Det är egentligen inte konstigt att vara orolig

Efter några veckors paus vill jag nu åter igen försöka få igång lite skrivande här på bloggen. Men det är viktigt med pauser, särskilt när det handlar om den svenska samhällsdebatten och politiska utvecklingen. Ibland är det hela så infernaliskt dumt att det boktavligt talat gör ont. Att förhålla sig till kulturell appropriering och hela den intersektionella (de postkoloniala postmodernisterna älskar ord som ser svåra och viktiga ut), hittepå-retoriken kring svenskar och ”rasifierade”, vid sidan av de redan etablerade vansinnesnivåerna inom den så kallade genusvetenskapen (radikalfeminismen), och allt detta i sin tur lagt intill det pärlband av relaterade haverier som vi ser i den svenska skolan, migrationen, integrationen, försvaret och inte minst journalistiken, jo, nog kan det få även ett starkt hjärta att börja slå oregelbundet och ett blodtryck att nå varningsnivåer.

Som i alla sammanhang här i livet (utom då det handlar om kärlek, som jag ser det), gäller det att etablera en viss distans. Annars går det inte. Det blir för överväldigande. Då måste man hitta likasinnade. Hitta nya vänner som ger en andrum och stöd i den känsla av overklighet som förr eller senare sköljer över en. Det har jag gjort och det har betytt väldigt mycket. Andra har fallit bort. Det betyder inte att jag tror att det är omöjligt att behålla en nära vänskap – eller djup kärleksrelation – med en person som säg definerar sig som FI’are eller vänsterpartist. Det går om man håller fast vid respekten för olika åsikter, att man bygger sin verklighetsuppfattning på helt olika analyser, och låter det stanna vid det. Men det måste givetvis fungera åt båda hållen – och är det något vi normalt ser från vänster- och feministhåll i Sverige idag så är det respektlöshet och ett vulgärt rättfärdigande av antidemokratiska metoder och antihumanism. Men som sagt, det finns också undantag. De är inte så många, men de finns trots allt.

•••

Jag är allvarligt och uppriktigt oroad för sveriges framtid. Det har jag skrivit om tidigare. Jag tillhör heller inte de som normalt oroar mig i onödan, det är inte min läggning. Men den rävsax av låsningar, lögner, antidemokratisering och symbolisering av politiken och öppna smutskastning och utfrysning av debattörer, intellektuella och vanliga människor som inte anses befinna sig innanför åsiktskorridoren, som inte anses dela den av eliten fastställda och korrekta ”värdegrunden”, har utvecklat sig till ett demokratins eldprov som Sverige ser ut att förlora.

Det är ett gift som angriper hela samhällskroppen och gör många nödvändiga samhällsfunktioner funktionsodugliga, eller åtminstone kantstötta. Rättsväsendet, räddningstjänsten, polisen, försvaret, för att nämna några. Det satsas enorma resurser på genus, mångfald och irrläror samtidigt som allt färre brott klaras upp. Kärnverksamheter liksom sakpolitik har ersatts av ”berättelser” och symbolpolitik. Det samma gäller skolan. De skrämmande rasen i kunskaps- och bildningsnivå ser inte ut att vara lika angeläget att ta ansvar för – för de politiker och myndigheter som har det yttersta ansvaret – som att eleverna skolas in i ”rätt värdegrund”, alltså att de tänker mindre själva och helt enkelt accepterar det knippe åsikter som det anses korrekt att härbärgera i Sverige. Och här har den svenska journalistkåren kommit att bli maktens viktigaste allierade. Istället för att granska makten minglar man med dess företrädare och väljer att bli en del av åsiktseliten. Kanske detta blir allra tydligast i invandringsdebatten. Låsningen är total. Att Sverige idag har över 130 ”utanförskapsområden”, dit polisen, brandkåren eller ambulansen – och ibland även posten – inte kan åka in utan risk att bli utsatt för våld, där parallella (icke-svenska), lagar och regelsystem gäller, inte sällan med gäng-, klan- eller religionsrelaterade förtecken, har normaliserats. Detta är tydligen någonting vi måste acceptera, nu när ”vi är en del av världen”. Och trots att varken bostäder eller jobb finns arbetar åsiktseliten på högtryck för en ökad massinvandring, en massinvandring som är större än vad något annat västland någonsin har genomfört eller kunnat hantera med en bibehållen välfärd. Hyser man oro för denna utveckling och vilket land vi kommer att lämna över till våra barn, kallas man av sveriges statsminister (och finansminister), för fascist. Statsministern kallar över en miljon röstberättigade svenskar för fascister, och tar stöd i studenten och mediapersonligheten Henrik Arnstads så kallade analyser i ämnet. Arnstad som även kallar Norge för ett fascistiskt land.

Men det är inte bara vänstern och radikalfeministerna som gärna ser att Sverige – som vi känner det – går under. I den korrekta ”värdegrunden” ligger ju föreställningen att det är oönskat att ens prata om ”Sverige” som något att bevara eller värna om. Från allianspartierna eller ”borgerligheten” som de en gång kunde kallas, är sveriges undergång också ett attraktivt koncept, men av helt andra orsaker. Här är det företagsamhet, individer och den starkes rätt som gäller, oavsett om denne är svensk eller något annat oväsentligt. Avskyn gentemot den tidigare socialdemokratiska folkhemsmodellen med dess starka fackförbund, arbetsrätter och reglerade marknader – och målet att riva sönder denna – hänger fortfarande som ett rött skynke framför förnuftet, vilket tydligast märks i Fredrik Reinfeldts och Annie Lööfs retorik.

Tanken på enorma utanförskapsområden med extremt billig arbetskraft, med sydostasien eller latinamerika som förebilder, verkar lockande. Tänk vad det skulle kunna göra med företagsamheten, blixtrar det till i Lööfs ögon. Att kunna anställa folk till nästan ingen kostnad alls. Och Reinfeldts utspel i dansk media visar vidden av ansvarslöshet och cynism.

I visionen från högt över sveriges landskap (i regeringens jetplan måste man anta), ser Fredrik Reinfeldt ytor. Landskap och fält som sträcker sig ut i det oändliga. ”Sverige är inte fullt”, säger han och menar att fler borde flyga över sveriges landskap och därmed förstå att en ytterligare ökad massinvandring från mellanöstern och östra afrika är rätt och riktigt. I analysen ingår naturligtvis inte tanken på jobb, skolor och bostäder eller en i övrigt värdig välfärd. Nej, det handlar nu om fält, åkrar, skog och vidder. Sånt som ingen heller äger?

Att en person som har varit landets statsminister i åtta år uttalar sig på detta sätt i samband med sin avgång, dessutom i utländsk press, visar med en smärtsam tydlighet den monumentala ansvarslöshet och vårdslöshet som präglat alliansens perspektiv på landets framtid. En vårdslöshet som det lilla regeringspartiet Miljöpartiet nu också vill driva ännu längre, med helt öppna gränser. Jo, men de hade ju i allafall koll på ekonomin, kanske någon hävdar? Ja, men så la man också ner försvaret. I en tid när Ryssland ter sig mer aggressivt och skrämmande än på decennier bestämde sig Reinfeldt och Borg för att det räcker med att kunna försvara en stad eller plats någon vecka. Sen kan väl någon annan ta över? Nato och Norge? Norge som inte fick hjälp av oss under andra världskriget i kriget mot nazismen och fascismen, och som sveriges nuvarande statsminister – genom Henrik Arnstad – kallar för fascistiskt?

Det är egentligen inte konstigt att vara orolig. Hur mycket än denna oro i de vinklade medierna beskrivs som ”populism” eller ”fascism”. Jag har tidigare försökt beskriva den giftiga cocktail som Sverige nu är i full färd med att sluka. Någon har kallat det för ”den perfekta stormen”. När allt sammanfaller och händer mer eller mindre samtidigt. Ett urholkat demokratibegrepp, rasande bildningsnivåer, ökad religiös extremism, prioriterad intersektionell radikalfeminism och identitetspolitik, nya rasinstitut och indelandet av människor i ”vita” och ”rasifierade”, uteslutningen av unga män i visionen om en framtid, en gigantisk invandring (av mestadels fattiga människor med låg utbildning från mellöstern och östafrika), en journalistkår som mörkar och väljer andra ”berättelser” och inom kort, välfärdens kollaps. En framtid där etniska svenskar inom något eller några decennier kommer att vara i minioritet (ett faktum), och där etniska konflikter kommer att sätta stora delar av samhället i brand.

De flesta i åsikteliten ”låtsas” inte om verkligheten. Och blir den alltför påträngande stänger man av. Det viktiga är hur rätt man befinner sig i åsiktspaketet, hur bra man ser ut i kontexten. Och är verkligheten för jobbig och tröttsam har man valt ”fel berättelse”.

Bara en sak är säkerställd. SD växer så att det knakar. Kanske 20% redan i extra valet (i nuläget omkring 17-18%). Och i nästa val kanske landets största parti. Och har nuvarande skämt till en regering, tillsammans med alliansen, sett till att det blir enklare att regera i minoritet (som utreds nu), lär det vara välkommet för en Sverigedemokratisk minoritetsregering att ta över. Något jag faktiskt inte ser fram emot heller.

Hursomhelst! Jag vill önska mina läsare och alla modiga där ute en riktigt God Jul!