De kommer dessvärre aldrig att vara Charlie, hur mycket de än vill klä sig på det viset idag

Mot bakgrund av islamisternas mordorgie i Paris, är det i grunden positivt – men samtidigt pricipiellt besvärande – att ta del av den svenska medie- och politikerelitens fördömanden. Den yttrandefrihet som man nu upphöjer och kallar nödvändig att försvara ser mer ut som en läpparnas bekännelse, en tom gest som gör sig bra på bild idag, men inte betyder något på sikt här hemma. Samma personer som nu uppträder ”chockade”, med allvarsamma miner, har knappt lyft ett finger för att försvara Lars Vilks yttrandefrihet här hemma, eller verkar se något som helst problem med att satirtecknaren och konstnären Dan Park sitter fängslad i Sverige för sina bilder. En del, som socialdemokraternas chefsideolog Henrik Arnstad, eller SR-journalisten och mediaprofilen Täppas Fogelberg, har rent av sagt att de danska journalister och tecknare som skulle skjutas ihjäl i Köpenhamn (av svenska islamister, men som stoppades strax innan av svensk polis), i samma stil som nu i Paris, skulle få skylla sig själva, precis som Vilks borde få skylla sig själv. Fogelberg har till och med skrivit öppet att man borde filma stormningen av Vilks hus (och mordet på honom, måste man anta), och lägga ut det på Youtube. Detta är dock inte isolerade händelser. Fegheten, undfallenheten och oviljan att stå upp för yttrandefrihet, tolerans och åsiktspluralism är närmast kompakt, hur mycket man idag än sträcker på sig och förmätet slår sig för bröstet. Som vanligt anar vi också de bakomliggande mekanismerna. Yttrandefrihet är bra, så länge inte fel saker yttras. Tolerans är livsviktigt, så länge det handlar om tolerans gentemot dem som tycker som vi. Åsiktsfrihet och demokrati är essentiella begrepp, så länge inte åsikterna blir allt för besvärande och fel tankar tas upp i den demokratiska processen.

Det centrala för den svenska media- och politikereliten tycks vara – vid sidan av att bedriva radikalfeministisk och intersektionell propaganda – att agera undfallande inför islam och islamism. Man har fått för sig att religionskritik, när den kritiserar just islam, handlar om högerextremism och fascism. Det är naturligtvis ett grovt felslut. Men hur bisarrt scenariet än kan te sig, ser vi idag islamister, radikalfeminister och vänsterextremister (och dess många företrädare i medier och politik), stå på samma planhalva. För en del är fienden den vita mannen, för andra Israel, USA och kapitalismen, för andra västvärlden i sin helhet.

Därför tar det för många nu också emot, även efter ett vedervärdigt brott som det i Paris, att helhjärtat ta avstånd från gärningsmännens agenda – och i första hand se offren och vad attacken faktiskt handlade om (västvärldens värderingar och yttrandefrihetstraditionen). Man krumbuktar sig då hellre i vaga ordalag och försöker skifta fokus. Det vanligaste från framför allt vänsterhåll är att istället prata om vad detta kommer att innebära i form av ökad utsatthet för muslimer – och att det kommer att betyda ökat stöd för ”högerpopulistiska krafter” i Europa. Återigen ser vi det som är så typiskt för den postmodernistiska infarkten, det är ”berättelsen” som är viktig, inte vad som faktiskt händer. Det är ”bilden” av vad som hänt som är angelägen, inte vad som faktiskt hänt.

Och på samma sätt som man i över tre års tid har använt blodbadet och vansinnesdådet av Breivik på Utøja för sina egna politiska syften och för att smutskasta och misstänkliggöra sina politiska meningsmotståndare, förfasar man sig nu över att ”högerpopulisterna” kommer att göra detsamma. I samma andetag som man menar att Breiviks illdåd är representativa för allt från kritik mot radikalfeminismen till en reglerad invandringspolitik, menar man att dådet i Paris inte har något som helst med islam att göra (att påstå detta, trots att gärningsmännen ropar Allahu Akbar efter dödsskjutningarna, är då att märkas som rasistiskt).

Det är i denna härdsmälta av begreppsförvirring, politiskt fulspel, ängslighet och intellektuell uppgivenhet som den svenska samhällsdebatten idag förs.

Och samtidigt kan vi inom ett par mandatperioder räkna med miljoner nyanlända från mellanösterns och östafrikas oroshärdar. Enorma grupper människor som mestadels kommer att möta fattigdom, desperation och utanförskap. Och i takt med att människor, delvis av rädsla och fattigdom (socialbidragssystemen kommer att haverera), tvingas samman i religiösa, etniska och klanrelaterade identitetsgrupper kommer våldet och extremismen att eskalera. Sverige är i vårdslös och full färd med att importera de konflikter som har lämnat stora delar av mellanöstern och östafrika i spillror. Områden som heller inte har någon demokratisk tradition. Folkgrupper som inte har erfarenhet av demokrati eller ibland ens förstår vad det betyder.

Jag är, som läsare av denna blogg vet, för en ansvarsfull och human migrationspolitik. Men det som händer nu, och den vårdslöshet med vilken svenska politiker och journalister hanterar sveriges framtid och säkerhetsläge, är oerhörd, närmast ofattbar. Islamismen, extremismen och våldet kommer att eskalera i en omfattning som knappt går att föreställa sig. Vi kommer att se bombdåd, avrättningar och hot gentemot det öppna svenska samhället och inte minst det fria ordet som överträffar alla mardrömsscenarier. Eliterna kommer sannolikt att huka sig i undfallenhet och gå extremisterna till mötes. Samtidigt ser vi ett framtida SD som är största parti och kanske får egen majoritet i riksdagen. Försöken att hejda utvecklingen och upptrappade metoder och befogenheter för polis och militär kommer då att ses som en krigsförklaring gentemot invandrare, från ”svenskar”. Samhället går sönder. Krigsliknande konflikter är då ett faktum. I detta läge har sannolikt den media- och politikerelit som lät det hända redan flytt utomlands och bosatt sig i trygga, välbeställda och segregerade områden.

Borta är Sveriges välfärd. Borta är ”den svenska modellen”. Borta är trygghet, arbetsrätter och innovation. Borta är kunskap, bildning och tillit. Borta är förtroende, samhällsgemenskap och samhörighet. Borta är jämställdhet och värdighet. Borta är demokrati och yttrandefrihet. Borta är våra barns framtid i detta land som var vårt. Ett land som byggdes upp av våra förfäder och som med blod, svett och tårar utvecklades till en framgångssaga. Ett land som vi snart lämnar i kaos, konflikter och elände.

Europa står inför nya vågor av självmordsbombningar och attentat. Det är inte osannolikt att Sverige snart kommer att spela en central roll i denna utveckling och att vårt land blir den nya, europeiska, islamistiska terrorismens nav. Våra nordiska grannländer kommer att stänga gränserna gentemot Sverige, den fria rörligheten kommer att inskränkas, inte bara i Norden men i hela Europa.

Jag sörjer med de franska illustratörerna och journalisterna – och deras familjer. Att ”vara Charlie” är så mycket mer än vad det svenska politiker- och medieetablissemanget förstår.

De kommer dessvärre aldrig att vara Charlie, hur mycket de än vill klä sig på det viset idag.

Läs även Per Gudmundsson lysande ledare i SvD.