Det är egentligen inte konstigt att vara orolig

Efter några veckors paus vill jag nu åter igen försöka få igång lite skrivande här på bloggen. Men det är viktigt med pauser, särskilt när det handlar om den svenska samhällsdebatten och politiska utvecklingen. Ibland är det hela så infernaliskt dumt att det boktavligt talat gör ont. Att förhålla sig till kulturell appropriering och hela den intersektionella (de postkoloniala postmodernisterna älskar ord som ser svåra och viktiga ut), hittepå-retoriken kring svenskar och ”rasifierade”, vid sidan av de redan etablerade vansinnesnivåerna inom den så kallade genusvetenskapen (radikalfeminismen), och allt detta i sin tur lagt intill det pärlband av relaterade haverier som vi ser i den svenska skolan, migrationen, integrationen, försvaret och inte minst journalistiken, jo, nog kan det få även ett starkt hjärta att börja slå oregelbundet och ett blodtryck att nå varningsnivåer.

Som i alla sammanhang här i livet (utom då det handlar om kärlek, som jag ser det), gäller det att etablera en viss distans. Annars går det inte. Det blir för överväldigande. Då måste man hitta likasinnade. Hitta nya vänner som ger en andrum och stöd i den känsla av overklighet som förr eller senare sköljer över en. Det har jag gjort och det har betytt väldigt mycket. Andra har fallit bort. Det betyder inte att jag tror att det är omöjligt att behålla en nära vänskap – eller djup kärleksrelation – med en person som säg definerar sig som FI’are eller vänsterpartist. Det går om man håller fast vid respekten för olika åsikter, att man bygger sin verklighetsuppfattning på helt olika analyser, och låter det stanna vid det. Men det måste givetvis fungera åt båda hållen – och är det något vi normalt ser från vänster- och feministhåll i Sverige idag så är det respektlöshet och ett vulgärt rättfärdigande av antidemokratiska metoder och antihumanism. Men som sagt, det finns också undantag. De är inte så många, men de finns trots allt.

•••

Jag är allvarligt och uppriktigt oroad för sveriges framtid. Det har jag skrivit om tidigare. Jag tillhör heller inte de som normalt oroar mig i onödan, det är inte min läggning. Men den rävsax av låsningar, lögner, antidemokratisering och symbolisering av politiken och öppna smutskastning och utfrysning av debattörer, intellektuella och vanliga människor som inte anses befinna sig innanför åsiktskorridoren, som inte anses dela den av eliten fastställda och korrekta ”värdegrunden”, har utvecklat sig till ett demokratins eldprov som Sverige ser ut att förlora.

Det är ett gift som angriper hela samhällskroppen och gör många nödvändiga samhällsfunktioner funktionsodugliga, eller åtminstone kantstötta. Rättsväsendet, räddningstjänsten, polisen, försvaret, för att nämna några. Det satsas enorma resurser på genus, mångfald och irrläror samtidigt som allt färre brott klaras upp. Kärnverksamheter liksom sakpolitik har ersatts av ”berättelser” och symbolpolitik. Det samma gäller skolan. De skrämmande rasen i kunskaps- och bildningsnivå ser inte ut att vara lika angeläget att ta ansvar för – för de politiker och myndigheter som har det yttersta ansvaret – som att eleverna skolas in i ”rätt värdegrund”, alltså att de tänker mindre själva och helt enkelt accepterar det knippe åsikter som det anses korrekt att härbärgera i Sverige. Och här har den svenska journalistkåren kommit att bli maktens viktigaste allierade. Istället för att granska makten minglar man med dess företrädare och väljer att bli en del av åsiktseliten. Kanske detta blir allra tydligast i invandringsdebatten. Låsningen är total. Att Sverige idag har över 130 ”utanförskapsområden”, dit polisen, brandkåren eller ambulansen – och ibland även posten – inte kan åka in utan risk att bli utsatt för våld, där parallella (icke-svenska), lagar och regelsystem gäller, inte sällan med gäng-, klan- eller religionsrelaterade förtecken, har normaliserats. Detta är tydligen någonting vi måste acceptera, nu när ”vi är en del av världen”. Och trots att varken bostäder eller jobb finns arbetar åsiktseliten på högtryck för en ökad massinvandring, en massinvandring som är större än vad något annat västland någonsin har genomfört eller kunnat hantera med en bibehållen välfärd. Hyser man oro för denna utveckling och vilket land vi kommer att lämna över till våra barn, kallas man av sveriges statsminister (och finansminister), för fascist. Statsministern kallar över en miljon röstberättigade svenskar för fascister, och tar stöd i studenten och mediapersonligheten Henrik Arnstads så kallade analyser i ämnet. Arnstad som även kallar Norge för ett fascistiskt land.

Men det är inte bara vänstern och radikalfeministerna som gärna ser att Sverige – som vi känner det – går under. I den korrekta ”värdegrunden” ligger ju föreställningen att det är oönskat att ens prata om ”Sverige” som något att bevara eller värna om. Från allianspartierna eller ”borgerligheten” som de en gång kunde kallas, är sveriges undergång också ett attraktivt koncept, men av helt andra orsaker. Här är det företagsamhet, individer och den starkes rätt som gäller, oavsett om denne är svensk eller något annat oväsentligt. Avskyn gentemot den tidigare socialdemokratiska folkhemsmodellen med dess starka fackförbund, arbetsrätter och reglerade marknader – och målet att riva sönder denna – hänger fortfarande som ett rött skynke framför förnuftet, vilket tydligast märks i Fredrik Reinfeldts och Annie Lööfs retorik.

Tanken på enorma utanförskapsområden med extremt billig arbetskraft, med sydostasien eller latinamerika som förebilder, verkar lockande. Tänk vad det skulle kunna göra med företagsamheten, blixtrar det till i Lööfs ögon. Att kunna anställa folk till nästan ingen kostnad alls. Och Reinfeldts utspel i dansk media visar vidden av ansvarslöshet och cynism.

I visionen från högt över sveriges landskap (i regeringens jetplan måste man anta), ser Fredrik Reinfeldt ytor. Landskap och fält som sträcker sig ut i det oändliga. ”Sverige är inte fullt”, säger han och menar att fler borde flyga över sveriges landskap och därmed förstå att en ytterligare ökad massinvandring från mellanöstern och östra afrika är rätt och riktigt. I analysen ingår naturligtvis inte tanken på jobb, skolor och bostäder eller en i övrigt värdig välfärd. Nej, det handlar nu om fält, åkrar, skog och vidder. Sånt som ingen heller äger?

Att en person som har varit landets statsminister i åtta år uttalar sig på detta sätt i samband med sin avgång, dessutom i utländsk press, visar med en smärtsam tydlighet den monumentala ansvarslöshet och vårdslöshet som präglat alliansens perspektiv på landets framtid. En vårdslöshet som det lilla regeringspartiet Miljöpartiet nu också vill driva ännu längre, med helt öppna gränser. Jo, men de hade ju i allafall koll på ekonomin, kanske någon hävdar? Ja, men så la man också ner försvaret. I en tid när Ryssland ter sig mer aggressivt och skrämmande än på decennier bestämde sig Reinfeldt och Borg för att det räcker med att kunna försvara en stad eller plats någon vecka. Sen kan väl någon annan ta över? Nato och Norge? Norge som inte fick hjälp av oss under andra världskriget i kriget mot nazismen och fascismen, och som sveriges nuvarande statsminister – genom Henrik Arnstad – kallar för fascistiskt?

Det är egentligen inte konstigt att vara orolig. Hur mycket än denna oro i de vinklade medierna beskrivs som ”populism” eller ”fascism”. Jag har tidigare försökt beskriva den giftiga cocktail som Sverige nu är i full färd med att sluka. Någon har kallat det för ”den perfekta stormen”. När allt sammanfaller och händer mer eller mindre samtidigt. Ett urholkat demokratibegrepp, rasande bildningsnivåer, ökad religiös extremism, prioriterad intersektionell radikalfeminism och identitetspolitik, nya rasinstitut och indelandet av människor i ”vita” och ”rasifierade”, uteslutningen av unga män i visionen om en framtid, en gigantisk invandring (av mestadels fattiga människor med låg utbildning från mellöstern och östafrika), en journalistkår som mörkar och väljer andra ”berättelser” och inom kort, välfärdens kollaps. En framtid där etniska svenskar inom något eller några decennier kommer att vara i minioritet (ett faktum), och där etniska konflikter kommer att sätta stora delar av samhället i brand.

De flesta i åsikteliten ”låtsas” inte om verkligheten. Och blir den alltför påträngande stänger man av. Det viktiga är hur rätt man befinner sig i åsiktspaketet, hur bra man ser ut i kontexten. Och är verkligheten för jobbig och tröttsam har man valt ”fel berättelse”.

Bara en sak är säkerställd. SD växer så att det knakar. Kanske 20% redan i extra valet (i nuläget omkring 17-18%). Och i nästa val kanske landets största parti. Och har nuvarande skämt till en regering, tillsammans med alliansen, sett till att det blir enklare att regera i minoritet (som utreds nu), lär det vara välkommet för en Sverigedemokratisk minoritetsregering att ta över. Något jag faktiskt inte ser fram emot heller.

Hursomhelst! Jag vill önska mina läsare och alla modiga där ute en riktigt God Jul!

Advertisements

23 thoughts on “Det är egentligen inte konstigt att vara orolig

  1. Jag har faktiskt en mycket god inblick i en liten, liten del av vidderna i vårt stora land, inte från det fågelperspektiv som vår avsuttne statsminister anlagt utan från ett handfast och marknära perspektiv. Jag har cyklat vilse utefter till synes oändliga timmervägar utan att hitta en levande människa att fråga om vägen. Under sådana turer har jag lagt märke till att det litet varstans finns av frisk vegetation övervuxna husgrunder längs vägen och vid nästan övervuxna och försvunna stigar.
    De små ynkliga stugor som vilat ovanpå dessa grunder är sedan länge försvunna. Ibland har den lokala hembygdsföreningen satt upp en liten skylt som berättar vem den siste inbyggaren var, och när det lilla hemmanet övergavs, sedan skogsbolaget köpt upp marken för att plantera skog på den med möda uppbrutna marken.
    Det är kanske till dessa husgrunder vi nu ska få se en återflytt? Timmer finns ju i skogen och grunden ligger redan där, i många fall relativt välbevarad. Men var har vår avsuttne statsminister sett en försörjning för dessa nya bosättare, den försörjning som Erik och Alma Andersson inte längre kunde finna när de med sina fem barn lämnade sitt elände hösten 1936? Och nota bene: Jag talar om ett område ungefärligen på samma breddgrad som vår huvudstad.
    Välkommen tillbaka, Jussi, och God Jul och Gott Nytt År!

  2. Tyvärr är det al,tör sant det du skriver. Det man kan undra över är hur det har blivit så att så många bildade och relativt vettiga svenskar vägrar att semhur illa det är ställt?

  3. Pingback: ”Mansklustret i det köttätande näringslivet” | WTF?

  4. Som vanligt så ekar du mina känslor i text. Välkommen tillbaka.

    Det du skriver om distans är centralt för det egna välbefinnandet. Detta är en sannning om något som är viktig för att inte drunkna i denna ocean av idioti som breder ut sig på spaltmeter efter spaltmenter i vårt samhälle.

  5. Jättekul att du är tillbaka !
    Håller helt och hållet med dig i din analys. Vi kan inte ducka för att vi inte klarar av att integrera de flyktingar/invandrare som kommer hit. Det visar sig bl.a i de utanförskapsområden som du pratar om. Förhoppninsgvis innebär Hägglunds utspel igår om flyktingpolitiken att några knutar löses upp. Detta trots de ryggradsmässiga gnället från V,S och MP. Dom har inga som helst lösningar på problemen utan pratar om att vi måste lösa problemen. Det är ju lätt att säga men hur vill de att det skall gå till ?
    Om ingen av de borgerliga och socialistiska partierna ens försöker lösa problemen så kommer med all sannolikhet SD öka i nästa val.

  6. Jag är också orolig.

    Har den senaste tiden läst och lyssnat på franska-amerikanen René Girard, som har en tämligen övergripande teori om hur mänsklig kultur och religion har uppstått – genom att ett kollektiv förenas kring mordet på en syndabock. Han talar om dessa syndabocksoffer, som förekommer i kulturer världen runt, och hur Jesus i den judiskt-kristna traditionen ”avslöjar” syndabocksmekanismen och visar att syndabocksoffret är oskyldigt, att våldet kommer från oss själva och att det är vi som kräver blodsoffer, snarare än Gud.

    Ge gärna Girard en chans, även om du känner dig skeptisk mot att han talar från en kristen utgångspunkt. Hans syn på den gammaltestamentliga historien och evangeliet är att det i första hand är en intellektuellt gradvis avtäckande (eller uppenbarande) process, och att religion kan ses som mänsklighetens ”placenta” (moderkaka), en ”uppfinning” som kastas bort när vi tagit tillräckligt många steg mot förmänskligande (hominization).

    I nedanstående serie i fem delar från CBC ”The Scapegoat”, menar Girard att vi efter Jesus avslöjande av syndabocksmekanismens lögn lever i ett alltmera ”kristnat” tillstånd, och inte längre har det ”skydd” som det religiösa offrandet (och därmed avledningen av ett ännu mera omfattande våld – ”allas krig mot alla”) tidigare har gett. Det som nu ligger framför oss är, menar Girard, antingen att vi lär oss Jesu väg, att älska varandra och att ”vägra våld” mot någon överhuvudtaget, eller att vi dör i ett apokalyptiskt kaos av samhälleligt sammanbrott och våld.

    Girards tankar är inte helt lätta att få grepp om, men jag tycker de är intressanta. Han kommer också in på hur ”offerstatus” har blivit hårdvaluta i dagens samhälle, hur ”allt” numera är ”victimization and oppression” (i femte delen) och att han menar att en ny typ av totalitarism kan komma ur detta. Det jag tänker är, att både sverigedemokraterna, ”sju-klövern/mediaeliten”, feministerna/gynocentrikerna och rimligen också ”vi” jämställdister/MRA:s/MGTOW:s…, har utsett våra egna ”syndabockar”, och att vi alltför ofta fångas i syndabocksmekanismens våld och blir det vi hatar. Men hur kan man göra motstånd utan att bli en spegelbild av den fiende man kämpar mot? Ett första steg kanske är att bli medveten om vad man gör, vad man är på väg att dras in i för slags process?

    CBC:s programserie (fem avsnitt á ca 54 min.):
    http://www.cbc.ca/ideas/episodes/2011/02/28/the-scapgoat-rene-girards-anthropology-of-violence-and-religion/

    Walter Wink om att göra motstånd utan att bli en spegelbild av sin motståndare (fem avsnitt á ca 8-10 min.):

  7. Visst, symbolpolitik har i hög grad ersatt sakpolitik och det gäller verkligen inte bara miljöpartister och radikalfeminister. Det handlar väl delvis om att sättet att sälja in politiska förändringar har ändrats – idag vill man framställa sina förslag på ett blankslipat sätt så att blotta tanken at vara emot dem ter sig töntig, otidsenlig eller på något vis brutal. Det är i det läget som berättelser, dvs ofta sagor och sofisterier kommer in. Om man kan hitta en säljande metafor och en antydan om att det här tjänar ju alla på, och man dessutom backas upp av tunga redaktioner, ”experter” och målgrupper, så blir det svårt för andra att utmana denna ”story”.

    Tyvärr jobbar svensk media idag inte med avsikten att publiken ska tänka (själva), eller ens att det ska uppstå ny kunskap, ny insikt som rör sig bortom den enkla propagandan eller trendigheten, och man ställer inte heller några verkligt oväntade frågor. Det räcker att jämföra DN eller en större regionaltidning som Sydsvenskan idag med samma tidningar under 80-tal och tidigt 90-tal (eller med utländska kvalitetstidningar som Guardian eller Economist) för att se det, samhällsjournalistik i radio ger samma bild. Avprofessionaliserat, svassande och mediokert – och med en favoritism som vilar som en tung dimma över sidorna och rösterna. Det beror inte på att publiken inte skulle efterfråga livlig debatt eller bra journalistik längre, däremot vill inte redaktionerna längre – och upplever kanske att det har blivit för dyrt att försöka.

      • Just detta att tidningarna har backat från rollen som arenor för verklig *debatt om samtiden och dess frågor, om politik, forskning, kulturfrågor, skola och sociala förändringar – det är en av de viktigaste pusselbitarna i massmedias förfall. För tjugo år sedan var de inlägg som publicerades på t ex DN Debatt ofta verkliga debattinlägg, de var tydliga med vilka frpgor de ville diskutera och de lyfte argument och problematisering snarare än halmgubbar och glansiga floskler. Idag handlar det oftast om PR-texter eller lätt uppsminkade kommunikéer från myndigheter, partier, statsråd och utredare: ”det här tänker vi göra,. låter det inte fiiint?”. Det pösiga PR-språket präglar hela upplägget och tonen, man gör sällan några verkliga försök att slipa sina argument mot vad andra har ansett i samma fråga eller ens att bemöta argument med argument om man har fått ett par kritiska repliker på en tidigare artikel, iställlet kör man fram någon halmgubbe eller vädjar till somligas livsstil. Per Schlingmans och Kjell A Nordströms uppumpade, fluffiga reklamtext för sin gemensamma bok ”Urban Express” på DN Debatt direkt efter valet, liksom utredaren Nina Wormbs inlägg om DAB-radio (nyligen på samma sida) efter en utredning där hon uppenbarligen hade fått ett halvuttalat direktiv på förhand att komma med ett ensidigt försvarstal för digitalradio är typiska exempel: de problematiserar inte, och skriver som om de var först på plan och ingen av läsarna kunde tänkas ha egna förkunskaper eller förmåga att tänka själva.

        På kultursidorna är det samma sak: debatten har i stort sett dött ut och ersatts av en härskara av jagstinna, brölande krönikörer, mysfarbröder och åsiktspoliser som dealar i sentimentala floskler, förtäckta hotelser och anspråk på moraliskt överläge (ingen får kritisera det kjag säger för då fullföljer ni förtrycket och ”hatet” mot dem som är som jag!). Under hela efterkrigstiden, fram till 90-talet, var det en självklarhet att en kultursida med tyngd också gav utrymme för debatt och ibland ganska långvariga debatter med många kvalificerade deltagare (som ofta kom från världen utanför tidningen, det handlade inte bara om de egna journalisterna och medarbetarna!). I en sådan debatt gör hettan, intensiteten, den intellektuella skärpan och antalet synpunker att det etsas fram ny kunskap och nya insikter i samspel med läsarna: du kommer helt enkelt inte undan med att babbla fram vad som helst inför en stor och intresserad publik om det finns flera andra som är villiga att granska det du säger och de får lira på samma spelplan – och om alla vet att mediet kan se till att vi inte glömmer en deltagares genomklappningar eller lögner i första taget. Debatter av den arten slet inte bara av fikonspråket, de tvingade också ofta fram insikt om undertexter, ”the buck stops here” och ”okay, om du anser att man ska göra A så anser du underförstått också att B är okej eller nödvändigt”. Allt detta kom upp till diskussion.

        Idag är den typen av tydliga, vitala debatter utstädade från de svenska kultursidorna, de försvann ungefär samtidigt med tabloidiseringen och satsningen på digitala medier och krönbikörsboomen – men litet mera glidande och i tysthet. Plötsligt fanns det inte utrymme för den sortens offentliga debatter i sak längre, dessutom hade kulturredaktionerna inte längre den sortens självständighet mot resten av tidningen eller den slags budget som ska till för att kunna driva både aktuell debatt och vettig bevakning av kulturlivet. På de stora tidningarna handlade detta säkerligen om interna policybeslut; man bestämde helt enkelt via tidningens styrelse och redaktionsledning att det skulle bli mer popsnören, dokusåpor och schlager, mer Behrang Miri och Liza Marklund, men mindre debatt – och det är förstås knappast någon som har diskuterat den förändringen öppet.

        Nu kan man ju säga att den sortens öppen debatt har flyttat ut till bloggar och sociala medier, det stämmer på ett sätt, men där har den sällan det genomslag som en debattrunda på DN:s, Svenskans eller GT:s kultursida hade på 80-90-talen, det blir varken den mängden läsare eller den slags genomblåsande och klargörande effekt som det kunde bli i tidningarna (eller via en debatt i TV). Och den här frånvaron av tydliga, väl upplysta platser för debatt förstärker en historielöshet som redan tidigare var typisk för det senmoderna Sverige.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s