Bryt barriären. Spräng låsningen. Luckra upp masspsykosen!

Det är en minst sagt bekymmersam situation Sverige har hamnat i. Jag kommer på mig själv med att för första gången faktiskt stå helt och hållet utan förtroende när det gäller en svensk regering (och då menar jag helt utan). Många har redan skrivit om det, men hur skall vi förhålla oss till detta? Det är bra att SvD’s ledarredaktion idag går ut och kräver att denna regering måste avsättas. Allt annat vore mycket, mycket dåligt för Sverige.

Men alternativen? Jag har inte särskilt stort förtroende för alliansen heller. Reinfeldt och Borg schappade samma dag som det stod klart att de dumma svenskarna inte ville hänga med längre på den nya humantära stormaktens tåg mot en havererad välfärd och en ansvarslös försvarspolitik kryddad med radikalfeministiska och så kallade antirasistiska analyser. Kvar står ett vimsigt, tudelat, ledarlöst och ideologiskt motsägelsefullt Moderaterna som inte går att lita på. Och Folkpartiet med sin ”feminism utan socialism” och Ullenhagska självgodhet. En Annie Lööf som delar Gudrun Schymans analys. Och ett KD som står fegt vid sidan om och visslar lite snusförnuftigt utan att riktigt stå för något.

Och även om FI tack och lov inte kom in i riksdagen, så har de traditionella och inte sällan feministiska medierna bestämt sig för att fortsätta behandla dem som ett riksdagsparti. Bra eller dåligt? Jag vet inte, det visar givetvis på en osund och odemokratisk medial makt, men ju mer de tillåts komma ut med sina idéer ju större är förmodligen chansen att fler inser hur verklighetsfrånvänt och förryckt detta parti faktiskt är.

Men den svaga, eländiga (och samtidigt besynnerligt högmodiga), S-ledda regering som vi nu alltså har fått består ju också av MP och har behov av stöd från V. Partier som är minst lika förryckta som FI. Lika radikalfeministiska, lika manshatande, lika fientligt inställda till att värna det ”svenska” eller Sverige som land för den delen. Lika indränkta i postmodernistiska irrläror och rasbiologiskt nonsens. Lika motiverade att till varje pris motarbeta och ”få bort” den fiende som beskrivs som den vita, heterosexuella, svenska mannen. Den biologiska olycka som inte ens inkluderas i begreppet ”människa”.

Och så har vi SD. Ett parti som – även om de faktiskt står för många självklarheter (det som praktiskt taget alla socialdemokrater stod för, för bara 15 år sedan), och i någon mening faktiskt är det enda oppositionspartiet – trots allt bara har 10–20 år mellan dagens talmanspost och dåtidens flirtar med vitmaktsympatier. Går det att lita på SD? Jag är tveksam även om jag ibland tänker att det är den faktiska politiken, det man nu står för, som borde vara utslagsgivande, inte det som ungdomar på nittiotalet stod och skränade om. Kanske har dagens vänsterpartister samma erfarenhet (eller socialdemokrater för den delen)? Spelar det någon roll att Birgitta Dahl gillade Pol-Pot? Att Lars Ohly grät när Berlinmuren föll? Om man tar avstånd, gör bättring, ser sina misstag och går vidare, är det då inte den nuvarande politiken som gäller? Åtminstone så att man borde kunna respektera partierna demokratiskt.

Ja, det tar emot att säga men att svenskarna har lämnats med endast ett parti, SD, som tar strid för det som borde vara rena självklarheter (ett fungerande försvar, en ansvarsfull och europeiskt anpassad migrationspolitik, en välfärd som i första hand måste handla om de sjuka och äldre som levt här och betalat skatt genom livet, en fungerande brottsbekämpning), är ingenting mindre än en skam för den svenska politikerkåren. Det är ett svek mot medborgarna och demokratin. Detta borde ha varit kärnfrågor för åtminstone KD och M, men även de andra allianspartierna. Men istället för att stå för det självklara har man valt en annan väg, mestadels säkert för att blidka den vänsterfeministiska mediamakten (i ivern efter regeringsmakten), och så har dagens närmast haveristiska situation uppkommit. Ett ansvarslöst, vårdslöst och till stora delar populistiskt politiskt landskap där man ständigt anar att folk inte längre säger vad de tycker, vad de egentligen menar. Vare sig politiker eller medborgare.

När FI och Schyman nu går ut i Expressen och svamlar om försvarspolitiken, och när man vet hur stort stödet för FI är i den svenska journalistkåren, är det närmast rysningar som gäller. Inlägget är så smärtsamt, ja, närapå oförskämt dumt, att jag tänker inte kommentera det (det har andra redan gjort). Och mot bakgrund av den nedlagda försvarspolitik som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg drev igenom, och att man nu söker efter främmande ubåtar i stockholms skärgård utan medel, blir det hela närmast hårresande.

Så vad göra? Avsätt regeringen (här håller jag med SvD’s ledarredaktion). Få bort MP och V. Låt det bli en reformlös passage några år. En maktlös Löfven utan stöd. Se hur SD växer. Låt M, FP, C och framför allt KD ha sina interna kriser där någon snart måste närma sig de frågor som numera har blivit SD’s (så att en ny maktbalans kan skapas). Bryt barriären. Spräng låsningen. Luckra upp masspsykosen. Våga stå för det som är rätt!

Annonser

16 thoughts on “Bryt barriären. Spräng låsningen. Luckra upp masspsykosen!

  1. Den som har författat de här raderna verkar ha en mycket lång väg framför sig innan någon låsning har sprängts. Sedan när blev det en självklarhet att flytta människor från världens alla hörn hit och göra dem till medborgare (något som även SD vill)? Svar: Under 1900-talets andra hälft, och de besluten med tillhörande föreställningar om att vi måste ha det så här kommer från högsta internationella ort.
    En opposition till denna världsordning, vilken dikterar villkoren och som vill se vår bortgång medelst folkblandningar oavsett i vilken takt detta sker, kommer inte presenteras som ett alternativ att rösta på, vilket faktiskt var fallet med SD.

    Det är hög tid att slå upp ögonen och inse hur världen fungerar.

    Förresten – ”vit makt”, ska inte vita människor få ha makt i sina egna länder?

  2. Ja visst är det märkligt att SD behandlas som pestsmittade nazister när de egentligen driver gammal socialdemokratisk kärnpolitik med lite socialkonservatism (det gjorde ju egentligen sossarna också). Så hela vänsterflocken blev plötsligt djupt empatiska flyktingräddare med feministiskt perspektiv då de fått ordning på sina preferenser efter Sovjets fall, underliga äro marxisternas vägar. Är vänstern en sjukdom likt influensan som måste genomlidas med jämna intervall? Det riktigt stora problemet denna gång är att de tagit mänsklig gisslan i form av invandrarna, de är beredda att offra både invandrare och svenskar i sin kamp för marxismen.

    • Visst vore det trevligt om partierna kunde göra detta på eget bevåg utan att behöva vänta på nästa val och ett oberörbart SD med 20% som tvingar fram en ändring.

      ”En sjukdom” är träffande. Satt just och funderade på vad som gav en fullständig låsning sist det begav sig. Kommer inte på något värre än kärnkraft och löntagarfonder. I båda dessa fall var det mest S som påverkades. (Om än ett mycket större S än idag.)

      Kan någon äldre och mer påläst komma på något motsvarande i Sverige under efterkrigstiden?

      • Det närmaste jag kan komma på är i så fall Fälldins oerhörda vånda när han skulle bilda regering och tvingades göra avkall på sin position i kärnkraftsfrågan, men denna låsning (som i och för sig plågat svensk politik ända fram till nu) är ju ett intet mot den låsning som nu råder i invandringsfrågan. Det är ju som om man kör mot ett stup i minst 100 km/h, alla ser redan stupet i fjärran, men ingen, absolut ingen törs slå av på hastigheten. (Var det inte i en av James Deans filmer ungdomarna roade sig med ett sådant chicken race?)
        Ännu i denna dag positionerar partierna sig på olika sätt för att få möjlighet att anklaga den andra sidan för att på något sätt ha hämtat stöd hos sverigedemokraterna. SD:s platser i parlamentet är en realitet, liksom krisen i vår flyktingpolitik. Sandlådekriget fortsätter.

  3. ”I livsvärlden dominerar nödvändigtvis känslorna, i systemvärlden dominerar den rationella kalkylen och det strategiska handlandet. När den svenska systemvärlden släpper in lidandet, och i synnerhet då det globala och oändliga lidandet – som jag menar att den har gjort – som en relevant faktor för den förda politiken, så underminerar den sin egen legitimitet.

    Strukturvärldens uppgift är att lägga grunden för levbara livsvärldar. Det klarar den inte om den är känslostyrd. Den klarar heller inte rättvisekravet om den inte drar en skarp gräns mellan sina uppdragsgivare och andra människor i världen. När svenska politiker tar på sig ansvaret att med svenska skattemedel och på svenskarnas geopolitiska revir minimera det globala lidandet, så förlorar den svenska systemvärldens sin legitimitet. Frågan är bara hur länge det dröjer innan tillräckligt många av uppdragsgivarna/medborgarna upptäcker detta och kräver en förändring. Och följdfrågan: är skadorna reparabla?”
    http://morklaggning.wordpress.com/2014/10/23/det-globala-lidandet/

    Är inte detta resultatet av ett feminiserat land och feminiserade politiker (Reinfeldt och Borg inbegripna)?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s