Om

Jag är man, högutbildad inom kommunikation och media, bosatt i Stockholms innerstad och har två härliga ungar.

Mitt perspektiv är både socialliberalt och kulturkonservativt. Mina fötter står stadigt på en värdegrund som tar sin utgångspunkt i humanism och upplysningsideal. Jag tror på varje enskild människas obestridliga värde – och det nödvändiga i att ifrågasätta och ställa sig kritisk till doktriner och dogmatiska lärosatser som kommer uppifrån. Jag är inte troende men ser värdet i vårt kristna kulturarv. Den vänster som jag tidigare hade respekt för ser jag idag som allt mer verklighetsfrånvänd, populistisk och vårdslös. Jag tar avstånd från extremism, står bakom homosexuellas rättigheter och menar att ras och hudfärg inte är egenskaper som skall ligga till grund för hur vi ser på våra medmänniskor – eller bedömer dem.

Jag är besvärad av den anmärkningsvärt låga kvalitétsnivån i den svenska journalistiken idag och ytterst kritisk till hur ofta journalister och media missbrukar sina uppdrag.

Jag anser att kvinnor och män är lika värdefulla och måste tillskrivas samma rättigheter och skyldigheter i samhällets alla områden. Den liberala grundsynen handlar samtidigt om att se och respektera människors individuella val (vare sig det handlar om kvinnor eller män). Att lyfta fram föreställda kollektivistiska mänskliga egenskaper eller osynliga strukturer som det som bestämmer över våra liv och möjligheter är vår tids kanske största intellektuella haveri och leder till det sönderfall och den djupa splittring (och ineffektivitet) som vi redan idag märker av i samhället.

Det sista decenniet har jag med en ökad känsla av bedrövelse sett hur samhällsdebatten i Sverige har förtvinat och slagit knut på sig själv. Den allt mer radikaliserade och extrema feminismen blir mer och mer hatisk och revolutionär i takt med att den får allt större inflytande (i nästan alla områden). Samtidigt stöts allt fler pojkar och män bort från utbildningar, karriärer och psykisk omsorg. Parallellt gör andra extrema grupper större och större anspråk på tolkningsföreträdet och det mediala utrymmet; extrema religiösa grupper, vänsterrevolutionärer och så kallade antirasister, som redan skönjt framgång i det offentliga arbetet med att dela in medborgarna i rastillhörighet. Något de allra flesta tills nyligen inte brydde sig det minsta om.

Som debatterande motpol till dessa extremister tillåts idag i stort sett inga röster i offentligheten. Seriös kritik demoniseras konsekvent och stängs ute. Kvar finns en pseudo-debatt, där feminister tillåts debattera med andra feminister, så kallade antirasister med andra så kallade antirasister och så vidare. Någon som är extrem får ibland diskutera med någon som inte är fullt lika extrem och det hela presenteras som demokrati. Grundperspektivet är dock nästan alltid detsamma. Det är vänster (eller präglat av marxistisk retorik), det är feministiskt och det är intersektionellt, i den meningen att det använder sig av hudfärg, sexuell läggning och kön i avgörandet om vem som får komma till tals eller inte. Det friska och demokratiska samtalet har försvunnit. Istället serveras illusioner och vrångbilder, med en växande och farlig polarisering som följd.

Det kanske mest uppseendeväckande de sista åren är dock förråandet och illviljan i debattklimatet. Raffinerade elakheter, mobbning och karaktärsmord är idag en del av journalistiken och politiken på ett sätt som åtminstone jag aldrig tidigare erfarit i Sverige. Och som en följd av denna nya hänsynslöshet följer också en ängslan och tystnad.

Den som vill kontakta mig kan göra det på: jhlundell@myself.com