män som en biologiskt underlägsen människotyp, eller – som ett led i en avhumanisering – som något annat och mindre värdefullt än människor. Ju mer kvinnlig dominans, ju mer kvinnlig dominans. Ju mer uppenbart det blir att det är pojkarna och männen som lever i ett ojämställt samhälle (när endast ett fåtal når högre utbildning, när de stöts bort från föräldraskap, arbetsmarknad och dagligen utmålas som missfoster, idioter eller förövare i offentligheten), ju kraftfullare blir mobiliseringen mot dem och det förhatliga patriarkat de påstås vara en del av, och ju fler insatser och riktat stöd ser vi till flickor och kvinnor. Det tar aldrig slut. Det finns ingen slutpunkt, annat än den uppenbara. Det är dit vi är på väg och det är den plats då vi har uppnått 100 procent jämställdhet (man använder det ordet).
Och i Sverige är 100 procent jämställdhet samma sak som 100 procent feminism. 100 procent radikalfeminism. Vi pratar om en värld i möjligaste mån befriad från män. Jo, nog kommer det att finnas en del kvar på toppen, med extraordinära manipulativa karaktärsdrag (alla givetvis uttalade feminister), och en därtill nödvändig mobiliserad servicestyrka som tar hand om det smutsiga och farliga arbete som är samhällsnödvändigt. Men i övrigt ett renare, bättre och moraliskt överlägset samhälle där män som grupp har litet eller inget inflytande. Ett samhälle där alla de ansvarslösa, miljösmutsiga, sexuellt osunda, korkade, myglande och själviska männen inte ges någon plats eller utrymme att förpesta tillvaron för människorna.
Kanske låter det överdrivet? Jo, säkert, men jag uppmanar ändå alla som känner sig manade att försöka besvara dessa frågor. När går feminismen i mål? Hur kommer det sig att Sverige, som i övriga världen betraktas som världens mest feministiska och jämställda nation, samtidigt har världens mest extrema, proaktiva och öppet misandriska feminism? Varför har just Sverige, som enda land i världen, ett parti i vilket den allra mest radikala och mansföraktande feminismen har omsatts till politik och teorier om könsseparatism och revolution? Ett parti som nu har ett mandat i Europaparlamentet och närapå kom in i sveriges riksdag. Varför skyller man här de svenska pojkarnas misslyckande i skolan på dem själva samtidigt som man sätter in ytterligare resurser för den grupp som det redan går betydligt bättre för? Hur ser den ideologi ut som agerar på det sättet? Vad är syftet och hur ser den egentliga agendan ut?
Jag väntar med tillförsikt på när de första skarpa hjärnorna från utländska universitet kommer att sätta tänderna i detta. Okorrumperande forskare som utan risk för förstörda karriärer eller uthängning i medierna kan granska på djupet och avslöja denna vår tids fascistoida masspsykos. Jag tror att det kommer att ske i anslutning till då blickarna riktas mot Sverige inför den kommande migrationsimplosionen.
Jussi H. Lundell 
Ja,det vore spännande om någon forskare från ett annat land tog sig för att forska kring radikalfeminismen och hur den har fått sitt fäste i Sverige.Skulle tro att några av anledningarna är att de lyckades ta sig in i media och där lyckades plantera sin ideologi parat med svenskens ovillighet att att vara obekväm,konfronterande och ifrågasättande.
Undrar också när radikalfeministerna tycker att de har gått i mål. Är det när det är 100% kvinnor på alla attraktiva ställen och 100% män på de oattraktiva,skitiga och farliga ställena ?
Snart kommer robotarna, säger många, så då behövs män inte alls.
Jag tror att Pelle2 ovan har rätt om anledningarna till varför feminismen och identitetspolitiken slagit så hårt i Sverige; har själv samma teori. Radikalfeminister finns ju i de flesta länder. Inte minst i USA där Sveriges ”akademiska” feminister verkar få mycket inspiration. Men i USA, England och Kontinentaleuropa tillåts en hel mängd olika ideologier och teorier att existera på samma gång. Så radikalfeministerna motbalanseras av lika högljudda liberaler, konservativa, traditionella gråsossar etc. Sverige har däremot en rätt unik konsensuskultur. Och därför vågar få säga emot den idé som för tillfället är trendigast.
I vanliga fall är det nog bra. Det gör att samarbete blir enklare, vi slipper vilda strejker etc. Men när riktigt stora värden står på spel så kan konsensuskulturen också göra att det går riktigt illa. Tyvärr tror jag att detta är vad vi ser just nu.
Det jag inte förstår är varför liberalerna och högern är med på feministtåget. Framförallt högern och näringslivet borde väl vara bekymrad. Vad har de att vinna på feminismen? En teori kan ju vara att det handlar om medias makt och PR. Företagen är så extremt ängsliga för dålig PR att de inte vågar gå emot media. Rädda för att bli nersablade och svartmålade.
Men samtidigt, de måste väl se att det kan bli skadligt och skada konkurrenskraften. Vill de verkligen det? Varför hörs inte starkare protester mot t.ex. styrelsekvotering?
Sverige är ett litet land, dessutom numera ett samhälle med rejält tilltufsat självförtroende efter 90-talets djupa kris och tjugo års massarbetslöshet som inte ger med sig. Det är märkligt att den popfeministiska boomen lyckas samexistera med ett på många sätt nybrackigt samhällsklimat, men det finns ganska mycket som kan tryckas ner i halsen utan diskussion i ett land som saknar framtidstro, och radikalfeminismen i media innehåller en stor dos av hyckleri och dubbel bokföring. Många av utövarna använder egentligen sin rörelse mest som karriärmaskin och eftersom feminism och ”girlpower” anses ligga i tiden får de uppbackning av redaktioner, högskolor, politiker etc. Dessutom är Stockholm mycket mer dominerande i Sverige idag än för någon gneration sedan, och det här genus/skuld/rasifierings-köret är i hög grad en stockholmsstyrd våg.
Men jag håller med om att det vore intressant om den här kotterivärlden belystes utifrån av utländska journalister, skribenter och medier. En början till det kom ju i samband med Assangefallet: många har börjat inse hur orimligt politiserade frågor om genus och (påstått) sexualiserat våld har blivit i Sverige.
Den ursprungliga liberala feminismen nådde jämställdhetsmålet i Sverige redan 1983, när de sista yrkesförbuden för kvinnor försvann. Sedan dess har de liberala feministerna antingen tystnat eller radikaliserats.
Det här är själva grunden till den socialistiska affärsidén. Ytligt sätt ser socialism och kristendom liknande ut, trots att de är varandras motsatser.
Kristendomen menar att man skall agera för att minska andras lidande. Men kristendomen gör sig ingen illusion om att det går att ta bort lidandet i världen, lidandet ses snarast som en konstant. Anledningen till att man skall agera för att minska lidandet är för att det är bra för ens egen själ.
Socialismen däremot försöker eliminera lidandet på riktigt. Vilket är omöjligt. Vilket gör att socialisterna kan fortsätta kräva mer och mer och mer och mer resurser. Helt enkelt en briljant affärside.
”Jämnställdhet” är bara en utökning av socialismens grundide. Likhet inför lagen hade varit en sak. Men att kräva likhet i utfall skapar samma briljanta affärside som annan socialism. Det är omöjligt så socialisten/bolscheviken/feministen kan alltid använda samma argument för att skaffa mer och mer och mer makt och pengar till sig själv.
Pingback: Margots Miljoner | Löjesguiden
Det hela påminner väl om ”kriget mot terrorismen”. Ett krig (könskrig i detta fall), med en diffus fiende (patriarkatet), utan klara mål eller strategi, ständigt misstänkliggörande av män (även de kvinnor som höjer kritiska röster(förrädare)), som motiverar än mer radikala metoder för förtryck.
Ett krig utan något slut helt enkelt
Pingback: Att skylla på andra | WTF?
Feminismen vi ser idag är inte en gräsrotsrörelse utan en agenda som kommer från den högsta toppen, riktad främst mot västvärlden, där dess syfte är att försvaga de naturliga banden mellan kvinnor och män och ersätta dessa med funktioner som erhålls från staten. Alternativt att vi istället för staten benämner det ”Imperiet” – staten i koalition med ett fåtal extremt stora multinationella bolag och internationella banker – då nationalstaterna i västvärlden idag inte har särskilt mycket att säga till om utan endast fungerar som utposter till Imperiet där skatteboskapet tillåts rösta, för att upprätthålla en illusion om demokrati.
Den dagen feminismen gått i mål är den dagen män och kvinnor inte längre lever tillsammans, utan enbart fungerar som arbetskraft för att föda Maskinen, medan barn odlas i provrör. Mångkulturen kommer då också ha gått i mål – eftersom det då inte heller kommer att finnas några folkslag, utan alla har blivit hopblandade till en och samma ras, en slavras. ”Från mångfald till enfald”. En liten elit kommer att kontrollera denna slavras rigoröst, via drönarsvärmar och något som kan jämställas vid en form av elektronisk fotboja, även om den kommer att säljas in som exempelvis en ny, häftig mobiltelefon (som avlyssnar inte bara vad du säger, utan även om du uppvisar onormala tankemönster). Det bästa är om sådana som ni som skriver på denna typ av bloggar villigt låter er ledas in i denna fantastiska framtid som vår elit förberett för oss, annars kommer de att visa vad som döljer sig bakom det vackra språk de använder för att måla upp sin drömvärld. Jämställdhet är bara ett av verktygen.
I detta skede är det västvärlden som är det stora problemet för eliten. Eller, som de ser det, den vita rasen. Den ställer till med problem. Den är för oberäknelig. Det har funnits alldeles för många genier (och dårar) i den. Den måste kontrolleras. Den måste blandas upp. Den har för farliga gener, dessa måste elimineras. De andra raserna kan de redan kontrollera, tänker de. Märk väl att jag inte förespråkar detta sätt att se på världen själv. Jag försöker bara beskriva för er hur de ser på er. Vare sig ni vill det eller inte befinner ni er i vad de ser som ett raskrig, som ni inte ens själva vet om att det pågår. Den vite mannen ser de som sin fiende nr 1, och feminismen har lyckats bra med att kastrera honom. Den är ett framgångsrikt projekt. När den ”vita rasen” (västvärlden) är borta tror de sig inte längre ha några problem att dominera världen.
Jag står själv inte för ovanstående världsbild. Jag försöker bara förklara hur de ser på er. Att debattera sakfrågor med feminister är lönlöst. Vi måste fråga oss vilka värderingar det är som ”väst” ska behålla. Vad vi står för. Vad vi vill. Vi måste börja med att kasta av oss skulden de lägger på oss. Om den västerländska kulturen går under finns inget hopp kvar. Vi håller den sista befästningen. På andra sidan väntar helvetet på jorden – för alla jordens folk. Vi har så mycket värt att försvara. Var människa som skriver under på dessa värderingar är min vän, oavsett hudfärg eller kön, men jag ser också att raskriget kommer allt närmare. De piskar upp de andra mot oss, och jag ser inte hur jag ska kunna stoppa det som händer på fredlig väg. Vi är en minoritet i världen. Vi har också rättigheter. Vi måste försvara oss.
Jag tror inte att det behövs en skarp hjärna för att genomskåda en masspsykos. Det behövs hellre mäktiga opinionsbildare som kan visa eländet ur olika vinklar för en stor utländsk publik och få en stor utländsk publik att skratta ut vansinnet och få några av de hjärntvättade att se sig i spegeln och skämmas. Frågan är om det finns ett sådant intresse i utlandet. Kanske i Danmark eller Norge.
http://morklaggning.wordpress.com/2014/10/06/i-sverige-finns/
”•Ett tjugotal för en större allmänhet rätt okända dissidenter som skriver och blir lästa på nätet. Flera av dem skriver bättre och kunnigare än ”gammelmedias” stjärnjournalister.”
Avses denna blogg måhända?
http://www.medievarlden.se/fi-partiet-som-slapp-granskning