Migrationen och den intersektionella identitetspolitiken sliter sönder det svenska samhället

Den intersektionella identitetspolitiken sliter sönder det svenska samhället. På sikt kommer Sverige att falla sönder. Den samhällsgemenskap och nationella solidaritet som har varit själva förutsättningen för vårt toleranta, öppna och välfungerande samhälle (som är ett undantag när vi tittar på världen i stort), är på väg att omvandlas till kaos och raskt sönderfall, där etniska stridigheter och parallella klansamhällen kommer att splittra landet (vid sidan av uppdelningen mellan en allt större underklass, en allt svagare medelklass och en allt rikare överklass). Vi kommer alltså snart att vara ett land bland andra länder i världen, eller ”bli en del av världen” som entusiastiska svenska politiker på senare tid valt att kalla denna snabba omvandling från homogen välfärsstat till splittrat, instabilt och ekonomiskt korrumperat och svagt klanvälde.

Räkna med att välfärdssamhället snart är ett minne blott. Arbetet har startat och rivningsmaskinernas dieselmotorer mullrar bakom kullarna. Det var detta Fredrik Reinfeldt menade med förväntade ”spänningar” och att vi behövde förbereda oss genom att ”öppna våra hjärtan”. Och med den nya rödgröna minoritetsregeringen, som måste vara sveriges genom tiderna minst kompetenta, accelerar utvecklingen och det är bara att konstatera att vi har passerat the point of no return. Det kaos som väntar kommer att bli historiskt. De som har pengar kommer antingen att lämna Sverige eller bosätta sig i gated communities. En dåligt utrustad, inkapabel och oerfaren polis (utan befogenheter), och en avvecklad försvarsstyrka kommer inte att kunna stå emot det enorma tryck som byggs upp när hundratusentals, ja, kanske miljoner invånare (inom en tio-, tjugoårsperiod), mestadels människor som överhuvudtaget aldrig identifierat sig som svenskar, tvingas ut i desperation och fattigdom som en följd av att välfärden havererar och kommun efter kommun går i konkurs. Vi kommer att se territoriella utbrytningar och stora paramilitära grupperingar som alla skyddar ”sina” folk och intressen. Brottslighet, gängkriminalitet, religiös extremism och etnisk separatism kommer att explodera.

Med en invandring bestående av mer än 500.000 människor per mandatperiod (nästan helt uteslutande från samma områden i mellanöstern och nord- och östafrika) och europas sämsta integration – och en arbets- och bostadsmarknad som inte existerar – är denna utveckling närmast oundviklig. Detta ser nu allt fler, även om stigmatiseringen kring att lyfta ämnet förblir kompakt. Att prata om sådana tankar stämplas fortfarande som rasistiskt och skall till varje pris tystas ner. Efter årsskiftet kan det rent av vara så att en grundlagsändring gjort det möjligt att klassa själva farhågorna som kriminella (i enlighet med det som kallas värdegrundsdemokratin). Den svenska politikereliten gör allt de kan nu för att förbjuda kritik mot inte bara invandringspolitiken men också mot feminismen och den intersektionella politiken. Det är en kamp mot klockan. Hinner man förbjuda innan allt för många vaknar upp?

Hursomhelst är det just kombinationen av europas största invandring från samma områden, som jag ser det, och den allt mer uppskruvade intersektionella identitetspolitiken från media- och politikereliten, som utgör sprängdegens huvudingredienser. Tändhatten är sannolikt ekonomin. Den dag bidragen inte längre kan betalas ut och kommuner, institutioner och myndigheter går omkull briserar bomben.

Då kommer inte ens Stockholms innerstad stå säker (eller andra välbärgade områden i landets andra städer). Kanske ser vi därefter permanenta innerstadszoner med militära gränsposteringar. Då är inte Sverige längre Sverige.

Den intersektionella radikalfeminismen spelar också en viktig roll i söndringen då den slår en kil rakt in i gruppen svenskar, de som alltså kallas de ”icke-rasifierade”. Här bedrivs ett parallellt könskrig som avser att splittra samhörigheten i gruppen. ”Vita” (feministiska) kvinnor förväntas i denna kamp stå lojala med de ”rasifierade” mot de etniskt svenska männen.

För att få insikt i hur denna begynnande etniska splittring (i intersektionalismens spår), nu börjar ta form rekommenderar jag läsning av denna bloggpost av Toklandet. Den handlar visserligen om en Facebookgrupp, men debatterna ser likadana ut på skolor, högskolor och universitet runt om i landet. Tongångarna är desamma i Public service, hos landets alla Pridearrangörer och inte minst i större delen av den verksamma och etablerade journalistkåren (inte minst bland kulturredaktörer och kulturskribenter). Sveriges nya kulturminister Alice Bah Khunke har också tydligt hunnit markera samförstånd med identitetspolitikens idégods. Att bland annat dela in människor i rastillhörighet och bedöma dem därefter.

Jag har skrivit bloggposter tidigare som liknar denna. Och jag upprepar; eftersom min blogg kommer att ligga kvar på nätet så kommer vi också en dag att få veta hur rätt (eller fel), jag hade. Jag önskar att jag har fel.

•••

Igår friades den polis som på film ertappades med att oprovocerat ha slagit ner en ensam berusad man med ett tiotal batongslag (och bussat sin hund på honom), i centrala Stockholm. Hovrätten menade att man inte kunde veta om kvinnan (som ser ut att vara storväxt och kraftig) faktiskt kände sig provocerad. Jag noterade att man i rapporteringen (och även i domslutet så vitt jag förstår), använde uttrycket ”poliskvinnan” istället för ”polisen”. Och att både polisen och mannen som slogs ner på filmen ser ut att vara ”vita”.

Låt oss leka med tanken att en polisman hade slagit ner en ensam berusad kvinna med sin batong. Eller låt oss tänka tanken att mannen som blev nedslagen hade varit mörkhyad. Det hade med all sannolikhet betytt ett helt annat domslut. Det är så den feministiska, intersektionella identitetspolitiken ser ut i praktiken. Det är inte gärningen i sig som bedöms utan vilket kön och hudfärg som de inblandade har som blir avgörande. Om inte annat för att från rättsväsendets sida undvika allt för stora protester från de välorganiserade, avlönade och högljudda grupperingar som ser till sin grupps intressen (och som har fri tillgång till media). En filmsekvens som denna skulle därför med största sannolikhet betyda (och bemärk att jag här ser framför mig samma storleksförhållanden som visas i filmen, alltså en polis och ett offer som är ungefär lika stora, och att vi bevittnar samma oprovocerade och våldsamma händelseförlopp):

En vit polisman mot en vit berusad man = sannolikt dömd polisman. En vit poliskvinna mot en vit berusad man = friad poliskvinna (fastställt). En vit polisman mot en vit berusad kvinna = omedelbart dömd polisman. En vit poliskvinna mot en vit berusad kvinna = sannolikt dömd poliskvinna. En vit polisman mot en mörkhyad berusad kvinna = omedelbart dömd polisman med efterföljande omedelbar uppsägning. En vit poliskvinna mot en mörkhyad berusad kvinna = dömd poliskvinna. En mörkhyad polisman mot en mörkhyad berusad kvinna = omedelbart dömd polisman. En mörkhyad polisman mot en vit berusad kvinna = sannolikt dömd polisman. En mörkhyad poliskvinna mot en mörkhyad berusad kvinna = sannolikt dömd poliskvinna. En mörkhyad poliskvinna mot en vit berusad man = friad poliskvinna. En mörkhyad polisman mot en vit berusad man = sannolikt friad polisman. Och så vidare.

Det blir naturligtvis än mer problematiskt om man lägger in andra identitetspolitiska markörer i scenariot (och här räknas inte ”barn” in – jag vågar påstå att det aldrig hade varit acceptabelt för någon polis, oavsett kön och hudfärg, att slå på ett barn, oavsett kön och hudfärg). Men lägg in sådant som pigmentnyanser och ”nivå” av ”rasifiering”. Eller om de som blev påpucklade var transpersoner eller bar slöja eller muslimska kläder eller andra religiösa symboler, om en rasifierad var adopterad (och identifierade sig som svensk) men en annan var ”rasifierad på riktigt” (och inte identifierade sig som svensk i första hand). Man kan tänka sig en polisman eller kvinna som också profilerat sig offentligt som en hbtq-talesperson, eller att offret hade synliga hbtq-markörer genom sin klädsel och sitt utseende. Att en ”vit” person med blont hår och blå ögon identifierades som mycket svensk men en annan som vit men inte lika typiskt svensk. Och så vidare.

Centralt i hovrättens friande dom är poliskvinnans påstådda ”upplevelse” av att behöva bruka detta våld (oavsett vad filmen visar). Man fann det omöjligt att motbevisa denna upplevelse (!). Men skall en upplevelse förefalla trovärdig – och inte kunna motbevisas (hur kan en upplevelse någonsin motbevisas?) – måste den ju läggas över ett identitetspolitiskt raster. Och rastret heter i detta fall könsmaktsordningen (en radikalfeministisk teori som inte går att verifiera). I andra fall, vilket blir allt vanligare, kallas rastret intersektionell teori.

Ännu allvarligare blir det såklart när detta sammantaget också försvårar polisens möjligheter att ingripa mot verklig kriminalitet. Per Gudmundsson skriver igår om att 55 områden nu har etablerats i Sverige där polisen inte kan röra sig obehindrat utan att riskera attacker. Här ser man också polisen som i första hand ”svenskar”. Att parera föreställda över- och underordningar (teorier som fått fäste i ledningen och som kan leda till allvarliga konsekvenser för den enskilde polismannen om de inte efterlevs), i polisarbetet leder naturligtvis till ännu större svårigheter att upprätthålla lag och ordning. Kanske blir det då också mer begripligt att många områden lämnas åt sina öden.

Min poäng handlar om att detta är en absolut återvändsgränd. Identitetspolitiken förgiftar och korrumperar inte bara rättsväsendet – och idén om rättvisa och jämlikhet – utan hela samhället, på alla nivåer. I samma ögonblick som vi slutar betrakta varandra som människor och jämlikar – lika inför lagen – utan som representanter för grupper som i egenskap av biologiska eller kulturella markörer är inplacerade i olika hierarkiska steg på en föreställd maktskala, så spricker själva rättsstatens fundament.

Det är detta som vi nu ser händer i Sverige.

•••

I Public service sänds i dagarna två nya serier. Den ena handlar om sammandrabbningarna i Kärrtorp och här porträtteras bland annat den tungt kriminellt belastade – och vänsterextrema – kvinna som tårtade Jimmie Åkesson som en hjälte och frihetskämpe, och vi får följa hur hon ”orättfärdigt” dömdes till 2 månaders fängelse för angreppet på SD’s partiledare. Den andra är ett hyllningsreportage till FI’s första politiker i Europaparlamentet, Soraya Post. Det är alltså som det brukar vara i Public service. Nyhetsrapporteringen fortsätter i samma anda, också i övriga traditionella medier. Svenska Dagbladet prydde för några dagar sedan sin framsida med FI’s första representant i Stockholms stad, allt i ett jovialiskt tonläge med positivt laddade rubriker. Det ser likadant ut praktiskt taget överallt. Nu har också Almedalsveckan utökats med en heldag tillägnad Feministiskt initiativ, trots att partiet aldrig suttit i riksdagen. På detta sätt maximerar den mäktiga feministiska sekten möjligheterna för dess politiska gren att ta sig in i riksdagen i nästa val. Och att inget annat parti utanför riksdagen någonsin skulle få samma särbehandling är inget som sveriges journalister bryr sig om, eftersom de flesta själva är sektmedlemmar och skulle gynnas av FI i riksdagen.

•••

En del har sett de debattprogram med publik i rysk statlig TV, där ämnen har ”debatterats”, nu på senare år. Jag har gjort det och slås av hur upplägget och skendebatterna ser ungefär likadana ut som i svensk statlig TV. Man har en programledare som öppet och tydligt visar vad han eller hon står i frågan (till exempel att homosexualitet är fel och onaturligt), man har bjudit in en stor grupp starka och likasinnade (gaymotståndare), som placerats ut i publiken så att de känner sig som del av en majoritet. Mot alla har man också tagit in en eller ett par personer (bögar eller flator), som ofta är förvånansvärt dåliga på att uttrycka sig och tillåts ge ett negativt och inte sällan förvirrat intryck i rutan (dessa är noggrant utvalda och särskilt inbjudna). Kanske är en tongivande och påläst motståndare inbjuden men då står han eller hon ensam och kan lätt överröstas. Det flabbas ofta, avbryts och de med de avvikande åsikterna hånas eller förlöjligas. Programledaren dirigerar mobben och det hela presenteras som ”debatt”. Syftet är naturligtvis att visa allmänheten vilka ”värderingar” som är de rätta att ha i Ryssland.

SVT’s så kallade debattprogram Debatt följer exakt samma programupplägg. I Sverige ser värderingarna annorlunda ut men avvikelserna behandlas med samma förmynderi och misstänkliggörande. Det som är PK i Ryssland är inte PK här. Det som är PK här är inte PK där. Men gemensamt är att det som betraktas som PK i respektive land presenteras – genom de statliga medierna – som det sunda och rätta att tycka. Avvikande åsikter ses som suspekta och skall visas upp som suspekta. Skendebatten följer samma upplägg och det är också därför alltid noga genomtänkt vilka gäster som är inbjudna (och inte), och hur många med avvikande åsikter som kan få komma till tals (men också hur dessa är placerade i studion). Det viktiga är att ge intryck av att en ”sund” majoritet står enade mot åsikter som är ”fel”.

Skendebatten i Debatt härom kvällen var inget undantag. Det som gjorde det hela extra groteskt var att ämnet yttrandefrihet skulle debatteras (i samband med att Sverige nu fängslat konstnären Dan Park). Det skall nämnas att omständigheterna kring att Park har fängslats har blivit stora nyheter i Danmark, men att det i Sverige samtidigt har varit knäpptyst (Parks konst anses inte politiskt korrekt i Sverige). Men nu skulle alltså statliga televisionen och programmet Debatt ändra på detta, lät det.

Men ett mycket viktigare ämne fick inleda programmet och fick även ta störst plats under kvällen. Det handlade om hur kvinnliga programledare i TV ser ut och uppfattas i rutan. Här kunde nu flera inbjudna kvinnliga programledare, tillsammans med Debatts egna kvinnliga programledare Belinda Olsson, få möjlighet att länge prata kring hur de känner att de ser ut i TV och hur de känner att andra uppfattar att de ser ut. Oerhört viktiga saker som att en del TV-tittare kan vara kritiska till någon av dessa kvinnors utseende, om de är snygga eller inte, och vad som egentligen är snyggt? Vilka snygghetsnormer som finns och hur detta påverkar programledarna och annat viktigt. Det pratades och tycktes och kändes efter och verkade aldrig ta slut. Sen klämmer man in ännu ett ämne om dåliga löner och avslutningsvis skyndar man igenom detta med yttrandefriheten och tonen är given från början:

Självklart är det helt rätt att konstnären Dan Park skall sitta i fängelse, eftersom hans bilder är dumma och kränkande. Han bryter ju mot lagen och dessutom är det han sysslar med inte konst. Det är bara dåligt, provocerande och dessutom olagligt (just detta att det är olagligt upprepas gång på gång, som om det var detta som var oklart). Parks gallerist, Henrik Rönnquist, är i denna kontext en drömgäst för Debatt och den samlade kören i studion (som tycker att Park förtjänar fängelse). Han ger ett såsigt, osympatiskt och ganska obegåvat intryck. Och han är alltså särskilt inbjuden att ensam försvara idén att det är fel att fängsla konstnärer för sin olämpliga konst.

Det är fascinerande. Ett skådespel där dumheterna och inskränktheten endast överträffas av den förment högmodiga moralen hos alla dem som minsann vet vilken slags konst som skall leda till fängelse för konstnärer och gallerister. Kurdo Baksi förringar yttrandefriheten som princip och skämmer allmänt ut sig. Det är tydligt vart det barkar hän.

Men så händer det oväntade, vilket i sammanhanget förvånade mig lika mycket som det såg ut att förvåna Belinda Olsson och straffivrarna i publiken. Identitetspolitikens kulturprins, mannen som genom hela sin utbildning och karriär har hängt upp hudfärgen och hbtq-identiteten som två pimpade utombordsmotorer där bak i jakten på berömmelse, konstnären Makode Linde, går mot strömmen och tar Dan Park i försvar. Det är modigt och visar att Linde förmodligen mognat på fler än ett sätt under sin tid i Berlin.

Det är fascinerande att se hur obekvämt det blir i studion efter detta. Hur kan Linde mena detta? Hur kan han mena att det är fel att fängsla konstnärer? Faktum är att Linde tar upp flera viktiga jämförelser, bland annat att Sverige är snabba med att kritisera Kina för att fängsla konstnären Wei-Wei, eller Ryssland för att fängsla Pussy Riot, men själva fängslar vi Dan Park och vi tycker att vi gör rätt?

Det som framträder är samtidigt en märkligt dålig kunskap om hur den svenska hatbrottslagstiftningen fungerar. Linde ifrågasätter vid något tillfälle om det hade kunnat bli en likadan dom om han själv (som mörkhyad), hade gjort motsvarande bilder (som kunde uppfattas som kränkande av vita). Detta tycks både Belinda Olsson och flera i publiken tro. Ja, självklart hade det varit så, säger någon. Ingen invänder. Ingen tycks veta att det i Sverige inte går att dömas för hatbrott mot ”vita”, att lagstiftningen tydligt markerar att den inte ser att ”vita” skulle kunna bli kränkta eller utsatta för hatbrott. Det är på denna låga nivå som programmet Debatt befinner sig och programledaren Belinda Olsson förmår inte heller lyfta den gymnasiala känslan.

Jag vill i sammanhanget understryka att det för mig är fullkomligt ointressant att bedöma Dan Parks bilder (det kan man göra i andra trådar). Det är dock alltid fel – fundamentalt fel – att fängsla konstnärer för att deras verk anses för provocerande, för kränkande, för mycket vid sidan av ”värdegrunden”.

Men det är viktigt att uppmärksamma att detta sker – och jag tror dessvärre att det bara är början. Det är en del av samma utveckling som denna blogg handlar om och försöker beskriva. När kriminalisering och förbud har drivits igenom också av feminismkritik och kritik av den svenska migrationspolitiken så kommer vi att se fler politiska fångar i Sverige.

Läs även Paulina Neudings krönika.

Denna ledare från förra veckan i Smålandsposten är också relevant.

Annonser

17 thoughts on “Migrationen och den intersektionella identitetspolitiken sliter sönder det svenska samhället

  1. Jag önskar jag kunde säga att du överdriver i första delen av inlägget, men jag kan inte komma på ett enda uppriktigt motargument, dvs. ett sådant motargument som jag själv skulle tro på. Kan någon annan?

  2. Efter årsskiftet kan det rent av vara så att en grundlagsändring gjort det möjligt att klassa själva farhågorna som kriminella (i enlighet med det som kallas värdegrundsdemokratin)

    Vad syftar du på där? Grundlagsändringar måste röstas igenom två gånger med mellanliggande val, … jag känner inte till någon sådan lag i nuläget. (Men väntar mig att sådant kommer. Helt vid sidan av att vi, som du tar upp, redan har Dan Park dömd till fängelse på politiska grunder)

  3. Pingback: Polisbrutalitetens ansikte | Genusdebatten

  4. Min fundering över denna avskyvärda händelse är om nu denna poliskvinna som påstått kännna sig så fruktansvärt hotad att hon tvingades använda sig av både hund och ett extremt övervåld med tillhygge.Varför påkallade hon inte hjälp av sin/sina kollega/kollegor i piketbussen? man ser ju tydligt att polisbussen backar i filmen.

  5. Pingback: Könsmakts- och åldersmaktsordningen viktigare än röstresultatet | WTF?

  6. Pingback: Revolutionsregering? | Jan Millds blogg

  7. Jag kan bekräfta det du skriver om debattprogram i teve. Så gott som alla gånger jag har debatterat jämställdhet i svenska etermedier har situationen varit riggad till min nackdel.

    Som exempel kan jag nämna när jag var med i SVT-programmet ”Annas eviga”, vilket är en serie. Den aktuella gången var temat ”Varför förtrycker män kvinnor?”. Bara ämnet…. Frågan var inte OM män förtrycker kvinnor, utan VARFÖR.

    Formellt var det helt neutralt. Jag var den som kritiserade feminismen och sa att män inte förtrycker kvinnor. Min motpol var Claes Borgström, känd radikalfeminist. Sedan var det en forskare som skulle berätta hur det verkligen är (forskningsresultat), och så var det programledaren förstås. Neutralt upplägg, alltså.

    Pyttla. Forskaren var utpräglad feminist med en starkt negativ bild av män. Programledaren var feminist, och tog tydligt ställning mot mig (därmed svek hon sin yrkesroll).

    Men inte nog med det. Efter en stund plockade programledaren fram en dator som hon satte på bordet, och i den började hon spela upp inslag ur Rapport och Aktuellt som redogjorde för olika övergrepp som män hade begått mot kvinnor. Naturligtvis hade programledaren valt ut inslag som stödde hennes (och hela programmets) tes.

    Det var alltså fyra mot en, om man ska räkna datorn, vilket jag tycker man ska göra. Svensk propagandajournalistik i sitt esse.

    • Suck, på t ex BBC – men även i många sammanhang på ”gamla” SR, på den tiden de tog public service-uppdraget på allvar – hade det räknats som tjänstefel att köra det upplägget. Både för producenten och programledaren. Svensk radio/tv framstår som både ideologiserad, töntig och avprofessionaliserad – och det gäller förstås inte bara nyheter och debatt utan också underhållning och kultur.

      • Så sant. Jag undviker i största möjliga mån att lyssna/se på svenska medier (ffa tv och radio) när jag är i Sverige. Det är för oprofessionellt, gravallvarligt och töntigt.

  8. Du tar upp en mycket viktig aspekt . Hur den feministiska retoriken , som under decennier har marinerat samhällskroppen , nu banat väg för en snabb etablering av samma typ av stigmatiseringar som lett till misandrin .

    Det Orwellianska nyspråket blomstrar :

    Att ifrågasätta feminism=kvinnohat .
    Att uttrycka berättigad oro över integrationen = rasism
    Fristående debatter som förs = hatsajter .

    Jussis blogg skulle definitivt klassas som hatsajt i många mainstream-medier .

    Detta är det verkligt otäcka med radikalfeminismens vokabulär .
    Just att samhället är marinerat i den .
    Förberett .
    Förberett för hjärntvätt .

  9. Jo, det är ute med vårt land, om man inte finner en ny väg ut ur det. För allt det gamla har gått i stå. Därför är din blogg oerhört viktig, för att väcka tankar, och fundera vidare, och finna ett alternativ till det som idag är. Du gör en gigantisk viktig insats med ditt pionjärarbete Jussi. Jag är mycket glad att jag hittat din sprudlande blogg, i en annars så uppgiven och eftergiven tillvaro. Det är det här som kan leda nånstans om nåt.

    Något om den diskriminering du talar om: Det är förödande att man låter värderingar styra på detta sätt. Men så är det överallt i samhället idag. Vita, och främst vita män diskrimineras nåt oehört av samhället i mycket, när man kunde behandla oss lika. Om man bara ville. Vi måste resa oss mot dessa orättvisor som en man, och mot ofrihetens samhälle. Inte mot kvinnorna, men mot politikerna, som diskriminerar hej vilt, precis efter eget godtycke. Detta måste få ett slut. Kanske är det det, vi har att göra i det kaos som blir, om det blir som du förutspår Jussi. Men då gäller det att vi som en man slåss mot denna terror. Jag kommer i alla fall inte att böja mig mera för nåt.

  10. Mycket handlar om den politiska viljan. Som det är nu finns inte den politiska viljan att hejda migrationen till Sverige eller att ändra kurs på många andra områden. Men säg att den politiska viljan skulle finnas, då skulle det vara busenkelt att ge nya instruktioner till Migrationsverket, att ge universiteten instruktioner om att sparka allt vad genussekretariat och genusinstitutioner heter, att upphöra med statsbidrag till muslimska organisationer m.m. Sedan får vederbörande skrika i högan sky bäst de vill, man behöver inte böja sig för någon så länge man håller i penningpåsen.

  11. Lundell:
    <>
    ,
    Nja…så vitt jag förstår har du inte på fötterna här Jussi.
    .
    Pressmeddelande Svea Hovrätt:
    <<”Hovrätten anser precis som tingsrätten att polismannen rent faktiskt inte har varit utsatt för sådant våld eller hot om våld som skulle ha gett henne rätt att agera så kraftfullt som hon gjorde. Hovrätten anser dock att bl.a. personens aggressiva och labila beteende innebär att polismannens påstående att hon trodde att hon skulle angripas med våld ska godtas eftersom åklagaren inte motbevisat påståendet”.
    ,
    /m
    .

      • Precis – och exakt hur skulle denna upplevelse av hot från en labil man kunna motbevisas utifrån några som helst vardagliga förhållanden? Om man kör så hårt på att ”bevisa/motbevisa upplevd fara” och strikt uppsåt som svenska domstolar numera tycks göra?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s