Oförstånd, oreson, oskälighet, ofog, orimlighet och oförnuft

Det gav mig stor glädje att nu i helgen se dokumentärfilmen ”The Unbelievers”, med framför allt Richard Dawkins och Lawrence Krauss. Jag känner sådan djup respekt för dessa män (där jag också vill lägga till ‪Christopher Hitchens‬), och jag rekommenderar alla att se filmen.

Och även om filmen inte omedelbart ser ut att handla om mina hjärtefrågor, så gör den faktiskt det. Den radikala feminismens påverkan på det svenska samhället har många likheter med religiös ovetenskaplighet och sektfundamentalism. De tydligaste jämförelserna går kanske att göra i hur det påverkar människor att ”stänga av” sitt sunda förnuft, men också i rädslan att bli uthängd som ”hedning” eller en ”unbeliever”, i att stå upp för sin icke- eller antifeminism (i USA kan praktiskt taget ingen kongressledamot öppet erkänna att de är ateister).

Det är ju utan tvekan så att den radikala feminismen är ett trossystem (liknande religiösa trossystem), där ovetenskapligheten är absolut central. Vetenskap, att vara genuint intresserad av och söka sanningen (oavsett hur den ser ut), är själva motsatsen till feministisk teori, eller så kallad genusvetenskap. Inom genusvetenskapen är det tvärtom så att om en forskare skulle komma fram till ”fel” resultat så tystas det ner. Sanningen är redan fastslagen och den är inbyggd i själva tron, och den förmenta forskningens enda uppgift är att stärka illusionen av denna påstådda sanning.

Vi har också irrlärans föreställningar om osynliga väsen. Föreställningen om ondskefulla, osynliga krafter som vill människorna (kvinnorna), illa. Stygga strukturer som står i vägen för lyckan och förmågan att bli hela. Fantasier och mardrömmar om det onda och det goda genomsyrar vidare hela berättelsen. Mannen är ondskan, kvinnan ljuset och sanningen.

Målet är att göra oss av med ondskan och istället söka oss mot ljuset och den rätta tron. Männens manlighet och maskulinitet måste motarbetas. Männen behöver bli som kvinnor. Det är i kvinnans väsen vi hittar vår frälsning.

Nej, det är inte konstigt att det dyker upp besynnerliga sekter och irrläror. Människans hjärna är fantastisk när det gäller fantasier och uppfinningsrikedom – och vi älskar att se oss själva som delar i en större berättelse. Vad som är konstigt – egentligen häpnadsväckande – är att just denna irrlära har fått ett så fenomenalt genomslag och dominerande ställning i det svenska samhället.

Den som har försökt diskutera vetenskaplighet och förnuft med en troende religiös fundamentalist vet att det är ungefär samma sak som att försöka diskutera jämställdhet med en radikalfeminist. Det går inte. Och det tjänar inget till. I eftertexterna till filmen The Unbelievers uttrycker Ricky Gervais den absurda känslan på detta sätt:

”Folk har sagt till mig på Twitter att ’alla har rätt till sin egen åsikt så håll tyst om din ateism’”.

Vi känner igen det. I demokratins namn kan vi inte tillåta den här typen av åsikter. I kärlekens namn kallar vi manshat för folkbildning (FI). I toleransens namn tolererar vi inte vissa partier. Vi som ”gillar olika” gillar inte dig för du är inte som oss. Och så vidare. Gervais skrattar åt vansinnet, vilket jag tror fler av oss måste tillåta oss att göra (även om det ibland är svårt då våra meningsmotståndares röster inte sällan är hjärtlösa, hånfulla och illvilliga), givetvis med risken att skrattet fastnar i halsen.

Det är knappast någon överraskning heller att briljanta vetenskapsmän som Richard Dawkins numera ogillas av flumvänstern och särskilt av feminister och islamister. Varken islam eller feminismen får ju, vilket vi dagligen påminns om, kritiseras och särskilt inte av något så politiskt inkorrekt som en vit, bildad och västeuropeisk man. Så här skrev vänsterfeministen ‪Eleanor Robertson i tidningen The Guardian tidigare i år om just Dawkins:‬

‪”Sure, he wrote some pop science books back in the day, but why do we keep having him on TV and in the newspapers? If it’s a biologist you’re after, or a science communicator, why not pick from the hundreds out there who don’t tweet five or six Islamophobic sentiments before getting off the toilet in the morning?”‬

‪Islamofobisk eller kvinnohatare‬, välj själv. Så skall den upplysta vita mannen tystas genom den feministiska lobbyn i medierna. Och det vi ser i andra europeiska länder är en mild fläkt jämfört med den vrålande storm av galenskap som drar fram över Sverige, där hatet mot den ”vita mannen” sedan länge har blivit salongsfähigt. I ett annat twitterinlägg fick Dawkins (som en del säkert känner till), en skitstorm över sig för att öppet ha ställt frågan vilka tre vetenskapsmän som betytt mest och sedan själv räknat upp några män med vit hudfärg (däribland Einstein).

När det gäller islam så har ju de fogliga svenskarna också blivit utbildade i att kritik mot just denna religion är något helt annat än kritik av till exempel kristendomen. Kritik mot islam är alltid obefogad och har ”bruna” färger (den skall klassas som rasistisk och ”islamofobisk”), medan kritik av kristendomen är uppmuntrad och efterlängtad. Vi är många som minns hur Public service inkarnerade samvete och spokesperson Täppas Fogelberg i Sveriges Radio snäste av en inringande man med stor oro för utvecklingen i Syrian och Irak och Daesh framfart med orden: ”Men korstågen då?”.

Jag är ateist av samma skäl som jag är antifeminist och humanist. Med det inte sagt att jag inte uppskattar den kristna kulturtradition jag växte upp med. Och innan den svenska kyrkan i stora delar togs över av vänstern, radikalfeministerna och hbtq-rörelsen stod den för mig alltid för en mildhet och ödmjuket som verkade tilltalande. Men jag tror helt enkelt inte och i denna ödmjukhet inför min obetydlighet i hela världsalltet känner jag både lättnad och frihet.

Jag dras åt det som på engelska kallas ”reason”. I begreppet ligger inte bara förnuft utan också förstånd, reson, skälighet, fog och rimlighet. Den svenska samhällsdebatten med sina slagsidor åt radikalfeminism, kulturrelativism och ”värdegrundsdemokrati” – och sitt orwellska drag av offentliga lögner och härskartekniker är själva motsatsen till reason.

I ett av sina tal i samband med turnén ”A rally for reason” (eller The Reason Rally), ställer Richard Dawkins frågan: ”How can anyone rally against reason?”.

Det är en fråga som jag hoppas fler skall ställa sig i Sverige när det gäller frågor som radikalfeminism men också migration, religiös extremism och humanism. Hur kan vi tillåta dessa krafter att ta över? Krafter vars själva innebörd är oförstånd, oreson, oskälighet, ofog, orimlighet och oförnuft.

Annonser

8 thoughts on “Oförstånd, oreson, oskälighet, ofog, orimlighet och oförnuft

  1. Åh, den filmen måste jag se! Richard Dawkins har jag beundrar sedan 70-talet och jag tror jag har läst alla hans böcker. Vill särskilt rekommendera ”Unweaving the Rainbow ”.
    Och Christoffer Hitchens är underbar att lyssna på. Tyvärr alltför tidigt bortgången.

  2. ”Reason” är väl numera manlig härskarteknik. För att inte säga vitt kolonialförtryck…. Vi lever i dårarnas paradis. Idioterna terroriserar, jagar och förolämpar det sunda förnuftets röster. Folkmassan skanderar i takt ”Oh vilka vackra kläder kejsaren har”. Några enstaka figurer med nervös uppsyn, som titt som tätt tittar bakom sig, viskar ibland några ord till varandra. En av dessa kastar en snabb blick på den kropp som dinglar sakta med vinden hängande i en grov trädgren – han hade sagt högt att kejsaren var naken. Talkören byter formulering till ”Mera! Mera! Mera!”. Det är kejsarens fantastiska kläder som åsyftas – kejsaren har just högtidligt deklarerat inför folkmassan att landets skattkammare ska användas till att beställa lika vackra kläder som kejsaren har till hela befolkningen, vilket föranledde gränslöst jubel. En bakåtsträvare sa något om sparsamhet och försiktighet, men hon blev slängd i floden. Alla i folkmassan var oerhört stolta över att bo i ett land där man kommit så långt. I grannländerna hade folk gamla vanliga kläder – de stackarna..

  3. Pingback: ”Ingen kan kommendera fram att kunskap anses viktigt” | WTF?

  4. ”Sekulär fundamentalism”. Just det. Vi har då inte större frihet här på grund av sekuläralismen. Allt kan missbrukas dogmatiskt, som PK-makten gör med ORDET i vårt land idag. Allt kan också stå för frihet, även religion. Tänk på katolska kyrkan i Polen under kommunismen exempelvis. Och utan dogmatism, kan religiös tro leda till andlig frihet.

    Därför tycker jag, att man inte ska bespotta religion i sig, om den står för frihetslängtan. Men förtryck ska alltid bekämpas från vilket håll det än kommer. Därför bör dagens sekulära makt verkligen ifrågasättas, då den ju begränsar vår frihet mer än religion gör idag. Men nu talar jag om religion, inte den fundamentalistiska irrlära islam, som benämns som religion, men är nåt helt annat. Denna förtjänar sannerligen att bespottas. Om inte annat så för den brutala reaktionen på bespottning. Så är det jämt. Det bevisar att islam inte är en religion. Kristendomen däremot, har oftast överseende med bespottning, därför förtjänar den inte heller denna.

    ”Yttrandefriheten beskyddas alltid bäst av en sekulär samhällsordning.”

    Där görs ett stort misstag. Se på Sverige, och EU av idag, hur mycket mygel det är för att stänga de fria krafterna ute. Kyrkan hade kunnat vara en motkraft om den velat.
    Ja, allt är inte så glaskart entydigt som det först verkar.
    Sekulärt är inte alltid gott och befrämjande av yttrandefrihet. Och religion är inte alltid ond och begränsande.

    Så här skrev jag alldeles innan jag gick till ditt inlägg. Ni berörde exakt samma sak. Mycket fascinerande.

    Läs vidare:

    http://www.vilks.net/2014/10/10/1907-charlie-hebdos-pris-och-satiren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s