Alice Bah Kuhnke brinner för en ”ny” slags demokrati?

Vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke ger visserligen ett sympatiskt och genuint intryck, men jag tror dessvärre att det kommer att bli riktigt dåligt. Som så många andra mäktiga och framträdande feminister i den svenska offentligheten nämner hon (i SvD Kulturs intervju), att en bok som gjort stort intryck på henne är den radikalfeministiska ”Under det rosa täcket”, av Nina Björk. Den skakade om Bah Kuhnkes värld, förstår vi.

Det har ju också framkommit att Bah Kuhnke under sin tid som generaldirektör för Ungdomsstyrelsen ställde krav på föreningen GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) – som arbetar mot hedersvåld – att rikta sitt stöd till flickor och kvinnor (och inte pojkar), om stödpengar skulle betalas ut. Detta framkommer i GAPF’s egna skrivningar, även om föreningen senare har gått ut och försvarat både Bah Kuhnke och Ungdomsstyrelsen (man biter ju som bekant inte den hand som föder en). Även om det hade varit klädsamt om Bah Kuhnke i egenskap av GD för Ungdomsstyrelsen åtminstone hade yttrat sig kring det orimliga i detta (att stöd inte betalas ut om arbetet också syftar till att hjälpa hedersvåldsutsatta pojkar), så kan man konstatera att själva förfarandet inte är hennes ansvar. Det är de könsdiskriminerande svenska lagarna om möjligheten till ekonomiskt stöd för kvinnors organisering (men inte pojkars och mäns), som är den verkliga boven i dramat. Men om detta hör vi givetvis ingenting (och det tillhör en annan diskussion om jämställdhet).

Vi kan dock med säkerhet räkna med kulturministerns stöd åt den radikalfeministiska kampen (och en upptrappning av medel till misandriska projekt i offentligheten). Och här kommer det intersektionella perspektivet med sitt rasifieringshetsande och skuldbeläggande av ”svenskheten som rasistisk” säkert också att få en betydande plats i beslut kring stödåtgärder. Det återstår naturligtvis att se, men jag skulle tippa att de ”antirasistiska” och revolutionära organisationerna redan har bildat kö utanför kulturdepartementet.

Det som ändå känns mest problematiskt är demokratiperspektivet. Bah Kuhnke är ju också demokratiminister, och mot bakgrund av att vi redan har kunnat uppmärksamma tydliga glidningar och omarbetningsförsök av demokratibegreppet från vänster- och feministhåll, är det nog i dessa frågor som Bah Kuhnke först och främst kommer att få bekänna färg. Jag blir omedelbart fundersam när jag läser detta (från samma SvD intervju), som svar på frågan ”vad fick dig att tacka ja [till uppdraget som minister, min anm]”?:

” – Det stora som fick mig att tacka ja är att vi gör den här kopplingen mellan kultur och demokrati, säger Alice Bah Kuhnke som menar att Sverige är i ett läge som kräver ”krafttag”. – Demokrati är ingenting man inför, och sedan kan ta för givet. Det är något vi har sett inte minst efter valet. Demokratin måste ständigt förnyas. Och kulturen är ett fantastiskt verktyg för att förnya demokratin, säger hon och talar om de möjligheter kulturen ger att diskutera värdefrågor, förskjuta gränser och spränga normer.”

Vi som är insatta i den svenska samhällsdebatten borde omedelbart rycka till. Man kan knappast tolka uttalandet som något annat än (vilket skulle ligga helt i linje med den övriga kulturvänsterns försök till förskjutningar), att efter valet (då SD fick 13%), måste man eller ”vi” vara öppna inför en ”förnyelse” av demokratin och demokratibegreppet. Här kommer också ”värdefrågor”, gränser och normer in. Det handlar alltså om den ”värdegrund” som makten idag allt oftare vill sätta samman med demokratin. Denna ”värdegrundsdemokrati” som vi vet är något helt annat än den demokrati som de flesta människor tänker sig begreppet, nämligen ”åsiktsfrihetsdemokrati”.

Det är oroväckande att sveriges kultur- och demokratiminister uttalar sig på detta sätt innan hon ens funnit ett skrivbord i sitt nya kansli. Men kanske inte förvånande. Har vi riktig otur så har vi fått en minister som aktivt vill fortsätta modellera och experimentera med demokratin – och kanske rent av förespråka förbud av tråkiga åsikter – men det återstår som sagt att se.

Klart är i alla fall att ”kulturen är ett fantastiskt verktyg” för att bedriva politik, och i Sverige betyder ju detta en revolutionär, radikalfeministisk vänsterpolitik. Tänk att alliansen aldrig förstod det. Sveriges i särklass mest välfinansierade (av skattepengar), och effektiva propagandaapparat (kulturpolitiken), vars syfte nu i ännu högre grad kommer att bestå i att utbilda och omskola medborgarna ”åt rätt håll”. Glöm konstens och kulturens egenvärde, det är i den politiska kampen som kulturen gör nytta!

Det verkar också som att Bah Kuhnke ser fram emot ett nära samarbete med Mona Sahlin som ju är ”nationell samordnare mot våldsbejakande extremism”. Det låter varken särskilt effektivt eller hoppfullt. Om detta och annat skriver idag Sanna Rayman skarpt i dagens SvD ledare. Först och främst handlar det om Mona Sahlins uppenbara handfallenhet inför uppgiften som samordnare mot extremism (som jag också skrev en notis om häromdagen), vilket ett samarbete med Bah Kuhnke knappast lär förändra:

”Mona Sahlin är ingen vän av extremism, det får man ge henne. Men hennes aktiviteter på området stannar vanligen vid ytliga fördömanden, ofta parade med en sedvanligt socialdemokratisk omhändertagande inställning för att möta det som ofta är hårdföra ideologiska slutsatser.

Därutöver har Sahlins förmåga att i tid identifiera allvarliga och komplexa problem inte alltid legat i framkant, vilket man påmindes om när hon nyligen intervjuades i SVT om Sveriges ytterst problematiska manskapsbidrag till Islamiska Statens grymma härjningar i Irak och Syrien. ”Äntligen”, sade Sahlin i tv-rutan, ”ser fler att extremistiskt våld, oavsett om det sker i en religions namn eller i en extrem ideologis namn, är en fara som inte har tagits på tillräckligt stort allvar tidigare”. ”Det är en självkritik också mot mig”, inskärpte hon vidare (SVT 30/9).

Att i elfte timmen dra det självkritiska kortet är ju lite av Sahlins signum. Vi har sett det förut, tydligast i hedersfrågan. Det är inte uppenbart varför förmågan att vara sist på bollen ska belönas med samordningsuppdrag.”

Nej, varken Sahlin eller Bah Kuhnke inger förtroende (varken var för sig eller tillsammans), när det gäller arbete mot extremism eller för åsiktsfrihet och demokrati. Och när det gäller de omedelbara utmaningar som Sverige står inför, inte minst om migration, invandring och integration (och religiös extremism), så verkar ingenting finnas att hämta hos dessa. Att en så stor del av sveriges befolkning är oroade, så till den grad att en majoritet anser att SD har den bästa invandringspolitiken, verkar heller inte spela någon roll.

Hellre då att lägga all kraft och energi på att motarbeta sådana åsikter, i demokratins namn. Och stödja den urspårade radikalfeminismens fortsatta kamp.

Annonser

9 thoughts on “Alice Bah Kuhnke brinner för en ”ny” slags demokrati?

  1. Birgitta Ohlsson var precis samma sorts totalitära demokratihatare. Enda skillnaden är att Kuhnke inte är lika slug och gissningsvis inte lika kompetent. Så den här utnämningen är något att glädjas över, hellre inkompetenta kommunister än kompetenta.

  2. Bah Kuhnkes värsta fiende är emellertid demokratin och den svenska konstitutionen. Det är märkligt men man är glad att gamla tiders beslutsfattare såg till att inte möjligheten att avskaffa demokratin görs i en handvändning för en del av dem som arbetar för ”alla människors lika värde” (d.v.s. arbetar emot att väljarna även skall får rösta på SD) är fullt kapabla att avskaffa demokratin om de får möjlighet. De skulle ha ett helt batteri av fantasifulla postmoderna bortförklaringar om de fick chansen.

    Men de får inte chansen. Det är fortfarande långt bort till demokratins avskaffande och ju mer de konstrar desto större verkar SD bli. Demokratin kommer att segra så länge inte borgarna får totalintersektionell rasifierad feministblackout.

  3. Ja enligt deras förvända värdegrundsdemokrati är inte sd demokratiska men enligt åsiktsfrihetsdemokratin är de just det.

  4. På DN:s kultursida skriver Maria Schottenius att Alice Bah personligen ska bryta mediekrisen och därmed göra en tung insats för att rädda den svenska demokratin. Det är inga små förväntningar på en person som i stort sett kommer helt grön in på ministerposten. Själv undrar jag mest hur Schottan som en gång ansågs relativt radikal kan bli så här blint personfixerad, å andra sidan är det inte första gången hon skriver närmast fjortisaktiga krönikor i DN.

    Mitt tydligaste minne av Alice Bah som debattmoderator i SVT är f ö att hon verkade helt oförmögen att tydliggöra några skillnader eller motiv bakom ståndpunkterna i de debatter hon ledde. Hennes stil var i stort sett ”Jaha, du säger så. Men nu ska vi se på han här borta, vad säger du då?”. Inga följdfrågor, inga försök att lyfta fram viktiga skillnader i sak. Med det upplägget är det naturligtvis rena barnleken att dölja en del av sina motiv eller följderna av ett förslag med hjälp av retorisk grannlåt och vaga ordval.

    • Maria Schottenius kanske tänker sig lite mer presstöd åt sin blaska.

      Lär nog inte hjälpa i det långa loppet. Bah Kunke kan inte göra något åt mediekrisen annat än public service. Men även där, om publiken sviker, blir det svårt i längden.

  5. Folket får de politiker och den regering de förtjänar. Jag har på senare tid sett flera dissidenter (som själva kämpar mot vansinnet) skriva ungefär så här:

    ”Våra politiker ger uttryck för ett folkförakt, eftersom de inte respekterar folkets åsikter utan försöker uppfostra folket. Men nu börjar även jag att utveckla ett folkförakt. Folk fortsätter mot bättre vetande att rösta fram politiker som leder Sverige i riktning mot avgrunden. Och presenterar man fakta som visar hur sjukt och allvarligt det är så tittar de bara bort. De vill inte lyssna, de vill inte veta.”

    Jag har faktiskt en viss förståelse för dessa. Vanligt folk har faktiskt ett eget ansvar också, att använda det huvud de fötts med. Allt kan inte delegeras till politiker.

  6. Pingback: Lik i garderoben! | Jan Millds blogg

  7. Alice Bah Kunckes ministeruppdraget innehåller inte bara ”kultur och demokrati”.

    Kyrkans tidning skriver att hon är ny minister för ”kultur, demokrati och samfund”
    http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/alice-bah-kuhnke-ny-minister-kultur-demokrati-och-samfund

    Hon ska också ha hand om nationella minoriteter. De hörde till Erik Ullenhags integrationsministerium tidigare.
    Sameradion:
    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=5981794
    Sisuradion:
    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=5982349
    (Det ser inte ut som det nämns på SR:s sida med nyheter på romani. )

    Det kan väl vara mer logiskt att ha nationella minoriteter (samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar) tillsammans med kultur och demokrati, än med integration. (Jag gissar att samer och tornedalingar inte tycker att de behöver integreras. Kanske inte sverigefinnar heller .)

    Till syvende och sist så kan det nog visa sig att ministerns ansvarsområden blir betydligt besvärligare än hon har tänkt sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s