Jag förstår att man går in i väggen

Jag tog en paus. Ibland blir dumheterna nästan överväldigande. Det blir overkligt så till den grad att jag kommer på mig själv med att stå vid fönstret och apatiskt följa en vattendroppes oregelbundna resa ner över glasrutan, om och om igen. Tankarna sträcker sig ut mot det lilla. Eller det stora i det lilla. Mot någon form av försoning.

Jag vill kunna tro på människorna, att det finns hopp för oss. Att ljuset vinner över mörkret, kärleken över hatet och förnuftet över dumheterna. Att denna vilja att ha sönder oss själva inte kommer att segra. Att de som vill se ett slutligt förgörande av samhällsgemenskapen och ännu mer söndring inte vinner mera mark.

Men ibland ser det verkligen ut som att Sverige håller på att drunkna i galenskap och förnekelse. Det spelar ingen roll om det handlar om menskoppar eller så kallade fittbärare, idén att det inte finns några svenskar eller att det nu sitter en islamist i regeringen som har svårt att ta avstånd från mördarsekten Daesh (IS). Det kan handla om eliternas folkförakt eller demoniseringen av sveriges tredje största demokratiska parti och att alla som ställer sig tveksamma till att Sveriges välfärd klarar av Europas största invandring (från samma område – mellanöstern och östafrika) – kombinerat med den sämsta integrationen – stämplas som rasister, fascister eller nazister (och därmed tystas). Att det i Sverige till och med går att tysta kritik mot Daesh (IS) med hot om att stämplas som ”islamofob”. All denna ängslan, rädsla och feghet. Åsiktskorridoren. Krampen.

Det spelar ingen roll om det är postmodernt bildningsförfall, en havererad skola (där ingen längre vill bli lärare), offentligt och skattefinansierat fittpyssel, förslag om lagstiftning kring att män måste sitta ner när de kissar, ett nedlagt nationellt försvar eller islamisternas rekrytering i förorterna. Det kan vara miljonbidrag till designprojekt som går ut på att göra människor (män), illa (Androstolen), eller forskning som slängs i papperskorgen för att resultaten är ”fel”. Ideologisk korruption, sektmentalitet och akademiskt förfall. En radikalfeministisk så kallad genusvetenskap som tillsammans med den intersektionella rasifieringshetsen och hatet mot det svenska (och de så kallade vithetsnormerna), sliter samhället isär (både på längden och bredden).

Det gapas och skriks. Dag ut och dag in. Kultursidorna svämmar över av propagandan. Public service spelar med. Annars är det ganska tyst. Några få röster hörs här och där, försiktigt, men skrämselattackerna fungerar. Folk tystnar. Att offentligt utmålas som en dålig människa, en ond och gräslig människa, är för de flesta svenskar ett alltför högt pris. Vi är ovana. Vi blir ledsna. Och eftersom den stora massan vänder bort blicken blir de som säger ifrån också isolerade och ensamma.

Har man småbarn kan man – om man protesterar – förvänta sig förakt och avståndstagande när man hämtar och lämnar barnen på dagis eller skolan, både från lärare och andra föräldrar. Hur kul är det om andra tror att man är nazist? Ens egna barn riskerar att påverkas negativt, frysas ut, inte bjudas in på födelsedagskalas och så vidare. Mobbas. Så ja, priset blir högt inte bara för en själv, vilket naturligtvis antagonisterna vet.

Det spelar ingen roll om det handlar om lögnerna och mörkningen, den falska ”forskningen” (den ideologiskt beställda), det skamlösa hatet (mot vita, heterosexuella, svenska män) eller den stillsamt hånfulla förtjusningen över att det går åt skogen för pojkarna i den svenska skolan. Det spelar ingen roll om det handlar om hedersvåld, föreställda kön på bestick, heterohat, avklippta kukar, menskonst, gubbslem, ”en” istället för ”man”, röda moskéer med vita knutar, hendagis, omvänd bevisbörda och oskyldigt dömda män, spruckna Wikileaks-kondomer, censurerad Pippi Långstrump eller Stina Wirsén (Lilla Hjärtat), ubåtar ur ett (pentrerande), genusperspektiv, hbtq-certifiering för räddningspersonal, skadeståndsutbetalningar till muslimska män som vägrar ta kvinnliga chefer i hand, subventionerade onanikurser (för kvinnor), SCUM-hyllande eller synen på det blonda och blåögda som markörer för förtryckande maktordningar.

Det spelar ingen roll. Det är delar ur samma svenska sjukdomsdiagnos. Det är samma människor, samma krafter som arbetar med allt detta, som dränker oss i samma gyttja av dumheter. Olika vinklar ur samma källa. Samma galenskap.

Och nu? Feministisk utrikespolitik är det som gäller, får vi veta. Utländska ubåtar i Stockholms skärgård och ryska kränkningar av svenskt luftrum. En försvarspolitisk talesman för Miljöpartiet som sitter hemma (i lägenheten på Söder kan man anta), och twittrar om att könsrepresentationen på de från försvarsmakten som diskuterar händelserna i tv inte är korrekt. Detta radikalfeministiska extremistparti som nu sitter i regeringen. Glada ändå, kan jag tänka, eftersom Sverige inte har något egentligt försvar kvar. Normkritiska genusperspektiv är ju bättre, vilket också borde få Putin att stanna upp?

Och en Reinfeldt och Borg som redan dragit vidare från tråkiga, inskränkta Sverige, mot nya härliga, globala uppdrag med miljoninkomster och utan att behöva bry sig om barbariska ”svenskar” som värnar sitt land och framtiden för sina barn. Skaffa ett välbetalt jobb istället, tjäna massor av kosing så är hela världen öppen, precis så öppen som vi ville att era hjärtan skulle vara! Och vadå välfärd, vems välfärd pratar ni om? Varför tycker ni att ni har mer rätt till sjukvård och utbildning och äldrevård än jordens övriga befolkning? Ni har ju inte tjänat de pengar som behövs! Det har däremot vi (och faktiskt åtminstone en handfull andra i Sverige), och då har vi välfärd som det dessutom går att välja mellan. Valfrihet kallas det. Ja, det sägs så.

Nog är det stötande att en gemensamt styrande politiker- och mediaelit mestadels boende i Stockholms innerstad manipulerar Sverige och svenskarna på detta sätt. Men då måste vi komma ihåg hur radikalfeminismen och sverigeföraktet går hand i hand. Maka på dig, du privilegierade man. Det är dags att ”släppa fram” den underordnade kvinnan. Du har haft ”makten” alldeles för länge nu. Det är dags att någon annan tar över.

Det här är lätt att översätta till vad som händer i Sverigedebatten.

Maka på dig, du svensk (och särskilt du vita, sekulariserade eller kristna svensk). Det är dags att ”släppa fram” andra folk (och religioner) i det här landet. Gå åt sidan. Lämna plats åt andra etniciteter och religioner att ta över. Ni har haft ”makten” länge nog nu. Det är dags för någon annan att styra.

Det finns ändå inget Sverige.

Och fanns det så är det för sent att rädda det.

Gilla läget.

Jag tittar på vattendropparnas oregelbundna resa ner över glasrutan.

Jag vägrar gå med på detta. Jag tänker göra allt för att överlämna ett friskt Sverige till mina barn och barnbarn. Och jag tänker aldrig, så länge jag lever, kalla en kvinna för fittbärare.

Annonser

16 thoughts on “Jag förstår att man går in i väggen

  1. Jag har svårt att känna din optimism inför framtiden, jag tror vi redan passerat point of no return och att det bara är en tidsfråga innan vi har ett inbördeskrig eller värre ändå, ett nytt europeiskt storkrig. Ett stort krig löser på ett bräde alla USAs större problem, dominansen, dollarn, EU, Ryssland och oljan, kvar blir endast Kina. Och i det lilla svenska perspektivet så kommer ett krig att flytta fokus från de svenska politikernas misslyckande till, i bästa fall, en nationell kraftsamling för nationens bevarande. Tills vidare får jag hoppas jag har fel i mitt missmod och du rätt i din tro att landet fortfarande går att rädda.

  2. Inbördeskrig eller ”Mad Max”-tillstånd vet jag inte, men Sverige kommer inte på flera generationer att präglas av den sorts sammanhållning, upplyst tolerans och förmåga att ta sig an samtidens frågor och verkliga problem, att debattera utan att det urartar till pajkastning eller förtäckta hot, att skilja på skit och kanel – som vi hade, i stora drag, under åren från säg 1940 till 1970. Debattkulturen och den politiska kulturen är idag långt under vad den var då, litteraturen också. Vi har idag ett samhälle för PR-nissar, säljnissar, posörer och ideologiserande åsiktstorpeder (för tjugofem år sen fanns det inte på kartan att folk skulle kunna hoppa så ohejdat mellan politik, PR-konsulteri, reklam och journalistik som de gör idag). Även om man lyckas ro upp en del och undvika ännu värre genomklappningar, och även om man skulle kunna baxa ut Sverige ur EU,s boakram, har förmågan att ta sådana här frågor på allvar (eller att ta demokratin själv på allvar) nog fått ett grundskott i stora delar av befolkningen, och det kommer att sitta kvar och värka i hundra år framöver. Vi kan se fram emot en delad eller uppsprängd nation, inte bara etniskt utan också i fråga om hur medborgarna ser på demokratins villkor, på media, utbildning, nöjesliv vs arbete osv.

  3. Man bör vara medveten om att det lilla livet faktiskt flyter fram i vanlig ordning.
    Mycket av det du beskriver är i själva verket pseudohändelser. I en medelstor svensk kommun i södra Sverige, i liten en ort i Bergslagen, i byn i mellersta Norrland går livet sin gilla gång. Folk tar ordet hen som ett skämt, om de ens hört det, rasifiering är ett begrepp de inte känner till, Solana har de inte hört talas om – kort sagt, de sk-ter högaktningsfullt i de diskussioner som får lattesörplandet, twittrandet, fasbokandet och instagrammandet att gå på högvarv i pseudohändelsernas nollpunkt.
    Om det politiskt korrekta tjatet i radio och TV blir alltför påträngande stänger de av, först genom att sluta lyssna sedan genom att använda knapp eller fjärrkontroll. Om dagstidning blir alltför tjatig med genus, feminism och patriarkat slutar de prenumerera. (Tidningsutgivarna tycks ännu inte ha förstått det.) När politiskt korrekta politiker meddelar dem att de är osmarta, islamofober och rasistiska röstar de i än större utsträckning på sverigedemokraterna. Det är ett tåligt folk. Många drar sig för att ta steget och därför ska man se de siffror opinionsinstituten mäter upp åt sd som ytterligt alarmerande. Om partiet hade haft en snyggare förpackning hade röstandelen varit betydligt större.
    Visst, jag kan hålla med dig om att det finns mycket som ger anledning till pessimism, men intrycket blir så mycket dystrare när man ägnar alla dessa idiotier sina tankar dagligen. Det är kanske dags att vända sig inåt, att låta dumheten förkvävas av sin egen dumhet.

    • Håller med dig om att extremfeminismen är en icke fråga utanför kultureliten och feministmaffian på Södermalm för de flesta människorna. Vi skall dock inte underskatta faran med att allt större del av myndigheter,företag och utbildningsväsendet blir indoktrinerat av genustomtarna.Dom har redan och kommer med stor sannolikhet fortsätta förstöra samhället genom sin totalitära ideologi där ingen skall tillåtas protestera mot deras dumheter.
      Därför är det viktigt att vi fortsätter debattera mot dessa extremister.

      • Det var nog många som trodde att de stolligheter som kunde iakttas i Sverige under sent sextiotal och under sjuttiotalet och framåt aldrig skulle ta slut. Jan Myrdal var radions och televisionens självklara husgud och ledare. Hans predikningar levererades morgon, middag och kväll. Folk, vanligtvis studenter, marscherade omkring på gator i universitetsstäderna och viftade med Maos lilla röda. Nyfrälsta radikala gick omkring i arbetaroveraller från Fristad. Låtsasproletärer sålde Vietnambulletinen. Teatergrupper predikade.
        Så småningom klingade det av. De flesta av dessa individer blev någorlunda nyttiga samhällsmedborgare. Somliga insåg sina dumheter, andra inte. Jan Myrdal betraktas i dag närmast som en relikt från en svunnen tidsålder.
        Jag är helt säker på att dagens stollarörelser kommer att gå samma öden till mötes. Det kommer att ta tid, men det kommer att ske. De är trots allt en liten, om än mycket hörbar och högljudd grupp. Också de kommer att få uppleva hur det känns att bli kvarlämnade under resan.

      • @Leif
        Men är det inte till stor del barn och barnbarn till de som gick omkring med Maos lilla röda som är extremfeminister och ”antirasister” (d.v.s. rasister) idag?

  4. Jag håller nog med Leif här. På de arbetsplatser jag har befunnut mig på de senaste åren (fulla av högutbildade arkitekter, ingengörer, statsvetare, miljöinspektörer, osv) har media och åsiktsproffsen inte varit något annat än ett stort skämt. Runt fikaborden skrattas det åt politisk korrekthet, och om någon till äventyrs har läst en Aftonbladet-krönika (vilket händer väldigt sällan), så skakar vederbörande bara på huvet.

    Dessutom biter god argumentation på de allra flesta — de immuna är en liten minoritet som redan är frälsta. De som inte följer invandrings- eller jämställdhetsdebatten hör vad man säger och tycker uppenbarligen att det låter rimligt. Vågar de sig på en snabb googling får de sina aningar bekräftade.

    På sätt och vis återställde flykten från universitetet min tro på att samhället är robust nog att ta sig igenom och ut ur all denna galenskap. Det var en oerhörd befrielse att lämna universitetet och komma ut till den riktiga världen, där det förutom 80-talister även finns folk från alla tänkbara decennier (!).

    Ett annat gott tecken är att mina vänner som undervisar på universitetet entusiastiskt berättar att 90-talisterna inte är i närheten så ”intersektionaliserade” som oss 80-talister. Härom dagen kom en kompis från en föreläsning och var på extra strålande humör just på grund av detta. ”60-vänsterns barn”, sa han, ”är nog den enda förlorade generationen. Tro’t eller ej, men det är curlingungarna som kommer rädda oss ur skiten vi har satt oss i”. Ironiskt.

    Så länge vi fortsätter att göra vad vi kan med de resurser vi har, och gör det till en vana, tror jag att vi kommer kunna styra upp det här till slut. Mitt intryck är att Post-Sverige redan håller på att krackelera, och när det faller är jag övertygad om att det blir med hastigheten av ett korthus.

  5. Jussi du gör en stor gärning. Om inte annat för att beskriva vad som gick på tok för folk i framtiden. Jag har saknat din blogg och ditt fantastiska sätt att skildra ett Sverige i nergång. Som också påtalats tror jag ca 99 % av svenskarna inte ägnar en tanke åt feminism och de andra stollerierna postmodernismen tagit över. Det finns helt enkelt inte tid. Däremot ju mer det havererar desto fler tror jag vaknar. Bara det sker i tid. Tack iallafall för ditt engagemang

  6. Kul du är tillbaka. 🙂

    Du har sånt sunt tänkande. Och sånt behövs verkligen idag.

    Kommenterar vidare sen.

    Nu något mycket viktigt jag vill upplysa om:

    SÅ HÄR BLIR DET HÄR efter jul, om den här lagen går igenom. Då blir det fruktansvärt att leva i vårt land:

    http://speisa.com/modules/articles/index.php/item.122/sweden-passes-law-to-criminalize-any-criticism-of-immigration.html#.VEJGVdrudgQ.facebook

    DÅ BLIR DET KRIG. Och vi kommer kanske ÄNTLIGEN att stå upp för våra rättigheter, som en person.

    Jag kommer i alla fall ALDRIG ALDRIG någonsin att ge mig i kampen för frihetens rätt.

  7. Pingback: När kommer Lars Lindström ut ur garderoben? | WTF?

  8. @Pelle2 & Benjamin
    Visst ska man fortsätta att uppmärksamma extremisterna. Självklart. Jag ville bara försöka muntra upp Jussi genom att uppmana honom att (som feministerna ofta säger) ”lyfta blicken”. Allt är ju inte nattsvart. Många av de figurer som nu, bildligt talat, går ned i spagat för att få stanna kvar på den upplysta scenen kommer om några år att försvinna in i skuggorna.

  9. Det här var banne mig det bästa jag läst på år och dag. En briljant analys av tillståndet i ett mycket sjukt land. Det uttrycker på pricken den leda, den trötthet jag själv känner över sakernas tillstånd och varför jag allt oftare längtar efter att få bo i ett annat land. Tack Jussi!

  10. Tack för en mycket bra krönika. Jag har lidigt av samma som du, då jag inte är begåvad med skrivandets gåva så är det svårt att hitta något form av utlopp. Fortsätt din goda gärning.

  11. vad hjälper det att höja blicken? vad hjälper det att konstatera att vansinnet/enfalden endast finns hos en mindre grupp? en grupp som dessutom så småningom ska ”försvinna i skuggorna”? denna mindre grupp har makt. ja, den har bokstavligen makten. besluten drabbar alla, och vad värre är, den drabbar gemenskapen som sådan. det är ohyggligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s