Decemberöverenskommelsen ännu ett inslag i ”Den perfekta stormen”

Det händer mycket nu i svensk politik och jag noterar att flera andra – även namnkunniga skribenter och debattörer – gör ungefär samma analys som jag. Att ”decemberuppgörelsen” är en styggelse som på sikt utgör en verklig fara för demokratin (och redan delvis sätter den ur spel). Och att invandrings- och migrationsfrågan därmed har blivit den viktigaste frågan – den enda frågan – som får sjuklövern att enas (att massinvandringen måste bestå eller ökas ännu mer, oavsett följderna), och att SD därmed blir det enda oppositionspartiet (alliansen kommer i fortsättningen att ”leka opposition”), och kan räkna med ett mycket stort väljarstöd framöver.

Men innan jag går vidare med detta vill jag bara kort uppehålla mig vid en annan av bloggens hjärtefrågor, nämligen feminism. Det är ju inte så att bara för att politikereliten nu håller på att ”effektivisera” demokratin (i meningen göra den mindre demokratisk för att därmed ”kunna få mer gjort”), så minskar den radikalfeministiska och misandriska propagandan i övriga delar av samhället. Tvärtom, skulle man kunna säga. Flödet är konstant, eller ser ut att öka för varje månad. En normaliseringsprocess har länge pågått, även inom detta område.

Idag är det helt fint – rent av uppmuntrat – att prata illa om gruppen män. Framför allt vita, heterosexuella män. Normen har sedan länge etablerats genom medier, Public service, universitet och i kulturlivet, att denna grupp människor är oönskad. Genom en stegvis avhumanisering har det blivit politiskt korrekt att göra undantag för just denna – och endast denna – grupp när det gäller anständighet och medmänsklighet. Ja, själva människovärdet för denna grupp ifrågasätts öppet, också av sveriges vice statsminister.

Det har rent av gått så långt att det idag anses vara en del av den korrekta ”värdegrunden”, att se vita, heterosexuella män som oönskade. Vi känner igen det. På samma sätt som man ”i demokratins namn” monterar ner demokratins spelplan, använder man sig här av en förvriden ”värdegrund”, med hänvisning till ”alla människors lika värde”, för att motivera varför vissa människor skall uteslutas och avhumaniseras – och allra helst bara ”försvinna” (det kallas ofta ”att maka på sig” eller att ”att lämna plats”).

Nobelstiftelsen gör samma sak genom att med hänvisning till ”allas lika värde”, inte bjuda in sveriges tredje största demokratiskt valda parti till Nobelfesten. Det är så det har blivit i Sverige. Åsiktsfrihet har omförhandlats till alla åsikter, utom dem vi inte gillar. Samma sak med yttrandefriheten. Och nu även parlamentarismen, riksdagen och demokratins förutsättningar att fungera.

Och med rasismen är det likadant. Antirasism har omförhandlats till rasism och en förståelse för diskriminering av vita (är du vit kvinna eller vit hbtq-man kommer du dock undan, eftersom du också kan hävda dig som förtryckt). ”Tolerans” har omförhandlats till intolerans gentemot särskilda grupper, nämligen vita, heterosexuella pojkar och män. ”Kärlek” har omförhandlats till hat (att hata i kärlekens namn).

Vi ser det gång på gång, hela tiden. Och det hänger ihop. I slutändan mynnar allting ut i detta ytterst obehagliga och sorgsamma hat gentemot den etniskt svenska, vita, heterosexuella mannen. Man skulle i någon mening även kunna tolka ”decemberöverenskommelsen” som ett uttryck för detta, i det att bilden av SD som ett parti för just sådana, svenska män har fastnat på mångas näthinna. Kanske blir det då också mer begripligt att de mest radikalfeministiska och manshatande partierna, FI och MP, vill se helt öppna gränser och en massinvandring av episka proportioner och till vilket pris som helst. Så djupt verkar hatet gentemot den svenska mannen löpa. Får vi bara bort honom så löser sig allt annat.

Min bild av Fredrik Reinfeldt har också klarnat den sista tiden och här blir överenskommelsen med MP på migrationsområdet också mer begriplig. Det handlade om att straffa och hämnas på SD’s väljare. Visa sin makt. Jag tror också att Reinfeldt är precis den typ av man och alfahanne som i första hand ser sig själv som något annat, bättre och bortom detta att ”vara man”. Vi ser dem ofta i den absoluta toppen, som koncernchefer och ledare av olika slag. De säger ibland rent ut att de hatar män (andra män, skall då tilläggas). Män är jobbiga, ställer krav (vill åt ens position), de är slarviga och inte alls fina och förståndiga som kvinnor. De super också, något Reinfeldt ofta la fram som ett skäl för att barnbidraget inte skulle delas mellan vårdnadshavande föräldrar.

Ja, att hata män är populärt. I det konkurrensutsatta toppskiktet, där det oftast bara får finnas en ”herre på täppan” och där spelarna inte sällan har sociopatiska drag, är det också populärt att kalla sig feminist. Det ger fördelar på flera plan. Exponeringsytan för verksamheten eller den egna personen ökar dramatiskt genom journalistkårens positiva respons. Man blir också en mycket populär person på det emotionella planet bland kvinnor. Kombinationen ledare (välavlönad), och någon som säger sig kämpa för kvinnor (och inte ser andra män som skyddsvärda), är i evolutionär mening något av en fullträff.

Jag hittar i dagens SvD en hel extratidning där ytterligare två sådana män får komma till tals. Tematidningen heter ”Kvinnor i karriären”. Och tro nu inte för en sekund att jag har något emot att kvinnor gör karriär (det vet redan läsare av denna blogg). Dock är jag givetvis emot kvotering, eftersom det är samma sak som diskriminering (jag är dessutom övertygad om att kvinnar kan ta sig fram på egen hand). Vad som slår mig på de helsidor och uppslag där Douglas Roos och Claes Hemberg presenteras som hjältar är i första hand hur det alltså går utmärkt att göra karriär i Sverige för män, som lägger all sin energi på att motarbeta andra män. Helt enligt logiken ovan alltså. Nu skall det sägas att Hemberg, till skillnad från Roos, är emot kvotering, men i hjälteporträttet av Hemberg (med rubriken ”Knuffa ut gubbarna!”), framkommer det ändå tydligt hur han ser på detta med könstillhörighet och företagande. ”Gubbföretagen går miste om viktig kompetens och utveckling. Och kunder! Kvinnor är dessutom ofta ännu mer kompetenta än gubbarna, men många kvinnor upplever att de inte är efterfrågade”.

Vi känner igen floskelretoriken, även från migrationsdebatten. Och Hemberg får även plats med lite mångfald. Vid sidan om att ”kompetensen finns hos kvinnorna”, slår han fast att det är kön och hudfärg som avgör om ett företag blir framgångsrikt. ”Sparka ut en gubbe” och ”Snart utkristalliserar sig en värld med dels gubbföretag och dels mångfaldsföretag. Gissa vilka som vinner?”.

Claes Hemberg verkar gilla att använda ordet ”gubbe”, och det är alltid använt negativt. Och som vanligt är det kvinnor som ”upplever” något. Det är också intressant att det i Hembergs och Allbrights värld verkar vara oönskat och provocerande att det i Sverige finns företag där det jobbar många svenska män. Mot dessa dåliga ”gubbföretag” ställs istället nya företag med mestadels kvinnor och personer med annat etniskt ursprung än det svenska.

Som sagt. Den som följt den svenska samhällsutvecklingen de sista decennierna ser mönstren, lägger snart märke till hur allt detta hänger ihop. Den charmige och skönlockige Douglas Roos har jag mindre tid att kommentera. Vi ser honom ofta i medierna och i Public service, ivrig försvarare av radikalfeminism och kvotering (som han ”principiellt” är emot, säger han, men såklart är beredd att göra ett undantag för när det gäller just kvinnor). Tydligt är att han verkar gilla uppmärksamheten och att vara omtyckt, särskilt bland kvinnor.

Men tillbaka till den bisarra svenska parlamentariska situationen.

Flera tunga debattörer, opinionsbildare, fd politiker och ledarskribenter går nu alltså ut och både fördömer och varnar för följderna av denna överenskommelse mellan alliansen och vänstern. Mikael Odenberg, Ulf Adelsohn, Gunnar Hökmark, Peter Eriksson, Per Gudmundsson, Thomas Gür, Lotta Gröning, Tove Lifvendahl för att nämna några. Vid sidan av mullret i alliansens väljarled och Fria Moderata Studentförbundets mycket kritiska debattartikel idag i SvD Brännpunkt. Det blir allt mer obegripligt att förstå hur alliansen tänkte – annat än just utifrån det som jag också har varit inne på tidigare. Nämligen att ingen fråga är lika viktig, lika avgörande och lika överskuggande, som den om massinvandringens fortsatta genomförande och att markera avstånd gentemot (i nuläget) över en miljon svenska väljare. Frågan är så avgörande för alliansen att den till och med överskuggar viljan att stoppa de rödgrönas möjlighet att införa socialistiska reformer på en skala som tidigare var otänkbar. Alliansen skall istället ”låtsas att de sitter i opposition”, ända fram till 2022, och de svenska väljarna förväntas spela med i charaden. En närmast oändligt lång sjuårsperiod för svensk inrikespolitik, där alltså V och MP kommer att styra dansen med sina pipor. Sen är naturligtvis allianspartisterna och spinndoktorerna i full gång med att ljuga och låtsas ikapp nu, och här säger man föga övertygande att man på detta sätt får enklare att regera efter 2018 (och tar därmed de svenska väljarna som gisslan i ett fult utpressningsspel med landets framtid som insats). Alliansen kommer dock inte att finns kvar efter 2018. KD finns inte kvar i riksdagen, sannolikt har även FP åkt ur. Ett mycket försvagat M och C står då bakbundna vid sidan av ett SD på närmare 30% och en allt radikalare vänsterminoritet som alltså tillåts regera vidare.

Som någon skrev. Jag saknar ord. Men kanske kommer överenskommelsen att brytas ganska snart. Jag börjar tro det faktiskt. Efter nästa opinionsundersökning, om inte annat. Att läsa allianspartiernas Facebooksidor borde vara en skräckupplevelse för partiledningarna. Tusentals och åter tusentals besvikna och upprörda väljare som lämnar och säger upp sina medlemskap. En storm i sociala medier som åtminstone jag aldrig sett maken till när det handlar om inrikespolitik. Och ändå, ingen rapportering om detta i Public service och andra gammelmedier. Tvärtom verkar man vilja ge sken av att det hela i stort sett har mottagits positivt. Detta har sannolikt mer med agendasättande journalistik att göra (från ett MP-, vänster- och journalistperspektiv ses ju överenskommelsen som en seger, eftersom man behåller och stärker regeringsmakten), än undermålig research, då det i andra sammanhang räcker med några hundra kritiska röster för att kalla det ”twitterstormar” (om ämnet är av en sådan karaktär att det ligger i journalisternas intresse att få det att se ut som att många är kritiska).

Vi närmar oss hursomhelst ”Den perfekta stormen”.