Fredrik Virtanen på stol nummer 11? Och en blundande Lisa Magnusson

Det behövdes bara ett tv-program och en inhoppad komiker som programledare för att Norges genusvetenskapliga satsningar skulle om inte avvecklas helt så åtminstone skäras ner kraftigt. Kvacksalveriet avslöjades på ett både charmigt och allt annat än aggressivt sätt, och det räckte för att vidden av dumheterna skulle framträda med all önskvärd tydlighet. Det var för några år sedan och jag pratar såklart om serien ”Hjernevask”.

I Sverige skulle en sådan tv-serie aldrig kunna produceras – eller få sändas (och naturligtvis har det aldrig varit aktuellt att köpa in och sända den norska produktionen, trots att den var mycket uppskattad och omtalad i Norge – och trots att Sverige köper in flera andra produktioner från grannlandet). Att använda tv-mediet som plattform för verklig kritik av radikalfeminismen och den så kallade genusvetenskapen förefaller otänkbart, inte minst eftersom de allra flesta med ansvar inom svenska Public service själva bekänner sig till radikalfeminismen. Det är också därför vi tvärtom ser svenska Public service – genom alla tänkbara kanaler – användas som plattform för att bedriva radikalfeministisk och intersektionell propaganda.

Och i motsats till Norge, där man alltså har börjat förstå det enorma slöseri med skattepengar som denna förment altruistiska och destruktiva humbugvetenskap har fört med sig (med konsekvenser som bildningsförfall och allmän akademisk kunskapsfientlighet – som dessutom är oöverskådliga), så vräker vi i Sverige för varje år fler och fler miljoner över dessa radikalfeministiska charlataner vars huvudsakliga uppgift det är att producera ännu fler vetenskapligt ohederliga ”forskningsrapporter”, så att det i sin tur kan refereras än kraftfullare till mängden av feministisk och intersektionell ”kunskap” och ”vetenskap” nästa år då det kommer att behövas än större forskningsanslag, eller när läroplaner behöver skrivas om eller nya diskriminerande lagförslag läggas fram. Ja, ni ser själva. Cirkeln sluts och hjulet rullar vidare. Det är heller inga småpengar det handlar om (nu delar Vetenskapsrådet ut 170 miljoner kronor till). Med Tanja Berqkvists ord kan det bara beskrivas som en industri (eller en sekt med industriella anspråk). En gigantisk fördumningsindustri med sekteristiska förtecken som förvaltar oerhört mycket pengar och med hundratals karriärer, forskarsäten, institutioner, centra och sekretariat som står på spel. Tro därför inte för en sekund att den lättvindigt skulle utsätta sig för kritik eller ifrågasättande utifrån. Inte ens när miljonerna regnar ned över dårskapsprojekt som detta:

”Centralt är att vi vill bidra till att möjliggöra fler berättelser, med inriktning på civilsamhället och politisk kamp för förändring, än de berättelser som är dominanta i väst i dag och som om och om igen sätter Europa i centrum. Vi vill också bidra till att utmana uppdelningen mellan sekularitet och religion. Slöjan, regnbågsflaggan och manga är exempel på kulturella produkter som vi kommer att följa, för att lära mer om transnationella gemenskaper, genus och sexualitet, säger Lena Martinsson.”

Man måste nästan läsa texten ett par, tre gånger för att uppskatta vidden av galenskapen. Lägg till det att det alltså dessutom har suttit en grupp människor i Vetenskapsrådet (hur många av dessa är sektmedlemmar?), och läst samma text och därefter tänkt: – Ja, det här låter väldigt viktigt och spännande!

Så ja, istället för att lära oss av vårt grannland och förespråka en öppen och kritisk samhälls- och forskningsdebatt, dras snaran åt i Sverige och sekten sluter sig. Det har rent av blivit populärt att från ledarhåll i vänstertidningar och i återkommande debattinlägg och besök i Public service morgonsoffor, nyhets- och radioprogram referera till Norge som ett fascistiskt land (”experten” och historiestudenten Henrik Arnstad). Vi kan ju bara frukta att sveriges feministiska och intersektionellt indoktrinerade lärarkår ger Norge samma omdöme ute i de svenska klassrummen. Samma land som alltså för bara 70 år sedan, i motsats till Sverige, krigade mot fascister och nazister på riktigt.

I område efter område agerar den mediala och politiska svenska eliten i symbios för att riva ner, söndra, bryta upp och korrumpera. Allting pekar åt samma håll. Och om någon invänder att så illa är det ju inte, vi har ju gott rykte i världen – entreprenörskap, uppfinningsrikedom och Nobelpriset? – så tror jag dessvärre att svaret måste bli: Vi lever mestadels på gamla meriter.

Kanske är det bara en tidsfråga innan vi får feministiska deckarförfattare och nöjeskrönikörer i Svenska Akademien? Det skall ju handla om mångfald, representation och identitet. Varför inte den härligt frispråkiga, manshatande och rasifierade kommunisten och förortsrevolutionären Athena Farrokhzad som inkvoterad ständig sekreterare? Fredrik Virtanen på stol nummer 11? Så att nobelpriset i litteratur äntligen kan gå till Dogge Doggelito eller Sebbe Staxx?

Nåja, det lär dröja. Men det är nog fler än jag som oroas över kunskaps- och bildningsförfallet och den dåliga intellektuella återväxten.

•••

Jag brukar göra små anteckningar på papperslappar när jag ser eller hör något som ligger inom denna bloggs intressesfär. Som ni kan förstå växer lapparna till högar på nolltid. Det är ju inte ovanligt idag att en nyhetssänding eller dagstidning mestadels sysselsätter sig med rapporter eller historier som handlar om genus, feminism, intersektionella analyser, ”värdegrunder”, rasism eller så kallad antirasism, kulturrelativism och identitetspolitik, eller bara den sedvanliga skåpmatsmisandrin, Israelkritiken och ”kulturpolitiken” (som mestadels består av olika lager av det beskrivet ovan). Lapparna blir till högar, som delas upp i olika högar. Det är alltid överväldigande och det hinns aldrig med. Ingen av oss som skriver om dessa ämnen får ju någon ersättning. Det går inte att söka organisationsbidrag (tvärtom försöker politiker och journalister hitta vägar att kriminalisera den här typen av samhällskritik).

Men jag skulle vilja kommentera ännu en av Lisa Magnussons kolumner i Metro från förra veckan. Hennes text handlar om två händelser och i båda fallen missar hon det allra mest centrala i varje berättelse. Redan i rubriken (i papperstidningen), förstår vi syftet: ”Kvinnornas kroppar är deras egna”. Det handlar om Renée Zellwegers plastikoperation. Magnusson tycker en massa om denna, och lyfter samtidigt upp det besvärliga med att ”folk” och ”tidningar” och ”andra” också tycker en massa, vilket naturligtvis är fel. Uttryck som ”dubbelbestraffning” används och ”att sätta sig till doms över hennes kropp”. Genom hela texten anar vi föreställningen om den manliga blicken. Ett manligt förtryck. Ingenstans verkar Magnusson vilja förstå eller erkänna (och definitivt inte berätta), att det är andra kvinnor – likt henne själv – som bryr sig om Renée Zellwegers plastikoperation. Det ”folk” och de ”andra” och de ”tidningar” som skriver om händelsen och ältar den fram och tillbaka består av kvinnor och kvinnliga nöjesjournalister i första hand. Men varför vara öppen med detta när ännu en möjlighet dyker upp att beskriva det föreställda patriarkala förtrycket, och därmed ännu en gång använda sin mediala plattform i feministiskt propagandasyfte?

Den andra berättelsen hänvisar till de videor som spritts den senaste tiden, med kvinnor som går genom stadslandskap och får ”trakasserier” slängda efter sig Eller blir ”verbalt tafsade på” som Magnusson kallar det. Hon skriver:

”Nyligen publicerades en kontroversiell dolda kameran-video som visar alla trakasserier en vanlig kvinna tvingas utstå en vanlig dag i New York. Många som ser videon verkar känna precis samma irritation som personerna kvinnan möter i videon. Det är ju komplimanger hon får? Hon borde le, vara tacksam! Det är som att de irriterade glömmer att även positiva kommentarer är kommentarer.

Det spelar ingen roll vilka motiv man har till att verbalt tafsa på kvinnor som rör sig i det offentliga rummet. Kropparna tillhör kvinnorna som bor i dem, och ingen annan. Att behandla dem som allmän egendom är en form av våld, och lika äckligt oavsett om det paketeras som kritik av bristande sexighet, förmodat feministiskt kroppsklander eller framfusiga komplimanger till någon som går förbi på gatan.”

Själv såg jag den mycket besvärande filmen som norska TV2 nyligen släppte med en ung, kvinnlig, norsk journalist som vandrade genom Oslo en torsdagskväll. Det gjorde säkert Lisa Magnusson också men av begripliga skäl kommenterar hon inte just den filmen eftersom den visar att praktiskt taget alla trakasserier, sexuella anspelningar och ”verbalt tafsande” riktade mot den norska kvinnan kom från utomeuropeiska unga män. Verkligheten är nämligen olämplig om den visar upp olämpliga sanningar. Hellre då att mörka, skarva eller ljuga. Och då finns det ju heller ingen anledning att ta upp den filmsekvens (i samma serie), som visar hur en kvinna med slöja tar samma promenad och är helt fredad från kommentarer och trakasserier.

Det gäller att blunda och blunda hårt som svensk journalist.

Annons