Av skäl som jag inte vill tråka ut mina läsare med, avslutar jag nu skrivandet genom denna blogg. Tack till alla tänkande och kännande människor där ute – och för alla intressanta och inspirerande kommentarer genom detta senaste år.
Framtiden kommer att innebära svåra utmaningar för oss alla. Jag hoppas att förnuftet och ljuset segrar en dag, även om det för tillfället ser mörkt ut.
Jussi H. Lundell
Mot bakgrund av islamisternas mordorgie i Paris, är det i grunden positivt – men samtidigt pricipiellt besvärande – att ta del av den svenska medie- och politikerelitens fördömanden. Den yttrandefrihet som man nu upphöjer och kallar nödvändig att försvara ser mer ut som en läpparnas bekännelse, en tom gest som gör sig bra på bild idag, men inte betyder något på sikt här hemma. Samma personer som nu uppträder ”chockade”, med allvarsamma miner, har knappt lyft ett finger för att försvara Lars Vilks yttrandefrihet här hemma, eller verkar se något som helst problem med att satirtecknaren och konstnären Dan Park sitter fängslad i Sverige för sina bilder. En del, som socialdemokraternas chefsideolog Henrik Arnstad, eller SR-journalisten och mediaprofilen Täppas Fogelberg, har rent av sagt att de danska journalister och tecknare som skulle skjutas ihjäl i Köpenhamn (av svenska islamister, men som stoppades strax innan av svensk polis), i samma stil som nu i Paris, skulle få skylla sig själva, precis som Vilks borde få skylla sig själv. Fogelberg har till och med skrivit öppet att man borde filma stormningen av Vilks hus (och mordet på honom, måste man anta), och lägga ut det på Youtube. Detta är dock inte isolerade händelser. Fegheten, undfallenheten och oviljan att stå upp för yttrandefrihet, tolerans och åsiktspluralism är närmast kompakt, hur mycket man idag än sträcker på sig och förmätet slår sig för bröstet. Som vanligt anar vi också de bakomliggande mekanismerna. Yttrandefrihet är bra, så länge inte fel saker yttras. Tolerans är livsviktigt, så länge det handlar om tolerans gentemot dem som tycker som vi. Åsiktsfrihet och demokrati är essentiella begrepp, så länge inte åsikterna blir allt för besvärande och fel tankar tas upp i den demokratiska processen.
Det centrala för den svenska media- och politikereliten tycks vara – vid sidan av att bedriva radikalfeministisk och intersektionell propaganda – att agera undfallande inför islam och islamism. Man har fått för sig att religionskritik, när den kritiserar just islam, handlar om högerextremism och fascism. Det är naturligtvis ett grovt felslut. Men hur bisarrt scenariet än kan te sig, ser vi idag islamister, radikalfeminister och vänsterextremister (och dess många företrädare i medier och politik), stå på samma planhalva. För en del är fienden den vita mannen, för andra Israel, USA och kapitalismen, för andra västvärlden i sin helhet.
Därför tar det för många nu också emot, även efter ett vedervärdigt brott som det i Paris, att helhjärtat ta avstånd från gärningsmännens agenda – och i första hand se offren och vad attacken faktiskt handlade om (västvärldens värderingar och yttrandefrihetstraditionen). Man krumbuktar sig då hellre i vaga ordalag och försöker skifta fokus. Det vanligaste från framför allt vänsterhåll är att istället prata om vad detta kommer att innebära i form av ökad utsatthet för muslimer – och att det kommer att betyda ökat stöd för ”högerpopulistiska krafter” i Europa. Återigen ser vi det som är så typiskt för den postmodernistiska infarkten, det är ”berättelsen” som är viktig, inte vad som faktiskt händer. Det är ”bilden” av vad som hänt som är angelägen, inte vad som faktiskt hänt.
Och på samma sätt som man i över tre års tid har använt blodbadet och vansinnesdådet av Breivik på Utøja för sina egna politiska syften och för att smutskasta och misstänkliggöra sina politiska meningsmotståndare, förfasar man sig nu över att ”högerpopulisterna” kommer att göra detsamma. I samma andetag som man menar att Breiviks illdåd är representativa för allt från kritik mot radikalfeminismen till en reglerad invandringspolitik, menar man att dådet i Paris inte har något som helst med islam att göra (att påstå detta, trots att gärningsmännen ropar Allahu Akbar efter dödsskjutningarna, är då att märkas som rasistiskt).
Det är i denna härdsmälta av begreppsförvirring, politiskt fulspel, ängslighet och intellektuell uppgivenhet som den svenska samhällsdebatten idag förs.
Och samtidigt kan vi inom ett par mandatperioder räkna med miljoner nyanlända från mellanösterns och östafrikas oroshärdar. Enorma grupper människor som mestadels kommer att möta fattigdom, desperation och utanförskap. Och i takt med att människor, delvis av rädsla och fattigdom (socialbidragssystemen kommer att haverera), tvingas samman i religiösa, etniska och klanrelaterade identitetsgrupper kommer våldet och extremismen att eskalera. Sverige är i vårdslös och full färd med att importera de konflikter som har lämnat stora delar av mellanöstern och östafrika i spillror. Områden som heller inte har någon demokratisk tradition. Folkgrupper som inte har erfarenhet av demokrati eller ibland ens förstår vad det betyder.
Jag är, som läsare av denna blogg vet, för en ansvarsfull och human migrationspolitik. Men det som händer nu, och den vårdslöshet med vilken svenska politiker och journalister hanterar sveriges framtid och säkerhetsläge, är oerhörd, närmast ofattbar. Islamismen, extremismen och våldet kommer att eskalera i en omfattning som knappt går att föreställa sig. Vi kommer att se bombdåd, avrättningar och hot gentemot det öppna svenska samhället och inte minst det fria ordet som överträffar alla mardrömsscenarier. Eliterna kommer sannolikt att huka sig i undfallenhet och gå extremisterna till mötes. Samtidigt ser vi ett framtida SD som är största parti och kanske får egen majoritet i riksdagen. Försöken att hejda utvecklingen och upptrappade metoder och befogenheter för polis och militär kommer då att ses som en krigsförklaring gentemot invandrare, från ”svenskar”. Samhället går sönder. Krigsliknande konflikter är då ett faktum. I detta läge har sannolikt den media- och politikerelit som lät det hända redan flytt utomlands och bosatt sig i trygga, välbeställda och segregerade områden.
Borta är Sveriges välfärd. Borta är ”den svenska modellen”. Borta är trygghet, arbetsrätter och innovation. Borta är kunskap, bildning och tillit. Borta är förtroende, samhällsgemenskap och samhörighet. Borta är jämställdhet och värdighet. Borta är demokrati och yttrandefrihet. Borta är våra barns framtid i detta land som var vårt. Ett land som byggdes upp av våra förfäder och som med blod, svett och tårar utvecklades till en framgångssaga. Ett land som vi snart lämnar i kaos, konflikter och elände.
Europa står inför nya vågor av självmordsbombningar och attentat. Det är inte osannolikt att Sverige snart kommer att spela en central roll i denna utveckling och att vårt land blir den nya, europeiska, islamistiska terrorismens nav. Våra nordiska grannländer kommer att stänga gränserna gentemot Sverige, den fria rörligheten kommer att inskränkas, inte bara i Norden men i hela Europa.
Jag sörjer med de franska illustratörerna och journalisterna – och deras familjer. Att ”vara Charlie” är så mycket mer än vad det svenska politiker- och medieetablissemanget förstår.
De kommer dessvärre aldrig att vara Charlie, hur mycket de än vill klä sig på det viset idag.
INTERNT [obs: detta får inte lämna intranätet]
Medarbetare:
Nu går helger och ledighet mot sitt slut och vi ser det nya årets kalendrar och arbetsscheman veckla ut sig. Vi är idag många tusentals journalister, opinionsbildare, politiker, myndighetschefer och kulturpersonligheter ute i landet (men mestadels här inne i stockholms innerstad), som också har hunnit smälta festmaten, lovordat varandras insatser det gångna året, satt oss till rätta och torkat av tangentbordet.
Det är dags att fokusera igen och vi måste ställa oss de mest relevanta frågorna inför det nya arbetsåret:
Hur kan ”kampen” intensifieras 2015? Vilka drev kan dras igång och vilka kan mobbas ut – och hur skulle sådana kampanjer kunna orkestreras? Hur kan vi trycka bort medborgarna från inflytande och marginalisera det opålitliga folket? Och samtidigt få det att se ut som att vi representerar detta folk? Om vi inte ännu kan förbjuda kritik och olämpliga åsiktsyttringar, hur kan vi misskreditera eller tysta ner kritikerna? Kan vi samköra våra insatser i de medier vi kontrollerar och i sociala medier? Är alla i nätverken informerade? Hur hanterar vi individer i våra grupper som uppvisar illojalitet? Vilka positioner behöver intas av vårt folk och vilka personer i maktställning kan det vara värt att bearbeta? Och kanske allra viktigast, vilka är våra fiender i år – och hur kan vi bli av med dem? Hur långt har vi kommit i kartläggningen? Har Researchgruppen, DN Kultur och cheferna från SR, SVT och UR hunnit lära känna varandra och kommit igång med samordningsmötena? Kommer dessa möten att äga rum på Kulturdepartementet eller kommer Bah Kuhnke till Brunnsgatan 4 (där mötena brukar äga rum)? Hur många rektorer på universiteten äger vi? Hur kan vi få bort dem vi inte kontrollerar? Hur många lärarförslagsnämnder på högskolorna är på vår sida? Vilka forskare jobbar för oss och när är deras rapporter färdiga att användas? Finns det fortfarande någon kulturinstitution som ligger utanför vårt inflytande, vilka är dessa isåfall och hur kan vi obstruera deras arbete? Hur kan vi jobba vidare på den positiva och skyddsvärda bilden av oss själva (som utsatta för näthat, trakasserier, förtryck, antidemokratiska krafter osv) – kan SVT köra ett nytt program (genom UG?), om näthat? Är Maria Sveland färdig med det nya 16-sidiga inlägget i DN Kultur?
Hur kan vi hitta nya infallsvinklar och få ut berättelser om att massinvandringen är lönsam? Och framför allt, hur får vi tyst på dem som kommer med andra berättelser och kallar det för fakta? Hur gör vi med de rasifierade personer i akademiska positioner som menar att det finns svenskar i Sverige (och att det mestadels är svenskar som byggt Sverige!), går det att misskreditera dem på något annat sätt än att de är rasister (be t ex Fores kolla upp om Tino Sanandaji har något i garderoben – annars kör Onkel Tom temat, prata med DN Kultur och kontakta twittergrupperna)? Vi måste bli bättre på att få det att se ut som att det finns en debatt, hur kan vi punktera bilden av en ”åsiktskorridor” (här har SVT ett stort ansvar, kolla med cheferna)? Har Robert Aschberg fått nya guidelines inför Trolljägarna – kan hans och Researchgruppens urval samköras med SVT’s UG eller Agenda? Säkerställ att Belinda Olsson är lojal och att experimentet ”Fittstim – min kamp”, inte skapade osäkerhet kring hennes uppdrag (isåfall ta detta med SVT direkt och ordna ersättare i Debatt)?
Hur kan vi fortsätta att hålla undan hedersvåldsproblematiken (kolla om det går att smutskasta GAPF utan att det ser för illa ut)? Ordna fram nya studier (kom ihåg att detta måste se äkta ut!), som pekar ut svenska män som våldsbenägna och rasistiskt lagda? På vilket sätt kan vi använda moskébränder för att få igenom vår politik? Hur kan vi få de högerextrema grupperna att se större, mer hotfulla och aktiva ut? Och hur kan vi få tyst på dem som fortsätter att skriva om a) rasism mellan invandrargrupper, b) våld och hot mot kristna och mellan muslimska grupper, och c) utanförskapsområden som ett problem som har att göra med invandring? Vi måste också fråga oss hur vi – på sikt – kan få tyst på de sajter, tidningar och privatpersoner som på nätet attackerar vår agenda?
Och kanske är vi mogna att 2015 på allvar – och slutligen – bli av med den omoderna och gammaldags demokrati som uppenbarligen inte är bra för Sverige längre, och ersätta den med den mycket mer moderna och effektiva demokrati som bygger på och förutsätter den värdegrund som vi i vår grupp gemensamt har kommit fram till? Sverige måste ju kunna styras, och vilka är bättre på detta än oss (som både har varit med länge och har rätt värdegrund)?
Många viktiga frågor som kräver svar. Låt oss komma igång nu. ”För alla människors lika värde”. ”För tolerans”. ”För demokrati, öppenhet och åsiktfrihet”.
Sektionsordförande Södermalm / Nationella Samordningssekretariatet
Jussi H. Lundell 