Det är vi som idag är kulturradikalerna – mensblodet till trots

I stockholms tunnelbana körs nu ännu en reklamkampanj i miljonklassen signerad Sveriges Kvinnolobby. Denna mäktiga och välgödda organisation som i tider när alla kan notera att det först och främst är pojkar som havererar i skolan och som hamnar i utanförskap, satsar ännu mer på flickor och kvinnors välbefinnande. Manshat är ju som bekant också en del av folkbildningen.

Det man kör nu har de vanliga kännetecknen. Man skall få känslan av att det är lite ”rebelliskt”, en grupp som liksom slår underifrån (inget kunde ju vara mera fel). Det är svartvitt och lite stencilkänsla över formen (kanske har någon ideell stått och vevat en tryckmaskin i en källare någonstans, gömda under det hotfulla patriarkatets barrikader?). Man pratar om ett offentligt utrymme (folkets utrymme) och sexualiserade kroppar. Av någon outgrundlig anledning tänker man sig att underklädersreklam riktad mot kvinnor är en sexualiserad akt som ger män tillfredsställelse, vilket givetvis är det värsta tänkbara brottet. Bara föreställningen om alla dessa ”manliga blickar” som tillåts söka sig över all denna kvinnliga hud i det offentliga rummet tycks göra radikalfeministerna rasande. Och det är ju inte så konstigt. En ideologi som ser vissa typer av människor som onda och både moraliskt och intellektuellt underlägsna kan ju aldrig tolerera att en sådan ”manlig blick” får röra sig obehindrad.

När det gäller just detta med radikalfeminism och sexualitet så vet jag att det ibland kommer upp frågeställningar och undranden. Hur skall dom ha det? Varför kan samma radikalfeminister sätta kläder på gamla bronsstatyer (för att skyla deras nakenhet), och senare ge sig iväg till ett fittpyssel-event där man också kan lära sig måla med mensblod? Hur hänger det ihop? Hur kommer det sig att vi ser feminister kräva att få bada topless i den kommunala simbassängen, och senare, samma personer demonstrera mot det sexualiserade offentliga rummet.

Svaret är ganska enkelt, vill jag påstå. Det handlar alltid om den föreställda manliga blicken. Och om sexuell makt. Bronsstatyernas nakenhet tolkas som stötande, både för att de oftast är gjorda av manliga konstnärer (bara tanken att manliga händer har format den ursprungliga leran till bröst, lår och läppar är ju oanständig), men också för att de inte sällan handlar om en universell idé om mänsklig skönhet i vilken män också har kunnat vara delaktiga. Här kommer också könsseparatismen in – och radikalfeminismens mycket starka band till hbtq-rörelsen. Fittpysslet och de bara brösten i simhallen handlar i första hand om en gränsdragning mot den manliga sexualiteten. Hatet mot öppen sexualitet mellan kvinna och man är i dessa grupper uttalat. Samlaget ses i sin själva natur som våldtäkt. Då blir den enda rena och upphöjda sexualla akten den mellan kvinna och kvinna. Det är också därför det inte är konstigt att vi i det statsfeministiska Sverige får möta lesbiska kvinnor i tv’s morgonsoffor som förespråkar att kvinnor kan lära sig bli av med sin felaktiga heterosexualitet, att de kan bli botade.

Vad de homosexuella männen håller på med är mindre intressant. De får gärna syssla med sin grej, och är ju inget hot, eftersom deras blickar inte är riktade mot kvinnor.

För så är det. Den manliga blicken, den manliga åtrån är ett hot. Den är ondskefull och är utifrån könsmaktsperspektivet rent ut sagt livsfarlig. Vi matas med bilder och föreställningar om ”mäns våld mot kvinnor” och om hur horder av snuskiga, hjärndöda och motbjudande män trånar efter och utnyttjar flickor och kvinnor. Och förtrycker dem. Framför allt då vita, svenska män. Man vill ogärna prata om de islamister inom Daesh (IS), som halshugger flickor eller bevisligen säljer dem som sexslavar (det vore ju orättfärdigt mot islam och närmast islamofobiskt), nej, hellre då att angripa de svenska män och pojkar som har mage att kalla sig jämställda. Det är den svenska mannen som är fienden för den mäktiga svenska feminismen. Så har vårt samhälle också gått itu. Så har kärleken och toleransen fått lämna plats för hat och giftiga fördomar.

Hur skall ett samhälle någonsin kunna bli helt när själva statsideologin går ut på att dela upp människorna i hälften onda och häften goda, hälften bra och hälften dåliga? Lägg till detta att absurda och kunskapsfientliga irrläror tar allt mer plats och ersätter bildning på våra universitet. Och att gruppen ”vita”, eller etniska svenskar skall skuldbeläggas och ställas mot de ”rasifierade”. Det är så receptet för en katastrof ser ut, påspädd av europas högsta invandringstryck från ett och samma område i mellanöstern och nordöstafrika.

Nej, det är inte lätt att leva i ett land där absurditeterna har nått sådana höjder att orden numera saknas. När det blir nyheter av att bronsstatyers nakenhet upplevs som kränkande och man samtidigt inte vill prata om att tonåringar mördas och slängs från balkonger i hederns namn (men en hederskultur vi måste respektera eftersom vi är så goda). Där mensblod och fittpyssel och lagkrav att män skall sitta ner när de kissar samsas om mediautrymmet när Ryssland samtidigt rustar upp och flyger beväpnade stridsflygplan över Gotland. Och Daesh hugger huvudena av barnen i Irak och Syrien.

Och de som försöker prata om det, om detta som händer med vårt land och vår kultur, stämplas som bakåtsträvare, idioter, rasister, islamofober och kvinnohatare, av ett mediaetablissemang som är ideologiskt korrumperat och har avsagt sig sin journalistiska heder. Det har rent av blivit populärt bland journalister att håna dessa medborgare, ”som om detta vore deras land”.

Så här skriver kloka skribenten Bitte Assarmo i sin Facebook (vilket bevisar att det finns allt fler som vaknar upp):

”Nu tänker jag bli känslosam och säga något som jag vet att jag kommer att få riktigt mycket skit för. Men vet ni, det bryr jag mig inte om. I det här landet kan man knappt öppna truten längre utan att bli svartmålad av kreti och pleti, så skulle man bry sig finge man förbli tyst till döddagar. Och eftersom jag är en riktig pratkvarn är det naturligtvis uteslutet. Så här kommer det:

Jag är så förbannat äcklad av de svenska medborgare som reser till Syrien och Irak och ansluter sig till Daesh att jag vill att de ska fråntas sina medborgarskap med omedelbar verkan. De misshandlar, mördar och torterar och slår sig för bröstet och skryter om det. Jag vill verkligen inte att de ska få komma tillbaka till mitt land. De har redan valt bort den svenska demokratin och våra värderingar, och jag tycker de ska stanna i sitt kalifat för all framtid.

Med det sagt så fortsätter jag lite till. För jag är så oerhört trött på Sverige. Det här är det land som mina far- och morföräldrar och deras förfäder byggde. Det land där jag växte upp, som jag älskar, där jag har mina rötter. Men jag känner inte igen mig längre. Sverige av idag är ett land där mörkermän kan rekrytera terrorister i snart sagt alla städer och orter, ett land vars medborgare kan ge sig ut i världen och mörda – och där de som kräver att terrorister straffas hängs ut som samhällsfarliga. Ett land där kritik mot terror förvanskas till ”islamofobi” av människor med tveksamma lojaliteter och tveksamma värderingar. Ett land där medmänsklighet och solidaritet fått stryka på foten för rädslan att inte passa in i åsiktskorridoren.

Nej, jag känner inte igen mitt land längre. Jag är inte ens säker på att jag tycker om mitt land längre, som det ser ut idag. Men min fosterlandskärlek är stark. För det här ÄR mitt land, liksom det är alla demokratiskt sinnade svenskars land – oavsett ursprung, hårfärg, hudfärg eller religion – så hur kan vi låta detta fortgå?”

Ja, detta är ditt land, Bitte. Och det är mitt land. Det är vårt land Sverige och det förtjänar bättre än sin nuvarande förvaltning. Nu måste vi agera mot denna styggelse som har tagit över makten och våga säga ifrån. Det är vi som är rebellerna. Det är vi som idag är kulturradikalerna.

Annonser

17 thoughts on “Det är vi som idag är kulturradikalerna – mensblodet till trots

  1. Jussi, dina åsikter är mer eller mindre mainstream i utvecklade demokratier som Norge, Danmark och Finland. Faktum är att din blogg skulle vara högst halvrelevant i de länderna, hur väl skriven den än är. En vanlig dagstidning i de länderna innehåller i grova drag samma slags resonemang som din blogg. Jag är inte från Sverige så jag ser på utvecklingen här lite från sidan om och mycket gör mig häpen.

    Jag misstänker ibland att det utbredda raseriet mot svenska män egentligen går mycket djupare än vad vi brukar föreställa oss. Det ligger nära till hands att fråga sig huruvida hatet och hånet egentligen är ett slags reflexmässigt, biologiskt betingat, förakt mot den sortens män som inte kan försvara sig, dvs. män som viker sig dubbla inför andra män med ett mer aggressivt beteende.

  2. Haha, sverige har avvecklats, läs grundlagen? När sverige är för alla, vem kan då känna lojalitet till sverige? sverige är ett geografiskt område och ett gäng skurkar som sitter i stockholm och utnyttjar ett ruttnande byråkratiskt system för att klå åt sig. Och det ruttnande systemet var inget att ha ens när det var nytt. Det var nämligen det systemet som skapade dagens situation.

  3. Ja, man baxnar. Nationell masochism. Dårarnas paradis. Mina ord är sedan en tid slut. Sverige är kapat av sjuka extremister, och folkmajoriteten låter det ske. De flesta tittar bort. Enklast så. Och välgörande för den egna karriären.

    • Pär, jag skrev nyss om grönsakshandlare Ström på Genusdebatten. Bara för att sätta saker och ting i perspektiv, så att säga.

  4. Mycket bra skrivet. Jag håller med i precis allt. Fantastiskt. Och du är alls inte mainstream. Du är en superviktig sant liberal röst, i vårt arma annars så mycket mörkade land. Du ger klarhetens ljus för den vanliga svensken, genom att med skarpsinne och exakthet peka på felaktigher. Mycket bra. Du behövs verkligen. Det är så givande att läsa dig och dina resonemang.

    Nå. Tänk om nu manshat riktade sig rätt till dem som verkligen gör ont mot tjejer. Då vore det helt legitimt. Men som det idag är, blir vi vita män orättfärdigt anklagade för nåt vi inte bär skuld till. Det är bara att se på statistiken, och hur vissa grupper av män ser ner på kvinnor. Men vi vita svenska män får skulden, och får spela syndabock för skit, som andra grupper av män gör. Att dessa kvinnor inte kan inse hur fel och orätt de gör gentemot oss. Vi måste stå upp för vår rätt, och för vårt värde, för de flesta av oss gör inte skit mot kvinnor. Och det är något vi ska ha heder och ära av, istället för att tryckas ner av förvridna skallar. Men det är bara för att de vill förvanska sanningen, så att invandrare också blir orättfärdigt upphöjda. Rättvis bedömning byggd på fakta, borde ligga till grund, istället för dessa fördomar om vita män, och mytologiserng av mörka män, satta på pedistal. av feministgardet. Och blir de våldtagna av dem, får vi schyssta vita män ändå till sist skulden för det.

  5. Jag vill bara instämma. Men hur skall landet gå att rädda? Förtrycket blir bara värre och värre.
    Den snällaste förklaringen är den som Marika Formgren levererade i Neo om värdedemokrati kontra åsiktsdemokrati. Dvs. värdedemokrati är lika lite demokrati som Östtysklands ”folkdemokrati”.http://magasinetneo.se/artiklar/demokrater-for-asiktsfrihet-och-demokrater-emot/

    Men jag tror det är kört. Besinna bara den omåttliga perverterade ondska som feminismen utgör.
    Hur skall vi kunna nå en försoning med sådana inpiskade hycklare och arroganta maktmänniskor?

    Och sedan den helt vansinniga asylpolitiken. Herregud, alltså.

    • Att försonas med feminister kan ju först bli aktuellt efter att dessa konverterat till jämställdismen (vilket väl aldrig kommer att ske). Någon kompromiss ser jag som utesluten. Lika rättigheter och skyldigheter för könen – jämställdism – kan vi inte kompromissa bort en millimeter av. Aldrig någonsin får vi börja fundera i sådana banor.

  6. Pingback: Släcks bränder effektivare och bättre med genus och mångfald? | WTF?

  7. Jag tycker att dagens feminism påminner om 70-talets kommunism/socialism där ingen annan lära än deras var värt något och motståndarna skulle hånas eller helst tystas.Den tanken ger mig lite hopp,om den är rätt,eftersom vi lyckades komma bort från den ideologins inflytande.
    Det innebär ju att vi borde kunna göra detsamma mot feminismen.
    Det gäller bara att den vanliga befolkningen slutar låta sig tystas av kulturmarxisterna och andra feminister.
    Sedan kan jag ju tycka att något av de borgerliga partierna borde dra en slutsats av att FI och MP gick bakåt i valet när de drev sin extremfeministiska politik.Det borde ju innebära att det finns röster att vinna,vilket vi vet att det gör,genom att aktivt säga att man inte är feminist och inte driver en feministisk utan en jämställd politik.

  8. Senaste numret av Axess kanske kan svalka era pannor lite? Massor av läsgodis, inte minst Hakelius på sista sidan.
    tes antites syntes?

  9. DN:s genuspolitruk Åsa Beckman skriver i en färsk krönika att äntligen är vi i ett läge där de tjejer jag ser omkring mig, min dotter och hennes kompisar, de pigga medietjejer som kommer i närheten och så vidare, inte längre har något behov av att fajtas med varandra och vara elaka, inte vill konkurrera om männens gunst, de hänger bara i armkrok och är såååå glada och ivriga. Ingen jobbig konkurrens om männen och inget fulsnackande, bara glad solidaritet och soligt självförtroende som just *nu* håller på att ersätta tusentals års patriarkat och, förstår vi, kulturmannavälde. Hela texten är så där fryntligt smackande, halvprivat och tryfferad med anekdotiska belägg, värdeord och snackisar att den kunde varit en parafras på ”Mannens undergång”. Ingenstans snuddar Beckman vid tanken att om detta mysiga överdåd nu omger de unga kvinnorna i hennes närhet skulle det kunna tänkas ha något att göra med att många andra – både kvinnor och män – har motats undan redan innan de kommit fram till redaktionerna, att startsträckorna idag är längre (och mer selktivt tillgängliga), nepotismen i media och politik mera uttalad och kraven på att ha föräldrar som curlar dig högre. och ingenstans försöker hon lyfta blicken ett stycke utanför just sin lilla trevliga omgivning i den stockholmska övre medelklassen med surdegsbak, apple-fetischism och vernissagebesök på museer och mondäna gallerier. Ingenstans ställer hon heller frågan vem som betalar dessa unga frilansares och halvbildade byråkraters löner.

    För tjugo år sedan hade hennes text åkt i papperskorgen helt enkelt för att den ansetts orimligt kokett och befriad från genomtänkta resonemang eller belägg, men idag är det just den sortens texter som blommar på kultursidorna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s