Av skäl som jag inte vill tråka ut mina läsare med, avslutar jag nu skrivandet genom denna blogg. Tack till alla tänkande och kännande människor där ute – och för alla intressanta och inspirerande kommentarer genom detta senaste år.
Framtiden kommer att innebära svåra utmaningar för oss alla. Jag hoppas att förnuftet och ljuset segrar en dag, även om det för tillfället ser mörkt ut.
Jussi H. Lundell
Mot bakgrund av islamisternas mordorgie i Paris, är det i grunden positivt – men samtidigt pricipiellt besvärande – att ta del av den svenska medie- och politikerelitens fördömanden. Den yttrandefrihet som man nu upphöjer och kallar nödvändig att försvara ser mer ut som en läpparnas bekännelse, en tom gest som gör sig bra på bild idag, men inte betyder något på sikt här hemma. Samma personer som nu uppträder ”chockade”, med allvarsamma miner, har knappt lyft ett finger för att försvara Lars Vilks yttrandefrihet här hemma, eller verkar se något som helst problem med att satirtecknaren och konstnären Dan Park sitter fängslad i Sverige för sina bilder. En del, som socialdemokraternas chefsideolog Henrik Arnstad, eller SR-journalisten och mediaprofilen Täppas Fogelberg, har rent av sagt att de danska journalister och tecknare som skulle skjutas ihjäl i Köpenhamn (av svenska islamister, men som stoppades strax innan av svensk polis), i samma stil som nu i Paris, skulle få skylla sig själva, precis som Vilks borde få skylla sig själv. Fogelberg har till och med skrivit öppet att man borde filma stormningen av Vilks hus (och mordet på honom, måste man anta), och lägga ut det på Youtube. Detta är dock inte isolerade händelser. Fegheten, undfallenheten och oviljan att stå upp för yttrandefrihet, tolerans och åsiktspluralism är närmast kompakt, hur mycket man idag än sträcker på sig och förmätet slår sig för bröstet. Som vanligt anar vi också de bakomliggande mekanismerna. Yttrandefrihet är bra, så länge inte fel saker yttras. Tolerans är livsviktigt, så länge det handlar om tolerans gentemot dem som tycker som vi. Åsiktsfrihet och demokrati är essentiella begrepp, så länge inte åsikterna blir allt för besvärande och fel tankar tas upp i den demokratiska processen.
Det centrala för den svenska media- och politikereliten tycks vara – vid sidan av att bedriva radikalfeministisk och intersektionell propaganda – att agera undfallande inför islam och islamism. Man har fått för sig att religionskritik, när den kritiserar just islam, handlar om högerextremism och fascism. Det är naturligtvis ett grovt felslut. Men hur bisarrt scenariet än kan te sig, ser vi idag islamister, radikalfeminister och vänsterextremister (och dess många företrädare i medier och politik), stå på samma planhalva. För en del är fienden den vita mannen, för andra Israel, USA och kapitalismen, för andra västvärlden i sin helhet.
Därför tar det för många nu också emot, även efter ett vedervärdigt brott som det i Paris, att helhjärtat ta avstånd från gärningsmännens agenda – och i första hand se offren och vad attacken faktiskt handlade om (västvärldens värderingar och yttrandefrihetstraditionen). Man krumbuktar sig då hellre i vaga ordalag och försöker skifta fokus. Det vanligaste från framför allt vänsterhåll är att istället prata om vad detta kommer att innebära i form av ökad utsatthet för muslimer – och att det kommer att betyda ökat stöd för ”högerpopulistiska krafter” i Europa. Återigen ser vi det som är så typiskt för den postmodernistiska infarkten, det är ”berättelsen” som är viktig, inte vad som faktiskt händer. Det är ”bilden” av vad som hänt som är angelägen, inte vad som faktiskt hänt.
Och på samma sätt som man i över tre års tid har använt blodbadet och vansinnesdådet av Breivik på Utøja för sina egna politiska syften och för att smutskasta och misstänkliggöra sina politiska meningsmotståndare, förfasar man sig nu över att ”högerpopulisterna” kommer att göra detsamma. I samma andetag som man menar att Breiviks illdåd är representativa för allt från kritik mot radikalfeminismen till en reglerad invandringspolitik, menar man att dådet i Paris inte har något som helst med islam att göra (att påstå detta, trots att gärningsmännen ropar Allahu Akbar efter dödsskjutningarna, är då att märkas som rasistiskt).
Det är i denna härdsmälta av begreppsförvirring, politiskt fulspel, ängslighet och intellektuell uppgivenhet som den svenska samhällsdebatten idag förs.
Och samtidigt kan vi inom ett par mandatperioder räkna med miljoner nyanlända från mellanösterns och östafrikas oroshärdar. Enorma grupper människor som mestadels kommer att möta fattigdom, desperation och utanförskap. Och i takt med att människor, delvis av rädsla och fattigdom (socialbidragssystemen kommer att haverera), tvingas samman i religiösa, etniska och klanrelaterade identitetsgrupper kommer våldet och extremismen att eskalera. Sverige är i vårdslös och full färd med att importera de konflikter som har lämnat stora delar av mellanöstern och östafrika i spillror. Områden som heller inte har någon demokratisk tradition. Folkgrupper som inte har erfarenhet av demokrati eller ibland ens förstår vad det betyder.
Jag är, som läsare av denna blogg vet, för en ansvarsfull och human migrationspolitik. Men det som händer nu, och den vårdslöshet med vilken svenska politiker och journalister hanterar sveriges framtid och säkerhetsläge, är oerhörd, närmast ofattbar. Islamismen, extremismen och våldet kommer att eskalera i en omfattning som knappt går att föreställa sig. Vi kommer att se bombdåd, avrättningar och hot gentemot det öppna svenska samhället och inte minst det fria ordet som överträffar alla mardrömsscenarier. Eliterna kommer sannolikt att huka sig i undfallenhet och gå extremisterna till mötes. Samtidigt ser vi ett framtida SD som är största parti och kanske får egen majoritet i riksdagen. Försöken att hejda utvecklingen och upptrappade metoder och befogenheter för polis och militär kommer då att ses som en krigsförklaring gentemot invandrare, från ”svenskar”. Samhället går sönder. Krigsliknande konflikter är då ett faktum. I detta läge har sannolikt den media- och politikerelit som lät det hända redan flytt utomlands och bosatt sig i trygga, välbeställda och segregerade områden.
Borta är Sveriges välfärd. Borta är ”den svenska modellen”. Borta är trygghet, arbetsrätter och innovation. Borta är kunskap, bildning och tillit. Borta är förtroende, samhällsgemenskap och samhörighet. Borta är jämställdhet och värdighet. Borta är demokrati och yttrandefrihet. Borta är våra barns framtid i detta land som var vårt. Ett land som byggdes upp av våra förfäder och som med blod, svett och tårar utvecklades till en framgångssaga. Ett land som vi snart lämnar i kaos, konflikter och elände.
Europa står inför nya vågor av självmordsbombningar och attentat. Det är inte osannolikt att Sverige snart kommer att spela en central roll i denna utveckling och att vårt land blir den nya, europeiska, islamistiska terrorismens nav. Våra nordiska grannländer kommer att stänga gränserna gentemot Sverige, den fria rörligheten kommer att inskränkas, inte bara i Norden men i hela Europa.
Jag sörjer med de franska illustratörerna och journalisterna – och deras familjer. Att ”vara Charlie” är så mycket mer än vad det svenska politiker- och medieetablissemanget förstår.
De kommer dessvärre aldrig att vara Charlie, hur mycket de än vill klä sig på det viset idag.
INTERNT [obs: detta får inte lämna intranätet]
Medarbetare:
Nu går helger och ledighet mot sitt slut och vi ser det nya årets kalendrar och arbetsscheman veckla ut sig. Vi är idag många tusentals journalister, opinionsbildare, politiker, myndighetschefer och kulturpersonligheter ute i landet (men mestadels här inne i stockholms innerstad), som också har hunnit smälta festmaten, lovordat varandras insatser det gångna året, satt oss till rätta och torkat av tangentbordet.
Det är dags att fokusera igen och vi måste ställa oss de mest relevanta frågorna inför det nya arbetsåret:
Hur kan ”kampen” intensifieras 2015? Vilka drev kan dras igång och vilka kan mobbas ut – och hur skulle sådana kampanjer kunna orkestreras? Hur kan vi trycka bort medborgarna från inflytande och marginalisera det opålitliga folket? Och samtidigt få det att se ut som att vi representerar detta folk? Om vi inte ännu kan förbjuda kritik och olämpliga åsiktsyttringar, hur kan vi misskreditera eller tysta ner kritikerna? Kan vi samköra våra insatser i de medier vi kontrollerar och i sociala medier? Är alla i nätverken informerade? Hur hanterar vi individer i våra grupper som uppvisar illojalitet? Vilka positioner behöver intas av vårt folk och vilka personer i maktställning kan det vara värt att bearbeta? Och kanske allra viktigast, vilka är våra fiender i år – och hur kan vi bli av med dem? Hur långt har vi kommit i kartläggningen? Har Researchgruppen, DN Kultur och cheferna från SR, SVT och UR hunnit lära känna varandra och kommit igång med samordningsmötena? Kommer dessa möten att äga rum på Kulturdepartementet eller kommer Bah Kuhnke till Brunnsgatan 4 (där mötena brukar äga rum)? Hur många rektorer på universiteten äger vi? Hur kan vi få bort dem vi inte kontrollerar? Hur många lärarförslagsnämnder på högskolorna är på vår sida? Vilka forskare jobbar för oss och när är deras rapporter färdiga att användas? Finns det fortfarande någon kulturinstitution som ligger utanför vårt inflytande, vilka är dessa isåfall och hur kan vi obstruera deras arbete? Hur kan vi jobba vidare på den positiva och skyddsvärda bilden av oss själva (som utsatta för näthat, trakasserier, förtryck, antidemokratiska krafter osv) – kan SVT köra ett nytt program (genom UG?), om näthat? Är Maria Sveland färdig med det nya 16-sidiga inlägget i DN Kultur?
Hur kan vi hitta nya infallsvinklar och få ut berättelser om att massinvandringen är lönsam? Och framför allt, hur får vi tyst på dem som kommer med andra berättelser och kallar det för fakta? Hur gör vi med de rasifierade personer i akademiska positioner som menar att det finns svenskar i Sverige (och att det mestadels är svenskar som byggt Sverige!), går det att misskreditera dem på något annat sätt än att de är rasister (be t ex Fores kolla upp om Tino Sanandaji har något i garderoben – annars kör Onkel Tom temat, prata med DN Kultur och kontakta twittergrupperna)? Vi måste bli bättre på att få det att se ut som att det finns en debatt, hur kan vi punktera bilden av en ”åsiktskorridor” (här har SVT ett stort ansvar, kolla med cheferna)? Har Robert Aschberg fått nya guidelines inför Trolljägarna – kan hans och Researchgruppens urval samköras med SVT’s UG eller Agenda? Säkerställ att Belinda Olsson är lojal och att experimentet ”Fittstim – min kamp”, inte skapade osäkerhet kring hennes uppdrag (isåfall ta detta med SVT direkt och ordna ersättare i Debatt)?
Hur kan vi fortsätta att hålla undan hedersvåldsproblematiken (kolla om det går att smutskasta GAPF utan att det ser för illa ut)? Ordna fram nya studier (kom ihåg att detta måste se äkta ut!), som pekar ut svenska män som våldsbenägna och rasistiskt lagda? På vilket sätt kan vi använda moskébränder för att få igenom vår politik? Hur kan vi få de högerextrema grupperna att se större, mer hotfulla och aktiva ut? Och hur kan vi få tyst på dem som fortsätter att skriva om a) rasism mellan invandrargrupper, b) våld och hot mot kristna och mellan muslimska grupper, och c) utanförskapsområden som ett problem som har att göra med invandring? Vi måste också fråga oss hur vi – på sikt – kan få tyst på de sajter, tidningar och privatpersoner som på nätet attackerar vår agenda?
Och kanske är vi mogna att 2015 på allvar – och slutligen – bli av med den omoderna och gammaldags demokrati som uppenbarligen inte är bra för Sverige längre, och ersätta den med den mycket mer moderna och effektiva demokrati som bygger på och förutsätter den värdegrund som vi i vår grupp gemensamt har kommit fram till? Sverige måste ju kunna styras, och vilka är bättre på detta än oss (som både har varit med länge och har rätt värdegrund)?
Många viktiga frågor som kräver svar. Låt oss komma igång nu. ”För alla människors lika värde”. ”För tolerans”. ”För demokrati, öppenhet och åsiktfrihet”.
Sektionsordförande Södermalm / Nationella Samordningssekretariatet
Jag vill passa på att önska alla mina läsare, gamla och nytillkomna, ett riktigt Gott Nytt År 2015! Och då är det i någon mening menat på ett mellanmänskligt plan. Jag tror dessvärre att när det gäller förvaltningen av vårt land så kommer vårdslösheten och galenskapen bara att accelerera, också under nästa år. På sikt kommer ju detta att drabba oss alla. Men låt oss ändå försöka vara ett stöd för varandra i dessa tider och tänka att vi åtminstone gjorde och gör någonting. Vi började prata med varandra, konfronterade oss själva och vågade se verkligheten för vad den är. Vi bröt oss loss och vågade säga ”Nu är det nog”. Vi såg igenom lögnerna i medierna och avkodade den dolda agenda som förment ”neutrala” myndigheter i armkrok med journalistkåren följer i syfte att förleda och indoktrinera – inte upplysa och informera.
Vi fick det bekräftat att makt korrumperar, och ett värre hån gentemot de svenska väljarna och demokratin som idé, än det som iscensattes från politikereliten genom ”decemberöverenskommelsen” var det många av oss som trodde att vi aldrig skulle behöva bevittna. Konsekvenserna är oöverskådliga men genom detta nåddes en brytpunkt. Ett membran gick sönder.
Många av oss har redan länge förstått att det som händer är på allvar. Det är inte ”story telling” eller på låtsas – eller del i en pr-kampanj för att ”få ut en bild av verkligheten”. Detta som finns omkring oss, detta som är vårt samhälle och vårt land och vår demokrati och gemenskap och som är framtiden för våra barn, det är ömtåligt och angeläget och bland det viktigaste vi har att förvalta och värna. Det kan eller får helt enkelt inte behandlas med en sådan vårdslöshet, historielöshet och destruktiv populism som har blivit media- och politikerelitens signum det senaste decenniet.
Vi har sett hur radikalfeministerna har flyttat fram sina samhällsomstörtande barrikader för varje år. Ju mer kvinnomakt, ju mer radikalfeminism. Ju sämre det går för pojkarna, ju mer radikalfeminism. Ju färre män i belutsfattande positioner, ju mer radikalfeminism. Sverige är som världens mest jämställda land, det enda landet i världen som har ett radikalfeministiskt, revolutionärt och öppet manshatande politiskt parti invalt i Europaparlamentet. Retoriken skruvas ständigt upp och hatet normaliseras. Från att en gång ha handlat om jämställdhet, handlar feminismen i Sverige idag om att göra sig av med pojkar och män, åtminstone de av svensk börd. Hatet är drivkraften och indoktrinering genom skola och utbildning är metoden, vid sidan av ständig och daglig propaganda genom Public service och praktiskt taget alla traditionella medier. Den svenska feminismen är idag en sektliknande organisation med enorma ekonomiska resurser och mäktiga nätverk.
Den intersektionella delen av radikalfeminismen har också lyckats flytta fram sina positioner. De manshatande feministerna har genom denna strategi kunnat gå samman med de ”rasifierade” i kampen mot den gemensamma fienden, alltså den vita mannen. Och genom samarbete med hbtq-rörelsens politiska falanger har denna fiende ytterligare reducerats ner till en specifik biologisk människotyp, nämligen den heterosexualla, vita CIS-mannen.
Denna människotyp, alltså den pojke som fötts i Sverige av svenska föräldrar (och som råkar ha ljus hudfärg), och som känner sig som pojke och som med tiden känner sig attraherad (sexuellt), av personer av motsatt kön, är den ultimata fienden. Han är sinnebilden av förtrycket och ondskan och han skall smutskastas, mobbas, hånas, motas bort, misstänkliggöras och diskrimineras, både informellt och formellt.
Det är i sammanhanget viktigt att förstå att de flesta unga män i Sverige idag utgörs av just dessa ”vita, heterosexuella CIS-män”. Det är alltså mot dessa kriget förs. Är det någon som är förvånad att det går åt skogen i skolan för dem, att de flesta inte kommer in på högskolan eller att över 70% av de som begår självmord tillhör denna grupp? Att de vänder samhället ryggen och hittar andra gemenskaper? Men när frågorna lyfts är svaret från politiker och medier givetvis…, mer radikalfeminism.
Den intersektionella och identitetspolitiskt färgade politiken som främst förs fram av de mäktiga radikalfeministiska partierna, organisationerna och myndigheterna slår sönder samhällsgemenskapen och målar ut unga svenska män som en fiende. I takt med att massinvandringen ökar och integrationen havererar skapas också förutsättningarna för de etniska konflikthärdar som är Sveriges framtid. När hundratusentals unga män utan framtidsutsikter och som känner sig bortstötta från samhället – och då menar jag även icke-europeiska, etniska, ”rasifierade”, religiösa och klanlojala grupperingar – möts i uppgörelser om identiteter och territoriella anspråk, då är inbördeskriget ett faktum. Och mot det skall ställas en genusutbildad, svag och ängslig svensk polis och en icke-existerande försvarsmakt. Och en regering utan integrationsminister och en ”samordnare” (utsedd av den tidigare regeringen – Mona Sahlin), som menar att det bästa är att öppna en telefonlinje dit dessa unga män kan vända sig för att prata om hur de känner det.
Vi ser i Sverige idag en makalös arrogans bland politiker- och mediaeliten. Ett väljarförakt. Ett medborgarförakt. Ett landsbygdsförakt. Ett folkförakt som saknar motstycke. Och kröningen är just denna ”decemberöverenskommelse”. Jag vill en gång till försöka konkretisera vad det från alliansens sida faktiskt handlar om, vilket blir allt tydligare om man lyssnar på Tomas Tobé och de andra pr-tränade karriärpartisterna från alliansen.
Utpressningstaktiken gentemot väljarna går ut på följande. – Våra allianspartier kommer inte att rösta emot socialistiska reformer som vänsterregeringen lägger fram, inte heller när de är dikterade av Vänsterpartiet eller Miljöpartiet. Det enda sättet ni kan bli av med socialismen är att rösta på oss i nästa val. Inte på SD, eftersom vi gemensamt kommer att hålla dem borta från allt inflytande och en röst på dem innebär fortsatt socialism.
Det är ett fulspel och en arrogans gentemot den svenska väljarkåren som måste vara oöverträffad. Och en fatal missbedömning, även om jag har sett flera alliansväljare acceptera denna antidemokratiska taktik och gått rakt ”i fällan”. Men det kommer inte att hålla. Antingen faller överenskommelsen, eller så är alliansen för alltid tillintetgjord. Det senare är sannolikt bäst i vilket fall.
Det som är intressant med 2014 är att även om vansinnigheterna och galenskaperna har accelererat, så har samtidigt allt fler vaknat upp och vågat konfrontera sig själva i detta. Trots mediernas och etablissemangets hatkampanjer. I takt med att allt fler vanliga och anständiga svenskar blir öppet anklagade för att vara kvinnohatare, rasister, fascister och nazister, så förstår allt fler det absurda och oriktiga i alla dessa smutskastningskampanjer. Till slut blir sprickan tydlig. På ena sidan de svenska medborgarna, på andra sidan en liten men mäktig elit i framför allt stockholms innerstad, där journalistkåren, politikereliten och politiskt tillsatta institutions- och myndighetschefer masserar varandras ryggar och söker vägar att misskreditera folket och åsidosätta de demokratiska spelreglerna.
Det är en sannerligen sorglig och ovärdig utveckling för Sverige. Och så länge denna politikerelit inte avsätts ser det inte ut att kunna förändras. Inställningen verkar vara att det spelar ingen roll hur många svenskar som har en del åsikter. Vi (som tillhör den politiska eliten), har andra åsikter och dem skall vi driva igenom, oavsett vad detta ”folk” än säger. Farhågorna om att makteliten småningom helt enkelt ändrar grundlagen och förbjuder vissa åsikter (och demokratiskt valda partier), ligger nära till hands. Att det tidigare språkröret för MP, Peter Eriksson, går ut och säger att detta luktar illa, är en heder.
Ändå borde inte detta komma som en överraskning. Vi som har studerat de här nya krafterna i Sverige borde inte vara förvånade. Under flera år har åtskilliga myndigheter och statsunderstödda organisationer diskuterat och lobbat för en kriminalisering av kritik mot feminismen. Att förbjuda allt form av motstånd mot radikalfeminismens ideologi och analyser.
Det handlar om samma krafter som vill gå runt demokratins spelregler, som vill kunna bli av med kritik och opposition och obekväma och oönskade tankegångar. Att förbjuda kritik av feminism och säg förbjuda partiet Sverigedemokraterna blir i den meningen samma sak. Sedan kommer man att erkänna att det inte har varit ett lätt beslut, men att man har gjort det med hänsyn till demokratin, och med hänsyn till tolerans och yttrandefrihet. Vägen mot den totalitära staten och bort från demokratin låter alltid likadant.
Kanske blir ”decemberöverenskommelsen” den katalysator som leder till en bortspolning av den nuvarande politikereliten, åtminstone alliansens nuvarande partiledningar. Kanske inte.
Det vi alla behöver göra framöver är dock att försiktigt börja prata med våra vänner och bekanta. Som någon sa, ta det försiktigt, ett steg i taget. Undvik konfrontation. Backa undan om det blir för uppjagat, men återvänd då vid ett bättre tillfälle med nya försök. Använd humor. Kom ihåg att det är smärtsamt och bland det svåraste som finns för en människa att möta sina egna övertygelser, oavsett om dessa är ett resultat av förvillelser och indoktrinering eller inte. Och om det inte går att prata med vissa, låt det vara. Det finns ingen poäng med att stångas. Sök upp likasinnade och hitta vägar att diskutera med dem som också har vaknat upp. Ta in den kraften. Då blir det också lättare att umgås med andra utan att känna sig provocerad av galenskapen. Se det som att det här handlar om människor som behöver bli avprogrammerade och det tar både tid och kan vara smärtsamt.
Vi som tror på förnuftet och humanismen! Vi som tycker om vårt land och vill att det skall fortsätta vara ett bra land att leva i, också för våra barn och barnbarn! Vi som inte lättvindigt accepterar dekret från makten och som ifrågasätter irrläror, pseudo-vetenskap, sekterism och kvacksalveri! Vi som tycker att demokrati är ett måste och som motsätter oss allt våld och våldsförhärligande, vare sig det kommer från vänster, höger eller från någon religions företrädare! Vi som inte gillar att dela in människor efter hudfärg! Vi som ser kvinnor och män som lika mycket värda! Vi som inte låter oss luras! Vi som tror på kunskap, bildning och vetenskap! Vi som inte låter oss förledas lättvindigt av ideologiska predikanter och lärjungar som säger sig ha lösningar på världens alla problem! Vi som är modigt kritiska och inte ger oss innan vi har undersökt olika tänkbara möjligheter! Vi som använder argument, fakta och undersökningar för att styrka det vi tror oss veta! Vi som är toleranta på riktigt och vägrar kompromissa med principer som åsikts- och yttrandefrihet! Vi som inte är rädda för andras åsikter, så länge de inte är omförhandlade till ”de enda accepterade åsikterna”! Vi som värnar vårt land och faktiskt erkänner att det bor svenskar i Sverige – och att det i första hand är svenska medborgare som den svenska staten har i uppgift att förhålla sig till! Vi som respekterar och tycker om andra kulturer och kulturyttringar, på samma sätt som vi tycker om och respekterar vår egen! Vi som i vår tid ofrivilligt har blivit dissidenter i vårt eget land!
Till oss alla vill jag ge de varmaste nyårshälsningarna!
Det händer mycket nu i svensk politik och jag noterar att flera andra – även namnkunniga skribenter och debattörer – gör ungefär samma analys som jag. Att ”decemberuppgörelsen” är en styggelse som på sikt utgör en verklig fara för demokratin (och redan delvis sätter den ur spel). Och att invandrings- och migrationsfrågan därmed har blivit den viktigaste frågan – den enda frågan – som får sjuklövern att enas (att massinvandringen måste bestå eller ökas ännu mer, oavsett följderna), och att SD därmed blir det enda oppositionspartiet (alliansen kommer i fortsättningen att ”leka opposition”), och kan räkna med ett mycket stort väljarstöd framöver.
Men innan jag går vidare med detta vill jag bara kort uppehålla mig vid en annan av bloggens hjärtefrågor, nämligen feminism. Det är ju inte så att bara för att politikereliten nu håller på att ”effektivisera” demokratin (i meningen göra den mindre demokratisk för att därmed ”kunna få mer gjort”), så minskar den radikalfeministiska och misandriska propagandan i övriga delar av samhället. Tvärtom, skulle man kunna säga. Flödet är konstant, eller ser ut att öka för varje månad. En normaliseringsprocess har länge pågått, även inom detta område.
Idag är det helt fint – rent av uppmuntrat – att prata illa om gruppen män. Framför allt vita, heterosexuella män. Normen har sedan länge etablerats genom medier, Public service, universitet och i kulturlivet, att denna grupp människor är oönskad. Genom en stegvis avhumanisering har det blivit politiskt korrekt att göra undantag för just denna – och endast denna – grupp när det gäller anständighet och medmänsklighet. Ja, själva människovärdet för denna grupp ifrågasätts öppet, också av sveriges vice statsminister.
Det har rent av gått så långt att det idag anses vara en del av den korrekta ”värdegrunden”, att se vita, heterosexuella män som oönskade. Vi känner igen det. På samma sätt som man ”i demokratins namn” monterar ner demokratins spelplan, använder man sig här av en förvriden ”värdegrund”, med hänvisning till ”alla människors lika värde”, för att motivera varför vissa människor skall uteslutas och avhumaniseras – och allra helst bara ”försvinna” (det kallas ofta ”att maka på sig” eller att ”att lämna plats”).
Nobelstiftelsen gör samma sak genom att med hänvisning till ”allas lika värde”, inte bjuda in sveriges tredje största demokratiskt valda parti till Nobelfesten. Det är så det har blivit i Sverige. Åsiktsfrihet har omförhandlats till alla åsikter, utom dem vi inte gillar. Samma sak med yttrandefriheten. Och nu även parlamentarismen, riksdagen och demokratins förutsättningar att fungera.
Och med rasismen är det likadant. Antirasism har omförhandlats till rasism och en förståelse för diskriminering av vita (är du vit kvinna eller vit hbtq-man kommer du dock undan, eftersom du också kan hävda dig som förtryckt). ”Tolerans” har omförhandlats till intolerans gentemot särskilda grupper, nämligen vita, heterosexuella pojkar och män. ”Kärlek” har omförhandlats till hat (att hata i kärlekens namn).
Vi ser det gång på gång, hela tiden. Och det hänger ihop. I slutändan mynnar allting ut i detta ytterst obehagliga och sorgsamma hat gentemot den etniskt svenska, vita, heterosexuella mannen. Man skulle i någon mening även kunna tolka ”decemberöverenskommelsen” som ett uttryck för detta, i det att bilden av SD som ett parti för just sådana, svenska män har fastnat på mångas näthinna. Kanske blir det då också mer begripligt att de mest radikalfeministiska och manshatande partierna, FI och MP, vill se helt öppna gränser och en massinvandring av episka proportioner och till vilket pris som helst. Så djupt verkar hatet gentemot den svenska mannen löpa. Får vi bara bort honom så löser sig allt annat.
Min bild av Fredrik Reinfeldt har också klarnat den sista tiden och här blir överenskommelsen med MP på migrationsområdet också mer begriplig. Det handlade om att straffa och hämnas på SD’s väljare. Visa sin makt. Jag tror också att Reinfeldt är precis den typ av man och alfahanne som i första hand ser sig själv som något annat, bättre och bortom detta att ”vara man”. Vi ser dem ofta i den absoluta toppen, som koncernchefer och ledare av olika slag. De säger ibland rent ut att de hatar män (andra män, skall då tilläggas). Män är jobbiga, ställer krav (vill åt ens position), de är slarviga och inte alls fina och förståndiga som kvinnor. De super också, något Reinfeldt ofta la fram som ett skäl för att barnbidraget inte skulle delas mellan vårdnadshavande föräldrar.
Ja, att hata män är populärt. I det konkurrensutsatta toppskiktet, där det oftast bara får finnas en ”herre på täppan” och där spelarna inte sällan har sociopatiska drag, är det också populärt att kalla sig feminist. Det ger fördelar på flera plan. Exponeringsytan för verksamheten eller den egna personen ökar dramatiskt genom journalistkårens positiva respons. Man blir också en mycket populär person på det emotionella planet bland kvinnor. Kombinationen ledare (välavlönad), och någon som säger sig kämpa för kvinnor (och inte ser andra män som skyddsvärda), är i evolutionär mening något av en fullträff.
Jag hittar i dagens SvD en hel extratidning där ytterligare två sådana män får komma till tals. Tematidningen heter ”Kvinnor i karriären”. Och tro nu inte för en sekund att jag har något emot att kvinnor gör karriär (det vet redan läsare av denna blogg). Dock är jag givetvis emot kvotering, eftersom det är samma sak som diskriminering (jag är dessutom övertygad om att kvinnar kan ta sig fram på egen hand). Vad som slår mig på de helsidor och uppslag där Douglas Roos och Claes Hemberg presenteras som hjältar är i första hand hur det alltså går utmärkt att göra karriär i Sverige för män, som lägger all sin energi på att motarbeta andra män. Helt enligt logiken ovan alltså. Nu skall det sägas att Hemberg, till skillnad från Roos, är emot kvotering, men i hjälteporträttet av Hemberg (med rubriken ”Knuffa ut gubbarna!”), framkommer det ändå tydligt hur han ser på detta med könstillhörighet och företagande. ”Gubbföretagen går miste om viktig kompetens och utveckling. Och kunder! Kvinnor är dessutom ofta ännu mer kompetenta än gubbarna, men många kvinnor upplever att de inte är efterfrågade”.
Vi känner igen floskelretoriken, även från migrationsdebatten. Och Hemberg får även plats med lite mångfald. Vid sidan om att ”kompetensen finns hos kvinnorna”, slår han fast att det är kön och hudfärg som avgör om ett företag blir framgångsrikt. ”Sparka ut en gubbe” och ”Snart utkristalliserar sig en värld med dels gubbföretag och dels mångfaldsföretag. Gissa vilka som vinner?”.
Claes Hemberg verkar gilla att använda ordet ”gubbe”, och det är alltid använt negativt. Och som vanligt är det kvinnor som ”upplever” något. Det är också intressant att det i Hembergs och Allbrights värld verkar vara oönskat och provocerande att det i Sverige finns företag där det jobbar många svenska män. Mot dessa dåliga ”gubbföretag” ställs istället nya företag med mestadels kvinnor och personer med annat etniskt ursprung än det svenska.
Som sagt. Den som följt den svenska samhällsutvecklingen de sista decennierna ser mönstren, lägger snart märke till hur allt detta hänger ihop. Den charmige och skönlockige Douglas Roos har jag mindre tid att kommentera. Vi ser honom ofta i medierna och i Public service, ivrig försvarare av radikalfeminism och kvotering (som han ”principiellt” är emot, säger han, men såklart är beredd att göra ett undantag för när det gäller just kvinnor). Tydligt är att han verkar gilla uppmärksamheten och att vara omtyckt, särskilt bland kvinnor.
Men tillbaka till den bisarra svenska parlamentariska situationen.
Flera tunga debattörer, opinionsbildare, fd politiker och ledarskribenter går nu alltså ut och både fördömer och varnar för följderna av denna överenskommelse mellan alliansen och vänstern. Mikael Odenberg, Ulf Adelsohn, Gunnar Hökmark, Peter Eriksson, Per Gudmundsson, Thomas Gür, Lotta Gröning, Tove Lifvendahl för att nämna några. Vid sidan av mullret i alliansens väljarled och Fria Moderata Studentförbundets mycket kritiska debattartikel idag i SvD Brännpunkt. Det blir allt mer obegripligt att förstå hur alliansen tänkte – annat än just utifrån det som jag också har varit inne på tidigare. Nämligen att ingen fråga är lika viktig, lika avgörande och lika överskuggande, som den om massinvandringens fortsatta genomförande och att markera avstånd gentemot (i nuläget) över en miljon svenska väljare. Frågan är så avgörande för alliansen att den till och med överskuggar viljan att stoppa de rödgrönas möjlighet att införa socialistiska reformer på en skala som tidigare var otänkbar. Alliansen skall istället ”låtsas att de sitter i opposition”, ända fram till 2022, och de svenska väljarna förväntas spela med i charaden. En närmast oändligt lång sjuårsperiod för svensk inrikespolitik, där alltså V och MP kommer att styra dansen med sina pipor. Sen är naturligtvis allianspartisterna och spinndoktorerna i full gång med att ljuga och låtsas ikapp nu, och här säger man föga övertygande att man på detta sätt får enklare att regera efter 2018 (och tar därmed de svenska väljarna som gisslan i ett fult utpressningsspel med landets framtid som insats). Alliansen kommer dock inte att finns kvar efter 2018. KD finns inte kvar i riksdagen, sannolikt har även FP åkt ur. Ett mycket försvagat M och C står då bakbundna vid sidan av ett SD på närmare 30% och en allt radikalare vänsterminoritet som alltså tillåts regera vidare.
Som någon skrev. Jag saknar ord. Men kanske kommer överenskommelsen att brytas ganska snart. Jag börjar tro det faktiskt. Efter nästa opinionsundersökning, om inte annat. Att läsa allianspartiernas Facebooksidor borde vara en skräckupplevelse för partiledningarna. Tusentals och åter tusentals besvikna och upprörda väljare som lämnar och säger upp sina medlemskap. En storm i sociala medier som åtminstone jag aldrig sett maken till när det handlar om inrikespolitik. Och ändå, ingen rapportering om detta i Public service och andra gammelmedier. Tvärtom verkar man vilja ge sken av att det hela i stort sett har mottagits positivt. Detta har sannolikt mer med agendasättande journalistik att göra (från ett MP-, vänster- och journalistperspektiv ses ju överenskommelsen som en seger, eftersom man behåller och stärker regeringsmakten), än undermålig research, då det i andra sammanhang räcker med några hundra kritiska röster för att kalla det ”twitterstormar” (om ämnet är av en sådan karaktär att det ligger i journalisternas intresse att få det att se ut som att många är kritiska).
Vi närmar oss hursomhelst ”Den perfekta stormen”.
Det har varit och är bedrövligt att bevittna de olika turer som den sittande regeringen och Stefan Löfven har tagit den sista tiden. Och dess – genom journalistpartiet Miljöpartiet – tydliga stöd från Public service och den svenska journalistkåren. Nu är extra valet också inställt. Några menar att detta är dagen då Sverige blev av med sin opposition. Eller dagen då begreppet ”demokrati” fick en helt ny och sorglig innebörd i landet.
Uppenbart är att alliansen har fogat sig och inlett ett samarbete med S och MP, i syfte att garantera varandra makten utan att behöva ta hänsyn eller ens lyssna till SD och dess idag över en miljon väljare.
På detta sätt kan man säga att SD’s användning av ordet ”sjuklövern” blev bekräftat. Den enda kvarvarande oppositionen i svensk politik är nu alltså SD. Det är SD på ena sidan och sjuklövern på den andra (där alltså på ytan motpolspartier som KD och MP står sida vid sida). Jo, rent tekniskt står V från 2018 också utanför överenskommelsen mellan alliansen och regeringen, men att V samarbetar och agerar stöd åt S är ju knappast någon nyhet.
Man hänvisar till att man inte ville stå i samma situation igen (efter extra valet). Mer sannolikt är att opinionsundersökningarna tydde på ett kraftigt ökat stöd för SD på bara några månader. Makteliten sluter alltså leden och går med på ett samarbete med sina traditionella ärkerivaler, för att stänga ute den nya oppositionen (SD). Man garanterar varandra makten och genomförandet av varandras budgetar. Det bisarra har alltså hänt att hur vansinniga förslag som småpartier som Vänsterpartiet och Miljöpartiet än lägger fram (tillsammans med S), så kommer ”borgerligheten” att acceptera dem och inte rösta emot.
Och där försvann poängen med att överhuvudtaget rösta på något alliansparti.
Det är naturligtvis ett livsfarligt politiskt spel med själva demokratin som insats och där den fråga som endast SD addresserar (migration och invandring), och som över hälften av svenskarna tycker är viktig, blir avgörande i SD’s framtida växt. Och växt lär det bli, en ofantlig växt. Jag tror nu att SD kommer att bli sveriges största parti redan 2018. Men eftersom man inte kommer upp i över 50%, och väljarföraktet från sjuklövern nu garanterar att den kan regera (utan SD’s stöd), vare sig det är KD’s, M’s eller MP’s politik (där fullkomligt motsatta åsikter i många avgörande frågor gäller – och där en röst för KD eller M blir samma sak som en röst för MP och S eller rent av V, och vice versa), så kommer sveriges största parti och dess väljare hållas helt borta från inflytande. Endast över 50% av rösterna gäller och då får också SD allt inflytande, vilket kan komma att ske redan 2022. Med nuvarande massinvandring, närmare 200.000 människor från mellanöstern och östafrika (med anhöriginvandring), varje år, utan bostäder och jobb – och med en havererad välfärd, explosion av klan- och gängrelaterat våld, etniska konflikter, eskalerande korruption och ett sönderfallande rättssystem kommer detta att ske. Men det kommer samtidigt att vara för sent. Sverige kommer att ha ersatts av något helt annat. Omkring två miljoner fler människor med i första hand etniska, religiösa och klanrelaterade identiteter, utan ambitioner att någonsin ”bli svenskar”, har då hunnit bosätta sig i Sverige i enorma utanförskapsområden, som efter att socialbidragssystemen fallit samman har utvecklats till rena krigszoner och parallella samhällen. Politiker- och mediaeliten har samtidigt etablerat allt fler gated communities med särskild bevakning och inhängnad.
Så viktigt är det alltså för sjuklöverpartierna att till varje pris driva igenom denna samhällsomstörtande utveckling för Sverige. Massinvandringens fortsatta genomförande, det har vi fått bekräftat idag, är viktigare än allting annat. Viktigare än välfärden, jobben, skolan, vården och tryggheten. Viktigare än ideologi och principer. Viktigare än att kalla sig socialist eller borgerlig. Viktigare än kärnkraft, aborter, industrin, miljön, klimatmål eller infrastruktur.
Det spelar ingen roll att över hälften av svenskarna vill se en minskad och ansvarsfull invandring.
Min prognos är vidare att partier som KD och FP kommer att åka ur riksdagen. V kommer att öka kraftigt, M och S minska kraftigt, MP ligga kvar ungefär som idag. Vi får en mycket polariserad riksdag med SD på ena sidan och ett stärkt V, tillsammans med MP och mittenpartierna S, M och C, på den andra.
Det kan ju se märkligt ut, hur en ”högerpolitiker” som Annie Lööf kan motivera för sina väljare att en röst på hennes parti leder till stöd för Miljöpartiets eller Vänsterpartiets politik, men då skall vi alltså komma ihåg hur till exempel den radikalfeministiska ”analysen” är något som Lööf delar med dessa partier. Skillnaden är i vissa avseenden alltså bara en illusion. Man anar nu också att lojaliteten över partigränserna, gentemot andra i politikereliten (oavsett parti), är större än lojaliteten gentemot väljarna. Man garanterar varandra makten genom att ”korrigera” demokratins spelregler. Att Sverige går under på kuppen är ovidkommande. Alla inblandade har också så stora ekonomiska tillgångar att det finns möjligheter att bekvämt flytta utomlands om det skulle behövas.
Vi lever i förunderliga tider. En dag kommer man att gå tillbaka till just denna tid och fråga sig hur det kunde hända. Hur vi kunde låta detta hända.
•••
Jag har ofta tänkt på detta med hur det lätt blir i Sverige, att när saker skall göras här så skall det alltid göras extremt. Denna besynnerliga tendens att alltid se ut att göra något så extremt rätt att det till slut blir fel. Extremt fel. Jo, jag har skrivit om detta tidigare också.
Med massinvandringen är det precis lika tydligt som med det mesta andra. Vi har fått för oss (inte minst genom mediernas indoktrinering och skamtaktik), att det är rätt att tycka att massinvandring är bra. Att inte tycka det är dumt och dåligt. Och eftersom det är jättebra så skall vi göra det jättemycket. Rent av mest av alla i hela världen. Helt okontrollerat och bortom allt sans och vett. För så bra är vi. Och så lite dumma och dåliga är vi. Kosta vad det kosta vill.
Med homosexualitet är det samma sak. Vi vet nu att det är bra att tycka att homosexualitet är bra. Och dumt och dåligt att tycka att det är dåligt. Men vi stannar inte där. Vi kan ännu bättre. Vi skall bli världsbäst på att tycka att homosexualitet är bra. Så bra, rent av, att vi ju lika gärna kan tycka att det är bättre än heterosexualitet. Ja, att heterosexualitet är dåligt! Då blir vi ju allra bäst, om vi tycker så! Därför ser vi kommuner stötta festivalarrangemang som ”Heterohatets dag” och ser böcker och kampanjer i Public service om hur man ”lär sig” att bli lesbisk. Och alla oändliga referenser till ”heteronormativitet” i det offentliga rummet. Och Pride som nu är sveriges i särklass största festivalarrangemang. Vi skall bli bäst. Kosta vad det kosta vill.
Feminismen är väl praktexemplet. ”Jämställdheten” och kvinnokampen är så viktig och så bra att det allra bästa är att börja hata män och avsky pojkar. Sverige skall bli bäst på – och är världsledande i – radikalfeminism. Vi har till och med en ”feministisk regering” och en ”feministisk utrikespolitik”. Nöjer vi oss med jämställdhet? Knappast, då vi kan ännu bättre. Vi ger oss inte förran vi är allra, allra bäst. Vi ger oss inte förrän alla män är borta på alla inflytelserika positioner. Förrän det är 100% jämställt. Förrän det är 100% kvinnor. Kosta vad det kosta vill.
Det finns många andra exempel på denna besatthet vid att vara bäst och på något sätt moraliskt överlägsna i vissa frågor. ”En humanitär stormakt”… Det är inte utan att man undrar för vem denna charad egentligen spelas upp? Det handlar om ett beklämmande högmod, dessutom vidhäftad med en skamklausul. Tycker du inte som vi är du dum och dålig. Kanske är det först i skenet av detta högmod som det blir begripligt att vi har en statsminister, vars ideologiska rådgivare (Henrik Arnstad), kallar vårt grannland Norge för fascistiskt?
Ett annat exempel är arkitektur och modernism. Vi skulle bli så bra på detta att vi rev en tredjedel av stockholms historiska innerstad och byggde en motorväg genom den medeltida stadskärnan. För att vi är bäst. Och alla som inte håller med oss är dumma och dåliga. Kosta vad det kosta vill.
Och eftersom det är fel att vara nationalist skall vi inte bara vara onationalistiska, det duger ju inte. Bäst på att inte vara nationalist blir man ju bara om man rent av börjar tycka illa om landet Sverige. Att tänka tanken att det inte finns, att det tillhör alla andra och att någon kultur som är ”svensk” inte finns (och finns den är den dålig), eller svenskar för den delen. Bort med Sverige, helt enkelt. Skända flaggan! Kosta vad det kosta vill.
Ingen kan ju heller ha missat den senaste intersektionella och postkoloniala pesten. Att vara för de ”rasifierades” erkännande som förtryckta. Då räcker det givetvis inte med att bara inte vara rasist, att tycka att det är lika fint att vara en brun, gul, röd, svart eller vit människa. Nej, för att kvala in som världsbäst på antirasism måste man ju börja tycka illa om vita människor. Då är man ju mest antirasist, enligt den svenska modellen. Därför är det rätt att utestänga vita människor från seminarier och musikklubbar. Och vita människor skall heller inte få ha afrikanska frisyrer eller dansa på ett sätt som minoriteter gör. Och att ”Kritiska vithetsstudier” öppnar som institution vid Linköpings universitet. För är man en världsledande antirasistisk nation, då måste man kosta på sig lite rasism. Kosta vad det kosta vill.
Och ja, här kommer en disclaimer. Jag tycker att ansvarsfull invandring är bra, jag tycker att homosexualitet är bra, jag tycker att jämställdhet är viktigt och bra och jag har inte en tillstymmelse till rasism i mig (det vet redan läsare av denna blogg).
Men jo, jag lider med Sverige i dessa dagar. Nu behöver vi bli världsbäst på att säga ifrån och sätta ner foten.
Årets nyhetsfirande i Sverige kommer säkert att se ut och låta som vanligt. Men nedräkningen, smällarna och mullret har numera en allvarsam efterklang. En bekymmersam klang om en nära framtid som inte bådar gott, en framtid som vi lämnar över till våra barn och barnbarn och som blir betydligt mörkare, svårare och våldsammare än vår egen och våra föräldrars tid här i landet. Vi har på alla sätt brustit i ansvaret att förvalta det samhälle vi själva tog över. Och även om jag med “vi” menar oss svenskar i allmänhet (genom hur vi har röstat och låtit oss förledas), så ligger naturligtvis det yttersta ansvaret på den samlade politiker- och mediaeliten.
Normaliseringsprocessen är i full gång, och det blir sakta men säkert värre och mer våldsamt. Bomber exploderar med jämna mellanrum i framför allt Malmö, som är den invandrartätaste storstaden i landet. Skottlossningar och offentliga avrättningar får allt mindre nyhetsrubriker (det sker ju allt oftare). Hot och attentat mot polisstationer, tingsrättsbyggnader och individer som representerar rättsstaten blir sakta vanligare och vanligare. Utanförskapsområdena och “no-go”-zonerna, dit polis och räddningstjänst inte vågar köra in och där gängkriminaliteten och parallella lagar gäller, växer så det knakar.
Och samtidigt skall vi alltså öka massinvandringen från mellanöstern och östafrika, i volymer som är fenomenalt mycket större än något annat europeiskt land. Sex-, sju- eller åttafaldigt större än något av våra nordiska grannländer. Trots att vare sig bostäder, arbetsmarknad eller välfärdsinstitutioner finns. Trots att världen inte har kunnat visa upp ett enda lyckat exempel på en sådan extrem och snabb invandring från etniska oroshärdar (men där tvärtom allt fler studier visar att det leder till välfärds- och systemkollaps).
Vi måste vänja oss, heter det. Och vi vänjer oss dessvärre. Frågan ställs inte ens av makthavarna, hur vi som medborgare tycker att Sverige borde vara och se ut, istället får vi bara förmyndaraktigt veta att detta ÄR det nya Sverige, att vi måste acceptera det. Och tycker vi annorlunda skall vi tryckas undan, smutskastas och misstänkliggöras som ondskefulla.
Just i den meningen följer migrationsdebattens åsiktskorridor exakt samma mönster som radikalfeminismens, vilket inte borde komma som en överraskning, då politiker- och mediaeliten mestadels består av personer som är radikalfeminister, ser nationalstaten som en suspekt idé och har en naiv och utopistisk syn på världen. Och som själva nästan alltid lever i skyddade och segregerade miljöer i de dyrare delarna av stockholms innerstad. Till det måste tilläggas att de allt oftare själva saknar bildning.
Jag har länge sett den förmätet altruistiska sidan av vänstern som mer begriplig. Visst är det naivt och dumt, men när miljö- och vänsterpartister hojtar om solidaritet och rödvinsvärmer i lägenheter vid Nytorget eller Hornstull inför en ny demonstration “mot fascism” (underförstått; för helt öppna gränser och därmed en snabb kollaps av allt som heter arbetsrätt, LAS eller anständiga löner), så gör de det mot bättre vetande. Det är härligt att känna sig god, vinet smakar lite bättre då, och varför försvåra denna fina berättelse om sig själv (som god), med fakta och jobbiga analyser?
Är det dumt? Absolut. Förlåtligt? Knappast. Men det är åtminstone begripligt. Det är samma indoktrinerade stollar som står och skriker om jämställdhet och samtidigt kallar sig radikalfeminister (som om det ena hängde ihop med det andra). Nu skall det ju också sägas att dessa stollar inte är utan makt och inte på något sätt är ofarliga. Sveriges nuvarande vice statsminister Åsa Romson visar detta med all önskvärd tydlighet. Manshatet och målet att införa en helt oreglerad (öppen), invandring är här två sidor av samma skeva mynt.
Värre och svårare att förstå, ja, jag skulle vilja säga oförlåtligare, blir det med den borgerliga elit som med en till synes iskall cynism försöker genomföra denna samhällskollaps. Jag har noterat att många fria debattörer nu har lagt märke till Fredrik Reinfeldts allt mer bisarra (men avslöjande), utspel. En skenhelig och samhällsomstörtande mix av illa dold nyliberalism, pr-anpassade och postmodernistiska tricks och “analyser” har mynnat ut i ett lögnaktigt skådespel av sällan skådat slag.
Man lånar här vänsterns altruistiska retorik, men målet är här varken naivt eller orealistiskt. Det blir allt tydligare att den enorma massinvandringen för politiker som Reinfeldt och Annie Lööf är vägen mot en nyliberal seger och marknadsekonomiskt systemskifte. Någon omtanke eller omsorg om “folket”, alltså svenskarna är inte att vänta. Ingenting är viktigare än att en gång för alla bryta sönder de välfärdssystem och marknadsregleringar som var de tidigare socialdemokraternas arv. Varför skall “en svensk” inte kunna vara fattig? Riktigt fattig? Varför skall människor från andra länder vara fattigare än svenskar, om de vill komma hit och jobba för en lägre lön (och på sätt berika våra företag)? Varför skall människor från andra länder vara fattigare än svenskar överhuvudtaget?
Vi skönjer – också i flera av Maria Ludvigssons ledare i SvD – från detta håll en föreställning om de som “är inne” i systemen ställda mot de som inte är det (Ludvigsson skriver ofta kritiskt om lagen om anställningsskydd och hyresmarknadsregleringen). På samma sätt ser vi en kritisk bild av svenskarna (de som “är inne” i det här landet), framträda och ställda mot de som inte är det. Att släppa loss marknaden skulle vispa runt i grytan på samma sätt som öppna gränser skulle göra det. Låt de resursstarka, de som har tillgångar, få tillträde. Och flöda samtidigt samhället med enorma grupper resurssvaga, så att desperationen tvingar fram lägre löner och ett nytt proletariat som det går att utnyttja. Och återigen, varför skulle “svenskar” ha mer rätt än någon annan att undgå fattigdom? Varför skulle en äldre “svensk” person ha rätt till sin anställning eller att få hyra sin lägenhet om någon annan kan betala mer eller är yngre och villig att jobba till en lägre lön?
I denna världsbild och analys är den samhällsgemenskap som i århundraden legat till grund för landets positiva utveckling – och den tillit till staten som gjort välfärdsmodellen möjlig – närmast ointressant. Sverige som land är reducerat till en anonym marknadsplats, vilken som helst, där inga särskilda hänsyn skall tas till någon alls (“det finns inget svenskt folk”).
Vad vi ser är och måste vara närmast unikt i politisk, demokratisk historia? En bred allians mellan partier och ideologier – från vänster till höger – som alltså går samman i arbetet att bryta sönder samhället och riva ner medborgarnas välfärd. Och ett folk som yrvaket fortfarande tror att detta är för vårt eget bästa?
En borgerlighet som än så länge tvingat över en miljon svenskar ut på yttersta högerkanten i sitt röstande, en borgerlighet som med en närmast obegriplig cynisk vårdslöshet handskas med förvaltningen av detta land och framtiden för våra barn. En borgerlighet – personifierad genom Fredrik Reinfeldt – som inom en snar framtid kan komma att få en mycket hård dom.
Och en ideologi- och vänskapskorruption mellan journalistkåren och politikereliten som, vill jag påstå, saknar motstycke i modern svensk historia.
För några dagar sedan small det ordentligt här i stockholms innerstad. Symboliskt, kan man kalla det. Det var inga bomber riktade mot domare, polis, tingsrätter eller rivaliserande gäng just här. Utan Dagens Nyheter som firade jubileum. Enorma fyrverkerier över riddarfjärden. Vi skulle påminnas om DN’s historia och relevans och angelägenhet…
Ja, nog finns det mycket att fira för Dagens Nyheter. Hundratals journalister och medarbetare som sparkas varje år, sjunkande siffror varje år. En vinklad och för det mesta undermålig journalistik. Radikalfeministiska redaktioner som skarvar, mörkar och driver ren propaganda. Ständiga missuppfattningar och feltolkningar om opinion och politisk utveckling, ledare som allt oftare präglas av plattityder och lull. En kulturredaktion som är så vänster att den inte ligger särskilt långt efter kommunistiska Åsa Linderborgs gäng på Aftonbladet. Nyhetsredaktörer som väljer bort nyheter och information (alltid samma typ av information), som inte gynnar den bild av verkligheten som man ser det som sitt “samhällsuppdrag” att förmedla. Den agendasättande journalistikens högborg. Den före detta anrika dagstidningen som sedan länge gett upp journalistik för ideologisk uppfostran och propaganda.
Grattis, DN!
Att tappa förtroendet är en svår process för alla. Det som är mest smärtsamt är ju just detta att man tidigare hade det (förtroendet), men sedan tappade det. Att man känner sig lurad. “Jag borde ha förstått tidigare”. “Varför tog det så lång tid för mig att vakna upp?”.
Det som händer i den svenska politiska cirkusen nu är också minst sagt en förtroendekris. En tillitskris. Kanske är det helt enkelt nödvändigt? Frågan är bara om vi hinner vända denna skuta innan allt är förlorat?
Efter några veckors paus vill jag nu åter igen försöka få igång lite skrivande här på bloggen. Men det är viktigt med pauser, särskilt när det handlar om den svenska samhällsdebatten och politiska utvecklingen. Ibland är det hela så infernaliskt dumt att det boktavligt talat gör ont. Att förhålla sig till kulturell appropriering och hela den intersektionella (de postkoloniala postmodernisterna älskar ord som ser svåra och viktiga ut), hittepå-retoriken kring svenskar och ”rasifierade”, vid sidan av de redan etablerade vansinnesnivåerna inom den så kallade genusvetenskapen (radikalfeminismen), och allt detta i sin tur lagt intill det pärlband av relaterade haverier som vi ser i den svenska skolan, migrationen, integrationen, försvaret och inte minst journalistiken, jo, nog kan det få även ett starkt hjärta att börja slå oregelbundet och ett blodtryck att nå varningsnivåer.
Som i alla sammanhang här i livet (utom då det handlar om kärlek, som jag ser det), gäller det att etablera en viss distans. Annars går det inte. Det blir för överväldigande. Då måste man hitta likasinnade. Hitta nya vänner som ger en andrum och stöd i den känsla av overklighet som förr eller senare sköljer över en. Det har jag gjort och det har betytt väldigt mycket. Andra har fallit bort. Det betyder inte att jag tror att det är omöjligt att behålla en nära vänskap – eller djup kärleksrelation – med en person som säg definerar sig som FI’are eller vänsterpartist. Det går om man håller fast vid respekten för olika åsikter, att man bygger sin verklighetsuppfattning på helt olika analyser, och låter det stanna vid det. Men det måste givetvis fungera åt båda hållen – och är det något vi normalt ser från vänster- och feministhåll i Sverige idag så är det respektlöshet och ett vulgärt rättfärdigande av antidemokratiska metoder och antihumanism. Men som sagt, det finns också undantag. De är inte så många, men de finns trots allt.
•••
Jag är allvarligt och uppriktigt oroad för sveriges framtid. Det har jag skrivit om tidigare. Jag tillhör heller inte de som normalt oroar mig i onödan, det är inte min läggning. Men den rävsax av låsningar, lögner, antidemokratisering och symbolisering av politiken och öppna smutskastning och utfrysning av debattörer, intellektuella och vanliga människor som inte anses befinna sig innanför åsiktskorridoren, som inte anses dela den av eliten fastställda och korrekta ”värdegrunden”, har utvecklat sig till ett demokratins eldprov som Sverige ser ut att förlora.
Det är ett gift som angriper hela samhällskroppen och gör många nödvändiga samhällsfunktioner funktionsodugliga, eller åtminstone kantstötta. Rättsväsendet, räddningstjänsten, polisen, försvaret, för att nämna några. Det satsas enorma resurser på genus, mångfald och irrläror samtidigt som allt färre brott klaras upp. Kärnverksamheter liksom sakpolitik har ersatts av ”berättelser” och symbolpolitik. Det samma gäller skolan. De skrämmande rasen i kunskaps- och bildningsnivå ser inte ut att vara lika angeläget att ta ansvar för – för de politiker och myndigheter som har det yttersta ansvaret – som att eleverna skolas in i ”rätt värdegrund”, alltså att de tänker mindre själva och helt enkelt accepterar det knippe åsikter som det anses korrekt att härbärgera i Sverige. Och här har den svenska journalistkåren kommit att bli maktens viktigaste allierade. Istället för att granska makten minglar man med dess företrädare och väljer att bli en del av åsiktseliten. Kanske detta blir allra tydligast i invandringsdebatten. Låsningen är total. Att Sverige idag har över 130 ”utanförskapsområden”, dit polisen, brandkåren eller ambulansen – och ibland även posten – inte kan åka in utan risk att bli utsatt för våld, där parallella (icke-svenska), lagar och regelsystem gäller, inte sällan med gäng-, klan- eller religionsrelaterade förtecken, har normaliserats. Detta är tydligen någonting vi måste acceptera, nu när ”vi är en del av världen”. Och trots att varken bostäder eller jobb finns arbetar åsiktseliten på högtryck för en ökad massinvandring, en massinvandring som är större än vad något annat västland någonsin har genomfört eller kunnat hantera med en bibehållen välfärd. Hyser man oro för denna utveckling och vilket land vi kommer att lämna över till våra barn, kallas man av sveriges statsminister (och finansminister), för fascist. Statsministern kallar över en miljon röstberättigade svenskar för fascister, och tar stöd i studenten och mediapersonligheten Henrik Arnstads så kallade analyser i ämnet. Arnstad som även kallar Norge för ett fascistiskt land.
Men det är inte bara vänstern och radikalfeministerna som gärna ser att Sverige – som vi känner det – går under. I den korrekta ”värdegrunden” ligger ju föreställningen att det är oönskat att ens prata om ”Sverige” som något att bevara eller värna om. Från allianspartierna eller ”borgerligheten” som de en gång kunde kallas, är sveriges undergång också ett attraktivt koncept, men av helt andra orsaker. Här är det företagsamhet, individer och den starkes rätt som gäller, oavsett om denne är svensk eller något annat oväsentligt. Avskyn gentemot den tidigare socialdemokratiska folkhemsmodellen med dess starka fackförbund, arbetsrätter och reglerade marknader – och målet att riva sönder denna – hänger fortfarande som ett rött skynke framför förnuftet, vilket tydligast märks i Fredrik Reinfeldts och Annie Lööfs retorik.
Tanken på enorma utanförskapsområden med extremt billig arbetskraft, med sydostasien eller latinamerika som förebilder, verkar lockande. Tänk vad det skulle kunna göra med företagsamheten, blixtrar det till i Lööfs ögon. Att kunna anställa folk till nästan ingen kostnad alls. Och Reinfeldts utspel i dansk media visar vidden av ansvarslöshet och cynism.
I visionen från högt över sveriges landskap (i regeringens jetplan måste man anta), ser Fredrik Reinfeldt ytor. Landskap och fält som sträcker sig ut i det oändliga. ”Sverige är inte fullt”, säger han och menar att fler borde flyga över sveriges landskap och därmed förstå att en ytterligare ökad massinvandring från mellanöstern och östra afrika är rätt och riktigt. I analysen ingår naturligtvis inte tanken på jobb, skolor och bostäder eller en i övrigt värdig välfärd. Nej, det handlar nu om fält, åkrar, skog och vidder. Sånt som ingen heller äger?
Att en person som har varit landets statsminister i åtta år uttalar sig på detta sätt i samband med sin avgång, dessutom i utländsk press, visar med en smärtsam tydlighet den monumentala ansvarslöshet och vårdslöshet som präglat alliansens perspektiv på landets framtid. En vårdslöshet som det lilla regeringspartiet Miljöpartiet nu också vill driva ännu längre, med helt öppna gränser. Jo, men de hade ju i allafall koll på ekonomin, kanske någon hävdar? Ja, men så la man också ner försvaret. I en tid när Ryssland ter sig mer aggressivt och skrämmande än på decennier bestämde sig Reinfeldt och Borg för att det räcker med att kunna försvara en stad eller plats någon vecka. Sen kan väl någon annan ta över? Nato och Norge? Norge som inte fick hjälp av oss under andra världskriget i kriget mot nazismen och fascismen, och som sveriges nuvarande statsminister – genom Henrik Arnstad – kallar för fascistiskt?
Det är egentligen inte konstigt att vara orolig. Hur mycket än denna oro i de vinklade medierna beskrivs som ”populism” eller ”fascism”. Jag har tidigare försökt beskriva den giftiga cocktail som Sverige nu är i full färd med att sluka. Någon har kallat det för ”den perfekta stormen”. När allt sammanfaller och händer mer eller mindre samtidigt. Ett urholkat demokratibegrepp, rasande bildningsnivåer, ökad religiös extremism, prioriterad intersektionell radikalfeminism och identitetspolitik, nya rasinstitut och indelandet av människor i ”vita” och ”rasifierade”, uteslutningen av unga män i visionen om en framtid, en gigantisk invandring (av mestadels fattiga människor med låg utbildning från mellöstern och östafrika), en journalistkår som mörkar och väljer andra ”berättelser” och inom kort, välfärdens kollaps. En framtid där etniska svenskar inom något eller några decennier kommer att vara i minioritet (ett faktum), och där etniska konflikter kommer att sätta stora delar av samhället i brand.
De flesta i åsikteliten ”låtsas” inte om verkligheten. Och blir den alltför påträngande stänger man av. Det viktiga är hur rätt man befinner sig i åsiktspaketet, hur bra man ser ut i kontexten. Och är verkligheten för jobbig och tröttsam har man valt ”fel berättelse”.
Bara en sak är säkerställd. SD växer så att det knakar. Kanske 20% redan i extra valet (i nuläget omkring 17-18%). Och i nästa val kanske landets största parti. Och har nuvarande skämt till en regering, tillsammans med alliansen, sett till att det blir enklare att regera i minoritet (som utreds nu), lär det vara välkommet för en Sverigedemokratisk minoritetsregering att ta över. Något jag faktiskt inte ser fram emot heller.
Hursomhelst! Jag vill önska mina läsare och alla modiga där ute en riktigt God Jul!
Jag kommer att ta en paus i bloggandet. Att betrakta och ta del av det som händer i Sverige idag, i kulturdebatten, i politiken, i migrationsdebatten, i Public service, med välfärden, är minst sagt deprimerande. Det hela har blivit en slags sorgeakt. Och samtidigt, en infantil och omogen låtsasdans där substans har ersatts med symbolik. Innehåll med illusion. Politik med populism.
Det går inte att syssla med detta utan att ibland lägga det åt sidan och göra något annat. Återvända till platser där saker finns på riktigt, där begrepp som mening och värde faktiskt betyder något, där vänskap och kärlek gör det lättare att andas. Hyckleriet, skendebatterna, skenheligheten, lögnerna, fulspelet och hyllmetrarna med dolda agendor i den allt mer kvalmiga åsiktskorridorens vänsterfeministiska uppehållsrum gör det olidligt att stanna i dess närhet annat än i begränsade perioder. Gasmasker duger heller inte. Fegheten och falskheten strålar igenom.
Kanske fäller SD regeringen, kanske inte. Jag hoppas de gör det. Vi har en borgerlig ”opposition” som inte vill att andra skall rösta för deras politik, som inte vill få stöd för sin egen politik (!). Och en radikalfeministisk ”liberal” partiledare som rent av dryftar tanken på att förbjuda andra partier att ge till exempel alliansen sitt stöd i riksdagen. Och samtidigt en allt annat än förtroendeingivande minoritetsregering med extremistpartiet MP högmodigt uppsträckta vid rodret. Ett parti som bara ytterst få svenskar röstade på.
Och vid horisonten hörs ett begynnande muller.
Kämpa på, vänner! Nu får andra ta över en stund.
Det behövdes bara ett tv-program och en inhoppad komiker som programledare för att Norges genusvetenskapliga satsningar skulle om inte avvecklas helt så åtminstone skäras ner kraftigt. Kvacksalveriet avslöjades på ett både charmigt och allt annat än aggressivt sätt, och det räckte för att vidden av dumheterna skulle framträda med all önskvärd tydlighet. Det var för några år sedan och jag pratar såklart om serien ”Hjernevask”.
I Sverige skulle en sådan tv-serie aldrig kunna produceras – eller få sändas (och naturligtvis har det aldrig varit aktuellt att köpa in och sända den norska produktionen, trots att den var mycket uppskattad och omtalad i Norge – och trots att Sverige köper in flera andra produktioner från grannlandet). Att använda tv-mediet som plattform för verklig kritik av radikalfeminismen och den så kallade genusvetenskapen förefaller otänkbart, inte minst eftersom de allra flesta med ansvar inom svenska Public service själva bekänner sig till radikalfeminismen. Det är också därför vi tvärtom ser svenska Public service – genom alla tänkbara kanaler – användas som plattform för att bedriva radikalfeministisk och intersektionell propaganda.
Och i motsats till Norge, där man alltså har börjat förstå det enorma slöseri med skattepengar som denna förment altruistiska och destruktiva humbugvetenskap har fört med sig (med konsekvenser som bildningsförfall och allmän akademisk kunskapsfientlighet – som dessutom är oöverskådliga), så vräker vi i Sverige för varje år fler och fler miljoner över dessa radikalfeministiska charlataner vars huvudsakliga uppgift det är att producera ännu fler vetenskapligt ohederliga ”forskningsrapporter”, så att det i sin tur kan refereras än kraftfullare till mängden av feministisk och intersektionell ”kunskap” och ”vetenskap” nästa år då det kommer att behövas än större forskningsanslag, eller när läroplaner behöver skrivas om eller nya diskriminerande lagförslag läggas fram. Ja, ni ser själva. Cirkeln sluts och hjulet rullar vidare. Det är heller inga småpengar det handlar om (nu delar Vetenskapsrådet ut 170 miljoner kronor till). Med Tanja Berqkvists ord kan det bara beskrivas som en industri (eller en sekt med industriella anspråk). En gigantisk fördumningsindustri med sekteristiska förtecken som förvaltar oerhört mycket pengar och med hundratals karriärer, forskarsäten, institutioner, centra och sekretariat som står på spel. Tro därför inte för en sekund att den lättvindigt skulle utsätta sig för kritik eller ifrågasättande utifrån. Inte ens när miljonerna regnar ned över dårskapsprojekt som detta:
”Centralt är att vi vill bidra till att möjliggöra fler berättelser, med inriktning på civilsamhället och politisk kamp för förändring, än de berättelser som är dominanta i väst i dag och som om och om igen sätter Europa i centrum. Vi vill också bidra till att utmana uppdelningen mellan sekularitet och religion. Slöjan, regnbågsflaggan och manga är exempel på kulturella produkter som vi kommer att följa, för att lära mer om transnationella gemenskaper, genus och sexualitet, säger Lena Martinsson.”
Man måste nästan läsa texten ett par, tre gånger för att uppskatta vidden av galenskapen. Lägg till det att det alltså dessutom har suttit en grupp människor i Vetenskapsrådet (hur många av dessa är sektmedlemmar?), och läst samma text och därefter tänkt: – Ja, det här låter väldigt viktigt och spännande!
Så ja, istället för att lära oss av vårt grannland och förespråka en öppen och kritisk samhälls- och forskningsdebatt, dras snaran åt i Sverige och sekten sluter sig. Det har rent av blivit populärt att från ledarhåll i vänstertidningar och i återkommande debattinlägg och besök i Public service morgonsoffor, nyhets- och radioprogram referera till Norge som ett fascistiskt land (”experten” och historiestudenten Henrik Arnstad). Vi kan ju bara frukta att sveriges feministiska och intersektionellt indoktrinerade lärarkår ger Norge samma omdöme ute i de svenska klassrummen. Samma land som alltså för bara 70 år sedan, i motsats till Sverige, krigade mot fascister och nazister på riktigt.
I område efter område agerar den mediala och politiska svenska eliten i symbios för att riva ner, söndra, bryta upp och korrumpera. Allting pekar åt samma håll. Och om någon invänder att så illa är det ju inte, vi har ju gott rykte i världen – entreprenörskap, uppfinningsrikedom och Nobelpriset? – så tror jag dessvärre att svaret måste bli: Vi lever mestadels på gamla meriter.
Kanske är det bara en tidsfråga innan vi får feministiska deckarförfattare och nöjeskrönikörer i Svenska Akademien? Det skall ju handla om mångfald, representation och identitet. Varför inte den härligt frispråkiga, manshatande och rasifierade kommunisten och förortsrevolutionären Athena Farrokhzad som inkvoterad ständig sekreterare? Fredrik Virtanen på stol nummer 11? Så att nobelpriset i litteratur äntligen kan gå till Dogge Doggelito eller Sebbe Staxx?
Nåja, det lär dröja. Men det är nog fler än jag som oroas över kunskaps- och bildningsförfallet och den dåliga intellektuella återväxten.
•••
Jag brukar göra små anteckningar på papperslappar när jag ser eller hör något som ligger inom denna bloggs intressesfär. Som ni kan förstå växer lapparna till högar på nolltid. Det är ju inte ovanligt idag att en nyhetssänding eller dagstidning mestadels sysselsätter sig med rapporter eller historier som handlar om genus, feminism, intersektionella analyser, ”värdegrunder”, rasism eller så kallad antirasism, kulturrelativism och identitetspolitik, eller bara den sedvanliga skåpmatsmisandrin, Israelkritiken och ”kulturpolitiken” (som mestadels består av olika lager av det beskrivet ovan). Lapparna blir till högar, som delas upp i olika högar. Det är alltid överväldigande och det hinns aldrig med. Ingen av oss som skriver om dessa ämnen får ju någon ersättning. Det går inte att söka organisationsbidrag (tvärtom försöker politiker och journalister hitta vägar att kriminalisera den här typen av samhällskritik).
Men jag skulle vilja kommentera ännu en av Lisa Magnussons kolumner i Metro från förra veckan. Hennes text handlar om två händelser och i båda fallen missar hon det allra mest centrala i varje berättelse. Redan i rubriken (i papperstidningen), förstår vi syftet: ”Kvinnornas kroppar är deras egna”. Det handlar om Renée Zellwegers plastikoperation. Magnusson tycker en massa om denna, och lyfter samtidigt upp det besvärliga med att ”folk” och ”tidningar” och ”andra” också tycker en massa, vilket naturligtvis är fel. Uttryck som ”dubbelbestraffning” används och ”att sätta sig till doms över hennes kropp”. Genom hela texten anar vi föreställningen om den manliga blicken. Ett manligt förtryck. Ingenstans verkar Magnusson vilja förstå eller erkänna (och definitivt inte berätta), att det är andra kvinnor – likt henne själv – som bryr sig om Renée Zellwegers plastikoperation. Det ”folk” och de ”andra” och de ”tidningar” som skriver om händelsen och ältar den fram och tillbaka består av kvinnor och kvinnliga nöjesjournalister i första hand. Men varför vara öppen med detta när ännu en möjlighet dyker upp att beskriva det föreställda patriarkala förtrycket, och därmed ännu en gång använda sin mediala plattform i feministiskt propagandasyfte?
Den andra berättelsen hänvisar till de videor som spritts den senaste tiden, med kvinnor som går genom stadslandskap och får ”trakasserier” slängda efter sig Eller blir ”verbalt tafsade på” som Magnusson kallar det. Hon skriver:
”Nyligen publicerades en kontroversiell dolda kameran-video som visar alla trakasserier en vanlig kvinna tvingas utstå en vanlig dag i New York. Många som ser videon verkar känna precis samma irritation som personerna kvinnan möter i videon. Det är ju komplimanger hon får? Hon borde le, vara tacksam! Det är som att de irriterade glömmer att även positiva kommentarer är kommentarer.
Det spelar ingen roll vilka motiv man har till att verbalt tafsa på kvinnor som rör sig i det offentliga rummet. Kropparna tillhör kvinnorna som bor i dem, och ingen annan. Att behandla dem som allmän egendom är en form av våld, och lika äckligt oavsett om det paketeras som kritik av bristande sexighet, förmodat feministiskt kroppsklander eller framfusiga komplimanger till någon som går förbi på gatan.”
Själv såg jag den mycket besvärande filmen som norska TV2 nyligen släppte med en ung, kvinnlig, norsk journalist som vandrade genom Oslo en torsdagskväll. Det gjorde säkert Lisa Magnusson också men av begripliga skäl kommenterar hon inte just den filmen eftersom den visar att praktiskt taget alla trakasserier, sexuella anspelningar och ”verbalt tafsande” riktade mot den norska kvinnan kom från utomeuropeiska unga män. Verkligheten är nämligen olämplig om den visar upp olämpliga sanningar. Hellre då att mörka, skarva eller ljuga. Och då finns det ju heller ingen anledning att ta upp den filmsekvens (i samma serie), som visar hur en kvinna med slöja tar samma promenad och är helt fredad från kommentarer och trakasserier.
Det gäller att blunda och blunda hårt som svensk journalist.
Jussi H. Lundell 