Det är vi som idag är kulturradikalerna – mensblodet till trots

I stockholms tunnelbana körs nu ännu en reklamkampanj i miljonklassen signerad Sveriges Kvinnolobby. Denna mäktiga och välgödda organisation som i tider när alla kan notera att det först och främst är pojkar som havererar i skolan och som hamnar i utanförskap, satsar ännu mer på flickor och kvinnors välbefinnande. Manshat är ju som bekant också en del av folkbildningen.

Det man kör nu har de vanliga kännetecknen. Man skall få känslan av att det är lite ”rebelliskt”, en grupp som liksom slår underifrån (inget kunde ju vara mera fel). Det är svartvitt och lite stencilkänsla över formen (kanske har någon ideell stått och vevat en tryckmaskin i en källare någonstans, gömda under det hotfulla patriarkatets barrikader?). Man pratar om ett offentligt utrymme (folkets utrymme) och sexualiserade kroppar. Av någon outgrundlig anledning tänker man sig att underklädersreklam riktad mot kvinnor är en sexualiserad akt som ger män tillfredsställelse, vilket givetvis är det värsta tänkbara brottet. Bara föreställningen om alla dessa ”manliga blickar” som tillåts söka sig över all denna kvinnliga hud i det offentliga rummet tycks göra radikalfeministerna rasande. Och det är ju inte så konstigt. En ideologi som ser vissa typer av människor som onda och både moraliskt och intellektuellt underlägsna kan ju aldrig tolerera att en sådan ”manlig blick” får röra sig obehindrad.

När det gäller just detta med radikalfeminism och sexualitet så vet jag att det ibland kommer upp frågeställningar och undranden. Hur skall dom ha det? Varför kan samma radikalfeminister sätta kläder på gamla bronsstatyer (för att skyla deras nakenhet), och senare ge sig iväg till ett fittpyssel-event där man också kan lära sig måla med mensblod? Hur hänger det ihop? Hur kommer det sig att vi ser feminister kräva att få bada topless i den kommunala simbassängen, och senare, samma personer demonstrera mot det sexualiserade offentliga rummet.

Svaret är ganska enkelt, vill jag påstå. Det handlar alltid om den föreställda manliga blicken. Och om sexuell makt. Bronsstatyernas nakenhet tolkas som stötande, både för att de oftast är gjorda av manliga konstnärer (bara tanken att manliga händer har format den ursprungliga leran till bröst, lår och läppar är ju oanständig), men också för att de inte sällan handlar om en universell idé om mänsklig skönhet i vilken män också har kunnat vara delaktiga. Här kommer också könsseparatismen in – och radikalfeminismens mycket starka band till hbtq-rörelsen. Fittpysslet och de bara brösten i simhallen handlar i första hand om en gränsdragning mot den manliga sexualiteten. Hatet mot öppen sexualitet mellan kvinna och man är i dessa grupper uttalat. Samlaget ses i sin själva natur som våldtäkt. Då blir den enda rena och upphöjda sexualla akten den mellan kvinna och kvinna. Det är också därför det inte är konstigt att vi i det statsfeministiska Sverige får möta lesbiska kvinnor i tv’s morgonsoffor som förespråkar att kvinnor kan lära sig bli av med sin felaktiga heterosexualitet, att de kan bli botade.

Vad de homosexuella männen håller på med är mindre intressant. De får gärna syssla med sin grej, och är ju inget hot, eftersom deras blickar inte är riktade mot kvinnor.

För så är det. Den manliga blicken, den manliga åtrån är ett hot. Den är ondskefull och är utifrån könsmaktsperspektivet rent ut sagt livsfarlig. Vi matas med bilder och föreställningar om ”mäns våld mot kvinnor” och om hur horder av snuskiga, hjärndöda och motbjudande män trånar efter och utnyttjar flickor och kvinnor. Och förtrycker dem. Framför allt då vita, svenska män. Man vill ogärna prata om de islamister inom Daesh (IS), som halshugger flickor eller bevisligen säljer dem som sexslavar (det vore ju orättfärdigt mot islam och närmast islamofobiskt), nej, hellre då att angripa de svenska män och pojkar som har mage att kalla sig jämställda. Det är den svenska mannen som är fienden för den mäktiga svenska feminismen. Så har vårt samhälle också gått itu. Så har kärleken och toleransen fått lämna plats för hat och giftiga fördomar.

Hur skall ett samhälle någonsin kunna bli helt när själva statsideologin går ut på att dela upp människorna i hälften onda och häften goda, hälften bra och hälften dåliga? Lägg till detta att absurda och kunskapsfientliga irrläror tar allt mer plats och ersätter bildning på våra universitet. Och att gruppen ”vita”, eller etniska svenskar skall skuldbeläggas och ställas mot de ”rasifierade”. Det är så receptet för en katastrof ser ut, påspädd av europas högsta invandringstryck från ett och samma område i mellanöstern och nordöstafrika.

Nej, det är inte lätt att leva i ett land där absurditeterna har nått sådana höjder att orden numera saknas. När det blir nyheter av att bronsstatyers nakenhet upplevs som kränkande och man samtidigt inte vill prata om att tonåringar mördas och slängs från balkonger i hederns namn (men en hederskultur vi måste respektera eftersom vi är så goda). Där mensblod och fittpyssel och lagkrav att män skall sitta ner när de kissar samsas om mediautrymmet när Ryssland samtidigt rustar upp och flyger beväpnade stridsflygplan över Gotland. Och Daesh hugger huvudena av barnen i Irak och Syrien.

Och de som försöker prata om det, om detta som händer med vårt land och vår kultur, stämplas som bakåtsträvare, idioter, rasister, islamofober och kvinnohatare, av ett mediaetablissemang som är ideologiskt korrumperat och har avsagt sig sin journalistiska heder. Det har rent av blivit populärt bland journalister att håna dessa medborgare, ”som om detta vore deras land”.

Så här skriver kloka skribenten Bitte Assarmo i sin Facebook (vilket bevisar att det finns allt fler som vaknar upp):

”Nu tänker jag bli känslosam och säga något som jag vet att jag kommer att få riktigt mycket skit för. Men vet ni, det bryr jag mig inte om. I det här landet kan man knappt öppna truten längre utan att bli svartmålad av kreti och pleti, så skulle man bry sig finge man förbli tyst till döddagar. Och eftersom jag är en riktig pratkvarn är det naturligtvis uteslutet. Så här kommer det:

Jag är så förbannat äcklad av de svenska medborgare som reser till Syrien och Irak och ansluter sig till Daesh att jag vill att de ska fråntas sina medborgarskap med omedelbar verkan. De misshandlar, mördar och torterar och slår sig för bröstet och skryter om det. Jag vill verkligen inte att de ska få komma tillbaka till mitt land. De har redan valt bort den svenska demokratin och våra värderingar, och jag tycker de ska stanna i sitt kalifat för all framtid.

Med det sagt så fortsätter jag lite till. För jag är så oerhört trött på Sverige. Det här är det land som mina far- och morföräldrar och deras förfäder byggde. Det land där jag växte upp, som jag älskar, där jag har mina rötter. Men jag känner inte igen mig längre. Sverige av idag är ett land där mörkermän kan rekrytera terrorister i snart sagt alla städer och orter, ett land vars medborgare kan ge sig ut i världen och mörda – och där de som kräver att terrorister straffas hängs ut som samhällsfarliga. Ett land där kritik mot terror förvanskas till ”islamofobi” av människor med tveksamma lojaliteter och tveksamma värderingar. Ett land där medmänsklighet och solidaritet fått stryka på foten för rädslan att inte passa in i åsiktskorridoren.

Nej, jag känner inte igen mitt land längre. Jag är inte ens säker på att jag tycker om mitt land längre, som det ser ut idag. Men min fosterlandskärlek är stark. För det här ÄR mitt land, liksom det är alla demokratiskt sinnade svenskars land – oavsett ursprung, hårfärg, hudfärg eller religion – så hur kan vi låta detta fortgå?”

Ja, detta är ditt land, Bitte. Och det är mitt land. Det är vårt land Sverige och det förtjänar bättre än sin nuvarande förvaltning. Nu måste vi agera mot denna styggelse som har tagit över makten och våga säga ifrån. Det är vi som är rebellerna. Det är vi som idag är kulturradikalerna.

Annons