Kroppars behov av frisk luft

Jag kommer att ta en paus i bloggandet. Att betrakta och ta del av det som händer i Sverige idag, i kulturdebatten, i politiken, i migrationsdebatten, i Public service, med välfärden, är minst sagt deprimerande. Det hela har blivit en slags sorgeakt. Och samtidigt, en infantil och omogen låtsasdans där substans har ersatts med symbolik. Innehåll med illusion. Politik med populism.

Det går inte att syssla med detta utan att ibland lägga det åt sidan och göra något annat. Återvända till platser där saker finns på riktigt, där begrepp som mening och värde faktiskt betyder något, där vänskap och kärlek gör det lättare att andas. Hyckleriet, skendebatterna, skenheligheten, lögnerna, fulspelet och hyllmetrarna med dolda agendor i den allt mer kvalmiga åsiktskorridorens vänsterfeministiska uppehållsrum gör det olidligt att stanna i dess närhet annat än i begränsade perioder. Gasmasker duger heller inte. Fegheten och falskheten strålar igenom.

Kanske fäller SD regeringen, kanske inte. Jag hoppas de gör det. Vi har en borgerlig ”opposition” som inte vill att andra skall rösta för deras politik, som inte vill få stöd för sin egen politik (!). Och en radikalfeministisk ”liberal” partiledare som rent av dryftar tanken på att förbjuda andra partier att ge till exempel alliansen sitt stöd i riksdagen. Och samtidigt en allt annat än förtroendeingivande minoritetsregering med extremistpartiet MP högmodigt uppsträckta vid rodret. Ett parti som bara ytterst få svenskar röstade på.

Och vid horisonten hörs ett begynnande muller.

Kämpa på, vänner! Nu får andra ta över en stund.

Annons