En ständig känsla av déjà vu – också med Katarina Wennstams manshat

Vid sidan av journalistkårens och politikerelitens samstämmiga försök att kväva debatten och informationen kring det som mer och mer ser ut att bli vår tids ödesfråga; den enorma invandringen och den vårdslösa migrationspolitiken, gör sig de andra viktiga frågorna påminda med en ständig känsla av déjà vu.

Fler ”personer” dör på sina arbetsplatser. Denna gång på en byggarbetsplats i Hjorthagen i Stockholm. ”Personerna” fick en 50 ton tung vältande vägg över sig och krossades. Inte någonstans hör eller ser jag i rapporteringen att det handlar om män. För det vet vi ju; när pojkar eller män förolyckas, drabbas eller är särskilt utsatta, då omvandlas det till allmänmänskliga problem. Något som drabbar oss alla. Men när kvinnor förolyckas, drabbas eller är särskilt utsatta, då är det just i egenskap av kvinnor – i motsats till män – som de är utsatta. Just metoden kring denna variant av rapportering i medierna är en av grundbultarna i den feministiska journalistiken. Till varje pris måste bilden av mannen i egenskap av offer eller utsatt undvikas.

Och Katarina Wennstam är också tillbaka i högform. Wennstam, som vid sidan av Gudrun Schyman och Maria Sveland har gett misandrin eller manshatet ett ansikte i Sverige, förfasar sig idag förmätet över samhällets syn på pojkar och män… Jo, det låter faktiskt så. Wennstam är skicklig på det där med att säga en sak och mena en annan. Att ge intryck av omsorg när hon i själva verket svingar med remmen.

Hennes ”nyhetskolumn” denna gång går egentligen ut på att för många män frias i våldtäktsmål. Vi vet ju sedan tidigare att om Wennstam själv fick bestämma så skulle alla män som anklagades av en kvinna för något sexuellt omedelbart slängas i fängelse. Klämmen nu går ut på att försöka få gruppen män att ogilla att bli ”idiotförklarade” (som grupp), eftersom vissa män frias i våldtäktsmål. Så här skriver hon bland annat:

”Det är kränkande att fråga en våldtagen flicka om hon bar stringtrosor eller kort kjol, men det är också förnedrande mot män som grupp att utgå från att en bit hud sätter normala funktioner som empati och förmåga att ta in en annans människas signaler ur funktion när blodet rinner till penis. Kanske också att hörseln blir en aning sämre när det dunkar i skrevet, eftersom ord som ”nej” eller ”jag vill inte” inte längre går fram till den upphetsade mannens hjärna. Ja, jag vet att jag ironiserar. Men hur känns det, som man?”

Låt mig försöka bemöta Wennstams fråga, som man. För det första är det Wennstam själv som outtröttligt sysselsätter sig med att attackera, kränka och förödmjuka ”gruppen män”. För det andra är ”gruppen män” inte samma sak som de ytterst få och enskilda män som står anklagade för våldtäkt (eller de ännu färre som faktiskt begår våldtäkter). Gruppen män bryr sig inte om Wennstams djupt sexistiska spekulationer. Det är Wennstam som ”utgå[r] från att en bit hud sätter normala funktioner som empati och förmåga att ta in en annans människas signaler ur funktion när blodet rinner till penis”. Inte gruppen män. Det är Wennstam som funderar över om ”hörseln blir en aning sämre när det dunkar i skrevet, eftersom ord som ”nej” eller ”jag vill inte” inte längre går fram till den upphetsade mannens hjärna”. Inte gruppen män. Gruppen män har nämligen i högsta grad empati och förmågan att ta in en annans människas signaler. Det är avvikande män, män vid sidan av mansnormen, som inte har denna förmåga. Men detta tillhör sådana insikter som Katarina Wennstam dessvärre aldrig kommer att berikas med.

•••

Ytterligare en händelse som är värd att lyfta fram, om inte annat för att belysa just hur korrumperad och politiskt inskränkt den svenska journalistkåren är, handlar om att det Stora Journalistpriset 2014 kan komma att gå till vänsterextrema AFA. Eller rättare sagt, radikalfeministerna och vänsterextremisterna i den så kallade Researchgruppen, som tillsammans med tidningen Expressen avslöjade privatpersoner med politiskt inkorrekta åsikter (bland annat personer som sympatiserade med SD). AFA och Researchgruppen är som bekant mestadels samma personer.

Inte konstigt då kanske att Janne Josefsson nu öppet berättar att han helt kan komma att sluta med journalistik (och istället ägna sig åt PR). Han säger också att han inte har något emot att bli journalisternas största fiende. Inte en dag för sent isåfall.

Annonser

18 thoughts on “En ständig känsla av déjà vu – också med Katarina Wennstams manshat

  1. Bra blogg!

    ”men det är också förnedrande mot män som grupp att utgå från att en bit hud sätter normala funktioner som empati och förmåga att ta in en annans människas signaler ur funktion när blodet rinner till penis.”

    Förutom dina invändningar ovan så vill jag också påpeka att trots vad många verkar tro så dömer inte domstolar baserat på grupptillhörighet utan tittar på den tilltalade individen. Det är således helt ointressant för domstolen hur [slumpvis grupp] skulle reagera och agera i en viss situation. Det intressanta är hur och varför den tilltalade agerade som den gjorde (samt vad som överhuvudtaget kan bevisas).

  2. Pingback: Jämställdhet när jämställdhetsexperter får bestämma | WTF?

  3. Ja, det var en tragikomisk krönika från Wennstam i vanlig ordning. Hon bryr sig inte ett skit om män och är säkert en av de första att skriva under på att även hon tycker att män är djur. Jag kan inte påminna mig att hon någonsin har haft något positivt att säga om oss.
    Tragiskt att svenskan anlitar den patetiska radikalfeministen och därmed svärtar ner sitt rykte.
    Tur för dom att de har Sanna Rayman,Ivar Arpi och Alice Teodorescu ibland,Maria Ludvigsson,Per Gudmundsson och Tove Liefvendal på ledarredaktionen som väger upp dårskaperna från den kulturmarxistiska och radikalfeministiska kulturavdelningen.

  4. Jag vägrar återuppta min prenumeration på SvD så länge de tillåter feministiskt hatbrölande. Det kvittar att ledarskribenterna är skarpa om resten av innehållet är värdelöst. Jag skulle aldrig fortsätta köpa t.ex. förpackade tomater om en del av dem alltid visade sig ruttna även om några var riktigt goda.

    • Instämmer. Kan någon förstå varför en tidning som SvD vill satsa på sådana ruttna tomater?
      Widar Andersson skriver i sin ledare i dagens Folkbladet att regeringen försöker ” rida på minst två hästar samtidigt”.
      http://folkbladet.se/opinion/valfrihet-for-ardalan-shekarabi-7486556.aspx
      Vill SvD göra något liknande? Locka extrema feminister samtidigt som man försöker behålla den traditionella läsarkretsen. Det cirkustricket kommer aldrig att lyckas. Kan man inte fatta det?

      • Nej, speciellt inte med de krympande resurser de har att arbeta med.
        Finge jag bestämma så skulle alla krönikor bort. Jag vill ha nyheter, reportage och riktig analys, inget annat.
        Trots att jag är kulturintresserad skulle jag dessutom hellre ha en tidning utan kulturdel (så resurserna går till nyheter) eftersom kulturrapporteringen numera är så fruktansvärt dålig att den inte är läsvärd i vilket fall som helst. Kulturen består till största delen av generellt tyckande med stor feministisk slagsida och när det gäller recensioner så är de ofta mindre än frimärken, okunniga och fulla med irrelevanta sidoberättelser om skribenten själv och liknande.

      • Håller med Leif och Benjamin, krönikor av den sort som frodas likt ogräs i svensk press numera är sannerligen skit, men det är (ofta) billig och snabbt tillagad skit. Det är ett slags formatgrej, en stomme av snackekrönikor (det är ofta vissa skribenter knutna till vissa veckodagar) som fått ersätta den tidigare traditionen att dagens eller veckans inflödande innehåll – inkorgen och händelserna – till stor del bestämde hur sidorna skulle läggas upp. Med ett tjog inbokade krönikörer och en kalender full av artistbesök, ”produktsläpp” för kulturen och ett flöde av pressutskick som lunkar på kan man i mycket högre grad än tidigare förplanera sidorna och malla det som ska skrivas. och det är så klart en fördel när sidorna slimmats ner och riktiga debattartiklar, solida recensioner och intervjuer, egna korrar och reportage blivit alltför dyra.

        Tydligen anser SVD:s, DN.s och Sydsvenskans ledningar att unga medelklasstjejer i storstaden attraheras av Mona Masri, Katarina Wennstam och hanna hellquist. Det är just den publiken man vill fånga in.

  5. Finns det överhuvudtaget några svenska våldtäktsmål på 2000-talet där målsägandens klädsel använts som domskäl? Eller är det ännu en myt Wennstam försöker sprida?

  6. Stora Journalistpriset kommer ju att vara en skam att få för en seriös journalist i fortsättningen. Vem vill vara medaljbuksvåger med AFA-slödder? Pinsamt av Bonnier men inte ett uns förvånande.

    Apropå dödliga yrken. Det är oftast yrken med manlig dominans som har den högsta dödligheten som bekant. I det sammanhanget kan det vara värt att nämna att det ser ut att bli en hel del kvinnor som riskerar livet genom att åka ner till ebolans Västafrika. Jag har inte kollat exakta siffror, men det är utan tvekan en hel del kvinnor. De är hjältar oavsett kön naturligtvis men jag tycker det kan vara värt att nämna bara.

    • Jag slutade bry mig om Stora JP när Linda Skugge och Pontus Schultz nominerades i klassen Årets förnyare. Skugges blogg på någon av de stora kvällstidningarna var i princip bara en fortsättning på hennes mångåriga krönikerande, samma grälsjuka eller barnsliga tonfall, samma skvaller, samma fejkade intimitet med läsarna, och den kommunicerade dessutom knappast alls med den bredare svenska bloggosfären (och tillät naturligtvis inte kommentarer). Det var ett skämt helt enkelt, ett lamt wannabe-försök att hoppa på en trend. Och Pontuys Schultz? Inget att ha heller. Där blev det övertydligt att branschen helt enkelt hajpade sina egna favoriter..

  7. Ja, det är märkligt att man kan skapa sig en karriär på att hitta nya sätt att skriva om ”har du slutat slå din fru?”

  8. Typiskt radikalfeminismens försök att förklara nåt som den förklaring de vill ha, när de vägrar att att se det som verkligen är. Dom enda som är mer objektiva är ”Femen”. Dom väjer inte för att gå män av visst ursprun, om sanningen ligger där, vilken det oftast gör. Och inte hos oss vita män. Det har inte heller med kön att göra. Se bara på härvan som nystades upp för inte så länge sedan, där massor med kvinnor var inblandade, men bara en ledande man, gällande vidrigheter mot barn. Alla utlänningar.

    Så vad har våldtäkter med att göra: Inte kön i varje fall. Och inte vithet. Och inte kristenhet. I varje fall inte ommöblering man ser i stort, och försöker vara objektiv. Men det vill man inte erkänna.

  9. @ Magnus

    Jag tror att du träffar huvudet på spiken när du skriver att SvD tror sig kunna fånga in medelklasstjejer i storstäderna med sina enfaldiga krönikörer. En rimlig följdfråga vore förstås varför denna grupp inte bedöms kunna ta till sig sakliga nyheter, utan endast hatfyllt skvaller.

    Är unga storstadstjejer verkligen sprickfyllda av enfaldigt hat, eller är det bara diverse mediachefer som fått för sig att de är det. Jag måste uppriktigt säga att jag inte vet svaret.

    • Det handlar förstås om köpkraft, att den gruppen är mycket mer köpstark och synlig idag än för 30-40 år sedan, men det finns ju massor av unga damer som inte går på Wennstam, Skugge, Masri m fl eller som älskar att se dokusåpor och läsa teckande serier om mensdagar och intervjuer med one-hit wonders och t-baneklottrare.

      En del av uträkningen är väl att man bedömer att de som passerat trettiofem, och ofta bildat familj och fått barn, är så pass bekväma och inställda på att låta barnen växa upp med ”samnma tidning som jag själv läste” att de inte orkar notera hur tidningen tappar fokus eller ändrar sina metoder och sin stil. Man ser helt enkelt de medelålders som en grupp som redan står inne i fållan och kommer att bli kvar där resten av livet. De unga tjejerna, bratsen och förortskidsen blir viktigare att fånga in. Där har redaktionerna förmodligen riktigt fel, de något äldre är ingalunda oförmögna att inse att deras tidning utarmats av dålig journalistik och tramsiga megafoner, och att agera utifrån detta, dvs byta till andra (kanske utländska) tidningar – men elefanthuden inne på tidningshusen är förvisso tjock.

      • @ Magnus

        Jag själv tillhör kategorin medelålders män och jag sade upp en flerårig prenumeration på SvD härom året. Numera är det The Economist för globala nyheter (den plagieras ju hur som helst av svenska redaktioner) och en lokalblaska för att få reda på vilka butiker som öppnats eller stängts. Det här fungerar helt bra för min del. Rekommenderas!

  10. Bra logga. Sprid vidare. Borde finnas på T-tröjor, världen över, så man kunde visa sin sunda ståndpunkt offentligt. Det är i alla fall vad jag tycker:

  11. Väldigt bra skrivet! Jag vill ser mer av detta (balanserade åsikter som behandlar människor som individer – inte som grupp) i svensk media, för idag är journalistik på väg att spåra ur. Till och med i våra oberoende statliga kanaler som P1, P3, SVT visar så tydligt på detta. Är urbota trött på BÅDE feminismen som strukturellt särbehandlar män, och mossiga strukturer som alldeles för länge och fortfarande särbehandlar kvinnor. Tack för ett bra inlägg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s