Den förmenta godhetens kolportörer

Jag lägger märke till att idén om att förbjuda Sverigedemokraterna nu också har slagit rot hos några kulturpersoner i mitt Facebook-flöde. Jag spekulerar över om det efter gårdagens debattartikel i DN kanske känns lite mer rumsrent att lufta uppenbart antidemokratiska åsikter? Mindre riskfyllt? Jag återciterar den retoriska fråga som professorerna Stefan Jonsson och Elena Namli igår ställde sig själva (och svenska folket), i sveriges största dagstidning, angående de 800.000 svenskar som röstade på landets tredje största parti:

”[S]ka man i demokratins namn säga att deras val måste respekteras?”

Jag vill tro att fler än jag här blir påminda om det bedrägliga och mellersta ”D”-et i DDR, och vart en sådan monumental semantisk korruption kan leda oss. Att på den tiden döpa den totalitära och kommunistiska tyska satellitstaten till DDR (Deutsche Demokratische Republik), är samtidigt ett uttryck för samma folkliga förakt och missaktning för åsiktsfriheten som idag (inte minst efter valet), flödar ut i den svenska samhällsdebatten. Och det låter likadant: Vi kallar det vi gör för demokratiskt, och i demokratins namn avskaffar vi sen den gamla demokratin så att vi kan bli en ”riktig” demokrati (i Sverige kallar vi detta för ”mänskligarättigheterdemokrati” eller ”värdegrundsdemokrati”). Sen förbjuder vi sådan politik som inte går med på vår tolkning av den ”riktiga” demokratin, återigen i demokratins namn. Vi rent av försvarar avskaffandet av demokratin med att vi värnar extra om demokratin.

För röstar det obegåvade folket så fel, så måste vi ju gå in och ställa det till rätta (eftersom vi vet hur de borde ha röstat). Det är alltså för demokratins skull som vi inte kan respektera deras val.

Ja, kanske tjatar jag. Men detta är så sensationellt allvarligt. Det tål också att upprepas att de som nu efterfrågar dessa antidemokratiska åtgärder just ofta är personer inom humaniora och som annars så ofta talar sig varma om ”öppenhet” och naturligtvis det överlag missbrukade ”vi gillar olika”. En del av dessa förstår säkert inte vad det på djupet handlar om, de är konstnärssjälar som inte riktigt ser vad som står på spel. Sannolikt följer de bara slentrianmässigt med strömmen av högljudda vänsterfeminister som ser SD som den biologiska inkarnationen av allt ondska. Andra, här ibland akademiker som Stefan Jonsson och Mattias Gardell, vet å andra sidan precis vad som står på spel (demokratin). Det är dessa falska profeter, dessa den förmenta godhetens kolportörer, som vi måste se upp med.

Det är som vi har sett alltså genom språket som man i första hand försöker slå in kilarna. Man gör om begreppet demokrati, rensar bort dess grundprinciper men använder fortfarande ordet (som om det hade sin ursprungsbetydelse). Man bortser från vad rasism betyder, lägger in en helt ny innebörd men fortsätter även här använda ordet som om det bar på sin ursprungsbetydelse. Det finns mängder av andra ord, begrepp och meningar som man idag skrubbar och gör om på detta sätt, för att de skall kunna användas i syfte att ge trovärdighet åt en falsk berättelse. ”Allas lika värde”, ”mäns våld mot kvinnor”, ”stänga gränserna” och ”patriarkat” är bara några av dem. Förvanskningen av begreppen demokrati och rasism måste dock betraktas som farligast och mest riskabel, då den för det stora flertalet snart riskerar att spräcka själva systemets trovärdighet.

•••

Jag noterade, också med en känsla av overklighet, att när Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karén igår presenterar en analys kring varför så många idag flyr de traditionella medierna (och söker alternativa nyhetskällor bland annat på nätet), så är det följande självkritik som främst lyfts fram:

”Slänger vi oss med onödigt krångliga ord och uttryck i våra texter?”

Den skarpsinniga frågeställningen tycker jag förtjänar en helt egen analys (men som dessvärre nog inte lär dyka upp i de traditionella medierna any time soon).

[Jag hittar inte Karéns ledarartikel på nätet]

Antidemokraten Stefan Jonsson charmar oss med prat om ”mänskliga rättigheter”

Igår skrev jag om att både journalistförbundet och starka krafter inom den svenska lärarkåren arbetar med möjligheten att kunna utestänga personer med obekväma och ”fel” åsikter ur kårerna. Det handlar uteslutande om personer som röstat på fel parti, alltså Sverigedemokraterna (vilka nu är omkring 800.000 personer), eftersom dessa beskrivs som ”främlingsfientliga” och även som rasister, fascister och till och med nazister.

Idag fortsätter den antidemokratiska opinionsbildningen på DN Debatt där man tar steget ut och med hänvisning till en FN-konvention föreslår att partiet Sverigedemokraterna – med dess åsikter – skall förbjudas. Man ifrågasätter också öppet om det är rätt att respektera att en så stor del av befolkningen har röstat på partiet. Så här låter det:

”Även i ett land med en stark demokratisk tradition, utvecklad rättsstat och starkt civilsamhälle kräver demokratin ansträngningar. Hur ska valresultatet hanteras? Hur förhålla oss till att tretton procent av väljarna röstade på Sverigedemokraterna? Vågar man hävda att det finns rasistiska preferenser hos en så stor del av Sveriges befolkning eller ska man i demokratins namn säga att deras val måste respekteras? Om det sista gäller, vad betyder det?”

Uttrycket ”i demokratins namn” ställs alltså mot det noblare modet att våga ”hävda att det finns rasistiska preferenser hos en så stor del av Sveriges befolkning”. Man är alltså ute efter att problematisera själva demokratin, vilket borde få de rödaste av de röda varningsflaggor att resa sig resolut. Är det någon som fortfarande undrar över Marika Formgrens definition av ”värdegrundsdemokratin” och vad den betyder, så har vi här några av dess mest bokstavstrogna uttolkare. Att i demokratins namn alltså vara emot åsiktsfrihet.

Det är ingen överraskning att en av artikelförfattarna heter Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet (den andra är Elena Namli, professor i etik vid Uppsala universitet). Jonsson får ofta sina alster publicerade i just DN och utgår alltid från perspektivet att det är män, och i synnerhet vita män från väst, som är upprinnelsen till all ondska i världen. Tillsammans med islamistvurmaren och anarkorevolutionären Mattias Gardell (också han professor), är Jonsson en medial kändis och de båda representerar en typ av akademiska alibin för den manshatande, antidemokratiska och rasifieringshetsande revolutionsvänstern. De är båda också djupt involverade i den radikalfeminstiska rörelsen där könsmaktsteorier, intersektionalism, postkolonialism och hatet mot väst har vävts samman till en politisk agenda som vi känner bland annat genom partiet Feministiskt Initiativs idéer och partiprogram.

Här ett utdrag från en annan av Stefan Jonssons artiklar i DN, (från i Maj i år), där han under rubriken ”[n]äthatets värsta sida är sexualiserade hot mot kvinnor” går till attack mot främst Jonas Thente:

”[V]i bör placera varje slags identitets­politik i sitt historiska sammanhang, snarare än att bedöma den utifrån en abstrakt formel om allas grundläggande likhet. Om människor förtrycks därför att de till exempel är svarta eller judar så är det naturligt att de gör motstånd i kraft av sin svarta eller judiska identitet och söker få denna erkänd. Om andra gynnas därför att de råkar vara vita och manliga så är det däremot inte legitimt att de försvarar sina privilegier genom att sluta sig samman och kräva plats för den vita rasen.”

Vi känner igen relativiserandet. Demokrati är bra, fast inte när den missgynnar den egna sidan. Identitetspolitik är dålig, fast inte när den gynnar de egna idéerna. Det är föreställningar om makt, strukturer och hierarkier – och de identiteter som Jonsson och hans vänner bedömer och tar ansvar för att utvärdera – som avgör vad som är rätt och fel i synen på människan. Glöm idéer som likhet inför lagen eller varje individs människovärde! Här är det hudfärgen, könet och andra yttre markörer som avgör ditt värde. I den meningen blir Jonsson, Gardell och alla de andra i samma skola vår tids druider eller shamaner. De tolkar och förstår att värdera allt det osynliga och dolda som finns där ute och som hotar oss. De har kontakt med andarna och förstår deras språk och rörelser. Och ifrågasätter du shamanens uppenbarelser blir du bortstött som avfälling. Dina åsikter blir farliga och måste tystas.

I den meningen är det inte alls förvånande att det är just Stefan Jonsson som nu går ut i sveriges största dagstidning och vill förbjuda SD. Här mer från den tidigare artikeln:

”Ibland är identitetspolitik inskränkt, ibland inte. Man kan inte som Thente dra den över en kam. Ofta är den progressiv, som när det vita majoritetssamhället får klart för sig att till synes oskyldiga kulturella markörer och figurer (Lilla hjärtat; negerbollen; ”Tintin i Kongo”) är djupt sårande för någon av samhällets minoritetsgrupper. Och ska vi någonsin nå vårt gemensamma mål – ett samhälle där vi, som Thente uttrycker det, kan ”möta varandra oavsett kön, etnicitet, tro och sexualitet” – är det förnuftigt att motarbeta den institutionaliserade diskriminering som gör vissa identiteter mer värda än andra och den vita manligheten till norm och privilegium. Men om vi bortser från att den identitetsfixerade vänster som Thente vänder sig emot bara är hans egen skapelse, kan vi se att hans första artikel också rymmer en viktigare text. Jag tänker på hans tolkning av Johan Jönsons enastående poetiska samtidsanalys. Där­ifrån hämtar han nästan alla sina exempel på den politiska vanmakt och vrede, som han sedan, besynnerligt nog, exklusivt tillskriver näthatarna.”

Lägg märke till att det är Stefan Jonsson som alltså har slagit fast att ”Lilla hjärtat” (Stina Wirséns svarta seriefigur), är ”djupt sårande”. Eller att det är rätt att plocka bort ”Tintin i Kongo” från biblioteken. Detta eftersom Jonsson har gjort sig till talesperson för vad han kallar samhällets minoritetsgrupper och han vet också deras bästa. Han påstår också föga förvånande att vi minsann ”gör vissa identiteter mer värda än andra och den vita manligheten till norm och privilegium” och att ”den identitetsfixerade vänster” som han själv tillhör är en illusion och något som Thente bara hittat på.

Men dagens artikel om behovet av att förbjuda ett demokratiskt parti, i demokratins namn, bjuder också på annat. Så här avslutas till exempel inlägget:

”Att i dag tona ner omfattningen och karaktären av rasistiska sympatier i vårt land är därför fel väg att gå. Vad vi behöver är att våga konfrontera verkligheten och aktivt värna om en demokrati på de mänskliga rättigheternas grund.”

Här har alltså Jonsson och Namli först presenterat en ny definition av rasism, densamma som numera ofta används i den ”antirasistiska” kampen. Den beskrivs så här:

”Vi menar att spridningen av rasismen är utbredd i dagens Sverige och Europa. Denna rasism är sällan av biologiskt slag, som tror på fasta rasskillnader och rashierarkier. Den bygger snarare på uppfattningen att människor av olika skäl är till den graden olika att detta legitimerar att de ska hållas isär och behandlas olika. Huruvida det är etnicitet, kultur eller religion som påstås göra människor olika spelar här mindre roll.”

Att vara emot hederskultur är alltså att vara rasist enligt denna definition. Eller att opponera sig mot att könsstympning används som en del av en kulturyttring. Att tycka att europeiska upplysnings- eller kunskapsideal är värdefulla är också rasism. Att se problem med islamism eller hur sharia drabbar inte minst kvinnor och homosexuella är rasism. Att inte se den vita manligheten som norm och privilegium är rasism. Och så vidare. Rasism är helt enkelt det som Jonsson och Namli hävdar är rasism.

Och därmed måste det ”rasistiska” partiet Sverigedemokraterna förbjudas. Med hänvisning till att vi måste ”våga konfrontera verkligheten” (läs: åsiktsfrihetsdemokratin), och istället värna en ny slags demokrati, inte grundad på åsiktfrihet utan på ”mänskliga rättigheter”, nämligen värdegrundsdemokratin (där den värdegrund – och de åsikter – som bland andra Stefan Jonsson har slagit fast skall gälla om man som medborgare skall kunna få ha åsikter).

Så här vackert låter det vidare när dessa antidemokrater vill avskaffa åsiktsfriheten:

”Vi menar att rasistiska åsikter aldrig bör respekteras i en demokrati. Det är i stället nödvändigt att erkänna att demokratin är sårbar. Ifall det finns risk att rasistiska värderingar normaliseras i den politiska processen bör demokratin värna om sig själv med hjälp av ett starkare minoritetsskydd och skärpta åtgärder mot rasistiska yttringar. I västerländsk politisk tradition utformas detta skydd i form av ett etiskt och juridiskt bindande åtagande att respektera de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna är den gräns som varje autonom maktutövning ska respektera – såväl i en demokrati som i andra politiska styrelseformer. Mänskliga rättigheter är det löfte som en demokratisk majoritet ger minoriteter, liksom enskilda individer, genom att undanta dem från andra slags preferenser som majoriteten i en demokrati kan genomdriva.”

Det handlar alltså i slutändan om att lägga beslag på värdeladdade ord som ”rasism” och ”mänskliga rättigheter”, och sedan använda dessa i kampanjandet mot åsiktsfrihet (och riktig demokrati).

Det som nu sker, att i den offentliga debatten öppet förespråka förbud mot SD, att stänga ute lärare och skolpersonal som röstat på SD och utesluta journalister som inte skriver tillräckligt SD-kritiskt är naturligtvis en katastrof som också endast gynnar SD. Det ligger dock helt i linje med den avgrund jag så ofta har varnat för och som kommer att leda till att Sverige går sönder. Tar inte det politiska etablissemanget sitt ansvar och förstår att de måste börja diskutera invandringsfrågorna och den radikala feminismens konsekvenser (även om det innebär uthängning och svartmålning i medierna), så är sammanbrottet snart ett faktum.

Bortstötning av lärare och journalister med obekväma åsikter – och ännu mera manshat

Har strax postat mitt hundrade inlägg, vilket faktiskt känns lite högtidligt. Jag ser också till min stora glädje att andra samhällskritiska bloggare har återvänt och hittat nya krafter. När de traditionella medierna och större delen av journalistkåren ljuger, mörkar och undanhåller information blir dessa bloggar än viktigare. Det är här som många idag hittar rapporter och analyser som ligger utanför åsiktskorridoren och den bukett av åsikter som går under benämningen ”värdegrunden”, alltså det politisk korrekta, det radikalfeministiska och det intersektionella. Det är här den friska luften finns.

Detta med åsiktskorridoren är annars ett fascinerande ämne, i det att de som är allra ivrigast att försvara den, också är samma människor som menar att den inte finns. Det senaste exemplet är kanske hur självaste journalistförbundet nu överväger att utesluta medlemmar, alltså andra journalister, som inte tycker som eller skriver med de perspektiv som journalister ”borde” ha. Fundera över det. Låt det sjunka in. Man sitter alltså – på fullaste allvar – och överväger huruvida journalister som anses skriva ”olämpligt” kan uteslutas ur förbundet. Det är alltså inte principen att vara journalist (och vad som borde ligga i beskrivningen av detta yrke), som längre är avgörande. Utan vilken ideologi och vilken ”värdegrund” man som journalist väljer att använda sig av när man förmodas förmedla en utvald bild av verkligheten.

Så djupt ner i avgrunden av intellektuella oförskämdheter och nonsens har den svenska journalistiken hamnat.

Men detta gäller, som vi vet, inte bara journalister. Den havererade svenska skolan (som jag skrev om så sent som igår), är inne på samma spår. Nu går två lärare, Göran Brante och Maria Wiberg, ut i SvD Brännpunkt och påstår att personer som röstat på Sverigedemokraterna inte kan (eller borde få), arbeta inom svensk skola. Varken som lärare, eller säg i bespisnings- eller städpersonalen. Det är så urbota dumt att det nästan gör ont, men det är samtidigt allvarligare än så. Susanna Varis har också redan skrivit bra om detta.

Man menar att bara för att media (se journalistförbundets funderingar ovan) och Granskningsnämnden (!), och även andra politiska partier (!), har stämplat SD som ”främlingsfientliga”, så skall människor som röstar på detta parti stängas ute från skolan. Dock verkar kommunister, anarkister, syndikalister, radikalfeminister och andra med revolution och samhällsomstörtning på agendan fortfarande vara välkomna. SD har, förstår vi, ifrågasatt multikulturen som framgångsmodell, vilket alltså är oacceptabelt. Det har visserligen Angela Merkel, David Cameron om många andra respekterade europeiska ledare också gjort, men i Sverige är det alltså så tabu att frågan inte ens skall få diskuteras (särskilt inte i skolan, med hänvisning till den demokratiska värdegrunden).

Förskjutningen som skett är också närmast makaber. Att som SD vilja minska invandringen med 90%, så att den hamnar på samma nivå som till exempel Tyskland per capita, är alltså rasistiskt och främlingsfientligt. Att stå bakom denna nivå, som Angela Merkel, är alltså rasistiskt och främlingsfientligt. Allt annat än att vilja ha ökad eller helt oreglerad (öppna gränser), invandring har i Sverige blivit rasistiskt och främlingsfientligt. Och att vilja anpassa nivåerna till vad som gäller för praktiskt taget hela övriga Europa kallas att ”vilja stänga gränserna” och är alltså en så avskyvärd åsikt att de som tycker så inte ens skall få vistas i närheten av barn, inte i skolbespisningen, inte i vaktmästeriet eller bland de som städar, och absolut inte i undervisningen på våra skolor.

Och de skall heller inte kunna arbeta med journalistik (eller kunna kalla sig journalister, vare sig de har journalistutbildning eller ej).

Jag hoppas att detta verkligen sjunker in.

Jag gillar samtidigt (och det vet trogna läsare), inte SD. Att ha SD som enda alternativ till de galenskaper och den mentala låsning som skett i alla övriga partier (främst genom mediernas makt), bådar inte gott. När Kent Ekeroth skriver på Facebook att ”medierna kontrollerar vi inom sinom tid”, så bör vi vara många som ser allvaret i detta. Men vi måste samtidigt ha förmågan att förstå samtidens mediala förtroendekris och dess orsaker. I den meningen är det ingen större skillnad på hur journalistiken idag missbrukas eller hur medierna används för propaganda och indoktrinering.

•••

Jag uppskattar att Danmark och den danska statsministern Helle Thorning-Schmidt nu skickar danska F-18 jaktflyg till Irak i kampen mot den islamistiska mördarsekten IS, eller Daesh, som de hellre borde kallas. Jag tvivlar på att vi lär se en sådan ryggrad från Sveriges håll. Det finns något ytterst problematiskt i vårt land där det gärna skall pratas om humanitära stormaktsanspråk och ”allas lika värde” och det skall vara så rätt och ”gott” och tillrättalagt och välstädat i åsiktskorridorens alla hörn, men på samma gång finns där en svidande oförmåga att se världen som den är. I kombination med en återhållsam feghet blir det hela minst sagt besvärande. Det är också uppenbart hur tyst det har varit från de mediala vänsterbarrikaderna när Daesh kommer på tal. Vidrigheterna passar liksom inte in i modellen. Halshuggningarna problematiserar den verklighetsbeskrivning man hellre ville få ut. Det gynnar liksom inte vänstern, som ju hellre pratar om islamofobi och ställer sig på islamisterna sida i hatet mot USA och Israel.

•••

Det är osmakligt att se hur TV4 i gårdagskvällens Nyheterna anlägger någon form av missriktat och fördomsfullt genusperspektiv på vilka som överlevde Estoniakatastrofen. Man vill ge intryck av att männen överlevde, på kvinnornas bekostnad. Vi ser bilden framför oss av vårdslösa, själviska och känslokalla män som tränger sig före och kastar kvinnor i vattnet för att stjäla deras platser i räddningsbåtarna. Det finns naturligtvis ingenting som styrker en sådan berättelse (tvärtom kan man ganska snabbt anta att förklaringen till de fler överlevande männen står att finna i starkare fysik, mer muskelmassa och längre uthållighetsförmåga). Men vad spelar det för roll när man istället kan pysa ut ännu en gliring mot ett förtryckande patriarkat som skor sig på kvinnors bekostnad? I Sverige har man ju också slagit fast (genom SVT Vetenskapens Värld), att kvinnor är mindre eftersom männen stjäl deras mat. Det skall dock tilläggas att Public service SVT denna gång avstod från liknande gliringar i rapporteringen om Estoniakatastrofens minneshögtid.

•••

Jag såg radikalfeministen Lukas Moodysons film Lilja 4-ever igår. Det är visserligen en angelägen film som beskriver vedervärdigheterna som kan drabba barn i utanförskap och fattigdom, när de (flickorna), också fastnar i sexuell trafficking. Men jag slås ändå av den absoluta svärtan i synen på män. Nu får även en och annan kvinna en släng av sleven, det skall sägas, men i grunden är det ändå männen som står för ondskan. En mörkare och mer oförsonlig föreställning kring mäns inneboende gräslighet och empatilöshet har jag nog inte sett ens i Stieg Larssons radikalfeministiska litterära gärning. Det blir faktiskt outhärdligt att bevittna. Männen är inte bara hjärtlösa utan helt befriade från inlevelseförmåga (det gäller alla män). Valerie Solanas epitet ”vandrande dildos” har här hittat en värdig uttolkare. Frustande, svettiga, själlösa, själviska, våldsamma och lögnaktiga, med endast sitt eget biologiska behov av snusk eller makt som ledsagare i livet. Inte konstigt att Moodysson annars hyllar unga tjejer som väljer bort killar och män och därmed den förhatliga heteronormen.

 

Vill också länka till intressanta bloggen Löjesguiden, som skriver om besläktade tankar.

Skyldiga eller oskyldiga, de är ju trots allt bara män

Först skall det sägas att fler reaktioner på Elin Ørjasæters debattartikel i SvD Brännpunkt dyker upp. Under rubriken ”[s]tenkastning i norskt glashus” (i pappersutgåvan), menar Almegas Li Jansson idag i en replik i samma tidning att svensk forskning på området (invandring), visst finns och att Ørjasæters text är ”behäftad med direkta felaktigheter”. Sen tar det slut.

Nationalekonomen Tino Sanandaji är på sin blogg visserligen inne på samma linje – att kvalitativ svensk forskning visst finns –  men han går vidare och utvecklar:

”Problemet är inte att svensk forskning är korrumperat, utan att media och politiker har varit korrupta i sin rapportering av forskningsläget. Akademins svek har bestått i att vara tysta och låta osanningar dominera mot bättre vetande.”

Det är just fusket, lögnerna och mörkläggningen som Sanandaji lyfter fram, och som i sig själv borde oroa oss alla.

”I ett normalt debattklimat skulle någon förr eller senare be om källa och avslöja fusket. Så går det inte till i invandringsdebatten. En etniskt svensk som invänder mot lögnen att invandrarföretagare har fler anställda kommer i bästa fall att ignorerars eller mer troligt att offentligt svartmålas som rasist. Om fusken mot förmodan avslöjas kan fuskaren bara rycka på axeln och fortsätta. För vem ska granska Erik Ullenhag? SVD?”

Vi är tillbaka i samma konklusion som gäller för radikalfeminismen och inte minst det politiska partiet FI. Vem granskar FI? Vem vill riskera att bli uthängd som kvinnohatare och allierad med massmördaren Breivik? Vem vill granska Erik Ullenhags tokigheter och därmed bli stämplad som rasist?

Det är framför allt i frågor som dessa som det svenska debattklimatets intellektuella andnöd blir som tydligast. Diskussionen, meningsutbytet och kunskapen (som vi behöver fatta beslut utifrån), trycks undan med ohederliga men effektiva verktyg som svartmålning och misstänkliggörande. Rasist eller kvinnohatare! Eller var tyst och håll med.

•••

Egentligen är det ofattbart. Nästan 94% av svenskarna valde att inte lägga sin röst på Miljöpartiet, ändå är det dessa som kommer att sitta i en ny regering. I samarbetet med Socialdemokraterna kan vi alltså se fram emot en regering där minst två ministrar öppet har uttryckt förakt och ogillande gentemot svenska ”vita” män, grundat på deras hudfärg, sexuella läggning och kön. Radikalfeministerna Veronica Palm och Åsa Romson tillhör utan tvekan könskrigets frontsoldater och vi kan bara drömma om vilka statliga åtgärder riktade mot män och framför allt etniskt svenska pojkar och män med heterosexuell läggning som det nu skissas på ute i kanslierna. Detta alltså i ett läge där krisen för pojkarna i skolan – och lärarsituationen – inte går att beskriva som något annat än ett fullskaligt haveri. Här blir också bilden av Gustav Fridolin som ny utbildningsminister inget mindre än rysansvärd.

Den svenska skolan drabbas idag av så många nya larm att de inte går att hålla reda på. Nu senast handlar det om andelen obehöriga lärare, vilken måste beskrivas som hårresande. Ingen vill i Sverige längre bli lärare, det vet vi. Vi vet också att kulturen bland lärare (inte minst vid Lärarhögskolan) är djupt feminiserad och feministiskt präglad, och där andelen män är liten (och ständigt minskande). En undersökning visade häromdagen också att flest lärare vill se vänsterpartiet som en del av en kommande regering. Det bör ge en fingervisning om vilken partitillhörighet som också är vanligast bland landets lärare. I det stora hela ser vi en skadlig kultur.

En kultur till stora delar befriad från manlig närvaro. En kultur där föreställningar att själva begreppet kunskap är ett maskulint (och därför negativt), kodat ord florerar. En kultur indränkt i radikalfeminism och fördomar om pojkar och män. En kultur där det går käpprätt åt skogen för de manliga eleverna och där endast 25% når fram till högre utbildning. En kultur där föreställningar om disciplin, auktoritet och ordning & reda har stämplats som suspekta (också här genom oönskade maskulina symbolbegrepp som ”katederundervisning”). En kultur som dessutom är kommunalt präglad med chefer som inte kommer från skolvärlden och där de genusvetenskapliga kvacksalvarna har fått fri lejd. En kultur där oönskade åsikter tystas ner och där regelbrott viftas bort (som Skolverkets årliga rapporter om pojkars betygsdiskriminering). En kultur dit vi varje dag leder eller skjutsar våra barn. En kultur som gång på gång, i alla tänkbara avseenden, ser ut att misslyckas och kapsejsa i sitt uppdrag och i sitt ansvar gentemot våra barns framtid (och i synnerhet pojkarnas).

Och vad gör vi? Jo, samma som tidigare, bara mycket mer av det. Med Fridolin och Romson vid rodret kanske vi snart ser en utveckling där all litteratur, kursmaterial och kunskapsfokus görs om så att vita, heterosexuella män raderas i referenslistor och plockas bort från bokhyllor. Denna människotyp är ju skadlig, slog Romson fast så sent som i somras, och den ingår ju inte ens i begreppet ”människa”. Hursomhelst lär de unga pojkarna bli körda på porten i än högre utsträckning, och det sociala utanförskapet för denna grupp lär öka ännu mer. Och i takt med ytterligare ökad radikalfeminism, misandri och postmodernistiskt flum kommer än färre män att välja läraryrket, och än färre pojkar kommer i kontakt med en manlig förebild.

•••

Jag hade tänkt kommentera Jens Liljestrands recension av Marcus Priftis mansföraktande och radikalfeministiskt marinerade bok ”Det otäcka könet”. Men det har redan Susanna Varis gjort på ett utmärkt sätt. Jag kan bara konstatera att Liljestrand ännu en gång visar att hans manssyn verkar både osund och anfrätt av radikalfeministisk indoktrinering. Det blir i vissa fall så dumt att det är svårt att ta på allvar. Allvar är det dock då Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen och därmed en av åsiktskorridorens mäktigaste grindvakter.

•••

Nu är rättsosäkerhetsivrarna igång igen. Elisabeth Massi Fritz verkar inte ge sig förrän betydligt fler oskyldiga svenska män hamnar i fängelse, då hennes analys verkar gå ut på att det är ett pris värt att betala eftersom målet att fler våldtäktsanklagelser skall leda till åtal och fällande dom är långt viktigare. Massi Fritz har skrivit mängder av inlägg om behovet av en ny ”samtyckeslag” och denna går ut på att allt annat vore ett brott mot Europakonventionen.

Jag behöver nog knappast understryka hur djupt problematiskt jag finner Massi Fritz’ resonemang. Men i grunden handlar det ju om just detta: Skall staten se det som allvarligare att den frihetsberövar oskyldiga eller att skyldiga inte fälls? Det måste också bli ett principiellt resonemang, men som lyser med sin frånvaro i Massi Fritz’ hela inlägg. För Massi Fritz handlar det om brottsoffer och förövare, det är på något kusligt sätt redan bestämt vilka dessa är (Massi Fritz verkar veta det), och rättsprocessen verkar som den ser ut idag bara besvärande för att förövarna (de som Massi Fritz har bestämt är förövare), inte blir dömda. Att hon inte ens problematiserar den omvända bevisbörda som skulle bli resultatet av hennes förslag är inget mindre än rättsligt stötande. Men egentligen är detta inte konstigt. Vi måste förstå detta ur ett radikalfeministiskt perspektiv. I grunden handlar det om fördomar om män och mäns sexualitet och synen på kvinnan som en bättre människa (en människotyp vars uppriktighet vi – eller rätten för den delen – inte skall ifrågasätta). Och i detta perspektiv bör inte heller kostnaden (att fler oskyldiga män riskeras att frihetsberövas), ses som särskilt hög eftersom kvinnor inte riskeras att drabbas.

Men avsaknanden av ett sådant feministiskt och rättsstridigt perspektiv beskrivs av Massi Fritz som ”kunskapsbrist”.

”Den kunskapsbrist om sexualbrott och brottsoffer som finns i våra domstolar är oacceptabel. Det finns inget ”rätt” och ”fel” sätt att bete sig på när man utsätts för ett övergrepp. Brottsoffer har heller inget ansvar att tydligt och ihärdigt nog informera förövaren om att denne begår ett övergrepp. Att en tilltalads hävdade brist på förståelse för vad ordet nej, och högljudda protester betyder ska kunna vara grund för en friande dom är oacceptabel. Vi måste ställa högre krav än så på gärningsmännen. Vi behöver självklart fråga ”vad gjorde du för att säkerställa att han/hon samtyckte?”

En samtyckeslag skulle skicka en tydlig signal till samhället att det grundläggande när det gäller sex är att alla inblandade parter faktiskt vill delta. Att allt annat än ett frivilligt och entusiastiskt ja, är ett nej. Med ett tydligt krav på samtycke skulle alla sexuella gärningar som utförs mot en annan människas vilja vara brottsliga, och kravet på förekomst av fysiskt våld, tvång eller hot skulle falla bort.”

Nej, självklart finns det inget ”rätt” och ”fel” sätt att bete sig på när man utsätts för ett övergrepp. Men det är ju inte det det handlar om. Återigen har alltså Massi Fritz slagit fast att ett övergrepp har skett och att det finns ett brottsoffer och en förövare. Falska anklagelser eller omständigheter där mannen faktiskt inte har förstått att kvinnan inte ville (eller att hon ångrat sig), finns inte i Massi Fritz’ värld. Och om de finns är de inte särskilt intressanta att fästa någon vikt vid.

Men detta har aldrig handlat om rättssäkerhet för feminister som Massi Fritz och andra som driver på för en lagändring. Det är i första hand ideologi, där att ”skicka en tydlig signal till samhället” är viktigare än att en stor grupp oskyldiga män kan komma att ruttna bort i fängelset. Jag värjer mig samtidigt mot moralistiska dumheter som ”[a]tt allt annat än ett frivilligt och entusiastiskt ja, är ett nej.” Vad menas med detta? Självklart är ett nej ett nej (så ser sexualbrottslagstiftningen tack och lov redan ut idag). Men ett nej är också alltså ”allt annat än ett frivilligt och entusiastiskt ja”. Hur vet man då vad som är tillräckligt entusiastiskt? Och när inga ord uttalas (som oftast, skulle jag tro)? Det är i detta som lagförslagets absurditet blir som tydligast. Det handlar alltså om en omvänd bevisbörda, där en man måste kunna presentera någon form av intyg, inspelning eller bevis för att samtycke rådde, om han blir anklagad för våldtäkt. ”Vi behöver självklart fråga ”vad gjorde du för att säkerställa att han/hon samtyckte?”, skriver Massi Fritz. Vad betyder det? Hur skall det gå till? Och låt inte hennes användning av ”han/hon” ovan ge trovärdighet åt tanken att denna lagändring skulle vara könsneutral.

Och som flera redan kommenterat. Vad sker i det läge där någon form av intyg finns, men där en faktiskt våldtäkt därefter äger rum?

Det är ett sluttande plan och det leder rakt in i den feministiska återvändsgränd som så mycket annat i dagens utveckling. De ”signaler” som Massi Fritz nämner och som det är så viktigt att skicka ”till samhället” handlar snarare om synen på pojkar och män som odjur och att det finns något djupt problematiskt med deras sexualitet. Och att det skall vara fritt fram för vilken kvinna som helst att skicka en man i fängelse om hon så behagar, oavsett om det går att styrka att något övergrepp skett (eller till och med när omständigheter talar för att ett övergrepp inte har ägt rum). Och att samhället inte behöver bry sig om dessa män, skyldiga eller oskyldiga, eftersom de trots allt bara är män.

Och för att besvara min fråga ovan. Ja, självklart är det allvarligare att staten blir en förövare som fängslar oskyldiga, jämfört med att den andra gånger inte lyckas döma de skyldiga.

Näthat är allvarligt (men bara när kvinnor drabbas), och andra ideologiska låsningar

Nej, det dröjde givetvis inte länge förrän Elin Ørjasæters debattartikel i SvD Brännpunkt bemöttes av en av åsiktskorridorens grindvakter (även om ihjältigande, osynliggörande och ignorerande som vanligt ser ut att bli den föredragna metoden). Det är Martin Hällsten, docent i sociologi vid stockholms universitet som rycker ut och menar att det minsann inte är något fel på den svenska forskningen (lite i den bekanta stil som vi vant oss vid när åsiktskorridorens företrädare slår fast att åsiktskorridoren inte existerar). Ørjasæters resonemang viftas bort som ”norgehistorier”, ”sensationalism”, ”vilseledande” och ”konsprationsteorier”. Några låsta ideologiska positioner finns heller inte, förstår vi, utan allt är frid och fröjd i riket Sverige.

Sveriges extrema och ideologiska låsning när det gäller invandringsfrågan (vid sidan av den växande radikalfeminismen), har ju inte bara börjat uppmärksammas i våra grannländer utan nu även i liberala New York Times. Kanske är det helt enkelt utifrån som hjälpen måste komma (om den hinner komma i tid).

Ett annat tydligt exempel när det gäller Norge är ju hur den så kallade genusvetenskapen kunde bli föremål för granskning (och därmed förlorade om inte hela så åtminstone en stor del av sitt ”vetenskapliga” anseende). Den avslöjades då som den kvacksalveri-, humbug- och flumverksamhet den verkligen är, genom tv-serien ”Hjernevask” (Hjärntvätt). Något liknande, att en journalistisk granskning av de svenska genusvetenskapliga institutionerna och sekretariaten skulle kunna genomföras är otänkbart. Ett sådant projekt skulle stoppas omedelbart (och den norska tv-serien har givetvis aldrig visats i Sverige). Det finns heller inte några svenska verksamma journalister som har modet, motivationen eller kunskapen att ro i land ett sådant projekt (inte ens Janne Josefsson är stark nog för en sådan utmaning). Det personliga pris som Evin Rubar fick betala för sina avslöjanden i samband med dokumentären ”Könskriget” påminner alla om att detta är en ”no go zone”. Så stark är den svenska feminismen. Så mäktig är sektens spridning. Men det samma gäller alltså frågan om invandring, migration och integration. Den ideologiska låsningen är närmast total.

•••

I dagens SvD skriver Mårten Schultz om näthat. Det handlar om att Stockholms tingsrätt nu dömt en 26-årig man för ofredande i samband med hatiska kommentarer riktade mot en journalist vid Nyheter 24. Jag har några funderingar. Först och främst måste det sägas att näthat, och den typen av vidrigheter som denna man skrivit, alltid måste fördömas. Jag förstår själv inte hur man är funtad i huvudet när man kommenterar på detta sätt:

”Det bästa man kan göra för jämställigheten [sic] i Sverige är att gå ut med ett basebollträ och slå ihjäl sexistiska feministkräk.” Och: ”Det är sexistiska feministidioter som [namnet på journalisten från Nyheter 24] som skulle behöva hålla käften”, och vidare att ”sexistiska feminister” borde angripas med ”en kniv i fittan”.”

Ja, det är motbjudande och vidrigt. Men det är samtidigt något som stör mig både i Schultz berättelse och hur dessa återgivningar av ”näthat” vanligen ser ut (efter att Uppdrag Granskning satte tonen). Fokus ligger som vanligt på att beskriva en verklighet där kvinnor är offer och män förövare. När det gäller näthat så är detta en nu etablerad beskrivning (vilken Schultz hjälper till att förstärka). Då just fokus för Schultz artikel ligger på problematiken när också journalister hotas och kränks, är det minst sagt anmärkningsvärt att det inte någonstans framgår att fler manliga journalister hotas (än kvinnliga). Vi lämnas tvärtom med det motsatta intrycket (vilket jag antar är medvetet).

Det går heller inte att bortse från den förbluffande och mycket bekymmersamma skillnad i sättet som näthatets kränkningar värderas i samhället. Ta detta gräsliga att skriva ”en kniv i fittan”. Jag tror att alla faktiskt reagerar med avsmak och avsky när vi ser en sådan text (annat än djupt störda individer). Men samtidigt är uttrycket att ”klippa kuken” både uppskattat, uppmuntrat och liksom roligt. När den mäktiga och till stora delar skattefinansierada organisationen Sveriges kvinnolobby låter publicera just en sådan uppmaning från en behjärtansfull feminist (på hemsidan för Nordiskt Forum 2014), är det ingen som reagerar (eller ingen som senare tar avstånd). Att klippa av kukar är liksom roligt, själva föreställningen verkar härlig och tänk så feministiskt normbrytande!

Alltså. När en enstaka galning sitter hemma och hatar och skriver om könsorgan och våld blir det tingsrättsdom och skadestånd. Men när en mäktig och känd feministisk organisation publicerar hat och föreställningar om könsorgan och våld är det hela liksom festligt. Peppande och ”you go girl”. Och inga konsekvenser.

Det är bra att Mårten Schultz lyfter fram allvaret i att journalister hotas och kränks. Vad han glömmer är samtidigt att många journalister idag livnär sig på att kränka andra. Att föraktet och råheten aldrig tidigare har varit så här uppskruvat, inte minst när det gäller att utmåla gruppen pojkar och män som mindre värdefulla människor och biologiska olyckor. Att den feministiska och manshatande journalistiken sedan länge har lämnat walk-over i anständighet.

•••

Ytterligare en intressant debattartikel i SvD. Det är Kjell Magnusson (också docent i sociologi), som resonerar kring detta med epiteten ”rasist” och ”nazist”, som ju numera vårdslöst slungas omkring i den svenska samhällsdebatten. Jag har svårt för Magnussons tvärsäkra avfärdande av det svenska kulturarvet som redan förlorat och att det ”svenska” liksom redan är borta (och aldrig går att återfinna). Det känns lika fånigt som de texter som innan valet spreds och som ville göra gällande att en minskad invandring var ”omöjlig”, eftersom Sverige hade anslutit sig till vissa FN- och EU- resolutioner. Självklart finns det svenska kulturarvet och det borde inte vara fult att hålla det kärt.

Vad Magnusson däremot är inne på som är viktigt handlar om hur problematiskt det blir att kalla alla som inte vill ha öppna gränser för främlingsfientliga – och att den ”gemensamma värdegrunden” inte går att uppnå:

”Under alla förhållanden bör vi vara försiktiga med att sätta likhetstecken mellan motstånd mot invandring och rasism. Avsevärt fler än de som röstar på SD vill enligt SOM-undersökningarna ha en minskad invandring och rent logiskt behöver det inte finnas något samband mellan en önskan att begränsa flyktinginvandringen och en främlingsfientlig attityd.”

Och:

”Paradoxen är att Sverige behöver en omfattande arbetskraftsinvandring för att välfärden skall kunna bevaras. Samtidigt har vi en ovanligt hög flyktinginvandring där människor får vänta i åratal på ett arbete, om de alls får något. Detta skapar segregation och sociala problem. För vissa är det att svära i kyrkan om man nämner kostnader i sammanhanget. Att låtsas som om resurserna är obegränsade är emellertid både oansvarigt och inhumant. Det minsta man kan begära är en öppen diskussion baserad på argument och konkreta alternativ. Man bör kunna tala med SD och dess sympatisörer även om partiets lösningar är missriktade och ogenomförbara. Eller just därför.

Den gemensamma kultur SD eftersträvar finns inte längre och är omöjlig att återupprätta. Detsamma gäller de idéer om en gemensam värdegrund som varit populära i svensk politik. Ett modernt samhälle hålls samman av strukturella faktorer, inte en gemensam kultur. På samma sätt är demokrati en fråga om regler, snarare än värderingar. Vi vet alla att det finns kulturella skillnader och distans mellan sociala grupper. Politiken visar att det inte råder konsensus kring viktiga samhällsfrågor. Vi måste kunna hantera denna mångfald och oenighet. Mer av realism och mindre av paternalism vore önskvärt.”

Ja, demokrati måste vara en fråga om regler. Vi ser ju ständigt nu att många vill frångå reglerna för att istället kunna syssla med en ny form av ”demokrati” (värdegrundsdemokratin), där det hela går ut på att tycka likadant och ha samma åsikter (annars är du odemokratisk). Jag uppskattar Magnussons realism men risken finns att han fastnar i en rigid konstruktion. Jag är övertygad om att människor behöver andra attribut (än gemensamma regler), för att uppleva gemenskap och därmed en samhällelig lojalitet. Det är här Sverige kommer in. Att det faktiskt borde vara något positivt att få vara (och bli), svensk. Att det som denna gemenskap innebär är något positivt. Att vi hör ihop och gör något bra av detta tillsammans. Det är något mycket större än den formella och i någon mening känslobefriade tillhörighet som Magnusson ser i den nationella gemenskapen.

Bomber och granater!

Bomber och granater! Stoppa apostlahästarna! Stoppa pressarna! Katarina Wennstam har skrivit en kolumn i Svenska Dagbladet som ser ut att vara helt befriad från manshat! Inte en stavelse, inte ett ord, inte en mening om de förtryckande männen. Inte en enda gliring gentemot mäns våld mot kvinnor, eller ens deras inneboende ondska. Eller att kvinnor drabbas värst av allting mellan himmel och jord, till följd av ett förtryckande patriarkat.

Det ser åtminstone så ut. Kolumnen handlar om läsning och hur viktig denna är, också för barn. Och hon har naturligtvis helt rätt. Problemet –  ja, det finns ett problem även när det gäller denna kolumn – är såklart att pojkarnas problem med läsningen (detta är en i första hand pojkrelaterad utveckling), är osynlig för Wennstam. Istället handlar det om ”barn”, precis som det handlar om ”personer” när pojkar och män förolyckas eller missgynnas i andra sammanhang. Slagsidan går ut på att uppmärksamma allt (och därutöver), som kan tänkas påverka flickor och kvinnor negativt, och samtidigt förneka eller osynliggöra det som verkar dåligt för pojkar och män. Att tolka verkligheten utan ett feministiskt raster verkar helt enkelt omöjligt för personer som Katarina Wennstam. Att se pojkar eller män som utsatta finns inte i vokabulären.

Mitt förhållningssätt är glasklart. Både flickor och pojkar kan missgynnas och råka särskilt illa ut. Då måste man se problemen för vad de är och försöka åtgärda dem. Men som så ofta i det offentliga Sverige åker skygglapparna istället på (och problemen adresseras därmed inte). Det är pojkar som har störst problem med läsning i den svenska skolan, därför måste vi i första hand göra insatser riktade mot att hjälpa pojkarna (och nu menar jag inte i deras ”maskulinitetsnormer”, vilket vana läsare av denna blogg redan förstått). Det behöver inte vara svårare än så.

När det gäller skygglappar och medveten mörkning av kunskap så bjuder dagens SvD på en än mer explosiv artikel, i en svensk kontext. Det är den norska författaren och skribenten Elin Ørjasæter, som kastar in en handgranat från grannlandet i väst. Det handlar om en text som tidigare har publicerats i norska Aftenposten, och som i huvuddrag går ut på att erbjuda Sverige hjälp i sin oförmåga att hantera frågor om invandringen.

För oss som redan avkodat de svenska etablerade mediernas (och den svenska offentliga debattens), intellektuella haveri och ohederlighet, är artikelns innehåll ingen direkt överraskning. Det är däremot det att den överhuvudtaget publiceras, vilket återigen måste tillskrivas Svenska Dagbladets ledar- och debattredaktions radikalitet när det gäller mod och normöverskridande. Vi kan nu vänta in nya anklagelser från kulturelitens och åsiktskorridorens grindvakter, om det fascistiska och gräsliga grannlandet Norge, och om hur borgerligheten, genom SvD, ger utrymme för denna rasism. Bara en sådan sak som att Ørjasæter använder ordet ”broderfolk” lär göra både rasifieringshetsare och radikalfeminister vansinniga. Sverige har ju inga broderfolk, som vi vet, eftersom det inte finns några svenskar. Att ens tänka tanken att svenskar skulle finnas är ju rasistiskt. Som vi vet.

Här ur Ørjasæters debattinlägg:

”Både statsråd och oppositionspolitiker hävdade under den svenska valrörelsen att ”invandringen är lönsam”. Hur hade de kommit fram till det?

Läsning av jämförande forskning om invandring ger det deprimerande svaret: Svenska politiker vet inte vad de pratar om. Svenska forskare levererar nämligen inte relevanta data.

Svenskarna baserar sin statistik på flyttning, inte på ursprung. Deras data gäller ”utlandsfödda”, varför barn födda i utlandet av svenska föräldrar kommer med i invandrarbefolkningen. Därmed får man ett dåligt mått på invandringen, med hela 11 procentenheters felregistrering.

Danskar och norrmän, däremot, har för länge sedan skapat ett centralt register som knyter befolkningen till föräldrarnas födelseland. ”Vi uppfattar den norska och danska definitionen som bäst ägnad för jämförelser av invandrarnas deltagande i utbildning och arbete”, skriver Lars Østby och Silje Vatne Pettersen i artikeln ”Innvandrere i Norge, Sverige og Danmark” i tidskriften Samfunnsspeilet.

De två forskarna vid Statistisk sentralbyrå följer upp punkt efter punkt: Att jämföra invandringen i Norden är inte möjligt eftersom svenska forskare antingen inte har eller är inte villiga att presentera exakta data. ”Svenska myndigheter och Statistiska centralbyrån publicerar ogärna uppgifter om utlandsföddas deltagande i arbete och utbildning fördelat på ursprungsland”, heter det i artikeln.

Smaka på den. Just sysselsättning och utbildning hör till de mest centrala uppgifterna om hur människor har det. Och lika viktigt: För att kunna säkra välfärdsstatens framtid måste vi kunna förutse ungefär hur stor del av befolkningen som har jobb vid olika tidpunkter.

Det kan inte svenskarna, så som data presenteras i dag.”

Och:

”Medan de danska och norska forskarna är bekymrade över välfärdsstatens finansiering med hänsyn till invandringen, slår svenskarna i samma rapport fast, utifrån sitt eget bristfälliga bidrag:

”Ser vi på dessa resultat finns det ingen anledning till oro för finansieringen av välfärdsstatens kostnader med nuvarande invandring och integration.” Svenska forskare är inte bara obekymrade, de är bombastiskt obekymrade trots ett bristande underlag.

I Norge punkterade Brochmann-rapporten extrema hållningar på båda sidorna av skalan. Ingen kan längre påstå att somalier är väl integrerade, men ingen kan heller påstå att ingen somalier jobbar. De exakta siffrorna föreligger för varje enskild etnisk grupp, vilket de också gör i Danmark.

Demokrati vilar på förutsättningen om en upplyst allmänhet. När fakta saknas kommer de folkvalda att basera sin politik på ideologi, inte på realiteter. Alla politiska partier, med undantag för Sverigedemokraterna, hävdar att invandringen är ”lönsam”.

Det kan den omöjligen vara, inte heller i Sverige, men det är ideologiskt riktigt att hävda det.

Sverige har den högsta invandringen från tredje världen och den mest liberala invandringspolitiken i Norden. En ansvarsfull regering hade naturligtvis kombinerat en sådan politik med att följa utvecklingen så noga som möjligt. Men när Sverige kombinerar sin unika invandringspolitik med att också ha minst kunskap om sina invandrare, bör vi som grannar bli oroliga.

Norge bör bygga upp en forskningsstiftelse åt Sverige. Där bör personer från etablerade norska och danska fackmiljöer anställas. Som broderfolk bör vi finansiera driften.

Svenskarna behöver nämligen hjälp. Långt framskriden ideologisk blockering gör dem ur stånd att hjälpa sig själva.”

När det gäller långt framskriden ideologisk blockering kan jag bara instämma. Inte minst också när det gäller radikal och politisk feminism. Vi behöver hjälp även inom detta område.

Att få slut på galenskapen.

Schlingmann och drömmen om amazonia, del 2

[Jag råkade i all hast posta delar av ett ofärdigt utkast igår (som en del läsare säkert märkte). Därför har jag tagit bort ett stycke text (från gårdagens inlägg), och lägger in den tänkta fortsättningen idag istället]

Det handlar alltså om två parallella berättelser. Feministernas standardberättelse (som oftast har en vänsterprägel), den som också sprids över praktiskt taget hela medialandskapet, är den om kvinnans underordning och utsatthet. I dessa sammanhang brukar man också använda begreppet ”jämställdhet” som kodord för behovet av mer feminism. Men i den andra berättelsen (som oftare förs fram av borgerliga feminister), är det kvinnan som är överordnad och vinnaren (och inte alls utsatt). I denna berättelse undviker man oftast att prata om förlorarna och de verkligt utsatta (männen), och ”jämställdhet” är heller ingenting man fäster någon större vikt vid. Här är överordningen positivt laddad och ”häftig”.

Den andra berättelsen är visserligen mer sanningsenlig, den beskriver verkligheten som den faktiskt ser ut i de flesta västländer idag, men den gör det med en hjärtlöshet och kyla som borde få de flesta utan empatistörning att vakna upp. Men kanske är det just de två berättelsernas växelvisa behov av varandra som visar sig här. Att bete sig hjärtlöst och finna gjädje i andra människors elände blir bara möjligt om man upplever sin egen framgång som någon form av ”revansch”. Att det är ”rätt åt” den som det går illa för. Detta tycker jag fångas bra genom Rocki när hon myntar begreppet ”hämndfeministerna”.

Och det är i detta som Schlingmann och Nordström hittar näring för sin artikel (och kommande bok, skulle jag tro). Drömmen om amazonia är ett projekt som håller på att bli verklighet, och författarna kan inte dölja sin förtjusning. En renare och bättre värld, äntligen befriad från jobbiga och krävande män (utom sådana män som Schlingmann och Nordström själva då, måste vi anta), där fräscha och feminiserade storstäder får växa fram i ett slags marknadsliberalt, könsseparatistiskt paradis.

Begrepp som omtanke, solidaritet och alla människors lika värde ter sig mossiga i denna nya ”världsordning”, där de starka, vinnande och självförverkligande kvinnorna tar för sig och står i centrum. Glöm unkna föreställningar om jämställdhet! I Schlingmann och Nordströms rosaskimrande paradis finns det inte plats för förlorare. De skriver till och med om kvinnors längre liv som om det vore en tävling, där kvinnorna har korats till vinnare. Vi förnimmer den slags Annie Lööf-feminism som vi vant oss vid från borgerligt håll, och vars tonläge jag i någon mening också återfann i Pernilla Ströms två veckor gamla kolumn i SvD. Det är när det tidigare sympatiska ”You Go, Girl”, har omvandlats till en slags beräknad hänsynslöshet. En version av feminismen där tankefiguren ”den starkes rätt”, blev ledord i samma ögonblick som det uppdagades att kvinnor lika gärna kan vara överordnade.

Ström (inte att förväxlas med jämställdismens grundare Pär Ström), skriver visserligen bra om framför allt identitetspolitikens vansinne:

”Bland det tristaste i tidens debatter är kulturvänsterns snudd på patologiska behov av att gruppera och etikettera människor. Vi är inte individer. Vi är delar av strukturer; predeterminerade av vår hudfärg, vårt kön, vår etnicitet. Nåde den som söker tala utifrån andra erfarenheter. Och nåde den som vägrar att låta sig grupperas eller rasifieras.”

Och i grunden delar jag också synen att framför allt vänsterfeminismen är förkrympande (för kvinnor), i sitt ständiga försvar av offerpositionen och utsatthetsprivilegiet. Det är naturligtvis förödande för både självkänsla och initiativkraft att påstås vara ett offer, ständigt utsatt för ett (osynligt) förtryck. Det jag har problem med i Ströms text är dock oförmågan – och det är här som jag vill anlägga en beröring till Schlingmann och Nordströms artikel – att se bakom sin egen berättelse och förstå dess konsekvenser. Ström märker inte av några glastak (och det är väl bra), och även om hon lite slarvigt skriver att ”[v]isst har vi alla exempel på hur medelmåttiga män glidit förbi meriterade kvinnor” (hur många som sett medelmåttiga kvinnor glida förbi meriterade män framgår inte), så är andemeningen att kvinnor egentligen är vinnarna i dagens samhälle (de har bara inte förstått det ännu):

”[J]ag såg mig runt i lokalen. Här satt mediechefer, VD:ar för reklambyråer, generaldirektörer, styrelseproffs, entreprenörer – samtliga ytterst framgångsrika personer, samtliga kvinnor. Nog fanns här flertaliga bevis för att det går att knacka sig genom det där glastaket. Och för adepterna väntade en ytterst privilegierad tillvaro: en fantastisk utbildning, ett enormt kontaktnät och arbetsgivare som stod på kö. Så det var sannerligen inte synd om vare sig dem eller oss! Vilket jag sade. Adepterna såg genast gladare ut. Det gjorde inte forskaren.

Om det blev några fler genusinspirerade mentorprojekt på Handels vet jag inte. Jag fick i vart fall inte någon ny fråga. Men för min adept har det gått väl i händer. Jag undrar dock hur många andra som har låtit sig invaggas i passivitet och hopplöshet av dessa strukturtänkandets krösamajor, denna olycksaliga människoförkrympande identitetsvänster.

Säger de att du inte har en chans? Nå, så ta den då!”

Ja, även om jag kan tycka att Ströms direkthet är uppfriskande så är det just oförmågan att lägga märke till myntets baksida, eller att det ens finns en baksida, som är minst sagt bekymmersam. Och det är samma brist som genomsyrar Schlingmann och Nordströms drömmar om amazonia. Vi pratar naturligtvis om de hundratusentals, ja, miljoner unga män som är förlorarna i den framtid som snart är här. Inte de få på toppen, de som likt Schlingmann och Nordström har knäckt de feministiska koderna och tycker att det verkar trevligt med fler kvinnor (och färre män), på jobbet, utan alla de pojkar och män som inte förväntas kunna bidra med något av värde för det stundande rosaskimrande femmetopia. För Schlingmann och Nordström finns inte dessa män. De är faktiskt så betydelselösa att de inte ens noteras.

Ja, förutom det spektakulärt hjärtlösa i att helt ignorera det hopplösa öde som de flesta av framtidens män har att se fram emot (utan större utsikter att hitta vare sig arbete eller partner), vilket i och för sig inte borde komma som en överraskning (varför skulle feminister bry sig om män?), så är det ett livsfarligt förfarande. Om ett samhälle vänder sina pojkar och unga män ryggen (vilket Schlingmann och Nordströms artikel med övertydlighet visar att Sverige redan har gjort – och här menar författarna att Sverige borde bli världsledande i ämnet), lär männen så småningen inte bara vända samhället ryggen tillbaka utan sannolikt slå tillbaka med full kraft. Parallella samhällen kommer att utvecklas där gäng-, klan- och sektgrupperingar inte kommer att ha några som helst problem med nyrekryteringar. Kriminalitet, religiös och politisk extremism och annan organiserad brottslighet kommer att växa explosionsartat. Sätt detta i samband med sveriges invandring från mellanöstern och östafrika, som idag är större per capita än då invandringen till USA var som störst under början av 1900-talet, och vi har en blåkopia för katastrof.

Kanske skulle vi då se förnyade anslag till genusinstitutioner och sekretariat och politiska partier, likt FI, som ser sig tvingade att på allvar ta itu med de skadliga mansnormerna? Omskolningslägren kanske uppgraderas till arbetsläger, så att de skadliga männen åtminstone kan producera något som kvinnorna i de feminiserade storstäderna kan ha nytta av? I slutändan kanske det i Sverige så omåttligt populära och hyllade SCUM-manifestetet äntligen kan bli verklighet? Att helt enkelt utrota männen.

Mer sannolikt är en samhällskollaps, en ”failed state”-diagnos och en utveckling präglad av en våldsspiral vi knappast kan föreställa oss. Och där vi alla, både kvinnor och män, är förlorare.

Innan jag avslutar vill jag bara hänga kvar vid en annan aspekt på Schlingmann och Nordströms artikel. Jag förnimmer, som så ofta när män går ut på det här sättet (och som jag beskrivit i tidigare bloggposter), att de är män som ser sig som bortom eller ”beyond” detta att vara man. Och att det dessutom verkar trevligare att tillhöra de fåtaliga männen på toppen (med mängder av kompetenta kvinnor omkring sig), än nere på botten med alla de odugliga männen. Tänk bara att slippa behöva utkämpa ständiga slag med andra män som vill åt ens position i jobbig konkurrens. Och tänk på den minskade konkurrensen när det gäller kvinnorna.

Vi känner igen det här beteendet från många andra svenska alfahannar och företagsledare som säger sig vara förkämpar för feminismen (och som ibland rent av öppet säger sig hata män). Benny Andersson, Douglas Roos, Percy Barnevik och nu senast Kjell Bergqvist i raden av manshatande frontfigurer för den radikala feminismen.

Fler som skriver i ämnet:

Bashflak på A Voice For Men

Rocki Barocki

Rick på Genusdebatten

Hans Li Engnell på Motpol

Schlingmann och drömmen om amazonia

Jag hade tidigare tänkt kommentera en intressant kolumn i SvD av Pernilla Ström, från sjunde september, med rubriken ”Strukturtänkandets krösamajor”. Det fanns något i tonen i denna som skavde, vid sidan av många bra poänger, men som jag då inte kunde sätta fingret på. Sen blev den, som så mycket annat, liggande i en hög. Men så igår kommenterade Pär Ström och tipsade om en debattartikel i dagens DN, och jag tyckte mig se en koppling som jag vill försöka utforska vidare.

Egentligen handlar detta om två parallella spår, som jag varit inne på tidigare. Ja, egentligen är det något som vi alla (som engagerar oss i radikalfeministisk kritik), hela tiden förhåller oss till. Å ena sidan har vi den allt mer radikaliserade och växande politiska feminismen (inte minst synlig genom FI’s framgångar), och å andra sidan den verklighet som inte längre går att dölja, att vår tids riktigt stora förlorare är pojkar och män.

Samtidigt som vi alltså har en utveckling – och detta är det enkelt att verifiera genom siffror och fakta – där framför allt pojkar stöts bort från samhället och där mäns skyddsvärde (människovärde), ständigt viftas bort, har vi en parallell utveckling där den allra mest mansfientliga, antihumanistiska och hatiska feminismen vinner terräng. Genom feministiska medier får vi dagligen höra om kvinnans underordning och det skadliga patriarkatet som förtrycker tjejer och kvinnor. Journalister i allt från ”borgerlig” press ända till långt ut på vänsterkanten, och genom hela Public service alla kanaler, låter oss hela tiden veta att svenska kvinnor lever i en utsatthet (i samhällets alla områden), som drabbar dem från morgon till kväll. Och skyldiga är framförallt de svenska männen som glider fram i en överordnad och arrogant könsmakt. De tillhör, som det heter, det så kallade Patriarkatet.

Kvinnor har lägre löner, får vi höra. Kvinnor drabbas av våld, får vi höra. Kvinnors arbetsmiljö är oacceptabel, får vi höra. Tjejer mobbas, får vi höra. De mår sämst, får vi höra. Tjejer och kvinnor näthatas, får vi höra, och allra mest kvinnliga journalister (och feminister), får vi också höra. Kvinnor är bättre för miljön, får vi höra, rent av bättre människor och mer ansvarstagande sådana, får vi höra, så till den grad att män behöver omskolas för att bli mer som kvinnor. Kvinnor diskrimineras i sjukvården, får vi höra. Kvinnor diskrimineras när det skall plogas, får vi höra. Kvinnor arbetar gratis efter klockan 15.53, får vi höra. Kvinnor drabbas dessutom värst av räntor, sms-lån, semestertider, krig, högre utbildning, pendeltågsförseningar, sömnstörningar, ett längre liv, höjd skatt och klimatförändringar. De drabbas rent av värre av sina egna brott, får vi höra. Och de får alla 3,6 miljoner kroner mindre betalt under en livstid, får vi höra, jämfört med de förtryckande männen.

Kvinnor i Sverige 2014 är, om vi skall förstå feministerna rätt, ett slags trasproletariat, som får vara tacksamma för de smulor som slängs åt dem från patriarkatets salonger. Och mellan smulfångandet måste de ju också värja sig från den våldtäktskultur som patriarkatet har instiftat och som uppmuntrar alla män att våldföra sig på både stora och små, var- och närsomhelst.

I verkligheten ser det ju lite annorlunda ut. I verkligheten är det som sagt pojkarna och männen som är de stora förlorarna.

I verkligheten har inte kvinnor lägre löner (däremot har yrken dit många kvinnor söker sig ofta lägre löner, vården till exempel, vilket är en annan diskussion). Tvärtom har unga kvinnor i västvärldens storstäder högre löner än sina jämnåriga manliga vänner (vilket DN-artikeln nedan också slår fast). I verkligheten drabbas långt fler män av våld än kvinnor. I verkligheten är över 95% av de som dör på sina arbetsplatser män. I verkligheten drabbas betydligt fler manliga journalister av näthat. Fler män arbetar också för att försöka lösa klimatfrågorna genom bland annat klimatsmart teknologi. I verkligheten lever män mellan fyra och fem år kortare än kvinnor och det satsas betydligt mindre på typiskt manliga sjukdomar (som prostatacancer), jämfört med kvinnliga (som bröstcancer). Män döms också hårdare i rättssystemet (för samma brott), och pojkar och män begår självmord mellan tre och fyra gånger så ofta jämfört med tjejer och kvinnor. Utanförskap, hemlöshet, missbruk och för tidig död är också i första hand manliga domäner, där ute i verkligheten.

Dessutom, och det är kanske det allra viktigaste, slås pojkarna och de unga männen ut i den svenska skolan. Den systematiska betygsdiskrimineringen spelar säkert en roll men problemet är djupare, både strukturellt och ideologiskt. Man har skapat en skola som inte passar för pojkar, tvärtom har den skräddarsytts för flickors behov (och de pojkar som inte vill anpassa sig kan ta sitt pick och pack och gå). Så ser det ut och har sett ut i 15–20 år nu. Och att pojkarna går sin väg råder det inga tvivel om. Idag är endast omkring 25% av högskolestudenterna män. I många populära högskoleutbildningar finns inga eller endaste ett fåtal män kvar bland studenterna.

Man skulle kunna tro att vetskapen om denna utveckling betydde något för de som brukar tala sig varma om ”jämställdheten”. Att den, också när den så tydligt visar att haveriet för pojkarna ser ut att öka för varje år, innebar någon form av självreflektion från feminister och myndigheter? Kanske hade man kunnat förvänta sig en analys, åtminstone kring vart alla de hundratusentals misslyckade unga männen ämnade ta vägen?

Men nej, någon sådan får vi inte. Och det är här detta med den andra parallella utvecklingen kommer in. Den nästan biologiska (och fascistiska), tron på kvinnan som en bättre och mer ”ansvarstagande” art. Här blir också de nyliberala och moderata spinndoktorerna Per Schlingmann och Kjell A Nordström i sin debattartikel nästan övertydliga.

De här männen finns inte.

[Fortsättning följer]

Jag är för invandring

Jag är för invandring, det har jag alltid varit. Jag tycker att det är bra att människor blandas och möts. Jag känner faktiskt också få som i sitt liv har antagit en lika antirasistisk hållning som jag själv, i meningen att jag har nära vänner från världens alla hörn och som bär på alla tänkbara kulörer – men också att jag i vardagen tillhör dem som högaktligen struntar i hudfärg (till ”antirasisternas” förtret).

Jag är också för jämställdhet. Jag menar verkligen – genom både ord och handling – att män och kvinnor är lika mycket värda och måste behandlas likadant när det gäller rättigheter och skyldigheter. Jag vägrar att gå med på generaliseringar eller kollektiviserande fördömanden. Jag tar halva mitt föräldraansvar med glädje, jag tar ut halva föräldraförsäkringen (efter att ha övertalat mamman), jag ser hur små barn behöver både sina mammor och pappor. Jag gillar många människor som jag stött på i mitt liv och ogillar andra, men ingenting har med kön att göra (eller ras för den delen). Jag ser inte kvinnor som barn eller mindre vetande. Jag har alltid sett kvinnor som människor och mina jämlikar. Men jag ser också vita, heterosexuella män som människor.

Jag, som bloggare, tillhör samtidigt dem som av det svenska etablissemanget har stämplats som rasist, fascist och kvinnohatare.

Och jag vet att många av mina läsare känner likadant. Detta enorma glapp mellan verkligheten och upplevelsen av den känsla (och kärlek), man bär på i sitt bröst, och alla gräsliga och avskyvärda anklagelser som samtidigt duggar tätt.

Att vara för invandring men inte nödvändigtvis för Europas i särklass största – och både ofinansierade och okontrollerade – invandring till ett litet land, stämplas idag av medier och politiker som främlingsfientligt och rasistiskt.

Att vara kritisk till den politiska radikalfeminismen, med hela sin arsenal av hat och avsky gentemot pojkar och män, stämplas idag av medier och politiker som suspekt. Att vara kritisk till radikalfeminismen kallas för kvinnohat och fascism, helt öppet i de flesta medier, dag ut och dag in.

Värdegrundsideologin (som bland annat Public service ser som sin uppgift att sprida), går å andra sidan ut på att det är rätt att hata så länge hatet riktas mot det dåliga. Och det dåliga är män, och särskilt svenska män eftersom Sverige också är dåligt (Sverige är ju ett strukturellt rasisiskt land). Och naturligtvis Sverigedemokrater, eftersom de inte vill ”öppna sina hjärtan”.

Nej, det är inte konstigt att folk röstar på Sverigedemokraterna. Och samtidigt är det så djupt bekymmersamt. Är det inte egentligen vansinnigt att det i Sverige idag inte finns ett enda parti (förutom Sverigedemokraterna), som kan tänka sig att ta ordet ”sverigevänlig” i sin mun? Att vara ”sverigevänlig” har därmed blivit rasistiskt. Det rätta är alltså att vara emot det ”svenska”. Precis som det har blivit rätt att hata män, eftersom FI står för detta och FI är ju SD’s motpol, eller hur?

Allt detta är en återvändsgränd. Och inte bara en liten sådan, som man kan undkomma genom att klättra över stängslet. Det är en återvändsgränd med fruktansvärda konsekvenser.

Jag har höjt varningsflagg tidigare. Att svenska traditionella medier nu beter sig odemokratiskt gynnar SD. Samtidigt ser vi nu företrädare för SD skriva öppet att media kontrollerar vi ”inom sinom tid” (Kent Ekeroth). Ett parti som – om inte övriga partier börjar diskutera migrationsfrågorna – snart kommer att bli Sveriges största eller åtminstone näststörsta.

Vad vi bevittnar nu kan vara det sista årtiondet från en ”failed state”. Men det behöver inte heller vara så. Problemet med migrationspolitiken nu är att går det fel så finns det inget sätt att gå tillbaka och åtgärda det som blev fel.

Notiser utan titel

Mycket upplyftande att i dagens SvD läsa Paulina Neudings ledarkolumn intill Alice Teodorescus debattartikel i Brännpunkt. Det finns – och det måste sägas – kritiska röster i offentligheten som försöker göra sig hörda, och det är som jag noterat tidigare SvD’s ledarsidor som är en slags sista utpost (när det gäller de traditionella medierna). Dessa starka och kompetenta kvinnor hör och ser vi annars alldeles för lite av. Nu måste jag tillägga att jag inte håller med om allt, till exempel har jag svårt för den nyliberala tankefiguren att lönedumpning vore ett sätt att “möta” invandringen och integrationen (även om jag förstår argumenten som ett led i en kortsiktig strategi mot utanförskapet).

Annars noterar jag att DN, Expressen och vänsterpressen fortsätter att förfasa sig över SD och de rasistiska svenskarna. Och att FI fortsätter att lyftas fram som hjältar och får stort utrymme (om än bara i sin kommande maktposition i kommunerna). Vi får också veta att en man tydligen har stoppat in sin penis i ett brevinkast någonstans i Sverige, med ungefär lika stor allvarsgrad som rapporteringen kring de ryska jaktplanens kränkning av svenskt luftrum i onsdags. Att en man friades i Hovrätten i samband med våldtäktsanklagelser har också dykt upp, där Sveriges Radio och representanter för SKR, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers riksförbund, har förfasat sig över den friande domen. Mannen har, kan vi förstå, hävdat att han sov. Det gjorde visserligen kvinnan också, så ingen minns något. Hur det än ligger till med detta så kan vi konstatera att SKR, med uppbackning av SR, menar att en våldtäkt är en våldtäkt, vad som än har hänt, om kvinnan menar att det är så. Inget konstigt alltså.

En av sveriges största rättsskandaler – i en lång serie rättsskandaler som alla har det gemensamt att de någonstans bottnar i en radikalfeministisk och sjuk föreställning om mäns inneboende ondska – har ju Julian Assange som huvudperson. Skandalen har likheter med fallet ovan (inte minst genom medias medverkan). Nattligt umgänge (med någon man valt att sova med), ingen som sagt nej, ett uppvaknande och en kvinna som kanske inte har samtyckt eller ångrar sig. Och i Assange fall en ödesdiger kondom som kan ha spruckit (och som därmed ledde till en feministiskt präglad internationell arresteringsorder och sedan flykt till Equadors ambassad i London, där Assange nu suttit frihetsberövad i över två år). Precis som med Quickfallet, kommer Assangefallet en dag att luckras upp och blottas för allmänheten i hela sin absurditet. Vi är inte där ännu, men när det sker kommer ansvar att utkrävas. Claes Borgström har kanske inte så mycket att förlora, han har redan (genom framför allt Quickskandalen), helt och hållet förlorat sitt anseende. Men Marianne Ny (och andra ansvariga) kommer med säkerhet också att förvisas till skammens minneslund.

Jag reagerade också på rapporteringen i Sveriges Radio kring att Anders Behring Breiviks pappa Jens Breivik nu har kommit ut med en bok om sitt förhållande till sonen och massmördaren; ”Min skyld?” – alltså ”Mitt fel?”. Jag har inte läst boken än och, det skall sägas, inte heller de andra böcker som skrivits om mördaren. Det som dock blir tydligt i SR’s rapportering är att man inte någonstans nämner att Jens Breivik kämpade förgäves för att få vårdnaden om sin son (trots att missförhållandena hos modern var kända). Istället väljer man konsekvent att prata om pappan som en svikande och frånvarande sådan. Och detta är ju ur ett feministiskt perspektiv viktigt, för tänk om det framkom att frånvaron av en bra och ansvarstagande pappa i detta fallet också handlade om en socialmyndighet som hellre såg till mammans bästa (än barnets). Det kunde ju leda till att den feministiska bilden av pappor (och män) som överfödiga och rent av skadliga rubbades, och det vill ju naturligtvis inte feministiska SR bidra till.

Nu noterar jag också att FI går ut starkt i Malmö med att förbereda ett förbud för akvariefiskar i offentliga miljöer.