Jag förstår att man går in i väggen

Jag tog en paus. Ibland blir dumheterna nästan överväldigande. Det blir overkligt så till den grad att jag kommer på mig själv med att stå vid fönstret och apatiskt följa en vattendroppes oregelbundna resa ner över glasrutan, om och om igen. Tankarna sträcker sig ut mot det lilla. Eller det stora i det lilla. Mot någon form av försoning.

Jag vill kunna tro på människorna, att det finns hopp för oss. Att ljuset vinner över mörkret, kärleken över hatet och förnuftet över dumheterna. Att denna vilja att ha sönder oss själva inte kommer att segra. Att de som vill se ett slutligt förgörande av samhällsgemenskapen och ännu mer söndring inte vinner mera mark.

Men ibland ser det verkligen ut som att Sverige håller på att drunkna i galenskap och förnekelse. Det spelar ingen roll om det handlar om menskoppar eller så kallade fittbärare, idén att det inte finns några svenskar eller att det nu sitter en islamist i regeringen som har svårt att ta avstånd från mördarsekten Daesh (IS). Det kan handla om eliternas folkförakt eller demoniseringen av sveriges tredje största demokratiska parti och att alla som ställer sig tveksamma till att Sveriges välfärd klarar av Europas största invandring (från samma område – mellanöstern och östafrika) – kombinerat med den sämsta integrationen – stämplas som rasister, fascister eller nazister (och därmed tystas). Att det i Sverige till och med går att tysta kritik mot Daesh (IS) med hot om att stämplas som ”islamofob”. All denna ängslan, rädsla och feghet. Åsiktskorridoren. Krampen.

Det spelar ingen roll om det är postmodernt bildningsförfall, en havererad skola (där ingen längre vill bli lärare), offentligt och skattefinansierat fittpyssel, förslag om lagstiftning kring att män måste sitta ner när de kissar, ett nedlagt nationellt försvar eller islamisternas rekrytering i förorterna. Det kan vara miljonbidrag till designprojekt som går ut på att göra människor (män), illa (Androstolen), eller forskning som slängs i papperskorgen för att resultaten är ”fel”. Ideologisk korruption, sektmentalitet och akademiskt förfall. En radikalfeministisk så kallad genusvetenskap som tillsammans med den intersektionella rasifieringshetsen och hatet mot det svenska (och de så kallade vithetsnormerna), sliter samhället isär (både på längden och bredden).

Det gapas och skriks. Dag ut och dag in. Kultursidorna svämmar över av propagandan. Public service spelar med. Annars är det ganska tyst. Några få röster hörs här och där, försiktigt, men skrämselattackerna fungerar. Folk tystnar. Att offentligt utmålas som en dålig människa, en ond och gräslig människa, är för de flesta svenskar ett alltför högt pris. Vi är ovana. Vi blir ledsna. Och eftersom den stora massan vänder bort blicken blir de som säger ifrån också isolerade och ensamma.

Har man småbarn kan man – om man protesterar – förvänta sig förakt och avståndstagande när man hämtar och lämnar barnen på dagis eller skolan, både från lärare och andra föräldrar. Hur kul är det om andra tror att man är nazist? Ens egna barn riskerar att påverkas negativt, frysas ut, inte bjudas in på födelsedagskalas och så vidare. Mobbas. Så ja, priset blir högt inte bara för en själv, vilket naturligtvis antagonisterna vet.

Det spelar ingen roll om det handlar om lögnerna och mörkningen, den falska ”forskningen” (den ideologiskt beställda), det skamlösa hatet (mot vita, heterosexuella, svenska män) eller den stillsamt hånfulla förtjusningen över att det går åt skogen för pojkarna i den svenska skolan. Det spelar ingen roll om det handlar om hedersvåld, föreställda kön på bestick, heterohat, avklippta kukar, menskonst, gubbslem, ”en” istället för ”man”, röda moskéer med vita knutar, hendagis, omvänd bevisbörda och oskyldigt dömda män, spruckna Wikileaks-kondomer, censurerad Pippi Långstrump eller Stina Wirsén (Lilla Hjärtat), ubåtar ur ett (pentrerande), genusperspektiv, hbtq-certifiering för räddningspersonal, skadeståndsutbetalningar till muslimska män som vägrar ta kvinnliga chefer i hand, subventionerade onanikurser (för kvinnor), SCUM-hyllande eller synen på det blonda och blåögda som markörer för förtryckande maktordningar.

Det spelar ingen roll. Det är delar ur samma svenska sjukdomsdiagnos. Det är samma människor, samma krafter som arbetar med allt detta, som dränker oss i samma gyttja av dumheter. Olika vinklar ur samma källa. Samma galenskap.

Och nu? Feministisk utrikespolitik är det som gäller, får vi veta. Utländska ubåtar i Stockholms skärgård och ryska kränkningar av svenskt luftrum. En försvarspolitisk talesman för Miljöpartiet som sitter hemma (i lägenheten på Söder kan man anta), och twittrar om att könsrepresentationen på de från försvarsmakten som diskuterar händelserna i tv inte är korrekt. Detta radikalfeministiska extremistparti som nu sitter i regeringen. Glada ändå, kan jag tänka, eftersom Sverige inte har något egentligt försvar kvar. Normkritiska genusperspektiv är ju bättre, vilket också borde få Putin att stanna upp?

Och en Reinfeldt och Borg som redan dragit vidare från tråkiga, inskränkta Sverige, mot nya härliga, globala uppdrag med miljoninkomster och utan att behöva bry sig om barbariska ”svenskar” som värnar sitt land och framtiden för sina barn. Skaffa ett välbetalt jobb istället, tjäna massor av kosing så är hela världen öppen, precis så öppen som vi ville att era hjärtan skulle vara! Och vadå välfärd, vems välfärd pratar ni om? Varför tycker ni att ni har mer rätt till sjukvård och utbildning och äldrevård än jordens övriga befolkning? Ni har ju inte tjänat de pengar som behövs! Det har däremot vi (och faktiskt åtminstone en handfull andra i Sverige), och då har vi välfärd som det dessutom går att välja mellan. Valfrihet kallas det. Ja, det sägs så.

Nog är det stötande att en gemensamt styrande politiker- och mediaelit mestadels boende i Stockholms innerstad manipulerar Sverige och svenskarna på detta sätt. Men då måste vi komma ihåg hur radikalfeminismen och sverigeföraktet går hand i hand. Maka på dig, du privilegierade man. Det är dags att ”släppa fram” den underordnade kvinnan. Du har haft ”makten” alldeles för länge nu. Det är dags att någon annan tar över.

Det här är lätt att översätta till vad som händer i Sverigedebatten.

Maka på dig, du svensk (och särskilt du vita, sekulariserade eller kristna svensk). Det är dags att ”släppa fram” andra folk (och religioner) i det här landet. Gå åt sidan. Lämna plats åt andra etniciteter och religioner att ta över. Ni har haft ”makten” länge nog nu. Det är dags för någon annan att styra.

Det finns ändå inget Sverige.

Och fanns det så är det för sent att rädda det.

Gilla läget.

Jag tittar på vattendropparnas oregelbundna resa ner över glasrutan.

Jag vägrar gå med på detta. Jag tänker göra allt för att överlämna ett friskt Sverige till mina barn och barnbarn. Och jag tänker aldrig, så länge jag lever, kalla en kvinna för fittbärare.

Annons

Oförstånd, oreson, oskälighet, ofog, orimlighet och oförnuft

Det gav mig stor glädje att nu i helgen se dokumentärfilmen ”The Unbelievers”, med framför allt Richard Dawkins och Lawrence Krauss. Jag känner sådan djup respekt för dessa män (där jag också vill lägga till ‪Christopher Hitchens‬), och jag rekommenderar alla att se filmen.

Och även om filmen inte omedelbart ser ut att handla om mina hjärtefrågor, så gör den faktiskt det. Den radikala feminismens påverkan på det svenska samhället har många likheter med religiös ovetenskaplighet och sektfundamentalism. De tydligaste jämförelserna går kanske att göra i hur det påverkar människor att ”stänga av” sitt sunda förnuft, men också i rädslan att bli uthängd som ”hedning” eller en ”unbeliever”, i att stå upp för sin icke- eller antifeminism (i USA kan praktiskt taget ingen kongressledamot öppet erkänna att de är ateister).

Det är ju utan tvekan så att den radikala feminismen är ett trossystem (liknande religiösa trossystem), där ovetenskapligheten är absolut central. Vetenskap, att vara genuint intresserad av och söka sanningen (oavsett hur den ser ut), är själva motsatsen till feministisk teori, eller så kallad genusvetenskap. Inom genusvetenskapen är det tvärtom så att om en forskare skulle komma fram till ”fel” resultat så tystas det ner. Sanningen är redan fastslagen och den är inbyggd i själva tron, och den förmenta forskningens enda uppgift är att stärka illusionen av denna påstådda sanning.

Vi har också irrlärans föreställningar om osynliga väsen. Föreställningen om ondskefulla, osynliga krafter som vill människorna (kvinnorna), illa. Stygga strukturer som står i vägen för lyckan och förmågan att bli hela. Fantasier och mardrömmar om det onda och det goda genomsyrar vidare hela berättelsen. Mannen är ondskan, kvinnan ljuset och sanningen.

Målet är att göra oss av med ondskan och istället söka oss mot ljuset och den rätta tron. Männens manlighet och maskulinitet måste motarbetas. Männen behöver bli som kvinnor. Det är i kvinnans väsen vi hittar vår frälsning.

Nej, det är inte konstigt att det dyker upp besynnerliga sekter och irrläror. Människans hjärna är fantastisk när det gäller fantasier och uppfinningsrikedom – och vi älskar att se oss själva som delar i en större berättelse. Vad som är konstigt – egentligen häpnadsväckande – är att just denna irrlära har fått ett så fenomenalt genomslag och dominerande ställning i det svenska samhället.

Den som har försökt diskutera vetenskaplighet och förnuft med en troende religiös fundamentalist vet att det är ungefär samma sak som att försöka diskutera jämställdhet med en radikalfeminist. Det går inte. Och det tjänar inget till. I eftertexterna till filmen The Unbelievers uttrycker Ricky Gervais den absurda känslan på detta sätt:

”Folk har sagt till mig på Twitter att ’alla har rätt till sin egen åsikt så håll tyst om din ateism’”.

Vi känner igen det. I demokratins namn kan vi inte tillåta den här typen av åsikter. I kärlekens namn kallar vi manshat för folkbildning (FI). I toleransens namn tolererar vi inte vissa partier. Vi som ”gillar olika” gillar inte dig för du är inte som oss. Och så vidare. Gervais skrattar åt vansinnet, vilket jag tror fler av oss måste tillåta oss att göra (även om det ibland är svårt då våra meningsmotståndares röster inte sällan är hjärtlösa, hånfulla och illvilliga), givetvis med risken att skrattet fastnar i halsen.

Det är knappast någon överraskning heller att briljanta vetenskapsmän som Richard Dawkins numera ogillas av flumvänstern och särskilt av feminister och islamister. Varken islam eller feminismen får ju, vilket vi dagligen påminns om, kritiseras och särskilt inte av något så politiskt inkorrekt som en vit, bildad och västeuropeisk man. Så här skrev vänsterfeministen ‪Eleanor Robertson i tidningen The Guardian tidigare i år om just Dawkins:‬

‪”Sure, he wrote some pop science books back in the day, but why do we keep having him on TV and in the newspapers? If it’s a biologist you’re after, or a science communicator, why not pick from the hundreds out there who don’t tweet five or six Islamophobic sentiments before getting off the toilet in the morning?”‬

‪Islamofobisk eller kvinnohatare‬, välj själv. Så skall den upplysta vita mannen tystas genom den feministiska lobbyn i medierna. Och det vi ser i andra europeiska länder är en mild fläkt jämfört med den vrålande storm av galenskap som drar fram över Sverige, där hatet mot den ”vita mannen” sedan länge har blivit salongsfähigt. I ett annat twitterinlägg fick Dawkins (som en del säkert känner till), en skitstorm över sig för att öppet ha ställt frågan vilka tre vetenskapsmän som betytt mest och sedan själv räknat upp några män med vit hudfärg (däribland Einstein).

När det gäller islam så har ju de fogliga svenskarna också blivit utbildade i att kritik mot just denna religion är något helt annat än kritik av till exempel kristendomen. Kritik mot islam är alltid obefogad och har ”bruna” färger (den skall klassas som rasistisk och ”islamofobisk”), medan kritik av kristendomen är uppmuntrad och efterlängtad. Vi är många som minns hur Public service inkarnerade samvete och spokesperson Täppas Fogelberg i Sveriges Radio snäste av en inringande man med stor oro för utvecklingen i Syrian och Irak och Daesh framfart med orden: ”Men korstågen då?”.

Jag är ateist av samma skäl som jag är antifeminist och humanist. Med det inte sagt att jag inte uppskattar den kristna kulturtradition jag växte upp med. Och innan den svenska kyrkan i stora delar togs över av vänstern, radikalfeministerna och hbtq-rörelsen stod den för mig alltid för en mildhet och ödmjuket som verkade tilltalande. Men jag tror helt enkelt inte och i denna ödmjukhet inför min obetydlighet i hela världsalltet känner jag både lättnad och frihet.

Jag dras åt det som på engelska kallas ”reason”. I begreppet ligger inte bara förnuft utan också förstånd, reson, skälighet, fog och rimlighet. Den svenska samhällsdebatten med sina slagsidor åt radikalfeminism, kulturrelativism och ”värdegrundsdemokrati” – och sitt orwellska drag av offentliga lögner och härskartekniker är själva motsatsen till reason.

I ett av sina tal i samband med turnén ”A rally for reason” (eller The Reason Rally), ställer Richard Dawkins frågan: ”How can anyone rally against reason?”.

Det är en fråga som jag hoppas fler skall ställa sig i Sverige när det gäller frågor som radikalfeminism men också migration, religiös extremism och humanism. Hur kan vi tillåta dessa krafter att ta över? Krafter vars själva innebörd är oförstånd, oreson, oskälighet, ofog, orimlighet och oförnuft.

Det är vi som idag är kulturradikalerna – mensblodet till trots

I stockholms tunnelbana körs nu ännu en reklamkampanj i miljonklassen signerad Sveriges Kvinnolobby. Denna mäktiga och välgödda organisation som i tider när alla kan notera att det först och främst är pojkar som havererar i skolan och som hamnar i utanförskap, satsar ännu mer på flickor och kvinnors välbefinnande. Manshat är ju som bekant också en del av folkbildningen.

Det man kör nu har de vanliga kännetecknen. Man skall få känslan av att det är lite ”rebelliskt”, en grupp som liksom slår underifrån (inget kunde ju vara mera fel). Det är svartvitt och lite stencilkänsla över formen (kanske har någon ideell stått och vevat en tryckmaskin i en källare någonstans, gömda under det hotfulla patriarkatets barrikader?). Man pratar om ett offentligt utrymme (folkets utrymme) och sexualiserade kroppar. Av någon outgrundlig anledning tänker man sig att underklädersreklam riktad mot kvinnor är en sexualiserad akt som ger män tillfredsställelse, vilket givetvis är det värsta tänkbara brottet. Bara föreställningen om alla dessa ”manliga blickar” som tillåts söka sig över all denna kvinnliga hud i det offentliga rummet tycks göra radikalfeministerna rasande. Och det är ju inte så konstigt. En ideologi som ser vissa typer av människor som onda och både moraliskt och intellektuellt underlägsna kan ju aldrig tolerera att en sådan ”manlig blick” får röra sig obehindrad.

När det gäller just detta med radikalfeminism och sexualitet så vet jag att det ibland kommer upp frågeställningar och undranden. Hur skall dom ha det? Varför kan samma radikalfeminister sätta kläder på gamla bronsstatyer (för att skyla deras nakenhet), och senare ge sig iväg till ett fittpyssel-event där man också kan lära sig måla med mensblod? Hur hänger det ihop? Hur kommer det sig att vi ser feminister kräva att få bada topless i den kommunala simbassängen, och senare, samma personer demonstrera mot det sexualiserade offentliga rummet.

Svaret är ganska enkelt, vill jag påstå. Det handlar alltid om den föreställda manliga blicken. Och om sexuell makt. Bronsstatyernas nakenhet tolkas som stötande, både för att de oftast är gjorda av manliga konstnärer (bara tanken att manliga händer har format den ursprungliga leran till bröst, lår och läppar är ju oanständig), men också för att de inte sällan handlar om en universell idé om mänsklig skönhet i vilken män också har kunnat vara delaktiga. Här kommer också könsseparatismen in – och radikalfeminismens mycket starka band till hbtq-rörelsen. Fittpysslet och de bara brösten i simhallen handlar i första hand om en gränsdragning mot den manliga sexualiteten. Hatet mot öppen sexualitet mellan kvinna och man är i dessa grupper uttalat. Samlaget ses i sin själva natur som våldtäkt. Då blir den enda rena och upphöjda sexualla akten den mellan kvinna och kvinna. Det är också därför det inte är konstigt att vi i det statsfeministiska Sverige får möta lesbiska kvinnor i tv’s morgonsoffor som förespråkar att kvinnor kan lära sig bli av med sin felaktiga heterosexualitet, att de kan bli botade.

Vad de homosexuella männen håller på med är mindre intressant. De får gärna syssla med sin grej, och är ju inget hot, eftersom deras blickar inte är riktade mot kvinnor.

För så är det. Den manliga blicken, den manliga åtrån är ett hot. Den är ondskefull och är utifrån könsmaktsperspektivet rent ut sagt livsfarlig. Vi matas med bilder och föreställningar om ”mäns våld mot kvinnor” och om hur horder av snuskiga, hjärndöda och motbjudande män trånar efter och utnyttjar flickor och kvinnor. Och förtrycker dem. Framför allt då vita, svenska män. Man vill ogärna prata om de islamister inom Daesh (IS), som halshugger flickor eller bevisligen säljer dem som sexslavar (det vore ju orättfärdigt mot islam och närmast islamofobiskt), nej, hellre då att angripa de svenska män och pojkar som har mage att kalla sig jämställda. Det är den svenska mannen som är fienden för den mäktiga svenska feminismen. Så har vårt samhälle också gått itu. Så har kärleken och toleransen fått lämna plats för hat och giftiga fördomar.

Hur skall ett samhälle någonsin kunna bli helt när själva statsideologin går ut på att dela upp människorna i hälften onda och häften goda, hälften bra och hälften dåliga? Lägg till detta att absurda och kunskapsfientliga irrläror tar allt mer plats och ersätter bildning på våra universitet. Och att gruppen ”vita”, eller etniska svenskar skall skuldbeläggas och ställas mot de ”rasifierade”. Det är så receptet för en katastrof ser ut, påspädd av europas högsta invandringstryck från ett och samma område i mellanöstern och nordöstafrika.

Nej, det är inte lätt att leva i ett land där absurditeterna har nått sådana höjder att orden numera saknas. När det blir nyheter av att bronsstatyers nakenhet upplevs som kränkande och man samtidigt inte vill prata om att tonåringar mördas och slängs från balkonger i hederns namn (men en hederskultur vi måste respektera eftersom vi är så goda). Där mensblod och fittpyssel och lagkrav att män skall sitta ner när de kissar samsas om mediautrymmet när Ryssland samtidigt rustar upp och flyger beväpnade stridsflygplan över Gotland. Och Daesh hugger huvudena av barnen i Irak och Syrien.

Och de som försöker prata om det, om detta som händer med vårt land och vår kultur, stämplas som bakåtsträvare, idioter, rasister, islamofober och kvinnohatare, av ett mediaetablissemang som är ideologiskt korrumperat och har avsagt sig sin journalistiska heder. Det har rent av blivit populärt bland journalister att håna dessa medborgare, ”som om detta vore deras land”.

Så här skriver kloka skribenten Bitte Assarmo i sin Facebook (vilket bevisar att det finns allt fler som vaknar upp):

”Nu tänker jag bli känslosam och säga något som jag vet att jag kommer att få riktigt mycket skit för. Men vet ni, det bryr jag mig inte om. I det här landet kan man knappt öppna truten längre utan att bli svartmålad av kreti och pleti, så skulle man bry sig finge man förbli tyst till döddagar. Och eftersom jag är en riktig pratkvarn är det naturligtvis uteslutet. Så här kommer det:

Jag är så förbannat äcklad av de svenska medborgare som reser till Syrien och Irak och ansluter sig till Daesh att jag vill att de ska fråntas sina medborgarskap med omedelbar verkan. De misshandlar, mördar och torterar och slår sig för bröstet och skryter om det. Jag vill verkligen inte att de ska få komma tillbaka till mitt land. De har redan valt bort den svenska demokratin och våra värderingar, och jag tycker de ska stanna i sitt kalifat för all framtid.

Med det sagt så fortsätter jag lite till. För jag är så oerhört trött på Sverige. Det här är det land som mina far- och morföräldrar och deras förfäder byggde. Det land där jag växte upp, som jag älskar, där jag har mina rötter. Men jag känner inte igen mig längre. Sverige av idag är ett land där mörkermän kan rekrytera terrorister i snart sagt alla städer och orter, ett land vars medborgare kan ge sig ut i världen och mörda – och där de som kräver att terrorister straffas hängs ut som samhällsfarliga. Ett land där kritik mot terror förvanskas till ”islamofobi” av människor med tveksamma lojaliteter och tveksamma värderingar. Ett land där medmänsklighet och solidaritet fått stryka på foten för rädslan att inte passa in i åsiktskorridoren.

Nej, jag känner inte igen mitt land längre. Jag är inte ens säker på att jag tycker om mitt land längre, som det ser ut idag. Men min fosterlandskärlek är stark. För det här ÄR mitt land, liksom det är alla demokratiskt sinnade svenskars land – oavsett ursprung, hårfärg, hudfärg eller religion – så hur kan vi låta detta fortgå?”

Ja, detta är ditt land, Bitte. Och det är mitt land. Det är vårt land Sverige och det förtjänar bättre än sin nuvarande förvaltning. Nu måste vi agera mot denna styggelse som har tagit över makten och våga säga ifrån. Det är vi som är rebellerna. Det är vi som idag är kulturradikalerna.

Alice Bah Kuhnke brinner för en ”ny” slags demokrati?

Vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke ger visserligen ett sympatiskt och genuint intryck, men jag tror dessvärre att det kommer att bli riktigt dåligt. Som så många andra mäktiga och framträdande feminister i den svenska offentligheten nämner hon (i SvD Kulturs intervju), att en bok som gjort stort intryck på henne är den radikalfeministiska ”Under det rosa täcket”, av Nina Björk. Den skakade om Bah Kuhnkes värld, förstår vi.

Det har ju också framkommit att Bah Kuhnke under sin tid som generaldirektör för Ungdomsstyrelsen ställde krav på föreningen GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) – som arbetar mot hedersvåld – att rikta sitt stöd till flickor och kvinnor (och inte pojkar), om stödpengar skulle betalas ut. Detta framkommer i GAPF’s egna skrivningar, även om föreningen senare har gått ut och försvarat både Bah Kuhnke och Ungdomsstyrelsen (man biter ju som bekant inte den hand som föder en). Även om det hade varit klädsamt om Bah Kuhnke i egenskap av GD för Ungdomsstyrelsen åtminstone hade yttrat sig kring det orimliga i detta (att stöd inte betalas ut om arbetet också syftar till att hjälpa hedersvåldsutsatta pojkar), så kan man konstatera att själva förfarandet inte är hennes ansvar. Det är de könsdiskriminerande svenska lagarna om möjligheten till ekonomiskt stöd för kvinnors organisering (men inte pojkars och mäns), som är den verkliga boven i dramat. Men om detta hör vi givetvis ingenting (och det tillhör en annan diskussion om jämställdhet).

Vi kan dock med säkerhet räkna med kulturministerns stöd åt den radikalfeministiska kampen (och en upptrappning av medel till misandriska projekt i offentligheten). Och här kommer det intersektionella perspektivet med sitt rasifieringshetsande och skuldbeläggande av ”svenskheten som rasistisk” säkert också att få en betydande plats i beslut kring stödåtgärder. Det återstår naturligtvis att se, men jag skulle tippa att de ”antirasistiska” och revolutionära organisationerna redan har bildat kö utanför kulturdepartementet.

Det som ändå känns mest problematiskt är demokratiperspektivet. Bah Kuhnke är ju också demokratiminister, och mot bakgrund av att vi redan har kunnat uppmärksamma tydliga glidningar och omarbetningsförsök av demokratibegreppet från vänster- och feministhåll, är det nog i dessa frågor som Bah Kuhnke först och främst kommer att få bekänna färg. Jag blir omedelbart fundersam när jag läser detta (från samma SvD intervju), som svar på frågan ”vad fick dig att tacka ja [till uppdraget som minister, min anm]”?:

” – Det stora som fick mig att tacka ja är att vi gör den här kopplingen mellan kultur och demokrati, säger Alice Bah Kuhnke som menar att Sverige är i ett läge som kräver ”krafttag”. – Demokrati är ingenting man inför, och sedan kan ta för givet. Det är något vi har sett inte minst efter valet. Demokratin måste ständigt förnyas. Och kulturen är ett fantastiskt verktyg för att förnya demokratin, säger hon och talar om de möjligheter kulturen ger att diskutera värdefrågor, förskjuta gränser och spränga normer.”

Vi som är insatta i den svenska samhällsdebatten borde omedelbart rycka till. Man kan knappast tolka uttalandet som något annat än (vilket skulle ligga helt i linje med den övriga kulturvänsterns försök till förskjutningar), att efter valet (då SD fick 13%), måste man eller ”vi” vara öppna inför en ”förnyelse” av demokratin och demokratibegreppet. Här kommer också ”värdefrågor”, gränser och normer in. Det handlar alltså om den ”värdegrund” som makten idag allt oftare vill sätta samman med demokratin. Denna ”värdegrundsdemokrati” som vi vet är något helt annat än den demokrati som de flesta människor tänker sig begreppet, nämligen ”åsiktsfrihetsdemokrati”.

Det är oroväckande att sveriges kultur- och demokratiminister uttalar sig på detta sätt innan hon ens funnit ett skrivbord i sitt nya kansli. Men kanske inte förvånande. Har vi riktig otur så har vi fått en minister som aktivt vill fortsätta modellera och experimentera med demokratin – och kanske rent av förespråka förbud av tråkiga åsikter – men det återstår som sagt att se.

Klart är i alla fall att ”kulturen är ett fantastiskt verktyg” för att bedriva politik, och i Sverige betyder ju detta en revolutionär, radikalfeministisk vänsterpolitik. Tänk att alliansen aldrig förstod det. Sveriges i särklass mest välfinansierade (av skattepengar), och effektiva propagandaapparat (kulturpolitiken), vars syfte nu i ännu högre grad kommer att bestå i att utbilda och omskola medborgarna ”åt rätt håll”. Glöm konstens och kulturens egenvärde, det är i den politiska kampen som kulturen gör nytta!

Det verkar också som att Bah Kuhnke ser fram emot ett nära samarbete med Mona Sahlin som ju är ”nationell samordnare mot våldsbejakande extremism”. Det låter varken särskilt effektivt eller hoppfullt. Om detta och annat skriver idag Sanna Rayman skarpt i dagens SvD ledare. Först och främst handlar det om Mona Sahlins uppenbara handfallenhet inför uppgiften som samordnare mot extremism (som jag också skrev en notis om häromdagen), vilket ett samarbete med Bah Kuhnke knappast lär förändra:

”Mona Sahlin är ingen vän av extremism, det får man ge henne. Men hennes aktiviteter på området stannar vanligen vid ytliga fördömanden, ofta parade med en sedvanligt socialdemokratisk omhändertagande inställning för att möta det som ofta är hårdföra ideologiska slutsatser.

Därutöver har Sahlins förmåga att i tid identifiera allvarliga och komplexa problem inte alltid legat i framkant, vilket man påmindes om när hon nyligen intervjuades i SVT om Sveriges ytterst problematiska manskapsbidrag till Islamiska Statens grymma härjningar i Irak och Syrien. ”Äntligen”, sade Sahlin i tv-rutan, ”ser fler att extremistiskt våld, oavsett om det sker i en religions namn eller i en extrem ideologis namn, är en fara som inte har tagits på tillräckligt stort allvar tidigare”. ”Det är en självkritik också mot mig”, inskärpte hon vidare (SVT 30/9).

Att i elfte timmen dra det självkritiska kortet är ju lite av Sahlins signum. Vi har sett det förut, tydligast i hedersfrågan. Det är inte uppenbart varför förmågan att vara sist på bollen ska belönas med samordningsuppdrag.”

Nej, varken Sahlin eller Bah Kuhnke inger förtroende (varken var för sig eller tillsammans), när det gäller arbete mot extremism eller för åsiktsfrihet och demokrati. Och när det gäller de omedelbara utmaningar som Sverige står inför, inte minst om migration, invandring och integration (och religiös extremism), så verkar ingenting finnas att hämta hos dessa. Att en så stor del av sveriges befolkning är oroade, så till den grad att en majoritet anser att SD har den bästa invandringspolitiken, verkar heller inte spela någon roll.

Hellre då att lägga all kraft och energi på att motarbeta sådana åsikter, i demokratins namn. Och stödja den urspårade radikalfeminismens fortsatta kamp.

Feminismen når aldrig fram – det finns inget slut

Det ligger nog i det politiska bloggandets natur att man får räkna med en hel del upprepningar, och det blir dessvärre nog ännu mera så när fokus ligger på svensk feminism och identitetspolitik. Jag hoppas att mina läsare har överseende. Då den feministiska propagandaapparatens metod går ut på utnötning och upprepning kommer också responsen och kritiken att bli därefter.

En central aspekt av kritiken mot feminismen går ju ut på att synliggöra den linjära radikaliseringens mekanismer. Att feminismen aldrig ”går i mål”, att det inte (sedan decennier), har handlat om jämställdhet, att det aldrig finns en punkt där feminismen skulle kunna stanna och konstatera att, hörni, det var ju detta vi kämpade för och nu är vi där så låt oss dra oss tillbaka. Faktum är att det ser precis tvärtom ut. Ju närmare jämställdhetsmålet feminismen kommer, ju mer radikaliseras den och ju större inflytande får den. Sedan fortsätter det. Mer dominans leder till ytterligare radikalisering och extremism.

I ett läge när det uppenbarligen går betydligt sämre för pojkar och män som grupp, i samhällets alla områden, och kvinnor dominerar eller helt har tagit över de flesta attraktiva branscher och institutioner, då trappas ”kampen” upp ytterligare och det börjar sakta bli accepterat att öppet prata om män som en biologiskt underlägsen människotyp, eller – som ett led i en avhumanisering – som något annat och mindre värdefullt än människor. Ju mer kvinnlig dominans, ju mer kvinnlig dominans. Ju mer uppenbart det blir att det är pojkarna och männen som lever i ett ojämställt samhälle (när endast ett fåtal når högre utbildning, när de stöts bort från föräldraskap, arbetsmarknad och dagligen utmålas som missfoster, idioter eller förövare i offentligheten), ju kraftfullare blir mobiliseringen mot dem och det förhatliga patriarkat de påstås vara en del av, och ju fler insatser och riktat stöd ser vi till flickor och kvinnor. Det tar aldrig slut. Det finns ingen slutpunkt, annat än den uppenbara. Det är dit vi är på väg och det är den plats då vi har uppnått 100 procent jämställdhet (man använder det ordet).

Och i Sverige är 100 procent jämställdhet samma sak som 100 procent feminism. 100 procent radikalfeminism. Vi pratar om en värld i möjligaste mån befriad från män. Jo, nog kommer det att finnas en del kvar på toppen, med extraordinära manipulativa karaktärsdrag (alla givetvis uttalade feminister), och en därtill nödvändig mobiliserad servicestyrka som tar hand om det smutsiga och farliga arbete som är samhällsnödvändigt. Men i övrigt ett renare, bättre och moraliskt överlägset samhälle där män som grupp har litet eller inget inflytande. Ett samhälle där alla de ansvarslösa, miljösmutsiga, sexuellt osunda, korkade, myglande och själviska männen inte ges någon plats eller utrymme att förpesta tillvaron för människorna.

Kanske låter det överdrivet? Jo, säkert, men jag uppmanar ändå alla som känner sig manade att försöka besvara dessa frågor. När går feminismen i mål? Hur kommer det sig att Sverige, som i övriga världen betraktas som världens mest feministiska och jämställda nation, samtidigt har världens mest extrema, proaktiva och öppet misandriska feminism? Varför har just Sverige, som enda land i världen, ett parti i vilket den allra mest radikala och mansföraktande feminismen har omsatts till politik och teorier om könsseparatism och revolution? Ett parti som nu har ett mandat i Europaparlamentet och närapå kom in i sveriges riksdag. Varför skyller man här de svenska pojkarnas misslyckande i skolan på dem själva samtidigt som man sätter in ytterligare resurser för den grupp som det redan går betydligt bättre för? Hur ser den ideologi ut som agerar på det sättet? Vad är syftet och hur ser den egentliga agendan ut?

Jag väntar med tillförsikt på när de första skarpa hjärnorna från utländska universitet kommer att sätta tänderna i detta. Okorrumperande forskare som utan risk för förstörda karriärer eller uthängning i medierna kan granska på djupet och avslöja denna vår tids fascistoida masspsykos. Jag tror att det kommer att ske i anslutning till då blickarna riktas mot Sverige inför den kommande migrationsimplosionen.

SvD kämpar för sitt liv – och när ”organiserad” inte betyder ”organiserad”

Svenska Dagbladet kämpar för sitt liv. Just nu pågår en intensifierad reklamkampanj i TV, radio och på nätet, kanske en sista kraftansträngning för att vända något som ser ut som en oundviklighet. I Orvesto Konsument har SvD minskat 12,4 procent och medieanalytikern Olle Lidbom säger nu i Resumé att han är övertygad om att tidningen är nedlagd inom fem år.

Jag har på denna blogg många gånger uttryckt stark kritik mot hur framför allt SvD’s nyhets- och kulturredaktioner på senare år har hemfallit åt en allt mer agendasättande och ideologisk journalistik (i tidens radikalfeministiska och identitetspolitiska anda), men samtidigt noterat att SvD’s ledarredaktion har befäst positionen – mot strömmen – som landets kanske enda kvarvarande grupp verksamma journalister inom de traditionella medierna med rikstäckning, som åtminstone lyfter och belyser några av de ämnen och frågor som glöder och flammar vid sidan av den snäva åsiktskorridoren.

Därför vore en nedläggning av SvD såklart djupt beklaglig. Nu har visserligen Dagens Nyheter också minskat (i Orvesto Konsument), med närmare 6 procent, men DN är alltså dubbelt så stor som SvD och kan komma att bli den enda kvarvarande svenska rikstäckande dagstidningen. Det är naturligtvis en mardröm utifrån både ett jämställdhets- och åsiktsbreddsperspektiv. Och när det gäller kulturen så skulle DN Kultur och SVT’s och SR’s kulturredaktioner, som en följd av en fullständig dominans, snart skruva upp volymen och höja tonläget ytterligare i den politiska och ideologiska propagandan. Det drypande mansföraktet och uppjagade manshatet, riktat mot framför allt svenska, vita, heterosexuella män, som vi vant oss vid kommer att bli allt mer framträdande. Samtidigt som de intersektionella perspektiven och rasifieringshetsen kommer att breda ut sig än mer. Mer fokus på hudfärg, identitetspolitik och positioneringen av olika grupper mot varandra. Genom varje artikel, notis, puff, rubrik, reportage, skendebatt, recension och analys, kommer vi att se hur FI’s, MP’s och V’s politik pumpas ut över landet, som en del i en ”värdegrund” som alltmer kommer att beskrivas som en förutsättning för demokratin.

Det vi kan komma att se, vilket naturligtvis heller inte är önskvärt (och som många andra har varnat för), är att när SvD försvinner och DN (och Public service) skruvar upp propagandavolymen (med ambitionen att utbilda folket i ”rätt” riktning), så fortsätter de alternativa nätmedierna på de yttersta kanterna att växa med stormsteg, i början främst från högerhåll. Efter att ha genomskådat lögnerna väljer fler och fler bort DN, som på sikt också kan komma att gå under. Kvar finns då ett helt nytt nyhetslandskap på nätet där polariseringen och extremismen utmärker lägren och sajterna. Vi har kvällstidningarnas stenkastarvänster och revolutionära radikalfeminister på ena sidan, i stil med Politism.se och Feministiskt perspektiv, och Fria Tider, Avpixlat och Exponerat på andra sidan (och nya som lär dyka upp på båda sidor). I brist på kompetenta, starka och balanserade alternativ i mitten kommer nyhetskonsumenten tvingas att välja sida, och en radikal sådan (men brytningen går alltså också bortom den traditionella höger- och vänsterskalan).

Utvecklingen speglar i princip det som sker i partipolitiken (och den skyndas på i en slags växelverkan med de vinklade medierna). Mittenpartierna försvagas i takt med oförmågan att hålla rent mot de vänsterextrema premisserna (radikalfeminismen, oviljan att värna det svenska, målet att öppna gränserna). Bristen på ideologisk ryggrad och rädslan för journalisternas svartmålning – och inskränktheten när det gäller att bemöta medborgarnas oro – föser väljarna i famnen på framför allt Sverigedemokraterna.

Det går inte att underskatta den explosiva kombinationen av ett tilltagande öppet förakt och hat gentemot den vita (etniskt svenska), mannen genom de radikalfeministiska medierna och politikereliten, och samtidigt ett migrationstryck från mellanöstern och nord- och östafrika som saknar motstycke i europeisk historia (till ett litet land som Sverige). Jag menar att det här är en utveckling som man inte behöver vara klärvoajant för att förstå konsekvenserna av.

Men det är i stort sett tyst. Den nya regeringen, där det radikalfeministiska MP (som både vill montera ner försvaret och öppna gränserna), har flera tunga ministerposter, har tvärtom tillsammans med Socialdemokraterna valt att inte ha någon minister med särskilt ansvar för integrationsfrågor. Istället betonar man den radikalfeministiska profilen. Ansvarslösheten är därmed inskriven i själva regeringsförklaringen. Det Sverige som man förment klagade över hade ”gått sönder”, kommer att spricka itu med oöverstigliga konsekvenser. Om inget görs. Om mittenpartierna inte bryter sig loss från sin mentala låsning.

•••

Flera har redan kommenterat Hanna Hellqvist mansföraktande spya i dagens DN, det finns egentligen inte mycket att tillägga. Den här typen av ”journalistik” är som vi vet DN’s signum idag, även om misandrin (som i stort sett präglar hela tidningen), oftare är mera subtil och förklädd. Tidningen är egentligen oläslig om man inte själv är troende radikalfeminist eller bara härbärgerar en olust eller djup aversion mot framför allt vita män (som inte är homosexuella), men om man parerar mellan kräkpölarna så hittar man ibland också sådant som är intressant att analysera. Idag till exempel hur det krumbuktas kring detta med om tiggeriet är organiserat eller inte.

Som vi vet har ju hela det mediala och politiska etablissemanget i Sverige gång på gång fördömt påståendet att tiggeriet i Sverige skulle vara organiserat. När Sverigedemokraterna gick ut med sin kampanj att ”förbjuda det organiserade tiggeriet”, så var det först och främst detta att det skulle vara ”organiserat” som beskrevs som rasistiska lögner och felaktigheter. De politiker (från andra partier än SD), som vågat påstå att det just handlat om organiserat tiggeri har fått löpa gatlopp och misstänkliggjorts offentligt som rasister.

Vad som är intressant när DN nu ”avslöjar” att tiggeriet faktiskt är organiserat (det som alla som vistas på i alla fall Stockholms gator naturligtvis redan visste – det är bara att titta), är hur man, genom Josefine Hökerberg, nu försöker hävda att DN minsann aldrig påstått något annat än att det var organiserat. Och hur gör man det? Jo, givetvis genom att plocka isär begreppet och ordet ”organiserat” och hänvisa till att det kan betyda olika saker. Det är på denna nivå den agendasättande journalistiken idag för sig:

”DN, eller jag i egenskap av reporter på DN, har aldrig påstått att tiggeriet inte skulle vara organiserat (i den innebörden att organiserat betyder just organiserat och inte organiserad brottslighet). Tvärtom har poliser i vår granskning alltid uppgett att det är organiserat men inte på ett sätt som är kriminellt, det vill säga olagligt enligt svensk lag.”

Och på frågan (som DN’s reporter Josefine Hökerberg ställer till sig själv); ”[m]en varför har både politiker och hjälporganisationer under våren hävdat att tiggeriet inte är organiserat?” (notera att DN och medierna nu är exkluderade från dem som hävdat att tiggeriet inte är organiserat), svarar Hökerberg:

” – Förmodligen för att de använt ordet organiserat som att det skulle betyda att organiseringen är kriminell. När SD gick till EU-val med frågan om att ”förbjuda det organiserade tiggeriet” anspelade de på kriminellt tiggeri, och det var mot den kampanjen som hjälporganisationer och politiker slog tillbaka//”

Så då vet vi. När ett parti som DN ogillar använder ordet ”organiserad” i sina valaffischer så betyder det något helt annat än när DN’s reporter använder ordet ”organiserad”.

Och det finns alltså heller ingen brottslighet i anslutning till ”organiserandet” som DN nu beskriver, om vi skall förstå Hökerberg rätt. Att som tiggare behöva betala mellan 400 och 2000 kronor för en tiggarplats i Stockholms city, till en ”ledare” från Rumänien, är väl bara ett exempel på lite hederlig småföretagarkultur?

Vi måste våga prata om det svenska

Något som förbluffar mig men som ständigt återkommer i den svenska samhällsdebatten – och i synnerhet när det gäller frågor om migration och ”det svenska” – är en närmast fatalistisk och samtidigt lite tjänstemannamässig hänvisning till att vissa saker minsann är som de är och de går inte att ändra på, inte nu, aldrig, och att försöka ändra på dem vore dessutom säkert olagligt och bryta mot både FN- och Europakonventioner. Det som är, är liksom vad det är. Det tjänar inget till att sätta emot. Vi måste bara sätta oss ner och acceptera eftersom vi ändå inte kan göra något åt det. Kort sagt: gilla läget eller håll tyst.

En del skulle kanske säga att det är här den svenska konsensuskulturen gör sig gällande, den som växte fram i det svenska folkhemsbyggets svallvågor. Vilken ironi att samma kultur nu är verksam i nedmonteringen av samma folkhem och utfasningen av den nationella samhällsgemenskap som gjorde det möjligt från första början. Dessa mäktiga strömningar – inte minst inom kulturområdet och bland vänsterakademiker – går ut på att det inte finns något särskilt som vi kan kalla ”svenskt”, och fanns det så är det sedan länge för sent att försöka rädda det. Att försöka ”rädda det” är dessutom bara ett uttryck för ”missnöje” och ett fiskande i ”grumliga vatten”. Att värna det svenska, att uppskatta och tycka om det svenska och känna glädje över att ha fötts här som svensk (utan att för den delen ge uttryck för någon uppskruvad nationalism), har idag blivit något fult och dåligt. Att gilla det svenska har blivit synonymt med rasism. Och ju mer de med svensk bakgrund späker sig i debatten, och förminskar, förkastar eller rent av förbannar sin svenska identitet, ju populärare blir de hos den mediala och kulturella eliten, på samma sätt som de självspäkande feministiska männen tas in i värmen (när de tar avstånd från ”mansnormer” och bejakar manshat).

Det finns inget annat land i västvärlden som har hamnat i samma kollektiva mentala låsning som Sverige (vare sig när det gäller feminism eller invandring). I andra länder ligger det inte en motsättning i att vara humanist, värna om sina medmänniskor och stå för en generös och ansvarsfull flyktingpolitik – och samtidigt värna om och känna ansvar för det egna landet och öppet kunna visa glädje för sin nationella identitet och gemenskap. Det ligger inte en motsättning i att tycka om och känna samhörighet med sitt land – och samtidigt vara en bra och anständig människa. Endast i Sverige har detta att känna samhörighet med sitt land omvandlats till något dåligt och skamligt.

Det är samtidigt intressant att försöka se hur detta hänger ihop med migrations- och flyktingfrågorna. Om det i grunden anses fel att värna om sitt land (att det skulle finnas något särskilt skyddsvärde för just det ”egna” landet), och om det rent av är förenat med skam och misstänkliggörande att prata om ”svenskar” i meningen att dessa på något sätt skulle vara annorlunda eller ha andra rättigheter än jordens övriga drygt sju miljarder människor, eller fyrtio miljoner flyktingar, ja, då kanske det inte är så konstigt att vi också ser en mental låsning kring migrationsfrågorna. Och när samtidigt ingen har någon reell erfarenhet av fattigdom eller krig, och tar den svenska välfärden för given, ja, då får vi politiska partier som FI och MP, som vill öppna gränserna, montera ner försvaret (och nationalstaten), och skicka genusvetare och HBTQ-experter till fronten. Ett av dessa partier är sedan idag en del av den svenska regeringen.

Man skulle kunna dra slutsatsen att det alltså är något ”gott” att riva sönder Sverige som idé (det är ju bara en rasistisk föreställning att det ens skulle finnas något ”svenskt”). Att en halv miljon nyanlända per mandatperiod (utan tillgängliga bostäder eller större utsikter för arbete eller försörjning), kommer spelar ju då ingen roll annat än att det påskyndar att föreställningen om det svenska försvinner. Vi blir en del av världen, så som världen ser ut. Ingen rasism, inga svenskar och inga vithetsnormer. Och framför allt inget ”folk” som kan påstå att de hör hemma här. Och i denna ”globala”, härliga, nya värld kommer alla kulturer, etniciteter, språk och traditioner leva sida vid sida i fred och samförstånd, samtidigt som de alla känner sig del av en gemenskap bortom det nationella (och i en blomstrande välfärd). Det är åtminstone den känslan man får när man läser docent Kjell Magnussons slutreplik i SvD (i sitt svar till KDU’s Christian Karlssons replik). Det är, vill jag påstå, närapå vårdslöst naivt.

Att den överväldigande majoriteten ankommande till Sverige kommer från samma del av världen; mellanöstern och nord- och östafrika, där just mycket starka nationella, kulturella och inte minst religiösa identitetsband håller ihop grupperna, verkar inte Magnusson se som något problem. Tvärtom är han inte överraskande emot integrering, eller ”assimilering” som han väljer att kalla det, i det ”svenska”.

Min inställning är såklart att vi måste våga – och kunna – prata om vad det faktiskt betyder för Sverige som land (och den välfärd vi alla tar för given), att vi inom 10–15 år, med nuvarande takt, ser ut att ha ytterligare 2–3 miljoner människor från primärt samma område (med anhöriginvandring och födslotal), här. Det är inte – och har aldrig varit – rasistiskt att kunna prata om frågor, vilka de än är, som har en så fundamental och ojämförbar påverkan på landet, dess medborgare, välfärd, stabilitet och samhällssystem.

De flesta svenskar tycker om Sverige och vill vara en del av Sverige, det gäller även svenskar med annan etnisk bakgrund och nya svenskar som har kommit hit på senare år. Det handlar om anständiga människor som vill väl och även tycker att vi skall ha en bra och fungerande flyktingpolitik.

Vi måste våga bryta denna mentala låsning. Denna konsensuskultur som leder oss i fördärv.

Mer feminism betyder mer feminism betyder mer feminism betyder…

Ja, det är ju annars en hel del som hänt den sista veckan. Och allt följer de förväntade rörelserna. Mer feminism, ännu mer radikal feminism. Mer fokus på rasifiering och hudfärg, mer radikala intersektionella utspel. Ett större och större glapp mellan de svenska medborgarnas oro och syn på framtiden och den politik som de etablerade politiska partierna och journalisterna bedriver (i samklang). Än mer förakt och pajasartade markeringar gentemot Sverigedemokraternas väljare, nu även i riksdagen. Följt av uppskattning från etablissemanget.

Jag tänkte kort försöka gå igenom och kommentera delar ur flödet.

Att världens mest radikalfeministiskt präglade land nu får en regering som kallar sig ”sveriges första feministiska regering” låter oss veta ungefär vad vi har att vänta. Jag misstänker att den gamle svetsaren och Metallbasen Löfvén i första hand kommer att intressera sig för traditionella frågor som arbetsmarknad, ekonomi och infrastruktur (och ha tillräckligt sjå med dessa i riksdagen), och släppa ”symbolfrågorna” (där feminismen ingår), till Miljöpartiet. I grund och botten tror jag inte att Löfvén förstår allvaret eller sprängkraften i dessa, som han ser det, ”mjukare” frågor. Därför kommer vi att se mer radikal feminism (genuspedagogik), i skolan och ett påskyndat haveri för pojkarna (med ett accelererande utanförskap som följd).

I takt med att asyl- och migrationspolitiken – och dess kostnader, både ekonomiskt och socialt – spårar ur, kommer vi också att se en än större väljarflykt till SD. Vi kan förvänta oss en ökad segregering och fler (och större), utanförskapsområden under mandatperioden, med nya och större kravaller likt den i Husby. Upp emot 500.000 flyktingar, nästan uteslutande från mellanöstern och östafrika väntas komma in de nästkommande fyra åren, det kan komma att bli fler. Bostäder och arbeten finns inte. Kostnaderna för asylmottagandet kommer att bli astronomiska, kommuner ute i landet kan komma att gå i konkurs. Samtidigt kommer både polisen och räddningstjänsten tvingas lägga ännu fler resurser på genus, djurrätt och mångfaldsarbete, där feminism och postkoloniala maktteorier skall läras ut.

Sannolikt är också att den religiösa extremismen ökar i sveriges förorter, som en följd av Daesh (IS), men också oförmågan hos kulturrelativistiska politiker och samordnare att förstå denna verklighet. Vi kan komma att se attacker och självmordsattentat i de svenska utanförskapsområdena, mellan olika grupperingar med rötter i mellanöstern (som en följd av interna stridigheter och uppgörelser), eller attacker riktade direkt mot Sverige och det svenska samhället.

Som ett resultat av kvotering inom statsförvaltningen och kanske även kvoteringstvång inom det privata näringslivet kommer effektivitet, tillväxt och lönsamhet att påverkas negativt (med Norge som förlaga). Finns det osäkerhet kring energiförsörjning och kärnkraft kan basindustrierna komma att påverkas ytterligare.

Det som var illa med alliansen kommer nu ut att bli än mer illa. Och när det gäller kulturområdet kommer givetvis de vänsterextrema, radikalfeministiska och postkoloniala rasifieringshetsarna få än mer vind i seglen och erövra ännu fler positioner och institutioner. Och hatet mot SD, vita män och den svenska kulturen (som inte finns), kommer att nå oanade nivåer samtidigt som SD bara växer och växer…

•••

Angående mitt inlägg igår så kom det givetvis nu idag också en uppföljande artikel i DN, där Thomas Lerner tar steget ut och genom att hitta en lektor vid Umeå universitet kan slå fast – i sann DN-anda – att detta med familjers ekonomi ju  handlar om att män är själviska och inte vet ”vad hushållet egentligen kostar”. Att kvinnor oftare kontrollerar den gemensamma ekonomin omvandlas till att bli en börda som män lastar på kvinnor. Dessa tvingas sedan att tänka på kläder och annat till barnen medan männen slasar omkring och, just det, bara tänker på sig själva.

”Därför drar män i allmänhet sig inte för att använda en större andel av hushållets pengar till sig själva och till egna aktiviteter, påpekar Charlott Nyman. Män tjänar i regel mer än sin partner och kan tycka att det därför är rättvist att de får göra av med lite mer pengar – något som också kvinnor ofta tycker.”

Ja, nog låter perspektivet bekant bland feministiska forskare. Charlott Nyman som lektorn heter, har släppt en doktorsavhandling i ämnet 2002, och i samband med denna har hon tydligen intervjuat 10 par (och skickat ut 500 enkätsvarsblanketter). En slags spjutspetsforskning (ja, nu var jag ironisk igen, men jag lovar att det inte skall bli en vana) som ju fungerar utmärkt för att fungera som stöd åt DN’s agendasättande och feministiska journalistik. Samhällets förändring och den utveckling jag lyfte i gårdagens inlägg – eller den historiska aspekten som Ulf T klokt hänvisade till i en kommentar – existerar inte. Nej, här är det endast könsmaksordning, endast feminism, endast kvinnoförtryck på agendan. Vilket knappast kommer som en överraskning då det gäller Dagens Nyheter.

•••

Jag måste också kommentera Mona Sahlins framträdande i Aktuellt häromdagen (även Toklandet skriver om detta). Sahlin har ju alltså av den förra regeringen blivit utsedd till ”nationell samordnare mot våldsbejakande extremism”, vilket ju genom de svenska jihadisterna och rekryteringarna till Daesh (IS), länge har varit en brännande fråga. Det är faktiskt svårt att lyssna till Sahlin eftersom allting bara låter som ett släpigt, okoncist trevande, utan några direkta svar eller ens trovärdiga handlingsplaner. Att det skulle ligga i en ”nationell samordnares” uppgift att samordna verkar heller inte vara riktigt bekvämt för Sahlin som nog hellre tycker om att uppmana andra att försöka sitta ner och prata och tillsammans titta på… och så vidare. Jag skulle tro att med Sahlins bakgrund så har också de knappa resurser som finns lagts på att kartlägga landets hundratalet nazistiska tokstollar. Islamister och vänsterextremister har sannolikt setts på med blidare ögon. Ett ansvarsutkrävande kommer nog att bli aktuellt framöver, där också Sahlins misslyckande i dessa frågor kommer att stå i centrum.

•••

Snabbreflektion. I SVT Aktuellt och Rapport heter det att de kvinnor från Sverige som anslutit till Daesh (IS), har ”lockats” dit av okända grupper, medan männen har ”rekryterats” eller ”anslutit”. Som så ofta ser man heller inte dessa kvinnor som individer som kan ställas till ansvar på samma sätt som män.

•••

Om det funnits frågetecken kring Svenska Dagbladets ledarredaktion hos någon så menar jag att de borde vara bortblåsta efter dagens tidning. Ett uppslag och inte mindre än fem ytterst relevanta artiklar (osignerad huvudledare, ledare, Körsvennen och två OP-ED’s). Det handlar om hur borgerligheten köpt vänsterns (och feminismens), premisser. Om att väljarna inte är överens med de etablerade partierna om att SD måste isoleras. Om dagens skol- och lärarkris (och vänsterns nedbrytning av kunskapsskolan). Om Veronica Palms (S) idiotfeminism. Och om hur taktiken att stämpla rasist och islamofob på de som kritiserar islamismen göder den svenska jihadismen.

•••

Det finns massor av annat som heller inte hinns med. Den av kulturredaktioner nu samlade malebashingen av Ulf Lundell (i samband med släppet av hans bok ”Visenterna”). SvD’s Cliopriset som utdelas till idéhistorikern Julia Nordblad (tre sidor i dagens SvD), här hittar vi välbekanta ifrågasättanden kring ”det svenska”. Pippidebaclet. Hyllningen av popsångerskan Zara Larsson som i Kulturnyheterna nu kommer ut som feminist och att hon tycker att rasism och ”såna grejer” är viktigt. Elin Ørjasæters slutreplik som slår fast att den svenska demokratin inte vilar på en upplyst allmänhet. Den till synes oerhört viktiga rapporteringen att något fler riksdagsledamoter från SD än från övriga partier inte har betalt sin TV-licens (någon som är förvånad över just detta?). DN’s misandriska recension av den misandriska boken ”Det otäcka könet”. Listan kan göras hur lång som helst, men tiden är som vi vet knapp. Även Brännpunkts ”Vad innebär det att göra någon svensk?” skulle behöva analyseras.

Är det i första hand kvinnor som vill ha separat ekonomi?

Mina (ovetenskapliga), noteringar och erfarenheter från livet i stockholms innerstad när jag möter vänner, är att ganska få kvinnor verkar intresserade av att slå sig ihop med en man som tjänar mindre än de själva. Även med de annars så ideologiskt uppburna feministiska journalisterna verkar detta ta emot. Därför är det vanligast i mina trakter att antingen möta singelkvinnor, eller de som har bildat par med en mer framgångsrik man. Och eftersom andelen väldigt framgångsrika män är mycket liten och andelen framgångsrika kvinnor är mycket stor här (idag tjänar unga kvinnor i storstäderna också mer än sina manliga jämbördiga), så uppstår denna obalans. Många kvinnor hamnar hellre i ett utdraget singelliv och en ibland oplanerad ensamhet (de eftertraktade männen är helt enkelt för få). Ändå är Stockholm sannolikt den stad i världen där flest parbildningar sker med en kvinna och en man som tjänar lika mycket, eller där kvinnan tjänar mer.

Och varför skriver jag nu om detta? Jo, i dagens DN finns en artikel med rubriken ”Allt fler par har separat ekonomi”, av Thomas Lerner. Vad som slår mig – men som utifrån ett feministiskt perspektiv inte heller är särskilt oväntat – är att man inte någonstans, inte ens i en antydning, ser en koppling till utvecklingen ovan. Det är ett exempel på den typen av feministisk journalistik som så att säga lever mellan raderna. Artikeln går alltså i stora drag ut på att beskriva en utveckling där fler och fler har problem med sina relationer som en följd av att man bråkar om vem som betalar mest och att man inte kan komma överens om vad som är ”gemensamma” pengar. Fler väljer också att ha separat ekonomi i förhållandet.

” – Vi här på familjerådgivningen märker oftare än tidigare att pengar är en orsak till att relationen inte fungerar. Allt fler par berättar också att de har en mer eller mindre separat ekonomi. Det behöver i och för sig inte vara något negativt. Men om den ena i förhållandet tjänar och behåller betydligt mer än sin partner kan det leda till konflikter, berättar Annika Lindén.”

Kanske lägger jag för mycket i detta, men min erfarenhet är annars väldigt tydlig. Det är i de fall en kvinna tjänar mer än mannen som separat ekonomi oftast gäller. Det är också betydligt vanligare med tydliga äktenskapsförord då kvinnan i äktenskapet äger mer än mannen. Är detta viktigt? Ja, om man skriver en artikel i ämnet och gör anspråk på att utröna vad som ligger bakom, och helt (medvetet eller omedvetet), missar att uppmärksamma detta, eller ens antyda att där kan finnas en koppling, så är det högst relevant.

Vad vi ser – och som i såfall skulle förklara mycket i utvecklingen – är ju att när män tidigare tjänade mer eller stod för hela inkomsten så var en samlad familjeekonomi närmast självklar. Men i takt med att kvinnor har börjat tjäna mer och kommit ikapp männens inkomster (och många gånger gått om dem), så ökar konflikterna och vi ser oftare uppdelade ekonomier inom familjen, som artikeln beskriver. Hur detta hänger samman hade ju varit verkligt intressant att utröna, särskilt utifrån ett så kallat genusperspektiv, men eftersom ett problematiserande av ”kvinnorollen” då säkert hade varit oundviklig (vem vågar skriva om sånt?), så valde Thomas Lerner inte oväntat att hellre stanna kvar på ytan och skrapa runt i de trygga fraserna. Och då passar ju detta bättre:

” – Det var mer vanligt med gemensam kassa i tidigare generationer. Men det var nästan alltid mannen som hade ett arbete medan kvinnan var hemma och fick fråga om hushållspengar. Från 1970-talet och framåt blev det vanligare att man delade på utgifterna rättvist, det vill säga att den som tjänade mest också betalade en större andel av räkningarna.”

Vi känner igen det. Gå tillbaka till 50-talet, måla upp bilden av orättvisa och förtryck (”fick fråga om hushållspengar”). Men sen blir det närapå omöjligt att förstå vad som egentligen menas. Blev det mera rättvist från 70-talet och framåt, för att…, den som tjänade mest också betalade en större andel av räkningarna…, jämfört med innan då han (som hade ett arbete), betalade alla räkningarna? Eller? Och att man ”delade på utgifterna” rättvist, är det i meningen att det var orättvist innan (då kvinnan inte arbetade och var hemma), och i såfall orättvist för vem? Ja, kanske någon annan kan förstå vad denna mening betyder?

Hursomhelst, jag är ju förespråkare för jämställdhet och vill understryka att jag inte på något sätt vurmar för 50-talets version av kärnfamiljen. Det jag dock tycker mig se idag är en besynnerlig utveckling där allt fler kvinnor verkar vilja både ha kakan och äta den. Kanske handlar det om att låtsas att man lever i en traditionell kärnfamilj, där man gärna vill bevara den traditionella bilden av mannen, men där det i själva verket är en själv (kvinnan), som har den högsta inkomsten (och denna vill man då inte dela med mannen eftersom det skaver mot bilden av den man man egentligen ville leva med)?

Svaret på dessa och liknande frågor lär vi dock tyvärr inte kunna räkna med att få genom DN och andra feministiska medier, eller i den svenska så kallade genusvetenskapen.

Jag undviker annars DN så ofta jag kan, men eftersom jag nu skriver om Lerners artikel kan jag lika gärna snabbt slänga in en länk till en annan från idag i samma tidning. Det handlar om att stressen ökar besvären på våra arbeten. Och man kommer helt sensationellt – ja, jag tillåter mig att ibland vara ironisk – fram till följande (vilket också finns med som underrubrik i artikelns nätutgåva):

”[K]vinnor drabbas allra värst”.

Jag hinner inte utveckla vidare just nu, men konstaterar snabbt att man inte drar några slutsatser alls av att det är gruppen lärare som nu mår allra sämst (vi vet ju vad som händer i den svenska skolan), och att lärarkåren domineras av kvinnor.

[Det skall tilläggas att i Thomas Lerners artikel ovan så handlar det om utvalda citat/svar från familjerådgivaren Annika Lindén som Lerner alltså valt att ha med]

Den förmenta godhetens kolportörer

Jag lägger märke till att idén om att förbjuda Sverigedemokraterna nu också har slagit rot hos några kulturpersoner i mitt Facebook-flöde. Jag spekulerar över om det efter gårdagens debattartikel i DN kanske känns lite mer rumsrent att lufta uppenbart antidemokratiska åsikter? Mindre riskfyllt? Jag återciterar den retoriska fråga som professorerna Stefan Jonsson och Elena Namli igår ställde sig själva (och svenska folket), i sveriges största dagstidning, angående de 800.000 svenskar som röstade på landets tredje största parti:

”[S]ka man i demokratins namn säga att deras val måste respekteras?”

Jag vill tro att fler än jag här blir påminda om det bedrägliga och mellersta ”D”-et i DDR, och vart en sådan monumental semantisk korruption kan leda oss. Att på den tiden döpa den totalitära och kommunistiska tyska satellitstaten till DDR (Deutsche Demokratische Republik), är samtidigt ett uttryck för samma folkliga förakt och missaktning för åsiktsfriheten som idag (inte minst efter valet), flödar ut i den svenska samhällsdebatten. Och det låter likadant: Vi kallar det vi gör för demokratiskt, och i demokratins namn avskaffar vi sen den gamla demokratin så att vi kan bli en ”riktig” demokrati (i Sverige kallar vi detta för ”mänskligarättigheterdemokrati” eller ”värdegrundsdemokrati”). Sen förbjuder vi sådan politik som inte går med på vår tolkning av den ”riktiga” demokratin, återigen i demokratins namn. Vi rent av försvarar avskaffandet av demokratin med att vi värnar extra om demokratin.

För röstar det obegåvade folket så fel, så måste vi ju gå in och ställa det till rätta (eftersom vi vet hur de borde ha röstat). Det är alltså för demokratins skull som vi inte kan respektera deras val.

Ja, kanske tjatar jag. Men detta är så sensationellt allvarligt. Det tål också att upprepas att de som nu efterfrågar dessa antidemokratiska åtgärder just ofta är personer inom humaniora och som annars så ofta talar sig varma om ”öppenhet” och naturligtvis det överlag missbrukade ”vi gillar olika”. En del av dessa förstår säkert inte vad det på djupet handlar om, de är konstnärssjälar som inte riktigt ser vad som står på spel. Sannolikt följer de bara slentrianmässigt med strömmen av högljudda vänsterfeminister som ser SD som den biologiska inkarnationen av allt ondska. Andra, här ibland akademiker som Stefan Jonsson och Mattias Gardell, vet å andra sidan precis vad som står på spel (demokratin). Det är dessa falska profeter, dessa den förmenta godhetens kolportörer, som vi måste se upp med.

Det är som vi har sett alltså genom språket som man i första hand försöker slå in kilarna. Man gör om begreppet demokrati, rensar bort dess grundprinciper men använder fortfarande ordet (som om det hade sin ursprungsbetydelse). Man bortser från vad rasism betyder, lägger in en helt ny innebörd men fortsätter även här använda ordet som om det bar på sin ursprungsbetydelse. Det finns mängder av andra ord, begrepp och meningar som man idag skrubbar och gör om på detta sätt, för att de skall kunna användas i syfte att ge trovärdighet åt en falsk berättelse. ”Allas lika värde”, ”mäns våld mot kvinnor”, ”stänga gränserna” och ”patriarkat” är bara några av dem. Förvanskningen av begreppen demokrati och rasism måste dock betraktas som farligast och mest riskabel, då den för det stora flertalet snart riskerar att spräcka själva systemets trovärdighet.

•••

Jag noterade, också med en känsla av overklighet, att när Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karén igår presenterar en analys kring varför så många idag flyr de traditionella medierna (och söker alternativa nyhetskällor bland annat på nätet), så är det följande självkritik som främst lyfts fram:

”Slänger vi oss med onödigt krångliga ord och uttryck i våra texter?”

Den skarpsinniga frågeställningen tycker jag förtjänar en helt egen analys (men som dessvärre nog inte lär dyka upp i de traditionella medierna any time soon).

[Jag hittar inte Karéns ledarartikel på nätet]