Mer feminism betyder mer feminism betyder mer feminism betyder…

Ja, det är ju annars en hel del som hänt den sista veckan. Och allt följer de förväntade rörelserna. Mer feminism, ännu mer radikal feminism. Mer fokus på rasifiering och hudfärg, mer radikala intersektionella utspel. Ett större och större glapp mellan de svenska medborgarnas oro och syn på framtiden och den politik som de etablerade politiska partierna och journalisterna bedriver (i samklang). Än mer förakt och pajasartade markeringar gentemot Sverigedemokraternas väljare, nu även i riksdagen. Följt av uppskattning från etablissemanget.

Jag tänkte kort försöka gå igenom och kommentera delar ur flödet.

Att världens mest radikalfeministiskt präglade land nu får en regering som kallar sig ”sveriges första feministiska regering” låter oss veta ungefär vad vi har att vänta. Jag misstänker att den gamle svetsaren och Metallbasen Löfvén i första hand kommer att intressera sig för traditionella frågor som arbetsmarknad, ekonomi och infrastruktur (och ha tillräckligt sjå med dessa i riksdagen), och släppa ”symbolfrågorna” (där feminismen ingår), till Miljöpartiet. I grund och botten tror jag inte att Löfvén förstår allvaret eller sprängkraften i dessa, som han ser det, ”mjukare” frågor. Därför kommer vi att se mer radikal feminism (genuspedagogik), i skolan och ett påskyndat haveri för pojkarna (med ett accelererande utanförskap som följd).

I takt med att asyl- och migrationspolitiken – och dess kostnader, både ekonomiskt och socialt – spårar ur, kommer vi också att se en än större väljarflykt till SD. Vi kan förvänta oss en ökad segregering och fler (och större), utanförskapsområden under mandatperioden, med nya och större kravaller likt den i Husby. Upp emot 500.000 flyktingar, nästan uteslutande från mellanöstern och östafrika väntas komma in de nästkommande fyra åren, det kan komma att bli fler. Bostäder och arbeten finns inte. Kostnaderna för asylmottagandet kommer att bli astronomiska, kommuner ute i landet kan komma att gå i konkurs. Samtidigt kommer både polisen och räddningstjänsten tvingas lägga ännu fler resurser på genus, djurrätt och mångfaldsarbete, där feminism och postkoloniala maktteorier skall läras ut.

Sannolikt är också att den religiösa extremismen ökar i sveriges förorter, som en följd av Daesh (IS), men också oförmågan hos kulturrelativistiska politiker och samordnare att förstå denna verklighet. Vi kan komma att se attacker och självmordsattentat i de svenska utanförskapsområdena, mellan olika grupperingar med rötter i mellanöstern (som en följd av interna stridigheter och uppgörelser), eller attacker riktade direkt mot Sverige och det svenska samhället.

Som ett resultat av kvotering inom statsförvaltningen och kanske även kvoteringstvång inom det privata näringslivet kommer effektivitet, tillväxt och lönsamhet att påverkas negativt (med Norge som förlaga). Finns det osäkerhet kring energiförsörjning och kärnkraft kan basindustrierna komma att påverkas ytterligare.

Det som var illa med alliansen kommer nu ut att bli än mer illa. Och när det gäller kulturområdet kommer givetvis de vänsterextrema, radikalfeministiska och postkoloniala rasifieringshetsarna få än mer vind i seglen och erövra ännu fler positioner och institutioner. Och hatet mot SD, vita män och den svenska kulturen (som inte finns), kommer att nå oanade nivåer samtidigt som SD bara växer och växer…

•••

Angående mitt inlägg igår så kom det givetvis nu idag också en uppföljande artikel i DN, där Thomas Lerner tar steget ut och genom att hitta en lektor vid Umeå universitet kan slå fast – i sann DN-anda – att detta med familjers ekonomi ju  handlar om att män är själviska och inte vet ”vad hushållet egentligen kostar”. Att kvinnor oftare kontrollerar den gemensamma ekonomin omvandlas till att bli en börda som män lastar på kvinnor. Dessa tvingas sedan att tänka på kläder och annat till barnen medan männen slasar omkring och, just det, bara tänker på sig själva.

”Därför drar män i allmänhet sig inte för att använda en större andel av hushållets pengar till sig själva och till egna aktiviteter, påpekar Charlott Nyman. Män tjänar i regel mer än sin partner och kan tycka att det därför är rättvist att de får göra av med lite mer pengar – något som också kvinnor ofta tycker.”

Ja, nog låter perspektivet bekant bland feministiska forskare. Charlott Nyman som lektorn heter, har släppt en doktorsavhandling i ämnet 2002, och i samband med denna har hon tydligen intervjuat 10 par (och skickat ut 500 enkätsvarsblanketter). En slags spjutspetsforskning (ja, nu var jag ironisk igen, men jag lovar att det inte skall bli en vana) som ju fungerar utmärkt för att fungera som stöd åt DN’s agendasättande och feministiska journalistik. Samhällets förändring och den utveckling jag lyfte i gårdagens inlägg – eller den historiska aspekten som Ulf T klokt hänvisade till i en kommentar – existerar inte. Nej, här är det endast könsmaksordning, endast feminism, endast kvinnoförtryck på agendan. Vilket knappast kommer som en överraskning då det gäller Dagens Nyheter.

•••

Jag måste också kommentera Mona Sahlins framträdande i Aktuellt häromdagen (även Toklandet skriver om detta). Sahlin har ju alltså av den förra regeringen blivit utsedd till ”nationell samordnare mot våldsbejakande extremism”, vilket ju genom de svenska jihadisterna och rekryteringarna till Daesh (IS), länge har varit en brännande fråga. Det är faktiskt svårt att lyssna till Sahlin eftersom allting bara låter som ett släpigt, okoncist trevande, utan några direkta svar eller ens trovärdiga handlingsplaner. Att det skulle ligga i en ”nationell samordnares” uppgift att samordna verkar heller inte vara riktigt bekvämt för Sahlin som nog hellre tycker om att uppmana andra att försöka sitta ner och prata och tillsammans titta på… och så vidare. Jag skulle tro att med Sahlins bakgrund så har också de knappa resurser som finns lagts på att kartlägga landets hundratalet nazistiska tokstollar. Islamister och vänsterextremister har sannolikt setts på med blidare ögon. Ett ansvarsutkrävande kommer nog att bli aktuellt framöver, där också Sahlins misslyckande i dessa frågor kommer att stå i centrum.

•••

Snabbreflektion. I SVT Aktuellt och Rapport heter det att de kvinnor från Sverige som anslutit till Daesh (IS), har ”lockats” dit av okända grupper, medan männen har ”rekryterats” eller ”anslutit”. Som så ofta ser man heller inte dessa kvinnor som individer som kan ställas till ansvar på samma sätt som män.

•••

Om det funnits frågetecken kring Svenska Dagbladets ledarredaktion hos någon så menar jag att de borde vara bortblåsta efter dagens tidning. Ett uppslag och inte mindre än fem ytterst relevanta artiklar (osignerad huvudledare, ledare, Körsvennen och två OP-ED’s). Det handlar om hur borgerligheten köpt vänsterns (och feminismens), premisser. Om att väljarna inte är överens med de etablerade partierna om att SD måste isoleras. Om dagens skol- och lärarkris (och vänsterns nedbrytning av kunskapsskolan). Om Veronica Palms (S) idiotfeminism. Och om hur taktiken att stämpla rasist och islamofob på de som kritiserar islamismen göder den svenska jihadismen.

•••

Det finns massor av annat som heller inte hinns med. Den av kulturredaktioner nu samlade malebashingen av Ulf Lundell (i samband med släppet av hans bok ”Visenterna”). SvD’s Cliopriset som utdelas till idéhistorikern Julia Nordblad (tre sidor i dagens SvD), här hittar vi välbekanta ifrågasättanden kring ”det svenska”. Pippidebaclet. Hyllningen av popsångerskan Zara Larsson som i Kulturnyheterna nu kommer ut som feminist och att hon tycker att rasism och ”såna grejer” är viktigt. Elin Ørjasæters slutreplik som slår fast att den svenska demokratin inte vilar på en upplyst allmänhet. Den till synes oerhört viktiga rapporteringen att något fler riksdagsledamoter från SD än från övriga partier inte har betalt sin TV-licens (någon som är förvånad över just detta?). DN’s misandriska recension av den misandriska boken ”Det otäcka könet”. Listan kan göras hur lång som helst, men tiden är som vi vet knapp. Även Brännpunkts ”Vad innebär det att göra någon svensk?” skulle behöva analyseras.

Annons

Är det i första hand kvinnor som vill ha separat ekonomi?

Mina (ovetenskapliga), noteringar och erfarenheter från livet i stockholms innerstad när jag möter vänner, är att ganska få kvinnor verkar intresserade av att slå sig ihop med en man som tjänar mindre än de själva. Även med de annars så ideologiskt uppburna feministiska journalisterna verkar detta ta emot. Därför är det vanligast i mina trakter att antingen möta singelkvinnor, eller de som har bildat par med en mer framgångsrik man. Och eftersom andelen väldigt framgångsrika män är mycket liten och andelen framgångsrika kvinnor är mycket stor här (idag tjänar unga kvinnor i storstäderna också mer än sina manliga jämbördiga), så uppstår denna obalans. Många kvinnor hamnar hellre i ett utdraget singelliv och en ibland oplanerad ensamhet (de eftertraktade männen är helt enkelt för få). Ändå är Stockholm sannolikt den stad i världen där flest parbildningar sker med en kvinna och en man som tjänar lika mycket, eller där kvinnan tjänar mer.

Och varför skriver jag nu om detta? Jo, i dagens DN finns en artikel med rubriken ”Allt fler par har separat ekonomi”, av Thomas Lerner. Vad som slår mig – men som utifrån ett feministiskt perspektiv inte heller är särskilt oväntat – är att man inte någonstans, inte ens i en antydning, ser en koppling till utvecklingen ovan. Det är ett exempel på den typen av feministisk journalistik som så att säga lever mellan raderna. Artikeln går alltså i stora drag ut på att beskriva en utveckling där fler och fler har problem med sina relationer som en följd av att man bråkar om vem som betalar mest och att man inte kan komma överens om vad som är ”gemensamma” pengar. Fler väljer också att ha separat ekonomi i förhållandet.

” – Vi här på familjerådgivningen märker oftare än tidigare att pengar är en orsak till att relationen inte fungerar. Allt fler par berättar också att de har en mer eller mindre separat ekonomi. Det behöver i och för sig inte vara något negativt. Men om den ena i förhållandet tjänar och behåller betydligt mer än sin partner kan det leda till konflikter, berättar Annika Lindén.”

Kanske lägger jag för mycket i detta, men min erfarenhet är annars väldigt tydlig. Det är i de fall en kvinna tjänar mer än mannen som separat ekonomi oftast gäller. Det är också betydligt vanligare med tydliga äktenskapsförord då kvinnan i äktenskapet äger mer än mannen. Är detta viktigt? Ja, om man skriver en artikel i ämnet och gör anspråk på att utröna vad som ligger bakom, och helt (medvetet eller omedvetet), missar att uppmärksamma detta, eller ens antyda att där kan finnas en koppling, så är det högst relevant.

Vad vi ser – och som i såfall skulle förklara mycket i utvecklingen – är ju att när män tidigare tjänade mer eller stod för hela inkomsten så var en samlad familjeekonomi närmast självklar. Men i takt med att kvinnor har börjat tjäna mer och kommit ikapp männens inkomster (och många gånger gått om dem), så ökar konflikterna och vi ser oftare uppdelade ekonomier inom familjen, som artikeln beskriver. Hur detta hänger samman hade ju varit verkligt intressant att utröna, särskilt utifrån ett så kallat genusperspektiv, men eftersom ett problematiserande av ”kvinnorollen” då säkert hade varit oundviklig (vem vågar skriva om sånt?), så valde Thomas Lerner inte oväntat att hellre stanna kvar på ytan och skrapa runt i de trygga fraserna. Och då passar ju detta bättre:

” – Det var mer vanligt med gemensam kassa i tidigare generationer. Men det var nästan alltid mannen som hade ett arbete medan kvinnan var hemma och fick fråga om hushållspengar. Från 1970-talet och framåt blev det vanligare att man delade på utgifterna rättvist, det vill säga att den som tjänade mest också betalade en större andel av räkningarna.”

Vi känner igen det. Gå tillbaka till 50-talet, måla upp bilden av orättvisa och förtryck (”fick fråga om hushållspengar”). Men sen blir det närapå omöjligt att förstå vad som egentligen menas. Blev det mera rättvist från 70-talet och framåt, för att…, den som tjänade mest också betalade en större andel av räkningarna…, jämfört med innan då han (som hade ett arbete), betalade alla räkningarna? Eller? Och att man ”delade på utgifterna” rättvist, är det i meningen att det var orättvist innan (då kvinnan inte arbetade och var hemma), och i såfall orättvist för vem? Ja, kanske någon annan kan förstå vad denna mening betyder?

Hursomhelst, jag är ju förespråkare för jämställdhet och vill understryka att jag inte på något sätt vurmar för 50-talets version av kärnfamiljen. Det jag dock tycker mig se idag är en besynnerlig utveckling där allt fler kvinnor verkar vilja både ha kakan och äta den. Kanske handlar det om att låtsas att man lever i en traditionell kärnfamilj, där man gärna vill bevara den traditionella bilden av mannen, men där det i själva verket är en själv (kvinnan), som har den högsta inkomsten (och denna vill man då inte dela med mannen eftersom det skaver mot bilden av den man man egentligen ville leva med)?

Svaret på dessa och liknande frågor lär vi dock tyvärr inte kunna räkna med att få genom DN och andra feministiska medier, eller i den svenska så kallade genusvetenskapen.

Jag undviker annars DN så ofta jag kan, men eftersom jag nu skriver om Lerners artikel kan jag lika gärna snabbt slänga in en länk till en annan från idag i samma tidning. Det handlar om att stressen ökar besvären på våra arbeten. Och man kommer helt sensationellt – ja, jag tillåter mig att ibland vara ironisk – fram till följande (vilket också finns med som underrubrik i artikelns nätutgåva):

”[K]vinnor drabbas allra värst”.

Jag hinner inte utveckla vidare just nu, men konstaterar snabbt att man inte drar några slutsatser alls av att det är gruppen lärare som nu mår allra sämst (vi vet ju vad som händer i den svenska skolan), och att lärarkåren domineras av kvinnor.

[Det skall tilläggas att i Thomas Lerners artikel ovan så handlar det om utvalda citat/svar från familjerådgivaren Annika Lindén som Lerner alltså valt att ha med]