Ni skall sitta tysta där uppe i smutsen på piedestalen och skämmas, som de karlslokar ni trots allt är!

Jag vill, dagen till ära, säga grattis till alla fantastiska pojkar och män där ute. Det är ni värda. Ingen annan biologiskt definerad grupp i det här landet får stå ut med så mycket hat, hån och förakt i offentligheten, praktiskt taget varje dag. I de traditionella medierna, i populärkulturen, i politiken och genom landets oräkneliga feministiska organisationer och kvinnogrupper. Ingen annan grupp är det fritt fram att kränka – och sen kränka igen genom att förlöjliga den känsla av utsatthet som den första kränkningen förde med sig. Ingen annan grupp behandlas så illa, ja, uppmuntras att behandlas så illa av vad som mer och mer börjar lika en organiserad mobb, sveriges journalistkår i samförstånd med den feministiska politikereliten.

Och även om mitt grattis denna dag sträcker sig ut till alla pojkar och män, oavsett hudfärg eller sexuell läggning, så vill jag skicka en särskild tanke till de som står helt utan identitetspolitiskt skyddsnät. De som inte har någon grupp som för deras talan, de som har så lågt skyddsvärde att hetslagstiftningen inte ens inkluderar dem i gruppen människor som kan bli utsatta för hets eller hat. De som sveriges vice statsminister så sent som i somras öppet hetsade mot i Almedalen och beskyllde för alla tänkbara gräsligheter – och som i hennes tal därtill beskrevs som en grupp vid sidan av ”människor”. Inget konstigt egentligen. Avhumaniseringen av fienden är alltid ett led i rättfärdigandet av hatet, vare sig det handlar om svenska radikalfeminister, islamistiska terrorister eller annat religiöst eller politiskt våld. Män är djur. Poliser är grisar. Judar svin. Och så vidare.

Jag pratar naturligtvis om svenska, vita, heterosexuella pojkar och män. Människor av kött och blod som den bisarra intersektionella könsmaktsordningen – genom framför allt den mäktiga radikalfeminismen – har placerat på en osynlig mental piedestal (där de antas stå högst upp i trosläran om maktordningarna), för att journalister, politiker och andra feminister ur en bättre position skall kunna bespotta och hälla avskräde över dem.

Den Internationella Mansdagen är till för er också. Tro inget annat. Och eftersom det varken finns något patriarkat (som kommer till undsättning), eller några förbund, organisationer, lobbygrupper, sekretariat, jourer, institut, universitet eller myndigheter som för er talan eller värnar ert välmående, kommer ni dessvärre att fortsätta betygsdiskrimineras, slås ut i skolan, misslyckas med att komma in på högskolan, hamna i utanförskap, missbruk och hemlöshet, begå självmord eller bara dö en för tidig död. Drabbas värst helt enkelt.

Men klaga, det ingår inte i ert privilegium. Det skall ni ha klart för er. Ni skall sitta tysta där uppe i smutsen på piedestalen och skämmas, som de karlslokar ni trots allt är. Öppnar ni munnen kommer mobbarna och hatarna och andra kulturjournalister bums, gapflabbandes och med nya lådor avskräde att slänga på er.

Jag tänker på er idag. Och jag berömmer er för att ni överhuvudtaget står ut. Att inte fler bara kastar sig framför ett tåg (gör inte det!). För jag tror faktiskt inte att något land, något samhälle, någonstans i världen (och jag har rest mycket), behandlar sin manliga befolkning med samma drypande förakt och avsky som Sverige. Men hur länge står ni ut? När rinner bägaren över? När infaller dagen då ni går ut, andas några djupa andetag och säger att nu är det nog. Nu räcker det.

En del män som inte står ut med hatet och avskyn och känslan av utsatthet blir själva feminister. De vänder sig mot sig själva i en ytterst sorglig och destruktiv process som kan liknas vid en desperat människas längtan och innerliga behov av kärlek, även från den som vill henne illa. Genom självhatet öppnas portarna och man släpps in i värmen. Genom att hata andra män vinner man kvinnornas ynnest. Och i Sverige innebär det dessutom en karriärväg och ses ofta som meriterande.

Jag tänker på sådana män när jag ser den så kallade ”mansforskaren” Lars Jalmerts uppkastade hårbollar i dagens Expressen angående den Internationella Mansdagen. Någon sådan behövs naturligtvis inte, förstår vi. Och att det skulle finnas någon poäng med att ha manliga förebilder tror Jalmert inte heller på:

”– Det blir så individualiserat när man tänker så. Vi vill ju gärna peka på strukturerna och se till att de förändras.”

Att den här före detta professorn i pedagogik sannolikt är en av de svenskar som personligen bär ansvaret för den svenska skolans totala förfall (och pojkarnas haveri), torde det inte råda några tvivel kring. Den bilden förstärks ytterligare av att Jalmert – om detta med manliga förebilder – ändå passar på att lyfta fram vänsterpartisten, radikalfeministen och rättshaveristen Claes Borgström som en bra sådan.

Annons

Cancer och ledarskribenter

Igår skrev överläkaren och kirurgen Ralf Segersvärd i SvD Brännpunkt om bukspottkörtelcancer (eller pankreascancer). Det är en av de allra dödligaste cancerformerna (i Sverige den fjärde dödligaste, trots att den inte drabbar särskilt många). Segersvärd är bekymrad över att så lite forskningsanslag och medial uppmärksamhet riktas mot sjukdomen. Han skriver:

”Dagens potentiellt ”botande” behandling är så ineffektiv att endast 15–20 procent kan förväntas få uppleva sin femårsdag efter operationen. Tyvärr ser inte framtiden heller ljusare ut. Den totala cancerdödligheten minskar år för år. För pankreascancer är trenden tvärtom. Framtidsprognoser tyder på att pankreascancer år 2030 kommer att vara nummer två av cancerdödarna, huvudsakligen på grund av att behandlingen av andra cancerformer blir än mer effektiv. Hur kan det vara så? ”Pancreatic cancer action”, en patientförening i Storbritannien, har redovisat att forskningsanslag till pankreascancer, där färre än 5 procent överlever i fem år, är tiofalt lägre än anslagen för bröstcancer som har en motsvarande överlevnad på nästan 90 procent. Situationen är likartad i Sverige. Varför är det så här? Är ingen intresserad? Bedrivs icke-konkurrenskraftig forskning?”

Tiofalt lägre anslag än för bröstcancer alltså. Och Ralf Segersvärd låter närmast desperat i sin undran varför…

På American Cancer Society’s hemsida hittar jag följande: ”Men are about 30% more likely to develop pancreatic cancer than women”. Kanske en tanke som Segersvärd borde våga tänka för att hitta sitt svar? Det förstärker hursomhelst bilden av en cancervård som i första hand riktar in sig på kvinnor. Vi vet ju sedan tidigare dessutom att trots att det i Sverige dör 850 fler män i prostatacancer varje år (2500), än kvinnor i bröst och livmoderhalscancer tillsammans (1650), så läggs avsevärt större forskningsanslag och uppmärksamhet på de cancerformer som drabbar kvinnor. Det ligger också helt i linje med att kvinnor i alla tider och i alla civilisationer alltid har varit mera skyddsvärda än män.

Det obehagliga är att den feministiska propagandan sedan länge spridit föreställningen att det tvärtom är män som prioriteras i vård (även i cancervård). Genom lögner, påhopp (på dem som menar annorlunda), mörkning och kampanjande har man omförhandlat verkligheten. De flesta svenskar tror idag felaktigt att kvinnors sjukdomar är underprioriterade i vården, vilket vi har feminismen att tacka för. Förda bakom ljuset tror de säkert också att deras cancersjuka söner, bröder eller pappor dog trots ett vårdprivilegium.

•••

Fler och fler ledarskribenter i de traditionella medierna börjar nu försiktigt diskutera de problem med migrationen som åtskilliga seriösa bloggare (och då menar jag inte bara SD-bloggare), sysselsatt sig med i åratal. Kanske är det oundvikligt. Samtidigt är det i flera avseenden redan för sent. I nuläget har till slut även – hör och häpna – DN’s ledarredaktion och Wolodarski börjat smyga med tankegångar att framtiden kan se besvärlig ut… Trots att tidningen för bara någon vecka sedan ännu en gång ljög om massinvandringens ”positiva” effekter. Man ville då göra gällande att Storbritannien tjänade storkovan på invandringen (lämpligt nog ”glömde” man att berätta att denna invandring gällde den som kom från andra europeiska länder – och att den utomeuropeiska invandringen var och är en gigantisk förlustaffär för britterna, eller att den svenska invandringen i princip uteslutande är utomeuropeisk).ß

•••

Grattis också till bloggrannen och den oförtröttlige Toklandet som nu är inne på knappt 1.000.000 (en miljon!), visningar det sista året. En blombukett och en normkritisk kram är han värd för sitt fenomenala arbete och grävande i den sjuka svenska samhällsdebatten. Take that, Peter Wolodarski!

•••

Gunilla von Hall (utrikeskorrespondent för SvD), skriver i veckan om hur förfärligt det är att befolkningen i Schweiz inte gör som vi i Sverige och ger upp tanken på att det skulle finnas ett land att bevara för den befolkning som bor där. Att tänka sig en invandring som är ”begränsad” verkar inte falla von Hall i smaken alls. Nu förfärar hon sig över att även vänster- och miljöpartierna i Schweiz har blivit ”bruna” (som vi kan läsa mellan raderna att von Hall menar), eftersom de verkar vilja värna om landet Schweiz. Hon skriver:

”Men frågan är om förfäktarna verkligen är ute efter att rädda miljön. Detta verkar snarare vara ett nytt grepp att begränsa invandringen till Europas välbeställda delar. Annan ton och annan färg, men samma bekanta budskap.”

Nej, det är klart att vi inte skall begränsa invandringen till Europa och dess ”välbeställda delar” (där Schweiz och Sverige ingår kan vi anta). Ingen begränsning – öppna gränser – är ju det som är det riktiga, förstår vi.

Ömsevis lena och hotfulla spottloskor

Flera journalister i de traditionella medierna pratar nu om att den svenska politiken minsann har blivit ”spännande”. Vi kan förvänta oss en ”rysare” nu framöver. Retoriken känns igen från nöjessidor och sporttablåer. Under SVT’s partiledarutfrågning var upplägg och scenografi (men också programledaren André Pops), hämtad direkt från sport- och idrottsjournalistiken. Det var försnack, peppning, lagpresentation (med stämningsfull musik och grafik), formanalyser och allmänt ytliga avkänningar om dagsform och attityder.

Nog är det här en förtunnande utveckling som vi kan se i flera länder. Den verkar dock ha blivit särskilt framträdande i Sverige, vilket i dagsläget ter sig minst sagt beklämmande. Det är som att det för många av dessa journalister och politiker (som tillhör eliterna i sina respektive branscher och som nästan alla bor och lever i samma innerstadsdelar eller typ av privilegierade områden i Stockholm), bara är på låtsas. Ett spel som man har lärt sig att spela. En jargong, ett språkbruk, ett positionerande. Kopplingen har gått förlorad, till det riktiga, till den verklighet och de människor man slår sig för bröstet över att representera. Det handlar istället om symboler och dagsfärsk populism i en ständig växelverkan mellan journalister och politiker, vilka i processen har lyckats vända sig bort från medborgarna. Det handlar om hur man ser ut, hur man blir beskriven och hur ”rätt” man ligger i det som det för dagen är korrekt att tycka.

”Berättelsen” är nämligen det som har blivit viktigt. Föreställningen om verkligheten. Inte sällan en ”global verklighet”. Inte hur verkliga människor av kött och blod – som bor här i Sverige – faktiskt lever sina liv och påverkas av politiken. Politiker ser det numera som sin uppgift att instruera folket, inte representera folket. Journalister ser numera inte sin uppgift som att informera folket, utan att omsätta politikers instruktioner till manualer och rent av skrämma skeptiker att rätta in sig i leden. Alla (med några få undantag), befinner sig i samma kvävande åsiktskorridor där de oförtröttligt speglar sig i varandras upplevda bilder (och berättelser), av sig själva. Idag, nu, ja, allt handlar om hur man ”ser ut att se ut” just idag. Framtiden ter sig onödig och besvärande (och den kan väl någon annan ta hand om så länge vi har vårt på det torra och har hunnit etblera bilden av oss själva som ”goda” människor).

Och därute, bortom tullarna, håller Sverige på att gå sönder. Det mullrar redan vid horisonten.

För mig finns det överhuvudtaget inget spännande med detta. Ingen underhållning alls. Endast sorg. Den riktiga ”rysare” som väntar Sverige inom kanske bara tio år är inte på låtsas. Den är inte streamad på Netflix och har ett slut lagom så att vi hinner plocka undan popcornskålarna och borsta tänderna innan det blir för sent (det är en dag imorgon också). Det är inte en match som blåses av efter några tilläggsminuter. En arena som töms på publik och som sen städas i ordning och förbereds för nya matcher.

Det som händer nu är oåterkalleligt. Det som följer blir en rysare utan slut. Det är vårt land, våra barns framtid och tryggheten som låg som ett löfte inbäddat i den välfärd som våra föräldrar och deras föräldrar slet ihop som nu är på väg att kasseras. Så fantastiskt storslagna och i framkant av allt progressivt tänkande verkar vi svenskar ha blivit, att vi också närmast okritiskt lyssnar på instruktionerna ovanifrån och godtroget sluter upp i undergångsmarschen. I allt annat än normkritisk takt tar vi våra genusförvirrade barn i händerna och går rakryggat mot avgrundens kant.

För vad? För vem?

Har självutplåningen ett syfte annat än att det ter sig som en förvriden moralisk utopi? Och hur hanterar man egentligen en sådan paradox? Vi är så överlägsna i vårt rättänkande att vi gör det enda rätta – förgör oss själva. Löses upp i intet…, för att vi helt enkelt är bäst på att avgöra hur man skall leva.

Samtidigt skall det ju tilläggas att de flesta – när det väl kommer till kritan – sannolikt inte vill hoppa från avgrundens kant när det väl är dags. De flesta trodde nog att det var andra som skulle förgås, att kampen hela tiden handlade om att få bort någon annan. Men det är också detta som är typiskt. Den svenska samhällsdebatten kan idag närmast liknas vid en dysfunktionell grupp extremt bortskämda och förvirrade tonåringar där en sociopatisk, manipulativ och självföraktande ledargestalt med ömsevis len och hotfull stämma försöker förmå gruppen att begå kollektivt självmord.

Och i den meningen kan väl Twitter ses som spottloskorna och snorlobborna som sociopaten harklar ur sig mot gruppens tvivlare.

En ständig känsla av déjà vu – också med Katarina Wennstams manshat

Vid sidan av journalistkårens och politikerelitens samstämmiga försök att kväva debatten och informationen kring det som mer och mer ser ut att bli vår tids ödesfråga; den enorma invandringen och den vårdslösa migrationspolitiken, gör sig de andra viktiga frågorna påminda med en ständig känsla av déjà vu.

Fler ”personer” dör på sina arbetsplatser. Denna gång på en byggarbetsplats i Hjorthagen i Stockholm. ”Personerna” fick en 50 ton tung vältande vägg över sig och krossades. Inte någonstans hör eller ser jag i rapporteringen att det handlar om män. För det vet vi ju; när pojkar eller män förolyckas, drabbas eller är särskilt utsatta, då omvandlas det till allmänmänskliga problem. Något som drabbar oss alla. Men när kvinnor förolyckas, drabbas eller är särskilt utsatta, då är det just i egenskap av kvinnor – i motsats till män – som de är utsatta. Just metoden kring denna variant av rapportering i medierna är en av grundbultarna i den feministiska journalistiken. Till varje pris måste bilden av mannen i egenskap av offer eller utsatt undvikas.

Och Katarina Wennstam är också tillbaka i högform. Wennstam, som vid sidan av Gudrun Schyman och Maria Sveland har gett misandrin eller manshatet ett ansikte i Sverige, förfasar sig idag förmätet över samhällets syn på pojkar och män… Jo, det låter faktiskt så. Wennstam är skicklig på det där med att säga en sak och mena en annan. Att ge intryck av omsorg när hon i själva verket svingar med remmen.

Hennes ”nyhetskolumn” denna gång går egentligen ut på att för många män frias i våldtäktsmål. Vi vet ju sedan tidigare att om Wennstam själv fick bestämma så skulle alla män som anklagades av en kvinna för något sexuellt omedelbart slängas i fängelse. Klämmen nu går ut på att försöka få gruppen män att ogilla att bli ”idiotförklarade” (som grupp), eftersom vissa män frias i våldtäktsmål. Så här skriver hon bland annat:

”Det är kränkande att fråga en våldtagen flicka om hon bar stringtrosor eller kort kjol, men det är också förnedrande mot män som grupp att utgå från att en bit hud sätter normala funktioner som empati och förmåga att ta in en annans människas signaler ur funktion när blodet rinner till penis. Kanske också att hörseln blir en aning sämre när det dunkar i skrevet, eftersom ord som ”nej” eller ”jag vill inte” inte längre går fram till den upphetsade mannens hjärna. Ja, jag vet att jag ironiserar. Men hur känns det, som man?”

Låt mig försöka bemöta Wennstams fråga, som man. För det första är det Wennstam själv som outtröttligt sysselsätter sig med att attackera, kränka och förödmjuka ”gruppen män”. För det andra är ”gruppen män” inte samma sak som de ytterst få och enskilda män som står anklagade för våldtäkt (eller de ännu färre som faktiskt begår våldtäkter). Gruppen män bryr sig inte om Wennstams djupt sexistiska spekulationer. Det är Wennstam som ”utgå[r] från att en bit hud sätter normala funktioner som empati och förmåga att ta in en annans människas signaler ur funktion när blodet rinner till penis”. Inte gruppen män. Det är Wennstam som funderar över om ”hörseln blir en aning sämre när det dunkar i skrevet, eftersom ord som ”nej” eller ”jag vill inte” inte längre går fram till den upphetsade mannens hjärna”. Inte gruppen män. Gruppen män har nämligen i högsta grad empati och förmågan att ta in en annans människas signaler. Det är avvikande män, män vid sidan av mansnormen, som inte har denna förmåga. Men detta tillhör sådana insikter som Katarina Wennstam dessvärre aldrig kommer att berikas med.

•••

Ytterligare en händelse som är värd att lyfta fram, om inte annat för att belysa just hur korrumperad och politiskt inskränkt den svenska journalistkåren är, handlar om att det Stora Journalistpriset 2014 kan komma att gå till vänsterextrema AFA. Eller rättare sagt, radikalfeministerna och vänsterextremisterna i den så kallade Researchgruppen, som tillsammans med tidningen Expressen avslöjade privatpersoner med politiskt inkorrekta åsikter (bland annat personer som sympatiserade med SD). AFA och Researchgruppen är som bekant mestadels samma personer.

Inte konstigt då kanske att Janne Josefsson nu öppet berättar att han helt kan komma att sluta med journalistik (och istället ägna sig åt PR). Han säger också att han inte har något emot att bli journalisternas största fiende. Inte en dag för sent isåfall.

Vår tids ödesfråga

En del läsare tycker säkert att det känns problematiskt att jag i viss mening skiftar fokus här på bloggen ibland, från feminismkritik till kritik av migrationen och massinvandringen. Jag kan förstå det. Men det är i nuläget oundvikligt. Det är delvis frågor som handlar om samma grundproblem och utspridda förnuftsvidrigheter (och det kan knappast komma som en överraskning att meningsmotståndarna är desamma, vare sig kritiken handlar om radikalfeminism, migration eller farhågor om islamism).

Det som händer med Sverige nu är historiskt och i allra högsta grad anmärkningsvärt. Det är kanske rent av vår tids ödesfråga. Vi kan inte blunda för det. Vi får inte blunda för det.

Jag intresserar mig för frågan också därför att den ser ut att följa samma masspsykotiska hantering (som feminismen länge tjänat på och där inte minst journalistkåren och medierna gör sig skyldiga till en ständig och medveten förvrängning och mörkning av verkligheten). Vad vi bevittnar är alltså själva motsatsen till en öppen debatt och där de svenska journalisterna tydligt ser sin uppgift som att desinformera allmänheten. Att av ideologiska skäl föra allmänheten bakom ljuset och bedriva politisk propaganda.

Jag skrev igår om att det redan ofantliga talet 500.000 flyktingar (med anhöriga), per mandiatperiod snart kunde komma att bli större. Idag kom beskedet. Det blir fler, många fler. Nu räknar Migrationsverket upp siffrorna och räknar med upp till 105.000 människor per år. Med anhöriginvandring kan detta lätt komma att bli mellan 160.000 och 200.000 per år. Det skulle betyda närmare en miljon människor på fem år. Två miljoner på tio år. Halva sveriges nuvarande befolkning på tjugo år.

Det finns inga bostäder (migrationsverket tänker nu att staten måste bygga lägenheter åt dessa människor(!)). Fler än ett nytt Helsingborg (97.000 invånare), varje år.

Inga jobb. Inga bostäder.

Jag rekommenderar alla att se till att ordna tandvård och annat nu. Kanske skaffa jaktlicens och börja se sig om efter möjliga alternativa bostäder norrut och tänkbara vägar ut från de värsta oroshärdarna. Sök möjligheter att bosätta er i Norge eller Danmark, innan gränserna stängs och de nordiska avtalen om fri rörlighet dras tillbaka (vilket kommer att ske).

Den europeiska ekonomin går nu återigen tillbaka, den tyska exporten drabbar också Sverige. När Sverige drabbas av den riktiga ekonomiska kängan så smäller det.

Var förberedd.

”Massinvandring” och att avskaffa Sverige, enligt Birgitta Ohlsson

Jag kan förstå dem som upplever att mitt förra inlägg lät en smula apokalyptiskt. Att vi inom en tjugoårsperiod skulle få uppleva en havererad rättsstat och ett sönderfall av Sverige i territoriella klanvälden och mycket stora utanförskapsområden dit svensk lag inte längre når. Ett landområde där etnicitet, religion och kulturell tillhörighet avgör på vilken sida du som medborgare hamnar, i vilken provins du kan finnas utan att känna dig hotad.

Men är det verkligen så svårt att se denna prognos som rimlig? Processen har redan inletts och vi kan ju tydligt se hur sönderfallet är igång. Och att kombinationen intersektionell identitetspolitik och europas största invandring (utan möjlighet till jobb, bostad eller integration för de inflyttade), blir till nitroglycerin när ingredienserna (däribland det ekonomiska tillståndet), har uppnått kritisk massa, det menar jag måste vara ett rimligt antagande. Uppmaningar att medborgarna skall dela in sig i den ras eller kulturella tillhörighet som de identifierar sig med (intersektionell teori) – i kombination med en närmast okontrollerad utomeuropeisk massinvandring, kan inte betyda något annat än en nationell katastrof i Sverige. Varken på kort eller lång sikt.

Hittills har jag använt uttrycket ”europas största invandring”, istället för ”massinvandring”. Skälet är detsamma som för alla andra; eftersom SD använder begreppet så vill man själv inte göra det. Vi är tillbaka i detta med ord och språk och hur olika krafter försöker bända begrepp och uttryck åt olika håll för att vinna politiska poäng (vilket har blivit rutin i svenska debatter och medier). Men är det fel att använda ordet ”massinvandring”?

Att prata om ”volymer” eller ”massinvandring” innebär brännmärkning (och betyder rasiststämpeln), det vet vi, eftersom det ser ut att avslöja att det kan vara något negativt med en enorm invandring (europas största i absoluta tal). Det går däremot bra att prata om massinvandringen i den meningen att man beskriver Sverige idag som en ”invandrarnation”, eftersom detta låter mer positivt. Att vara ett ”invandrarland”, för tankarna till USA vid förra sekelskiftet, vilket låter spännande och ger signaler om tillväxt och framgång. Vi pratar ju alltså fortfarande om massinvandring, men vi får inte använda ordet som sådant. Det går inte att öppet säga vad det handlar om. Spaden får inte kallas för en spade.

Men vad är då ”massinvandring”, det vi inte får säga öppet?

Jo, massinvandring är att drygt 500.000 människor (från mestadels samma områden i mellanöstern och nord- och östafrika), per mandatperiod kommer till ett litet land som Sverige med sina drygt nio miljoner invånare. Det betyder minst 2 miljoner människor på 16 år (människor som dessutom mestadels (givetvis inte alla), har en låg eller oandvändbar (i Sverige), utbilding och som möter en praktiskt taget icke-existerande arbets- och bostadsmarknad). Men 500.000 per mandatperiod kan snart komma att omvandlas till miljoner. Alla syrier som söker asyl i Sverige får idag permanent uppehållstillstånd. Stoppas inte Daesh (IS), kan ytterligare miljoner komma hit och få ta del av det som är kvar av den svenska välfärden. Här skall tilläggas att regeringspartiet MP arbetar för att göra det möjligt att söka asyl redan vid de svenska ambassaderna ute i världen – och på sikt att helt öppna gränserna.

Är jag då hjärtlös som skriver om detta? Tycker inte jag att Daesh (IS), är förfärliga och att vi måste hjälpa dem som flyr? Alla som har läst denna blogg vet vad jag tycker om Daesh (IS). Min inställning är att Sverige borde ansluta sig till den militära kampen mot Daesh (IS) – och därmed hjälpa dem som flyr – vilket dessvärre knappast kommer att ske (det skulle ju kanske kunna uppfattas som islamofobiskt). Nej, precis som tidigare i historien när Sverige valde att stå utanför (i kampen mot nazismen under andra världskriget), står vi nu också utanför och velar och räknar med att andra gör jobbet. Istället verkar den politiska och mediala eliten tänka att vi är storslagna om vi ”öppnar upp våra hjärtan” och denna gång låter miljoner människor komma till Sverige, utan att ha någon som helst plan för hur detta skall hanteras.

Hur kan man komma fram till ett sådant felslut? Hur kan den svenska eliten få genomföra detta utan riktiga krav på konsekvensanalyser? Svaret på dessa frågor kommer även denna blogg att söka framöver, utifrån samma humanistiska och allmänmänskliga perspektiv som alltid.

Men låt oss åtminstone kalla en spade för en spade. Detta är alltså massinvandring, vare sig man ogillar ordet eller inte. Och massinvandring är inte samma sak som invandring. Europas övriga länder, däribland våra grannländer, har invandring. Sverige har massinvandring. Låt oss nu kalla det för vad det är.

•••

Islamofober kallas ju alla i Sverige som kritiserar religionen islam, och även – inte att förglömma – de som är allt för kritiska till mördarsekten Daesh (IS), och det sätt på vilket de halshugger otrogna och barn till otrogna. I Sverige är det ju mera politiskt korrekt att vara för Palestina och mot Israel, detta är en inställning som är så djupt inbäddat i till exempel statliga Public service att andra åsikter sällan ens kommer till tals. Och nej, Gaza’s Hamas och Daesh (IS), är inte samma sak, utom i den meningen att båda grupperna är våldsbejakande terrorister och att de vill förinta staten Israel och avrätta judar (den senare även alla västerlänningar och andra som inte konverterar och vill leva enligt deras tolkning av koranen).

Cecilia Uddén har i många år rapporterat i mellanöstern för statliga svenska Public service räkning, och nästan aldrig missat att framställa händelserna utifrån att Israel är den egentliga boven i mellanöstern. Nu har hon hamnat i offentligt ”bråk” med andra utrikeskorrespondenter anställda vid Sveriges Radio och inte oväntat är det också det intersektionella perspektiv och ”vithetsnormerna” som är i farten. Uddén menar att ”vita” svenskar, med ”svenska” namn måste maka på sig och lämna plats för utrikeskorrespondenter med annan bakgrund. Begreppet ”mångfald” används i diskussionen för att få de svenska korrespondenterna att förstå att de måsta lämna plats. Uddén själv verkar märkligt nog inte vilja sluta sitt jobb. Och i sekteristisk anda förstår Uddén heller inte att någon annan kan ha en annan åsikt kring detta än den hon själv har (var så säker på att Uddén även är radikalfeminist):

”Det bekymrar mig mycket om folk inte håller med om att detta är ett problem”.

Men de flesta ”vita” svenska utrikeskorrespondenter, eller ”korrar”, verkar inte vilja maka på sig, de vill behålla sina jobb. Uddén fick då åtminstone medhåll i den öppna Facebooktråden från Ametist Azordegan, SR-programledaren som nu senast kallade Janne Josefsson för nazist för att han hade mage att undersöka också vänsterextremisters våld i Uppdrag granskning.

Det skall samtidigt sägas att ingen vågade hamna i riktig polemik med Uddén, det fanns ingen som öppet tyckte väldigt annorlunda. Det hade ju varit fullständigt oacceptabelt (och för en SR-medarbetare sannolikt betytt jobbet). Men bara att man inte helhjärtat håller med är alltså ett ”problem”, förstår vi.

•••

Vad skulle vi göra utan Sanna Rayman? Ja, det är många som ställer sig den frågan idag. Innan Svenska Dagbladet läggs ner (vilket jag är rädd händer inom något eller några år), hoppas jag att hon fortsätter att skriva på det orädda och skarpa sätt som har blivit hennes signum.

Det var Rayman som ”avslöjade” (uppgifterna hade funnits tillgängliga länge), att Migrationsverket hade behov av ytterligare 48 miljarder kronor de nästkommande fyra åren, vilket omedelbart fick valpolitiska konsekvenser.

Idag skriver Rayman bra om Miljöpartiets glidningar och bluffretorik när det gäller migrationen. Men också om hur det svenska rättsväsendet hanterar hatbrottslagstiftningens politiserade kärna. En 16-åring frias i Göteborgs tingsrätt efter att ha sprayat hakkors och överkorsade Davidsstjärnor på Konserthuset, eftersom rätten menar att det skall förstås som ”Israelkritik”. Ett hakkors av en förvirrad svensk (som identifierar sig som svensk), yngling är alltså hatbrott. Samma hakkors av en förvirrad ung muslim är alltså inte hatbrott. Och samtidigt döms konstnären Dan Park till fängelse.

Jag framhärdar. Identitetspolitiken trasar sönder förtroendet för rättssystemet.

[UPPDATERING: Domen ovan visade sig vara felaktift beskriven. Sanna Rayman tar tillbaka här]

•••

Danska Mikael Jalving skriver bra (i den danska dagstidningen Jyllandsposten), om det absurda med att den svenska Nobelkommitén med hänvisning till ”alla människors lika värde” nu utestänger sveriges tredje största parti och en av sveriges riksdags talmän från att närvara vid nobelfesten (alla andra riksdagspartier och talmän är inviterade). Men allas åsikter är tydligen inte lika mycket värda. Jalving skriver också om att detta med FN’s ”lika värdighet” (dignity), har misstolkats och i Sverige blivit ”lika värde”:

”Hvad de ellers så korrekte svenskere har gjort, er at oversætte et alment hensyn til menneskelivet til en politisk doktrin. En doktrin om, at udlændinge har lige så meget ret til at bo i Sverige som svenskerne, og at dem, der tvivler, tøver eller mener noget andet er nogle lede sataner. Alla människors lika värde er et adgangstegn, et kodeord. Kender eller anerkender du det ikke, kommer du ikke med til festen. PS: Du misser ikke alene Nobelfesten, men adgangen til de rigtige meningers svenske offentlighed.”

Håll med om att det är ganska intressant. Det låter ju ungefär så här: – Av hänsyn till min känsla för alla människors lika värde kan jag inte acceptera att du är lika mycket värd som alla andra – särskilt eftersom jag har fått höra att du inte tycker att alla andra är lika mycket värda. Jag kan därför inte inkludera dig i detta festliga dit jag har bjudit in alla andra. Ja, alla utom du, eftersom du inte gillar att alla skall få komma.

Jag tror att Nobelkommitén kommer att få äta upp detta. Kanske i takt med att Nobelpriset förlorar sin status (vilka skall fylla på akademin framöver?).

•••

Det är också värt att ta en titt på vad som sker när någon i den svenska offentligheten kritiserar islam eller islamism. I det här fallet Iran och det faktum att en kvinna fängslats efter att ha försökt se en idrottsmatch (den väldigt ”svenska” artisten och en av bröderna Herrey har haft mage att ha en åsikt – han tyckte helt enkelt att det var förfärligt att kvinnan fängslades i den religiösa staten Iran). De intersektionella nätpoliserna och den efterföjande mobben (som inte att förglömma även består av fasta skribenter vid borgerliga och rikstäckande tidningar som Svenska Dagbladet (Soran Ismail)), lät då inte vänta på sig och kommer som en svärm med ett enda budskap. Be om ursäkt! Backa! Dra dig tillbaka! Att yttra något negativt om teokratin i Iran är islamofobiskt! Och givetvis rasistiskt.

Att backa. Att acceptera. Att maka på sig. Att dra sig tillbaka. Att be om ursäkt. Att vända ner blicken. Att gilla läget. Att tystna. Det är det vi skall göra. Or else…

Jag säger bara en sak.

Inte en chans.

•••

Avslutningsvis.

För att förstärka förståelsen kring just hur fientlig också den tidigare alliansregeringen faktiskt har varit kring detta med Sverige och att det ens skulle finnas något som är värt att bevara med Sverige, vill jag återge en artikel i Expressen av Folkpartisten och EU-politikern Birgitta Ohlsson från 2001, med följande spännande rubrik:

”Avskaffa Sverige!

Blågula fanor, rojalistiskt fjäskeri och fosterländsk glädjeyra. I dag på den svenska nationaldagen förväntas vi som goda medborgare att uppmärksamma vår nation.
De mest entusiastiska vallfärdar till hembygdsgårdar, sjunger nationalsången och firar som om det vore en nära släkting som fyllde 50. Men vad firas egentligen? Demokrati och öppenhet som präglar denna del av världen?   Ingalunda. Snarare ser vi en automatpatriotism och konservativt vurmande av nationalstaten. Trots att slumpen avgör var en människa föds, att nationalstaten sällan är den perfekta beslutsnivån och att världen blir mer globaliserad håller mänskligheten krampaktigt fast i nationen.   Fenomenet har avigsidor. ”Nationalism är en barnsjukdom, mänsklighetens mässling”, yttrade Albert Einstein 1924. Einstein var övertygad världsfederalist, en idé från antiken som förklarar att människor är medlemmar av en universell gemenskap.   Det är dags för oss som kallar oss för världsmedborgare att damma av världsfederalismen som vision för en mer rättfärdig värld genom att sträva efter en global union med federalistiskt statsskick. Varje land ska avstå delar av sin nationella suveränitet. Genom en global rättsordning kan mellanfolkliga konflikter lösas fredligt. En världslag ska stiftas av ett demokratiskt valt världsparlament och hävdas genom världspolis.   Fredstanken är central inom världsfederalismen likaså tron på internationell rätt och vårt gemensamma ansvar för att mänskliga rättigheter tillgodoses överallt.   Albert Einsteins liknelse mellan nationalism och barnsjukdomar är träffande. De är bägge svåra att kurera. Vi kan vara oense om vilka medel som ska användas i kampen. Men vi vet att i bägge fallen väntar något friskare i slutändan. Världsfederation är inte en utopi – utan ett mål för praktisk politik.”

[Jag återkommer med länk här]

Migrationen och den intersektionella identitetspolitiken sliter sönder det svenska samhället

Den intersektionella identitetspolitiken sliter sönder det svenska samhället. På sikt kommer Sverige att falla sönder. Den samhällsgemenskap och nationella solidaritet som har varit själva förutsättningen för vårt toleranta, öppna och välfungerande samhälle (som är ett undantag när vi tittar på världen i stort), är på väg att omvandlas till kaos och raskt sönderfall, där etniska stridigheter och parallella klansamhällen kommer att splittra landet (vid sidan av uppdelningen mellan en allt större underklass, en allt svagare medelklass och en allt rikare överklass). Vi kommer alltså snart att vara ett land bland andra länder i världen, eller ”bli en del av världen” som entusiastiska svenska politiker på senare tid valt att kalla denna snabba omvandling från homogen välfärsstat till splittrat, instabilt och ekonomiskt korrumperat och svagt klanvälde.

Räkna med att välfärdssamhället snart är ett minne blott. Arbetet har startat och rivningsmaskinernas dieselmotorer mullrar bakom kullarna. Det var detta Fredrik Reinfeldt menade med förväntade ”spänningar” och att vi behövde förbereda oss genom att ”öppna våra hjärtan”. Och med den nya rödgröna minoritetsregeringen, som måste vara sveriges genom tiderna minst kompetenta, accelerar utvecklingen och det är bara att konstatera att vi har passerat the point of no return. Det kaos som väntar kommer att bli historiskt. De som har pengar kommer antingen att lämna Sverige eller bosätta sig i gated communities. En dåligt utrustad, inkapabel och oerfaren polis (utan befogenheter), och en avvecklad försvarsstyrka kommer inte att kunna stå emot det enorma tryck som byggs upp när hundratusentals, ja, kanske miljoner invånare (inom en tio-, tjugoårsperiod), mestadels människor som överhuvudtaget aldrig identifierat sig som svenskar, tvingas ut i desperation och fattigdom som en följd av att välfärden havererar och kommun efter kommun går i konkurs. Vi kommer att se territoriella utbrytningar och stora paramilitära grupperingar som alla skyddar ”sina” folk och intressen. Brottslighet, gängkriminalitet, religiös extremism och etnisk separatism kommer att explodera.

Med en invandring bestående av mer än 500.000 människor per mandatperiod (nästan helt uteslutande från samma områden i mellanöstern och nord- och östafrika) och europas sämsta integration – och en arbets- och bostadsmarknad som inte existerar – är denna utveckling närmast oundviklig. Detta ser nu allt fler, även om stigmatiseringen kring att lyfta ämnet förblir kompakt. Att prata om sådana tankar stämplas fortfarande som rasistiskt och skall till varje pris tystas ner. Efter årsskiftet kan det rent av vara så att en grundlagsändring gjort det möjligt att klassa själva farhågorna som kriminella (i enlighet med det som kallas värdegrundsdemokratin). Den svenska politikereliten gör allt de kan nu för att förbjuda kritik mot inte bara invandringspolitiken men också mot feminismen och den intersektionella politiken. Det är en kamp mot klockan. Hinner man förbjuda innan allt för många vaknar upp?

Hursomhelst är det just kombinationen av europas största invandring från samma områden, som jag ser det, och den allt mer uppskruvade intersektionella identitetspolitiken från media- och politikereliten, som utgör sprängdegens huvudingredienser. Tändhatten är sannolikt ekonomin. Den dag bidragen inte längre kan betalas ut och kommuner, institutioner och myndigheter går omkull briserar bomben.

Då kommer inte ens Stockholms innerstad stå säker (eller andra välbärgade områden i landets andra städer). Kanske ser vi därefter permanenta innerstadszoner med militära gränsposteringar. Då är inte Sverige längre Sverige.

Den intersektionella radikalfeminismen spelar också en viktig roll i söndringen då den slår en kil rakt in i gruppen svenskar, de som alltså kallas de ”icke-rasifierade”. Här bedrivs ett parallellt könskrig som avser att splittra samhörigheten i gruppen. ”Vita” (feministiska) kvinnor förväntas i denna kamp stå lojala med de ”rasifierade” mot de etniskt svenska männen.

För att få insikt i hur denna begynnande etniska splittring (i intersektionalismens spår), nu börjar ta form rekommenderar jag läsning av denna bloggpost av Toklandet. Den handlar visserligen om en Facebookgrupp, men debatterna ser likadana ut på skolor, högskolor och universitet runt om i landet. Tongångarna är desamma i Public service, hos landets alla Pridearrangörer och inte minst i större delen av den verksamma och etablerade journalistkåren (inte minst bland kulturredaktörer och kulturskribenter). Sveriges nya kulturminister Alice Bah Khunke har också tydligt hunnit markera samförstånd med identitetspolitikens idégods. Att bland annat dela in människor i rastillhörighet och bedöma dem därefter.

Jag har skrivit bloggposter tidigare som liknar denna. Och jag upprepar; eftersom min blogg kommer att ligga kvar på nätet så kommer vi också en dag att få veta hur rätt (eller fel), jag hade. Jag önskar att jag har fel.

•••

Igår friades den polis som på film ertappades med att oprovocerat ha slagit ner en ensam berusad man med ett tiotal batongslag (och bussat sin hund på honom), i centrala Stockholm. Hovrätten menade att man inte kunde veta om kvinnan (som ser ut att vara storväxt och kraftig) faktiskt kände sig provocerad. Jag noterade att man i rapporteringen (och även i domslutet så vitt jag förstår), använde uttrycket ”poliskvinnan” istället för ”polisen”. Och att både polisen och mannen som slogs ner på filmen ser ut att vara ”vita”.

Låt oss leka med tanken att en polisman hade slagit ner en ensam berusad kvinna med sin batong. Eller låt oss tänka tanken att mannen som blev nedslagen hade varit mörkhyad. Det hade med all sannolikhet betytt ett helt annat domslut. Det är så den feministiska, intersektionella identitetspolitiken ser ut i praktiken. Det är inte gärningen i sig som bedöms utan vilket kön och hudfärg som de inblandade har som blir avgörande. Om inte annat för att från rättsväsendets sida undvika allt för stora protester från de välorganiserade, avlönade och högljudda grupperingar som ser till sin grupps intressen (och som har fri tillgång till media). En filmsekvens som denna skulle därför med största sannolikhet betyda (och bemärk att jag här ser framför mig samma storleksförhållanden som visas i filmen, alltså en polis och ett offer som är ungefär lika stora, och att vi bevittnar samma oprovocerade och våldsamma händelseförlopp):

En vit polisman mot en vit berusad man = sannolikt dömd polisman. En vit poliskvinna mot en vit berusad man = friad poliskvinna (fastställt). En vit polisman mot en vit berusad kvinna = omedelbart dömd polisman. En vit poliskvinna mot en vit berusad kvinna = sannolikt dömd poliskvinna. En vit polisman mot en mörkhyad berusad kvinna = omedelbart dömd polisman med efterföljande omedelbar uppsägning. En vit poliskvinna mot en mörkhyad berusad kvinna = dömd poliskvinna. En mörkhyad polisman mot en mörkhyad berusad kvinna = omedelbart dömd polisman. En mörkhyad polisman mot en vit berusad kvinna = sannolikt dömd polisman. En mörkhyad poliskvinna mot en mörkhyad berusad kvinna = sannolikt dömd poliskvinna. En mörkhyad poliskvinna mot en vit berusad man = friad poliskvinna. En mörkhyad polisman mot en vit berusad man = sannolikt friad polisman. Och så vidare.

Det blir naturligtvis än mer problematiskt om man lägger in andra identitetspolitiska markörer i scenariot (och här räknas inte ”barn” in – jag vågar påstå att det aldrig hade varit acceptabelt för någon polis, oavsett kön och hudfärg, att slå på ett barn, oavsett kön och hudfärg). Men lägg in sådant som pigmentnyanser och ”nivå” av ”rasifiering”. Eller om de som blev påpucklade var transpersoner eller bar slöja eller muslimska kläder eller andra religiösa symboler, om en rasifierad var adopterad (och identifierade sig som svensk) men en annan var ”rasifierad på riktigt” (och inte identifierade sig som svensk i första hand). Man kan tänka sig en polisman eller kvinna som också profilerat sig offentligt som en hbtq-talesperson, eller att offret hade synliga hbtq-markörer genom sin klädsel och sitt utseende. Att en ”vit” person med blont hår och blå ögon identifierades som mycket svensk men en annan som vit men inte lika typiskt svensk. Och så vidare.

Centralt i hovrättens friande dom är poliskvinnans påstådda ”upplevelse” av att behöva bruka detta våld (oavsett vad filmen visar). Man fann det omöjligt att motbevisa denna upplevelse (!). Men skall en upplevelse förefalla trovärdig – och inte kunna motbevisas (hur kan en upplevelse någonsin motbevisas?) – måste den ju läggas över ett identitetspolitiskt raster. Och rastret heter i detta fall könsmaktsordningen (en radikalfeministisk teori som inte går att verifiera). I andra fall, vilket blir allt vanligare, kallas rastret intersektionell teori.

Ännu allvarligare blir det såklart när detta sammantaget också försvårar polisens möjligheter att ingripa mot verklig kriminalitet. Per Gudmundsson skriver igår om att 55 områden nu har etablerats i Sverige där polisen inte kan röra sig obehindrat utan att riskera attacker. Här ser man också polisen som i första hand ”svenskar”. Att parera föreställda över- och underordningar (teorier som fått fäste i ledningen och som kan leda till allvarliga konsekvenser för den enskilde polismannen om de inte efterlevs), i polisarbetet leder naturligtvis till ännu större svårigheter att upprätthålla lag och ordning. Kanske blir det då också mer begripligt att många områden lämnas åt sina öden.

Min poäng handlar om att detta är en absolut återvändsgränd. Identitetspolitiken förgiftar och korrumperar inte bara rättsväsendet – och idén om rättvisa och jämlikhet – utan hela samhället, på alla nivåer. I samma ögonblick som vi slutar betrakta varandra som människor och jämlikar – lika inför lagen – utan som representanter för grupper som i egenskap av biologiska eller kulturella markörer är inplacerade i olika hierarkiska steg på en föreställd maktskala, så spricker själva rättsstatens fundament.

Det är detta som vi nu ser händer i Sverige.

•••

I Public service sänds i dagarna två nya serier. Den ena handlar om sammandrabbningarna i Kärrtorp och här porträtteras bland annat den tungt kriminellt belastade – och vänsterextrema – kvinna som tårtade Jimmie Åkesson som en hjälte och frihetskämpe, och vi får följa hur hon ”orättfärdigt” dömdes till 2 månaders fängelse för angreppet på SD’s partiledare. Den andra är ett hyllningsreportage till FI’s första politiker i Europaparlamentet, Soraya Post. Det är alltså som det brukar vara i Public service. Nyhetsrapporteringen fortsätter i samma anda, också i övriga traditionella medier. Svenska Dagbladet prydde för några dagar sedan sin framsida med FI’s första representant i Stockholms stad, allt i ett jovialiskt tonläge med positivt laddade rubriker. Det ser likadant ut praktiskt taget överallt. Nu har också Almedalsveckan utökats med en heldag tillägnad Feministiskt initiativ, trots att partiet aldrig suttit i riksdagen. På detta sätt maximerar den mäktiga feministiska sekten möjligheterna för dess politiska gren att ta sig in i riksdagen i nästa val. Och att inget annat parti utanför riksdagen någonsin skulle få samma särbehandling är inget som sveriges journalister bryr sig om, eftersom de flesta själva är sektmedlemmar och skulle gynnas av FI i riksdagen.

•••

En del har sett de debattprogram med publik i rysk statlig TV, där ämnen har ”debatterats”, nu på senare år. Jag har gjort det och slås av hur upplägget och skendebatterna ser ungefär likadana ut som i svensk statlig TV. Man har en programledare som öppet och tydligt visar vad han eller hon står i frågan (till exempel att homosexualitet är fel och onaturligt), man har bjudit in en stor grupp starka och likasinnade (gaymotståndare), som placerats ut i publiken så att de känner sig som del av en majoritet. Mot alla har man också tagit in en eller ett par personer (bögar eller flator), som ofta är förvånansvärt dåliga på att uttrycka sig och tillåts ge ett negativt och inte sällan förvirrat intryck i rutan (dessa är noggrant utvalda och särskilt inbjudna). Kanske är en tongivande och påläst motståndare inbjuden men då står han eller hon ensam och kan lätt överröstas. Det flabbas ofta, avbryts och de med de avvikande åsikterna hånas eller förlöjligas. Programledaren dirigerar mobben och det hela presenteras som ”debatt”. Syftet är naturligtvis att visa allmänheten vilka ”värderingar” som är de rätta att ha i Ryssland.

SVT’s så kallade debattprogram Debatt följer exakt samma programupplägg. I Sverige ser värderingarna annorlunda ut men avvikelserna behandlas med samma förmynderi och misstänkliggörande. Det som är PK i Ryssland är inte PK här. Det som är PK här är inte PK där. Men gemensamt är att det som betraktas som PK i respektive land presenteras – genom de statliga medierna – som det sunda och rätta att tycka. Avvikande åsikter ses som suspekta och skall visas upp som suspekta. Skendebatten följer samma upplägg och det är också därför alltid noga genomtänkt vilka gäster som är inbjudna (och inte), och hur många med avvikande åsikter som kan få komma till tals (men också hur dessa är placerade i studion). Det viktiga är att ge intryck av att en ”sund” majoritet står enade mot åsikter som är ”fel”.

Skendebatten i Debatt härom kvällen var inget undantag. Det som gjorde det hela extra groteskt var att ämnet yttrandefrihet skulle debatteras (i samband med att Sverige nu fängslat konstnären Dan Park). Det skall nämnas att omständigheterna kring att Park har fängslats har blivit stora nyheter i Danmark, men att det i Sverige samtidigt har varit knäpptyst (Parks konst anses inte politiskt korrekt i Sverige). Men nu skulle alltså statliga televisionen och programmet Debatt ändra på detta, lät det.

Men ett mycket viktigare ämne fick inleda programmet och fick även ta störst plats under kvällen. Det handlade om hur kvinnliga programledare i TV ser ut och uppfattas i rutan. Här kunde nu flera inbjudna kvinnliga programledare, tillsammans med Debatts egna kvinnliga programledare Belinda Olsson, få möjlighet att länge prata kring hur de känner att de ser ut i TV och hur de känner att andra uppfattar att de ser ut. Oerhört viktiga saker som att en del TV-tittare kan vara kritiska till någon av dessa kvinnors utseende, om de är snygga eller inte, och vad som egentligen är snyggt? Vilka snygghetsnormer som finns och hur detta påverkar programledarna och annat viktigt. Det pratades och tycktes och kändes efter och verkade aldrig ta slut. Sen klämmer man in ännu ett ämne om dåliga löner och avslutningsvis skyndar man igenom detta med yttrandefriheten och tonen är given från början:

Självklart är det helt rätt att konstnären Dan Park skall sitta i fängelse, eftersom hans bilder är dumma och kränkande. Han bryter ju mot lagen och dessutom är det han sysslar med inte konst. Det är bara dåligt, provocerande och dessutom olagligt (just detta att det är olagligt upprepas gång på gång, som om det var detta som var oklart). Parks gallerist, Henrik Rönnquist, är i denna kontext en drömgäst för Debatt och den samlade kören i studion (som tycker att Park förtjänar fängelse). Han ger ett såsigt, osympatiskt och ganska obegåvat intryck. Och han är alltså särskilt inbjuden att ensam försvara idén att det är fel att fängsla konstnärer för sin olämpliga konst.

Det är fascinerande. Ett skådespel där dumheterna och inskränktheten endast överträffas av den förment högmodiga moralen hos alla dem som minsann vet vilken slags konst som skall leda till fängelse för konstnärer och gallerister. Kurdo Baksi förringar yttrandefriheten som princip och skämmer allmänt ut sig. Det är tydligt vart det barkar hän.

Men så händer det oväntade, vilket i sammanhanget förvånade mig lika mycket som det såg ut att förvåna Belinda Olsson och straffivrarna i publiken. Identitetspolitikens kulturprins, mannen som genom hela sin utbildning och karriär har hängt upp hudfärgen och hbtq-identiteten som två pimpade utombordsmotorer där bak i jakten på berömmelse, konstnären Makode Linde, går mot strömmen och tar Dan Park i försvar. Det är modigt och visar att Linde förmodligen mognat på fler än ett sätt under sin tid i Berlin.

Det är fascinerande att se hur obekvämt det blir i studion efter detta. Hur kan Linde mena detta? Hur kan han mena att det är fel att fängsla konstnärer? Faktum är att Linde tar upp flera viktiga jämförelser, bland annat att Sverige är snabba med att kritisera Kina för att fängsla konstnären Wei-Wei, eller Ryssland för att fängsla Pussy Riot, men själva fängslar vi Dan Park och vi tycker att vi gör rätt?

Det som framträder är samtidigt en märkligt dålig kunskap om hur den svenska hatbrottslagstiftningen fungerar. Linde ifrågasätter vid något tillfälle om det hade kunnat bli en likadan dom om han själv (som mörkhyad), hade gjort motsvarande bilder (som kunde uppfattas som kränkande av vita). Detta tycks både Belinda Olsson och flera i publiken tro. Ja, självklart hade det varit så, säger någon. Ingen invänder. Ingen tycks veta att det i Sverige inte går att dömas för hatbrott mot ”vita”, att lagstiftningen tydligt markerar att den inte ser att ”vita” skulle kunna bli kränkta eller utsatta för hatbrott. Det är på denna låga nivå som programmet Debatt befinner sig och programledaren Belinda Olsson förmår inte heller lyfta den gymnasiala känslan.

Jag vill i sammanhanget understryka att det för mig är fullkomligt ointressant att bedöma Dan Parks bilder (det kan man göra i andra trådar). Det är dock alltid fel – fundamentalt fel – att fängsla konstnärer för att deras verk anses för provocerande, för kränkande, för mycket vid sidan av ”värdegrunden”.

Men det är viktigt att uppmärksamma att detta sker – och jag tror dessvärre att det bara är början. Det är en del av samma utveckling som denna blogg handlar om och försöker beskriva. När kriminalisering och förbud har drivits igenom också av feminismkritik och kritik av den svenska migrationspolitiken så kommer vi att se fler politiska fångar i Sverige.

Läs även Paulina Neudings krönika.

Denna ledare från förra veckan i Smålandsposten är också relevant.

Feminismen belönar dig eller straffar dig. Du väljer.

Det som utmärker en sekt mer än något annat är oförmågan eller oviljan att hantera kritik. Men också synen på utomstående som en förtappad skara, de som inte förstått eller skådat ljuset ännu, och som ofta rent av betraktas som farliga och skadliga för gruppen. Och ju högre upp i sekthierarkien du kommer, ju större är rädslan för kritik och behovet att hålla medlemmarna borta från kritiker och ifrågasättare. Så ser sektens dynamik ut. Det är dess natur.

Alla, med ett uns analytisk förmåga, kan se att dessa kännetecken är exakt det sätt på vilket den svenska radikalfeminismen och dess företrädare ser ut, uppträder och opererar (jag kunde här tillägga ”antirasisterna” och hbtq-proffsen, men det behövs knappast eftersom det handlar om samma människor).

Låt oss spalta upp det hela och titta på några exempel. Man har en lära och denna tror man okritiskt på (detta är radikafeministisk teori eller ”genusvetenskap”). Man ifrågasätter heller inte ”de lärda”, detta ”prästerskap” som bland annat förfogar över katedraler som ”nationella sekretariatet för genusforskning” och som härifrån skickar ut profeter i medialandskapet och framför allt till skolor och universitet (tanken är att frälsa de små och unga så att sekten vinner nya anhängare över tid).

Man bedriver vad man kallar för ”forskning” (och får mångmiljonbelopp årligen till detta från staten – mestadels genom att sektmedlemmar som verkar i de politiska partierna öppnar kassakistan). Denna forskning går sedan ut på att skapa en bild av att läran är sann (skulle fel resultat framkomma – vilket vi har sett otaliga exempel på – förstörs materialet och nya vinklar anläggs så att rätt resultat ser ut att gälla). Oberoende forskning ses som skadlig eftersom den inte gynnar rörelsen.

Skräcken för yttre kritik är genomgående. Därför framställs också kritiker som kommer utifrån som en farlig fiende. De kallas för antifeminister eller kvinnohatare och påstås hata medlemmarna och vilja dem illa. Det är också vanligt att jämföra dem med barnamördare och det man kallar mörkermän. Man berättar historier om att de rör sig i hemliga kretsar och utför rituella mord på spädbarn, ibland rent av äter spädbarn. Internet sägs härbärgera dessa skrämmande figurer, de man kallar ”näthatare” (och de hatar kvinnor och allra mest feminister förstår vi).

Samtidigt arrangeras ständiga skendebatter där vad som ser ut som kritik koreograferas och lyfts fram (i själva verket handlar det om troende sektmedlemmar som diskuterar olika nyanser av samma grundtro). Det är mycket viktigt att ge sken av öppenhet och tolerans.

Fienden utanför är viktig, till och med avgörande, för sektens sammanhållning och interna lojalitet. Och även om det i grunden är gruppen män som utgör den ideologiska fienden, är sektens ifrågasättare (icke- eller antifeminister), de som ses som allra farligast. Därför arbetar också sekten outtröttligt med lagförslag och lobbyverksamhet som söker få till stånd ett förbud och kriminalisering av blasfemisk verksamhet (att kritisera sektens lära; den radikala feminismen som överordnad ideologi). I Sverige kan detta komma att hända inom något år.

Man är fullt medveten om den potetiella risken i yttre kritikers granskning, därför släpps dessa aldrig fram eller in i de inre rummen. I färskt minne har man katastrofen med Evin Rubars dokumentär ”Könskriget” från 2005, vilken åsamkade allvarlig skada på sektens fortlevnad. Ett sådant misstag görs aldrig om. Även om sektmedlemmar inom Granskningsnämnden lyckades fälla ett av dokumentärerna var skadan redan skedd. När den norska dokumentärserien ”Hjärntvätt” granskade den norska genusvetenskapen blev följderna att stora delar av dessa institutioner lades ner i Norge (det blev uppenbart att det handlade om kvacksalveri och en ljusskygg icke-vetenskap). Serien stoppades från att sändas i Sverige, och genom nordiska ministerrådet försökte sekten sedan i stormöte i Norge skynda på en kriminalisering av den här typen av kritik.

Det går inte att underskatta sektens behov av berättelser, dessa är absolut centrala i förstärkningen av den fanatiska, inre lojaliteten och i rättfärdigandet av sektens existens. Här är både berättelser om våld och utsatthet viktiga, men också mer mytologiska föreställningar. Hemliga nätverk, osynliga väsen, ondska och demoniska riter. Det är mot allt detta som den goda sekten (som skyddar de sina), agerar och det är därför den behövs.

Språket är också viktigt. Sekter har alltid ett eget rituellt språkbruk av någon art. Det kan vara särskilda ord som markerar tillhörighet, inför eller i samband med en rit eller hälsning. Den radikalfeministiska sekten är inget undantag, här används udda ord som ”hen” eller ”en” (istället för man). På så sätt visar man sin lojalitet med gruppen och gemenskapen med trosfränderna. Begrepp som ”patriarkat” används också för att beskriva ondskan eller djävulen.

En sekt är inte intresserad av kunskap. Detta är också avgörande. Kunskap är för en sekt ovidkommande eller fientlig, eftersom den kan komma att utmana sektens berättigande. Det är också därför som den svenska skolan, högskolorna och universiteten är absolut avgörande för sektens framtid. När vi nu ser hur kunskapsnivåerna sjunker som blysänken i de svenska PISA-mätningarna så är detta alltså i sig självt inget negativt för sekten, eftersom det är tron och ideologin som är det centrala (och här tyder det senaste valets förstagångsväljare på en framgångsrik strategi, FI får betydligt fler väljare i denna grupp jämfört med genomsnittet).

Det är också därför sekter i grunden alltid ifrågasätter individualism, bildning och upplysningstradition. En kritisk och tänkande individ är alltid ett hot. Alltid en potentiell fiende. Och vad som gäller när yttre kritiker påvisar bristande resultat, till exempel då det gäller Sveriges dramatiskt sjunkande resultat i PISA-mätningarna, är mer av samma och kritik av mätningen som metod standard.

Sekten behöver inte kunskap. Sekten vet redan svaren.

Sekten kan straffa dig. Eller belöna dig.

Du väljer.

Bryt barriären. Spräng låsningen. Luckra upp masspsykosen!

Det är en minst sagt bekymmersam situation Sverige har hamnat i. Jag kommer på mig själv med att för första gången faktiskt stå helt och hållet utan förtroende när det gäller en svensk regering (och då menar jag helt utan). Många har redan skrivit om det, men hur skall vi förhålla oss till detta? Det är bra att SvD’s ledarredaktion idag går ut och kräver att denna regering måste avsättas. Allt annat vore mycket, mycket dåligt för Sverige.

Men alternativen? Jag har inte särskilt stort förtroende för alliansen heller. Reinfeldt och Borg schappade samma dag som det stod klart att de dumma svenskarna inte ville hänga med längre på den nya humantära stormaktens tåg mot en havererad välfärd och en ansvarslös försvarspolitik kryddad med radikalfeministiska och så kallade antirasistiska analyser. Kvar står ett vimsigt, tudelat, ledarlöst och ideologiskt motsägelsefullt Moderaterna som inte går att lita på. Och Folkpartiet med sin ”feminism utan socialism” och Ullenhagska självgodhet. En Annie Lööf som delar Gudrun Schymans analys. Och ett KD som står fegt vid sidan om och visslar lite snusförnuftigt utan att riktigt stå för något.

Och även om FI tack och lov inte kom in i riksdagen, så har de traditionella och inte sällan feministiska medierna bestämt sig för att fortsätta behandla dem som ett riksdagsparti. Bra eller dåligt? Jag vet inte, det visar givetvis på en osund och odemokratisk medial makt, men ju mer de tillåts komma ut med sina idéer ju större är förmodligen chansen att fler inser hur verklighetsfrånvänt och förryckt detta parti faktiskt är.

Men den svaga, eländiga (och samtidigt besynnerligt högmodiga), S-ledda regering som vi nu alltså har fått består ju också av MP och har behov av stöd från V. Partier som är minst lika förryckta som FI. Lika radikalfeministiska, lika manshatande, lika fientligt inställda till att värna det ”svenska” eller Sverige som land för den delen. Lika indränkta i postmodernistiska irrläror och rasbiologiskt nonsens. Lika motiverade att till varje pris motarbeta och ”få bort” den fiende som beskrivs som den vita, heterosexuella, svenska mannen. Den biologiska olycka som inte ens inkluderas i begreppet ”människa”.

Och så har vi SD. Ett parti som – även om de faktiskt står för många självklarheter (det som praktiskt taget alla socialdemokrater stod för, för bara 15 år sedan), och i någon mening faktiskt är det enda oppositionspartiet – trots allt bara har 10–20 år mellan dagens talmanspost och dåtidens flirtar med vitmaktsympatier. Går det att lita på SD? Jag är tveksam även om jag ibland tänker att det är den faktiska politiken, det man nu står för, som borde vara utslagsgivande, inte det som ungdomar på nittiotalet stod och skränade om. Kanske har dagens vänsterpartister samma erfarenhet (eller socialdemokrater för den delen)? Spelar det någon roll att Birgitta Dahl gillade Pol-Pot? Att Lars Ohly grät när Berlinmuren föll? Om man tar avstånd, gör bättring, ser sina misstag och går vidare, är det då inte den nuvarande politiken som gäller? Åtminstone så att man borde kunna respektera partierna demokratiskt.

Ja, det tar emot att säga men att svenskarna har lämnats med endast ett parti, SD, som tar strid för det som borde vara rena självklarheter (ett fungerande försvar, en ansvarsfull och europeiskt anpassad migrationspolitik, en välfärd som i första hand måste handla om de sjuka och äldre som levt här och betalat skatt genom livet, en fungerande brottsbekämpning), är ingenting mindre än en skam för den svenska politikerkåren. Det är ett svek mot medborgarna och demokratin. Detta borde ha varit kärnfrågor för åtminstone KD och M, men även de andra allianspartierna. Men istället för att stå för det självklara har man valt en annan väg, mestadels säkert för att blidka den vänsterfeministiska mediamakten (i ivern efter regeringsmakten), och så har dagens närmast haveristiska situation uppkommit. Ett ansvarslöst, vårdslöst och till stora delar populistiskt politiskt landskap där man ständigt anar att folk inte längre säger vad de tycker, vad de egentligen menar. Vare sig politiker eller medborgare.

När FI och Schyman nu går ut i Expressen och svamlar om försvarspolitiken, och när man vet hur stort stödet för FI är i den svenska journalistkåren, är det närmast rysningar som gäller. Inlägget är så smärtsamt, ja, närapå oförskämt dumt, att jag tänker inte kommentera det (det har andra redan gjort). Och mot bakgrund av den nedlagda försvarspolitik som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg drev igenom, och att man nu söker efter främmande ubåtar i stockholms skärgård utan medel, blir det hela närmast hårresande.

Så vad göra? Avsätt regeringen (här håller jag med SvD’s ledarredaktion). Få bort MP och V. Låt det bli en reformlös passage några år. En maktlös Löfven utan stöd. Se hur SD växer. Låt M, FP, C och framför allt KD ha sina interna kriser där någon snart måste närma sig de frågor som numera har blivit SD’s (så att en ny maktbalans kan skapas). Bryt barriären. Spräng låsningen. Luckra upp masspsykosen. Våga stå för det som är rätt!

Det finns ingen feminism i Sverige

Det finns ingen feminism i Sverige. Det finns bara radikalfeminism. Det är lustigt, jag stöter fortfarande på människor, nära vänner, som tror att de radikala feministerna är en mindre grupp icke-representativa gaphalsar ute vid sidan. Och att feminismen, den som sägs handla om jämställdhet, är något helt annat. Den skall, förstår vi, vara bra för både kvinnor och män.

En del pratar om liberal feminism, eller om första, andra eller tredje vågens feminism. Särarts- eller likartfeminism. Om politisk feminism eller radikalfeminism och om ”vanlig” feminism. Feminism utan socialism. Så kallad borgerlig feminism.

Jag upprepar. I Sverige finns bara en feminism. Kallar man sig feminist är det denna feminism som gäller. Den kallas radikalfeminism och det är meningslöst att hänvisa till något annat. Antingen är man radikalfeminist eller så är man inte feminist alls. Visst kan varianter av radikalitet förekomma som i queerfeminism eller anarkafeminism. Men säger någon feminist i Sverige idag så är det alltid, oavsett vad personen själv lägger i begreppet, radikalfeminism som åsyftas. Och det är en radikalfeminism som bygger på marxistiskt inspirerade föreställningar om maktstrukturer och över- och underordningar, detta är själva kärnan som allt utgår ifrån.

Därför finns det inte någon borgerlig feminism eller feminism utan socialism. Den kollektiviserande analysen gör detta till en principiell motsägelse och omöjlighet. De borgerliga företrädare som idag kallar sig feminister gör alltså detta antingen mot bättre vetande eller genom att medvetet ljuga (kanske räknar man med att få fler kvinnliga väljare).

Det är naturligtvis heller ingen slump att de radikala feministerna fraterniserar med den extrema vänstern och de så kallade antirasisterna. Men att förstå detta samband verkar helt enkelt vara för svårt för de flesta i den svenska intelligentian. Men poletten börjar kanske trilla ner, åtministone halvvägs, för en del borgerliga debattörer. Så här skriver Hanne Kjöller i dagens DN:

”En av dem som förstått detta mycket tidigare och mycket bättre är författaren och kritikern Torbjörn Elensky. I det senaste numret av tidskriften Axess konstaterar han att antifascism i sin mest extrema variant inte ska förstås i termer av motstånd mot rasism, SD och Svenskarnas parti, utan mot hela det liberaldemokratiska samhällssystemet. När vänsterextrema säger att ”antifascism är självförsvar” handlar det alltså egentligen inte om att mota tillbaka en handfull demonstrerande nazister. Utgångspunkten är i stället en marxistisk och kommunistisk samhällsanalys där kapitalismen är våldsaktören och det ”motstånd” antifascisterna bjuder, ses som ett slags antivåld.”

Och:

”När antifascister talar högljutt om att fascismen, nazismen och rasismen breder ut sig måste vi alltså först fundera över vad det betyder. Ska man tolka dem bokstavligt? Eller som ett sätt att elda massorna för en kamp som egentligen handlar om något annat?”

Vad som slår mig allra mest när det gäller denna nya insikt som plötsligt drabbat Kjöller är hur hon mirakulöst lyckas undvika att se hur denna nya antidemokratiska rörelse har ett annat mycket framträdande karaktärsdrag. Den är nämligen feministisk.