Feminismen belönar dig eller straffar dig. Du väljer.

Det som utmärker en sekt mer än något annat är oförmågan eller oviljan att hantera kritik. Men också synen på utomstående som en förtappad skara, de som inte förstått eller skådat ljuset ännu, och som ofta rent av betraktas som farliga och skadliga för gruppen. Och ju högre upp i sekthierarkien du kommer, ju större är rädslan för kritik och behovet att hålla medlemmarna borta från kritiker och ifrågasättare. Så ser sektens dynamik ut. Det är dess natur.

Alla, med ett uns analytisk förmåga, kan se att dessa kännetecken är exakt det sätt på vilket den svenska radikalfeminismen och dess företrädare ser ut, uppträder och opererar (jag kunde här tillägga ”antirasisterna” och hbtq-proffsen, men det behövs knappast eftersom det handlar om samma människor).

Låt oss spalta upp det hela och titta på några exempel. Man har en lära och denna tror man okritiskt på (detta är radikafeministisk teori eller ”genusvetenskap”). Man ifrågasätter heller inte ”de lärda”, detta ”prästerskap” som bland annat förfogar över katedraler som ”nationella sekretariatet för genusforskning” och som härifrån skickar ut profeter i medialandskapet och framför allt till skolor och universitet (tanken är att frälsa de små och unga så att sekten vinner nya anhängare över tid).

Man bedriver vad man kallar för ”forskning” (och får mångmiljonbelopp årligen till detta från staten – mestadels genom att sektmedlemmar som verkar i de politiska partierna öppnar kassakistan). Denna forskning går sedan ut på att skapa en bild av att läran är sann (skulle fel resultat framkomma – vilket vi har sett otaliga exempel på – förstörs materialet och nya vinklar anläggs så att rätt resultat ser ut att gälla). Oberoende forskning ses som skadlig eftersom den inte gynnar rörelsen.

Skräcken för yttre kritik är genomgående. Därför framställs också kritiker som kommer utifrån som en farlig fiende. De kallas för antifeminister eller kvinnohatare och påstås hata medlemmarna och vilja dem illa. Det är också vanligt att jämföra dem med barnamördare och det man kallar mörkermän. Man berättar historier om att de rör sig i hemliga kretsar och utför rituella mord på spädbarn, ibland rent av äter spädbarn. Internet sägs härbärgera dessa skrämmande figurer, de man kallar ”näthatare” (och de hatar kvinnor och allra mest feminister förstår vi).

Samtidigt arrangeras ständiga skendebatter där vad som ser ut som kritik koreograferas och lyfts fram (i själva verket handlar det om troende sektmedlemmar som diskuterar olika nyanser av samma grundtro). Det är mycket viktigt att ge sken av öppenhet och tolerans.

Fienden utanför är viktig, till och med avgörande, för sektens sammanhållning och interna lojalitet. Och även om det i grunden är gruppen män som utgör den ideologiska fienden, är sektens ifrågasättare (icke- eller antifeminister), de som ses som allra farligast. Därför arbetar också sekten outtröttligt med lagförslag och lobbyverksamhet som söker få till stånd ett förbud och kriminalisering av blasfemisk verksamhet (att kritisera sektens lära; den radikala feminismen som överordnad ideologi). I Sverige kan detta komma att hända inom något år.

Man är fullt medveten om den potetiella risken i yttre kritikers granskning, därför släpps dessa aldrig fram eller in i de inre rummen. I färskt minne har man katastrofen med Evin Rubars dokumentär ”Könskriget” från 2005, vilken åsamkade allvarlig skada på sektens fortlevnad. Ett sådant misstag görs aldrig om. Även om sektmedlemmar inom Granskningsnämnden lyckades fälla ett av dokumentärerna var skadan redan skedd. När den norska dokumentärserien ”Hjärntvätt” granskade den norska genusvetenskapen blev följderna att stora delar av dessa institutioner lades ner i Norge (det blev uppenbart att det handlade om kvacksalveri och en ljusskygg icke-vetenskap). Serien stoppades från att sändas i Sverige, och genom nordiska ministerrådet försökte sekten sedan i stormöte i Norge skynda på en kriminalisering av den här typen av kritik.

Det går inte att underskatta sektens behov av berättelser, dessa är absolut centrala i förstärkningen av den fanatiska, inre lojaliteten och i rättfärdigandet av sektens existens. Här är både berättelser om våld och utsatthet viktiga, men också mer mytologiska föreställningar. Hemliga nätverk, osynliga väsen, ondska och demoniska riter. Det är mot allt detta som den goda sekten (som skyddar de sina), agerar och det är därför den behövs.

Språket är också viktigt. Sekter har alltid ett eget rituellt språkbruk av någon art. Det kan vara särskilda ord som markerar tillhörighet, inför eller i samband med en rit eller hälsning. Den radikalfeministiska sekten är inget undantag, här används udda ord som ”hen” eller ”en” (istället för man). På så sätt visar man sin lojalitet med gruppen och gemenskapen med trosfränderna. Begrepp som ”patriarkat” används också för att beskriva ondskan eller djävulen.

En sekt är inte intresserad av kunskap. Detta är också avgörande. Kunskap är för en sekt ovidkommande eller fientlig, eftersom den kan komma att utmana sektens berättigande. Det är också därför som den svenska skolan, högskolorna och universiteten är absolut avgörande för sektens framtid. När vi nu ser hur kunskapsnivåerna sjunker som blysänken i de svenska PISA-mätningarna så är detta alltså i sig självt inget negativt för sekten, eftersom det är tron och ideologin som är det centrala (och här tyder det senaste valets förstagångsväljare på en framgångsrik strategi, FI får betydligt fler väljare i denna grupp jämfört med genomsnittet).

Det är också därför sekter i grunden alltid ifrågasätter individualism, bildning och upplysningstradition. En kritisk och tänkande individ är alltid ett hot. Alltid en potentiell fiende. Och vad som gäller när yttre kritiker påvisar bristande resultat, till exempel då det gäller Sveriges dramatiskt sjunkande resultat i PISA-mätningarna, är mer av samma och kritik av mätningen som metod standard.

Sekten behöver inte kunskap. Sekten vet redan svaren.

Sekten kan straffa dig. Eller belöna dig.

Du väljer.

Annons