Det finns ingen feminism i Sverige

Det finns ingen feminism i Sverige. Det finns bara radikalfeminism. Det är lustigt, jag stöter fortfarande på människor, nära vänner, som tror att de radikala feministerna är en mindre grupp icke-representativa gaphalsar ute vid sidan. Och att feminismen, den som sägs handla om jämställdhet, är något helt annat. Den skall, förstår vi, vara bra för både kvinnor och män.

En del pratar om liberal feminism, eller om första, andra eller tredje vågens feminism. Särarts- eller likartfeminism. Om politisk feminism eller radikalfeminism och om ”vanlig” feminism. Feminism utan socialism. Så kallad borgerlig feminism.

Jag upprepar. I Sverige finns bara en feminism. Kallar man sig feminist är det denna feminism som gäller. Den kallas radikalfeminism och det är meningslöst att hänvisa till något annat. Antingen är man radikalfeminist eller så är man inte feminist alls. Visst kan varianter av radikalitet förekomma som i queerfeminism eller anarkafeminism. Men säger någon feminist i Sverige idag så är det alltid, oavsett vad personen själv lägger i begreppet, radikalfeminism som åsyftas. Och det är en radikalfeminism som bygger på marxistiskt inspirerade föreställningar om maktstrukturer och över- och underordningar, detta är själva kärnan som allt utgår ifrån.

Därför finns det inte någon borgerlig feminism eller feminism utan socialism. Den kollektiviserande analysen gör detta till en principiell motsägelse och omöjlighet. De borgerliga företrädare som idag kallar sig feminister gör alltså detta antingen mot bättre vetande eller genom att medvetet ljuga (kanske räknar man med att få fler kvinnliga väljare).

Det är naturligtvis heller ingen slump att de radikala feministerna fraterniserar med den extrema vänstern och de så kallade antirasisterna. Men att förstå detta samband verkar helt enkelt vara för svårt för de flesta i den svenska intelligentian. Men poletten börjar kanske trilla ner, åtministone halvvägs, för en del borgerliga debattörer. Så här skriver Hanne Kjöller i dagens DN:

”En av dem som förstått detta mycket tidigare och mycket bättre är författaren och kritikern Torbjörn Elensky. I det senaste numret av tidskriften Axess konstaterar han att antifascism i sin mest extrema variant inte ska förstås i termer av motstånd mot rasism, SD och Svenskarnas parti, utan mot hela det liberaldemokratiska samhällssystemet. När vänsterextrema säger att ”antifascism är självförsvar” handlar det alltså egentligen inte om att mota tillbaka en handfull demonstrerande nazister. Utgångspunkten är i stället en marxistisk och kommunistisk samhällsanalys där kapitalismen är våldsaktören och det ”motstånd” antifascisterna bjuder, ses som ett slags antivåld.”

Och:

”När antifascister talar högljutt om att fascismen, nazismen och rasismen breder ut sig måste vi alltså först fundera över vad det betyder. Ska man tolka dem bokstavligt? Eller som ett sätt att elda massorna för en kamp som egentligen handlar om något annat?”

Vad som slår mig allra mest när det gäller denna nya insikt som plötsligt drabbat Kjöller är hur hon mirakulöst lyckas undvika att se hur denna nya antidemokratiska rörelse har ett annat mycket framträdande karaktärsdrag. Den är nämligen feministisk.

Annons