Ömsevis lena och hotfulla spottloskor

Flera journalister i de traditionella medierna pratar nu om att den svenska politiken minsann har blivit ”spännande”. Vi kan förvänta oss en ”rysare” nu framöver. Retoriken känns igen från nöjessidor och sporttablåer. Under SVT’s partiledarutfrågning var upplägg och scenografi (men också programledaren André Pops), hämtad direkt från sport- och idrottsjournalistiken. Det var försnack, peppning, lagpresentation (med stämningsfull musik och grafik), formanalyser och allmänt ytliga avkänningar om dagsform och attityder.

Nog är det här en förtunnande utveckling som vi kan se i flera länder. Den verkar dock ha blivit särskilt framträdande i Sverige, vilket i dagsläget ter sig minst sagt beklämmande. Det är som att det för många av dessa journalister och politiker (som tillhör eliterna i sina respektive branscher och som nästan alla bor och lever i samma innerstadsdelar eller typ av privilegierade områden i Stockholm), bara är på låtsas. Ett spel som man har lärt sig att spela. En jargong, ett språkbruk, ett positionerande. Kopplingen har gått förlorad, till det riktiga, till den verklighet och de människor man slår sig för bröstet över att representera. Det handlar istället om symboler och dagsfärsk populism i en ständig växelverkan mellan journalister och politiker, vilka i processen har lyckats vända sig bort från medborgarna. Det handlar om hur man ser ut, hur man blir beskriven och hur ”rätt” man ligger i det som det för dagen är korrekt att tycka.

”Berättelsen” är nämligen det som har blivit viktigt. Föreställningen om verkligheten. Inte sällan en ”global verklighet”. Inte hur verkliga människor av kött och blod – som bor här i Sverige – faktiskt lever sina liv och påverkas av politiken. Politiker ser det numera som sin uppgift att instruera folket, inte representera folket. Journalister ser numera inte sin uppgift som att informera folket, utan att omsätta politikers instruktioner till manualer och rent av skrämma skeptiker att rätta in sig i leden. Alla (med några få undantag), befinner sig i samma kvävande åsiktskorridor där de oförtröttligt speglar sig i varandras upplevda bilder (och berättelser), av sig själva. Idag, nu, ja, allt handlar om hur man ”ser ut att se ut” just idag. Framtiden ter sig onödig och besvärande (och den kan väl någon annan ta hand om så länge vi har vårt på det torra och har hunnit etblera bilden av oss själva som ”goda” människor).

Och därute, bortom tullarna, håller Sverige på att gå sönder. Det mullrar redan vid horisonten.

För mig finns det överhuvudtaget inget spännande med detta. Ingen underhållning alls. Endast sorg. Den riktiga ”rysare” som väntar Sverige inom kanske bara tio år är inte på låtsas. Den är inte streamad på Netflix och har ett slut lagom så att vi hinner plocka undan popcornskålarna och borsta tänderna innan det blir för sent (det är en dag imorgon också). Det är inte en match som blåses av efter några tilläggsminuter. En arena som töms på publik och som sen städas i ordning och förbereds för nya matcher.

Det som händer nu är oåterkalleligt. Det som följer blir en rysare utan slut. Det är vårt land, våra barns framtid och tryggheten som låg som ett löfte inbäddat i den välfärd som våra föräldrar och deras föräldrar slet ihop som nu är på väg att kasseras. Så fantastiskt storslagna och i framkant av allt progressivt tänkande verkar vi svenskar ha blivit, att vi också närmast okritiskt lyssnar på instruktionerna ovanifrån och godtroget sluter upp i undergångsmarschen. I allt annat än normkritisk takt tar vi våra genusförvirrade barn i händerna och går rakryggat mot avgrundens kant.

För vad? För vem?

Har självutplåningen ett syfte annat än att det ter sig som en förvriden moralisk utopi? Och hur hanterar man egentligen en sådan paradox? Vi är så överlägsna i vårt rättänkande att vi gör det enda rätta – förgör oss själva. Löses upp i intet…, för att vi helt enkelt är bäst på att avgöra hur man skall leva.

Samtidigt skall det ju tilläggas att de flesta – när det väl kommer till kritan – sannolikt inte vill hoppa från avgrundens kant när det väl är dags. De flesta trodde nog att det var andra som skulle förgås, att kampen hela tiden handlade om att få bort någon annan. Men det är också detta som är typiskt. Den svenska samhällsdebatten kan idag närmast liknas vid en dysfunktionell grupp extremt bortskämda och förvirrade tonåringar där en sociopatisk, manipulativ och självföraktande ledargestalt med ömsevis len och hotfull stämma försöker förmå gruppen att begå kollektivt självmord.

Och i den meningen kan väl Twitter ses som spottloskorna och snorlobborna som sociopaten harklar ur sig mot gruppens tvivlare.

Annons