Kroppars behov av frisk luft

Jag kommer att ta en paus i bloggandet. Att betrakta och ta del av det som händer i Sverige idag, i kulturdebatten, i politiken, i migrationsdebatten, i Public service, med välfärden, är minst sagt deprimerande. Det hela har blivit en slags sorgeakt. Och samtidigt, en infantil och omogen låtsasdans där substans har ersatts med symbolik. Innehåll med illusion. Politik med populism.

Det går inte att syssla med detta utan att ibland lägga det åt sidan och göra något annat. Återvända till platser där saker finns på riktigt, där begrepp som mening och värde faktiskt betyder något, där vänskap och kärlek gör det lättare att andas. Hyckleriet, skendebatterna, skenheligheten, lögnerna, fulspelet och hyllmetrarna med dolda agendor i den allt mer kvalmiga åsiktskorridorens vänsterfeministiska uppehållsrum gör det olidligt att stanna i dess närhet annat än i begränsade perioder. Gasmasker duger heller inte. Fegheten och falskheten strålar igenom.

Kanske fäller SD regeringen, kanske inte. Jag hoppas de gör det. Vi har en borgerlig ”opposition” som inte vill att andra skall rösta för deras politik, som inte vill få stöd för sin egen politik (!). Och en radikalfeministisk ”liberal” partiledare som rent av dryftar tanken på att förbjuda andra partier att ge till exempel alliansen sitt stöd i riksdagen. Och samtidigt en allt annat än förtroendeingivande minoritetsregering med extremistpartiet MP högmodigt uppsträckta vid rodret. Ett parti som bara ytterst få svenskar röstade på.

Och vid horisonten hörs ett begynnande muller.

Kämpa på, vänner! Nu får andra ta över en stund.

Annonser

Fredrik Virtanen på stol nummer 11? Och en blundande Lisa Magnusson

Det behövdes bara ett tv-program och en inhoppad komiker som programledare för att Norges genusvetenskapliga satsningar skulle om inte avvecklas helt så åtminstone skäras ner kraftigt. Kvacksalveriet avslöjades på ett både charmigt och allt annat än aggressivt sätt, och det räckte för att vidden av dumheterna skulle framträda med all önskvärd tydlighet. Det var för några år sedan och jag pratar såklart om serien ”Hjernevask”.

I Sverige skulle en sådan tv-serie aldrig kunna produceras – eller få sändas (och naturligtvis har det aldrig varit aktuellt att köpa in och sända den norska produktionen, trots att den var mycket uppskattad och omtalad i Norge – och trots att Sverige köper in flera andra produktioner från grannlandet). Att använda tv-mediet som plattform för verklig kritik av radikalfeminismen och den så kallade genusvetenskapen förefaller otänkbart, inte minst eftersom de allra flesta med ansvar inom svenska Public service själva bekänner sig till radikalfeminismen. Det är också därför vi tvärtom ser svenska Public service – genom alla tänkbara kanaler – användas som plattform för att bedriva radikalfeministisk och intersektionell propaganda.

Och i motsats till Norge, där man alltså har börjat förstå det enorma slöseri med skattepengar som denna förment altruistiska och destruktiva humbugvetenskap har fört med sig (med konsekvenser som bildningsförfall och allmän akademisk kunskapsfientlighet – som dessutom är oöverskådliga), så vräker vi i Sverige för varje år fler och fler miljoner över dessa radikalfeministiska charlataner vars huvudsakliga uppgift det är att producera ännu fler vetenskapligt ohederliga ”forskningsrapporter”, så att det i sin tur kan refereras än kraftfullare till mängden av feministisk och intersektionell ”kunskap” och ”vetenskap” nästa år då det kommer att behövas än större forskningsanslag, eller när läroplaner behöver skrivas om eller nya diskriminerande lagförslag läggas fram. Ja, ni ser själva. Cirkeln sluts och hjulet rullar vidare. Det är heller inga småpengar det handlar om (nu delar Vetenskapsrådet ut 170 miljoner kronor till). Med Tanja Berqkvists ord kan det bara beskrivas som en industri (eller en sekt med industriella anspråk). En gigantisk fördumningsindustri med sekteristiska förtecken som förvaltar oerhört mycket pengar och med hundratals karriärer, forskarsäten, institutioner, centra och sekretariat som står på spel. Tro därför inte för en sekund att den lättvindigt skulle utsätta sig för kritik eller ifrågasättande utifrån. Inte ens när miljonerna regnar ned över dårskapsprojekt som detta:

”Centralt är att vi vill bidra till att möjliggöra fler berättelser, med inriktning på civilsamhället och politisk kamp för förändring, än de berättelser som är dominanta i väst i dag och som om och om igen sätter Europa i centrum. Vi vill också bidra till att utmana uppdelningen mellan sekularitet och religion. Slöjan, regnbågsflaggan och manga är exempel på kulturella produkter som vi kommer att följa, för att lära mer om transnationella gemenskaper, genus och sexualitet, säger Lena Martinsson.”

Man måste nästan läsa texten ett par, tre gånger för att uppskatta vidden av galenskapen. Lägg till det att det alltså dessutom har suttit en grupp människor i Vetenskapsrådet (hur många av dessa är sektmedlemmar?), och läst samma text och därefter tänkt: – Ja, det här låter väldigt viktigt och spännande!

Så ja, istället för att lära oss av vårt grannland och förespråka en öppen och kritisk samhälls- och forskningsdebatt, dras snaran åt i Sverige och sekten sluter sig. Det har rent av blivit populärt att från ledarhåll i vänstertidningar och i återkommande debattinlägg och besök i Public service morgonsoffor, nyhets- och radioprogram referera till Norge som ett fascistiskt land (”experten” och historiestudenten Henrik Arnstad). Vi kan ju bara frukta att sveriges feministiska och intersektionellt indoktrinerade lärarkår ger Norge samma omdöme ute i de svenska klassrummen. Samma land som alltså för bara 70 år sedan, i motsats till Sverige, krigade mot fascister och nazister på riktigt.

I område efter område agerar den mediala och politiska svenska eliten i symbios för att riva ner, söndra, bryta upp och korrumpera. Allting pekar åt samma håll. Och om någon invänder att så illa är det ju inte, vi har ju gott rykte i världen – entreprenörskap, uppfinningsrikedom och Nobelpriset? – så tror jag dessvärre att svaret måste bli: Vi lever mestadels på gamla meriter.

Kanske är det bara en tidsfråga innan vi får feministiska deckarförfattare och nöjeskrönikörer i Svenska Akademien? Det skall ju handla om mångfald, representation och identitet. Varför inte den härligt frispråkiga, manshatande och rasifierade kommunisten och förortsrevolutionären Athena Farrokhzad som inkvoterad ständig sekreterare? Fredrik Virtanen på stol nummer 11? Så att nobelpriset i litteratur äntligen kan gå till Dogge Doggelito eller Sebbe Staxx?

Nåja, det lär dröja. Men det är nog fler än jag som oroas över kunskaps- och bildningsförfallet och den dåliga intellektuella återväxten.

•••

Jag brukar göra små anteckningar på papperslappar när jag ser eller hör något som ligger inom denna bloggs intressesfär. Som ni kan förstå växer lapparna till högar på nolltid. Det är ju inte ovanligt idag att en nyhetssänding eller dagstidning mestadels sysselsätter sig med rapporter eller historier som handlar om genus, feminism, intersektionella analyser, ”värdegrunder”, rasism eller så kallad antirasism, kulturrelativism och identitetspolitik, eller bara den sedvanliga skåpmatsmisandrin, Israelkritiken och ”kulturpolitiken” (som mestadels består av olika lager av det beskrivet ovan). Lapparna blir till högar, som delas upp i olika högar. Det är alltid överväldigande och det hinns aldrig med. Ingen av oss som skriver om dessa ämnen får ju någon ersättning. Det går inte att söka organisationsbidrag (tvärtom försöker politiker och journalister hitta vägar att kriminalisera den här typen av samhällskritik).

Men jag skulle vilja kommentera ännu en av Lisa Magnussons kolumner i Metro från förra veckan. Hennes text handlar om två händelser och i båda fallen missar hon det allra mest centrala i varje berättelse. Redan i rubriken (i papperstidningen), förstår vi syftet: ”Kvinnornas kroppar är deras egna”. Det handlar om Renée Zellwegers plastikoperation. Magnusson tycker en massa om denna, och lyfter samtidigt upp det besvärliga med att ”folk” och ”tidningar” och ”andra” också tycker en massa, vilket naturligtvis är fel. Uttryck som ”dubbelbestraffning” används och ”att sätta sig till doms över hennes kropp”. Genom hela texten anar vi föreställningen om den manliga blicken. Ett manligt förtryck. Ingenstans verkar Magnusson vilja förstå eller erkänna (och definitivt inte berätta), att det är andra kvinnor – likt henne själv – som bryr sig om Renée Zellwegers plastikoperation. Det ”folk” och de ”andra” och de ”tidningar” som skriver om händelsen och ältar den fram och tillbaka består av kvinnor och kvinnliga nöjesjournalister i första hand. Men varför vara öppen med detta när ännu en möjlighet dyker upp att beskriva det föreställda patriarkala förtrycket, och därmed ännu en gång använda sin mediala plattform i feministiskt propagandasyfte?

Den andra berättelsen hänvisar till de videor som spritts den senaste tiden, med kvinnor som går genom stadslandskap och får ”trakasserier” slängda efter sig Eller blir ”verbalt tafsade på” som Magnusson kallar det. Hon skriver:

”Nyligen publicerades en kontroversiell dolda kameran-video som visar alla trakasserier en vanlig kvinna tvingas utstå en vanlig dag i New York. Många som ser videon verkar känna precis samma irritation som personerna kvinnan möter i videon. Det är ju komplimanger hon får? Hon borde le, vara tacksam! Det är som att de irriterade glömmer att även positiva kommentarer är kommentarer.

Det spelar ingen roll vilka motiv man har till att verbalt tafsa på kvinnor som rör sig i det offentliga rummet. Kropparna tillhör kvinnorna som bor i dem, och ingen annan. Att behandla dem som allmän egendom är en form av våld, och lika äckligt oavsett om det paketeras som kritik av bristande sexighet, förmodat feministiskt kroppsklander eller framfusiga komplimanger till någon som går förbi på gatan.”

Själv såg jag den mycket besvärande filmen som norska TV2 nyligen släppte med en ung, kvinnlig, norsk journalist som vandrade genom Oslo en torsdagskväll. Det gjorde säkert Lisa Magnusson också men av begripliga skäl kommenterar hon inte just den filmen eftersom den visar att praktiskt taget alla trakasserier, sexuella anspelningar och ”verbalt tafsande” riktade mot den norska kvinnan kom från utomeuropeiska unga män. Verkligheten är nämligen olämplig om den visar upp olämpliga sanningar. Hellre då att mörka, skarva eller ljuga. Och då finns det ju heller ingen anledning att ta upp den filmsekvens (i samma serie), som visar hur en kvinna med slöja tar samma promenad och är helt fredad från kommentarer och trakasserier.

Det gäller att blunda och blunda hårt som svensk journalist.

Ni skall sitta tysta där uppe i smutsen på piedestalen och skämmas, som de karlslokar ni trots allt är!

Jag vill, dagen till ära, säga grattis till alla fantastiska pojkar och män där ute. Det är ni värda. Ingen annan biologiskt definerad grupp i det här landet får stå ut med så mycket hat, hån och förakt i offentligheten, praktiskt taget varje dag. I de traditionella medierna, i populärkulturen, i politiken och genom landets oräkneliga feministiska organisationer och kvinnogrupper. Ingen annan grupp är det fritt fram att kränka – och sen kränka igen genom att förlöjliga den känsla av utsatthet som den första kränkningen förde med sig. Ingen annan grupp behandlas så illa, ja, uppmuntras att behandlas så illa av vad som mer och mer börjar lika en organiserad mobb, sveriges journalistkår i samförstånd med den feministiska politikereliten.

Och även om mitt grattis denna dag sträcker sig ut till alla pojkar och män, oavsett hudfärg eller sexuell läggning, så vill jag skicka en särskild tanke till de som står helt utan identitetspolitiskt skyddsnät. De som inte har någon grupp som för deras talan, de som har så lågt skyddsvärde att hetslagstiftningen inte ens inkluderar dem i gruppen människor som kan bli utsatta för hets eller hat. De som sveriges vice statsminister så sent som i somras öppet hetsade mot i Almedalen och beskyllde för alla tänkbara gräsligheter – och som i hennes tal därtill beskrevs som en grupp vid sidan av ”människor”. Inget konstigt egentligen. Avhumaniseringen av fienden är alltid ett led i rättfärdigandet av hatet, vare sig det handlar om svenska radikalfeminister, islamistiska terrorister eller annat religiöst eller politiskt våld. Män är djur. Poliser är grisar. Judar svin. Och så vidare.

Jag pratar naturligtvis om svenska, vita, heterosexuella pojkar och män. Människor av kött och blod som den bisarra intersektionella könsmaktsordningen – genom framför allt den mäktiga radikalfeminismen – har placerat på en osynlig mental piedestal (där de antas stå högst upp i trosläran om maktordningarna), för att journalister, politiker och andra feminister ur en bättre position skall kunna bespotta och hälla avskräde över dem.

Den Internationella Mansdagen är till för er också. Tro inget annat. Och eftersom det varken finns något patriarkat (som kommer till undsättning), eller några förbund, organisationer, lobbygrupper, sekretariat, jourer, institut, universitet eller myndigheter som för er talan eller värnar ert välmående, kommer ni dessvärre att fortsätta betygsdiskrimineras, slås ut i skolan, misslyckas med att komma in på högskolan, hamna i utanförskap, missbruk och hemlöshet, begå självmord eller bara dö en för tidig död. Drabbas värst helt enkelt.

Men klaga, det ingår inte i ert privilegium. Det skall ni ha klart för er. Ni skall sitta tysta där uppe i smutsen på piedestalen och skämmas, som de karlslokar ni trots allt är. Öppnar ni munnen kommer mobbarna och hatarna och andra kulturjournalister bums, gapflabbandes och med nya lådor avskräde att slänga på er.

Jag tänker på er idag. Och jag berömmer er för att ni överhuvudtaget står ut. Att inte fler bara kastar sig framför ett tåg (gör inte det!). För jag tror faktiskt inte att något land, något samhälle, någonstans i världen (och jag har rest mycket), behandlar sin manliga befolkning med samma drypande förakt och avsky som Sverige. Men hur länge står ni ut? När rinner bägaren över? När infaller dagen då ni går ut, andas några djupa andetag och säger att nu är det nog. Nu räcker det.

En del män som inte står ut med hatet och avskyn och känslan av utsatthet blir själva feminister. De vänder sig mot sig själva i en ytterst sorglig och destruktiv process som kan liknas vid en desperat människas längtan och innerliga behov av kärlek, även från den som vill henne illa. Genom självhatet öppnas portarna och man släpps in i värmen. Genom att hata andra män vinner man kvinnornas ynnest. Och i Sverige innebär det dessutom en karriärväg och ses ofta som meriterande.

Jag tänker på sådana män när jag ser den så kallade ”mansforskaren” Lars Jalmerts uppkastade hårbollar i dagens Expressen angående den Internationella Mansdagen. Någon sådan behövs naturligtvis inte, förstår vi. Och att det skulle finnas någon poäng med att ha manliga förebilder tror Jalmert inte heller på:

”– Det blir så individualiserat när man tänker så. Vi vill ju gärna peka på strukturerna och se till att de förändras.”

Att den här före detta professorn i pedagogik sannolikt är en av de svenskar som personligen bär ansvaret för den svenska skolans totala förfall (och pojkarnas haveri), torde det inte råda några tvivel kring. Den bilden förstärks ytterligare av att Jalmert – om detta med manliga förebilder – ändå passar på att lyfta fram vänsterpartisten, radikalfeministen och rättshaveristen Claes Borgström som en bra sådan.

Cancer och ledarskribenter

Igår skrev överläkaren och kirurgen Ralf Segersvärd i SvD Brännpunkt om bukspottkörtelcancer (eller pankreascancer). Det är en av de allra dödligaste cancerformerna (i Sverige den fjärde dödligaste, trots att den inte drabbar särskilt många). Segersvärd är bekymrad över att så lite forskningsanslag och medial uppmärksamhet riktas mot sjukdomen. Han skriver:

”Dagens potentiellt ”botande” behandling är så ineffektiv att endast 15–20 procent kan förväntas få uppleva sin femårsdag efter operationen. Tyvärr ser inte framtiden heller ljusare ut. Den totala cancerdödligheten minskar år för år. För pankreascancer är trenden tvärtom. Framtidsprognoser tyder på att pankreascancer år 2030 kommer att vara nummer två av cancerdödarna, huvudsakligen på grund av att behandlingen av andra cancerformer blir än mer effektiv. Hur kan det vara så? ”Pancreatic cancer action”, en patientförening i Storbritannien, har redovisat att forskningsanslag till pankreascancer, där färre än 5 procent överlever i fem år, är tiofalt lägre än anslagen för bröstcancer som har en motsvarande överlevnad på nästan 90 procent. Situationen är likartad i Sverige. Varför är det så här? Är ingen intresserad? Bedrivs icke-konkurrenskraftig forskning?”

Tiofalt lägre anslag än för bröstcancer alltså. Och Ralf Segersvärd låter närmast desperat i sin undran varför…

På American Cancer Society’s hemsida hittar jag följande: ”Men are about 30% more likely to develop pancreatic cancer than women”. Kanske en tanke som Segersvärd borde våga tänka för att hitta sitt svar? Det förstärker hursomhelst bilden av en cancervård som i första hand riktar in sig på kvinnor. Vi vet ju sedan tidigare dessutom att trots att det i Sverige dör 850 fler män i prostatacancer varje år (2500), än kvinnor i bröst och livmoderhalscancer tillsammans (1650), så läggs avsevärt större forskningsanslag och uppmärksamhet på de cancerformer som drabbar kvinnor. Det ligger också helt i linje med att kvinnor i alla tider och i alla civilisationer alltid har varit mera skyddsvärda än män.

Det obehagliga är att den feministiska propagandan sedan länge spridit föreställningen att det tvärtom är män som prioriteras i vård (även i cancervård). Genom lögner, påhopp (på dem som menar annorlunda), mörkning och kampanjande har man omförhandlat verkligheten. De flesta svenskar tror idag felaktigt att kvinnors sjukdomar är underprioriterade i vården, vilket vi har feminismen att tacka för. Förda bakom ljuset tror de säkert också att deras cancersjuka söner, bröder eller pappor dog trots ett vårdprivilegium.

•••

Fler och fler ledarskribenter i de traditionella medierna börjar nu försiktigt diskutera de problem med migrationen som åtskilliga seriösa bloggare (och då menar jag inte bara SD-bloggare), sysselsatt sig med i åratal. Kanske är det oundvikligt. Samtidigt är det i flera avseenden redan för sent. I nuläget har till slut även – hör och häpna – DN’s ledarredaktion och Wolodarski börjat smyga med tankegångar att framtiden kan se besvärlig ut… Trots att tidningen för bara någon vecka sedan ännu en gång ljög om massinvandringens ”positiva” effekter. Man ville då göra gällande att Storbritannien tjänade storkovan på invandringen (lämpligt nog ”glömde” man att berätta att denna invandring gällde den som kom från andra europeiska länder – och att den utomeuropeiska invandringen var och är en gigantisk förlustaffär för britterna, eller att den svenska invandringen i princip uteslutande är utomeuropeisk).ß

•••

Grattis också till bloggrannen och den oförtröttlige Toklandet som nu är inne på knappt 1.000.000 (en miljon!), visningar det sista året. En blombukett och en normkritisk kram är han värd för sitt fenomenala arbete och grävande i den sjuka svenska samhällsdebatten. Take that, Peter Wolodarski!

•••

Gunilla von Hall (utrikeskorrespondent för SvD), skriver i veckan om hur förfärligt det är att befolkningen i Schweiz inte gör som vi i Sverige och ger upp tanken på att det skulle finnas ett land att bevara för den befolkning som bor där. Att tänka sig en invandring som är ”begränsad” verkar inte falla von Hall i smaken alls. Nu förfärar hon sig över att även vänster- och miljöpartierna i Schweiz har blivit ”bruna” (som vi kan läsa mellan raderna att von Hall menar), eftersom de verkar vilja värna om landet Schweiz. Hon skriver:

”Men frågan är om förfäktarna verkligen är ute efter att rädda miljön. Detta verkar snarare vara ett nytt grepp att begränsa invandringen till Europas välbeställda delar. Annan ton och annan färg, men samma bekanta budskap.”

Nej, det är klart att vi inte skall begränsa invandringen till Europa och dess ”välbeställda delar” (där Schweiz och Sverige ingår kan vi anta). Ingen begränsning – öppna gränser – är ju det som är det riktiga, förstår vi.

Ömsevis lena och hotfulla spottloskor

Flera journalister i de traditionella medierna pratar nu om att den svenska politiken minsann har blivit ”spännande”. Vi kan förvänta oss en ”rysare” nu framöver. Retoriken känns igen från nöjessidor och sporttablåer. Under SVT’s partiledarutfrågning var upplägg och scenografi (men också programledaren André Pops), hämtad direkt från sport- och idrottsjournalistiken. Det var försnack, peppning, lagpresentation (med stämningsfull musik och grafik), formanalyser och allmänt ytliga avkänningar om dagsform och attityder.

Nog är det här en förtunnande utveckling som vi kan se i flera länder. Den verkar dock ha blivit särskilt framträdande i Sverige, vilket i dagsläget ter sig minst sagt beklämmande. Det är som att det för många av dessa journalister och politiker (som tillhör eliterna i sina respektive branscher och som nästan alla bor och lever i samma innerstadsdelar eller typ av privilegierade områden i Stockholm), bara är på låtsas. Ett spel som man har lärt sig att spela. En jargong, ett språkbruk, ett positionerande. Kopplingen har gått förlorad, till det riktiga, till den verklighet och de människor man slår sig för bröstet över att representera. Det handlar istället om symboler och dagsfärsk populism i en ständig växelverkan mellan journalister och politiker, vilka i processen har lyckats vända sig bort från medborgarna. Det handlar om hur man ser ut, hur man blir beskriven och hur ”rätt” man ligger i det som det för dagen är korrekt att tycka.

”Berättelsen” är nämligen det som har blivit viktigt. Föreställningen om verkligheten. Inte sällan en ”global verklighet”. Inte hur verkliga människor av kött och blod – som bor här i Sverige – faktiskt lever sina liv och påverkas av politiken. Politiker ser det numera som sin uppgift att instruera folket, inte representera folket. Journalister ser numera inte sin uppgift som att informera folket, utan att omsätta politikers instruktioner till manualer och rent av skrämma skeptiker att rätta in sig i leden. Alla (med några få undantag), befinner sig i samma kvävande åsiktskorridor där de oförtröttligt speglar sig i varandras upplevda bilder (och berättelser), av sig själva. Idag, nu, ja, allt handlar om hur man ”ser ut att se ut” just idag. Framtiden ter sig onödig och besvärande (och den kan väl någon annan ta hand om så länge vi har vårt på det torra och har hunnit etblera bilden av oss själva som ”goda” människor).

Och därute, bortom tullarna, håller Sverige på att gå sönder. Det mullrar redan vid horisonten.

För mig finns det överhuvudtaget inget spännande med detta. Ingen underhållning alls. Endast sorg. Den riktiga ”rysare” som väntar Sverige inom kanske bara tio år är inte på låtsas. Den är inte streamad på Netflix och har ett slut lagom så att vi hinner plocka undan popcornskålarna och borsta tänderna innan det blir för sent (det är en dag imorgon också). Det är inte en match som blåses av efter några tilläggsminuter. En arena som töms på publik och som sen städas i ordning och förbereds för nya matcher.

Det som händer nu är oåterkalleligt. Det som följer blir en rysare utan slut. Det är vårt land, våra barns framtid och tryggheten som låg som ett löfte inbäddat i den välfärd som våra föräldrar och deras föräldrar slet ihop som nu är på väg att kasseras. Så fantastiskt storslagna och i framkant av allt progressivt tänkande verkar vi svenskar ha blivit, att vi också närmast okritiskt lyssnar på instruktionerna ovanifrån och godtroget sluter upp i undergångsmarschen. I allt annat än normkritisk takt tar vi våra genusförvirrade barn i händerna och går rakryggat mot avgrundens kant.

För vad? För vem?

Har självutplåningen ett syfte annat än att det ter sig som en förvriden moralisk utopi? Och hur hanterar man egentligen en sådan paradox? Vi är så överlägsna i vårt rättänkande att vi gör det enda rätta – förgör oss själva. Löses upp i intet…, för att vi helt enkelt är bäst på att avgöra hur man skall leva.

Samtidigt skall det ju tilläggas att de flesta – när det väl kommer till kritan – sannolikt inte vill hoppa från avgrundens kant när det väl är dags. De flesta trodde nog att det var andra som skulle förgås, att kampen hela tiden handlade om att få bort någon annan. Men det är också detta som är typiskt. Den svenska samhällsdebatten kan idag närmast liknas vid en dysfunktionell grupp extremt bortskämda och förvirrade tonåringar där en sociopatisk, manipulativ och självföraktande ledargestalt med ömsevis len och hotfull stämma försöker förmå gruppen att begå kollektivt självmord.

Och i den meningen kan väl Twitter ses som spottloskorna och snorlobborna som sociopaten harklar ur sig mot gruppens tvivlare.

En ständig känsla av déjà vu – också med Katarina Wennstams manshat

Vid sidan av journalistkårens och politikerelitens samstämmiga försök att kväva debatten och informationen kring det som mer och mer ser ut att bli vår tids ödesfråga; den enorma invandringen och den vårdslösa migrationspolitiken, gör sig de andra viktiga frågorna påminda med en ständig känsla av déjà vu.

Fler ”personer” dör på sina arbetsplatser. Denna gång på en byggarbetsplats i Hjorthagen i Stockholm. ”Personerna” fick en 50 ton tung vältande vägg över sig och krossades. Inte någonstans hör eller ser jag i rapporteringen att det handlar om män. För det vet vi ju; när pojkar eller män förolyckas, drabbas eller är särskilt utsatta, då omvandlas det till allmänmänskliga problem. Något som drabbar oss alla. Men när kvinnor förolyckas, drabbas eller är särskilt utsatta, då är det just i egenskap av kvinnor – i motsats till män – som de är utsatta. Just metoden kring denna variant av rapportering i medierna är en av grundbultarna i den feministiska journalistiken. Till varje pris måste bilden av mannen i egenskap av offer eller utsatt undvikas.

Och Katarina Wennstam är också tillbaka i högform. Wennstam, som vid sidan av Gudrun Schyman och Maria Sveland har gett misandrin eller manshatet ett ansikte i Sverige, förfasar sig idag förmätet över samhällets syn på pojkar och män… Jo, det låter faktiskt så. Wennstam är skicklig på det där med att säga en sak och mena en annan. Att ge intryck av omsorg när hon i själva verket svingar med remmen.

Hennes ”nyhetskolumn” denna gång går egentligen ut på att för många män frias i våldtäktsmål. Vi vet ju sedan tidigare att om Wennstam själv fick bestämma så skulle alla män som anklagades av en kvinna för något sexuellt omedelbart slängas i fängelse. Klämmen nu går ut på att försöka få gruppen män att ogilla att bli ”idiotförklarade” (som grupp), eftersom vissa män frias i våldtäktsmål. Så här skriver hon bland annat:

”Det är kränkande att fråga en våldtagen flicka om hon bar stringtrosor eller kort kjol, men det är också förnedrande mot män som grupp att utgå från att en bit hud sätter normala funktioner som empati och förmåga att ta in en annans människas signaler ur funktion när blodet rinner till penis. Kanske också att hörseln blir en aning sämre när det dunkar i skrevet, eftersom ord som ”nej” eller ”jag vill inte” inte längre går fram till den upphetsade mannens hjärna. Ja, jag vet att jag ironiserar. Men hur känns det, som man?”

Låt mig försöka bemöta Wennstams fråga, som man. För det första är det Wennstam själv som outtröttligt sysselsätter sig med att attackera, kränka och förödmjuka ”gruppen män”. För det andra är ”gruppen män” inte samma sak som de ytterst få och enskilda män som står anklagade för våldtäkt (eller de ännu färre som faktiskt begår våldtäkter). Gruppen män bryr sig inte om Wennstams djupt sexistiska spekulationer. Det är Wennstam som ”utgå[r] från att en bit hud sätter normala funktioner som empati och förmåga att ta in en annans människas signaler ur funktion när blodet rinner till penis”. Inte gruppen män. Det är Wennstam som funderar över om ”hörseln blir en aning sämre när det dunkar i skrevet, eftersom ord som ”nej” eller ”jag vill inte” inte längre går fram till den upphetsade mannens hjärna”. Inte gruppen män. Gruppen män har nämligen i högsta grad empati och förmågan att ta in en annans människas signaler. Det är avvikande män, män vid sidan av mansnormen, som inte har denna förmåga. Men detta tillhör sådana insikter som Katarina Wennstam dessvärre aldrig kommer att berikas med.

•••

Ytterligare en händelse som är värd att lyfta fram, om inte annat för att belysa just hur korrumperad och politiskt inskränkt den svenska journalistkåren är, handlar om att det Stora Journalistpriset 2014 kan komma att gå till vänsterextrema AFA. Eller rättare sagt, radikalfeministerna och vänsterextremisterna i den så kallade Researchgruppen, som tillsammans med tidningen Expressen avslöjade privatpersoner med politiskt inkorrekta åsikter (bland annat personer som sympatiserade med SD). AFA och Researchgruppen är som bekant mestadels samma personer.

Inte konstigt då kanske att Janne Josefsson nu öppet berättar att han helt kan komma att sluta med journalistik (och istället ägna sig åt PR). Han säger också att han inte har något emot att bli journalisternas största fiende. Inte en dag för sent isåfall.

Vår tids ödesfråga

En del läsare tycker säkert att det känns problematiskt att jag i viss mening skiftar fokus här på bloggen ibland, från feminismkritik till kritik av migrationen och massinvandringen. Jag kan förstå det. Men det är i nuläget oundvikligt. Det är delvis frågor som handlar om samma grundproblem och utspridda förnuftsvidrigheter (och det kan knappast komma som en överraskning att meningsmotståndarna är desamma, vare sig kritiken handlar om radikalfeminism, migration eller farhågor om islamism).

Det som händer med Sverige nu är historiskt och i allra högsta grad anmärkningsvärt. Det är kanske rent av vår tids ödesfråga. Vi kan inte blunda för det. Vi får inte blunda för det.

Jag intresserar mig för frågan också därför att den ser ut att följa samma masspsykotiska hantering (som feminismen länge tjänat på och där inte minst journalistkåren och medierna gör sig skyldiga till en ständig och medveten förvrängning och mörkning av verkligheten). Vad vi bevittnar är alltså själva motsatsen till en öppen debatt och där de svenska journalisterna tydligt ser sin uppgift som att desinformera allmänheten. Att av ideologiska skäl föra allmänheten bakom ljuset och bedriva politisk propaganda.

Jag skrev igår om att det redan ofantliga talet 500.000 flyktingar (med anhöriga), per mandiatperiod snart kunde komma att bli större. Idag kom beskedet. Det blir fler, många fler. Nu räknar Migrationsverket upp siffrorna och räknar med upp till 105.000 människor per år. Med anhöriginvandring kan detta lätt komma att bli mellan 160.000 och 200.000 per år. Det skulle betyda närmare en miljon människor på fem år. Två miljoner på tio år. Halva sveriges nuvarande befolkning på tjugo år.

Det finns inga bostäder (migrationsverket tänker nu att staten måste bygga lägenheter åt dessa människor(!)). Fler än ett nytt Helsingborg (97.000 invånare), varje år.

Inga jobb. Inga bostäder.

Jag rekommenderar alla att se till att ordna tandvård och annat nu. Kanske skaffa jaktlicens och börja se sig om efter möjliga alternativa bostäder norrut och tänkbara vägar ut från de värsta oroshärdarna. Sök möjligheter att bosätta er i Norge eller Danmark, innan gränserna stängs och de nordiska avtalen om fri rörlighet dras tillbaka (vilket kommer att ske).

Den europeiska ekonomin går nu återigen tillbaka, den tyska exporten drabbar också Sverige. När Sverige drabbas av den riktiga ekonomiska kängan så smäller det.

Var förberedd.