Oppurtunisten Andres Lokko och den politiska korrektheten

Det är tröttsamt att ta del av Andres Lokkos alster i Svenska Dagbladet Kultur. Ungefär lika tröttsamt som det är uppmuntrande att ta del av flera av ledarskribenternas tankar i samma tidning. Jo, nu sticker ju inte Lokko ut på något sätt, han redovisar ganska precis de politiska åsikter och perspektiv som är accepterade i den svenska kulturjournalistiken (annars hade han ju aldrig getts utrymme att skriva). Men det är något med Lokko som är extra ansträngande. Det är något i hans ansatser som liksom vill för mycket. Han verkar så angelägen att hamna rätt – och skicka rätt signaler till rätt kollegor – att det nästan alltid blir genant.

Så här formulerade han sig härom veckan i samband med släppet av antologin ”Rasismen i Sverige”:

”//Ty är det något man hyfsat nutidshistoriskt förknippar starkt med det som kännetecknar rasism – och den högerextremism som Mavi, Mohtadi och deras sympatiska stab [redaktörer för ”Rasismen i Sverige”, min anm] vill motarbeta – så är det tyvärr skinheads.”

Ja, Lokko köper såklart hela paketet och tillägger i bara farten att det handlar om sympatiska människor också, bara så att vi vet. Denna ”stab” med behjärtansvärda medarbetare skrev jag om igår. Hos dem hittar vi ursympatiska och jättehumanistiska tankegångar, såsom väpnade kommunistiska revolutioner, störtandet av västvärlden, åsiktsinskränkningar i den offentliga debatten och raffinerat hat gentemot människor med särskild hudfärg, kön och sexuell läggning. Klart att Lokko hänger på och vill värma sig vid köttgrytorna!

Nu senast berömmer Lokko sig själv för att redan 2009 har försvarat begreppet PK, ”politisk korrekt”. Detta i samband med att kampanjen ”Höj rösten” nu lanserar en sajt med namnet ”PK – det finaste vi har”. Lokko är alldeles till sig (”rörd”, ”glad” och ”stolt”), och vill poängtera att det hela är ”icke partibundet”, men samtidigt att man ju inte behöver nämna ”fienderna vid namn”.

Kvalitén på Lokkos analytiska förmåga är som bäst på gymnasienivå. Om begreppet PK skriver han:

”Jag menar, vem vill inte bete och uttrycka sig korrekt? Hur skulle det kunna vara något dåligt eller ej eftersträvansvärt?”

Ja, hur skall man gå till väga för att förklara detta för Andres Lokko? En person som alltså i egenskap av journalist, författare, kritiker och recensent på SvD öppet ställer dessa avancerade frågeställningar.

Låt mig börja med att vad som anses PK skiftar med tid och plats. Det som är PK i Irans maktelit skiljer sig från det som är PK i Sverige. Det som var PK i tredje rikets salonger, eller i Pol Pots kommunistiska renhetsregim, eller varför inte i det forna DDR är inte samma variant av PK. Den svenska politiska korrektheten idag skiljer sig vidare oerhört mycket från hur den politiska korrektheten såg ut här i mitten av förra seklet. Det som är utmärkande för PK är inte att det är det korrekta sättet att ”bete och uttrycka sig”, som Lokko tycks tro, utan att det är de åsikter och värderingar som av en verksam maktelit har bedömts som korrekta att uttrycka. I Sverige är detta inte oväntat samma maktelit som Lokko själv är så upprymd över att få tillhöra och som han ”med näbbar och klor” försvarar.

Man skulle också kunna säga att det ”politiskt korrekta” i Sverige idag går att översätta till den ”värdegrund” (alltså det knippe åsikter), som man behöver stå bakom för att anses lämplig att delta i den demokratiska processen. I medierna betyder det att personer vid sidan av det politiskt korrekta, alltså vid sidan av åsiktskorridoren (de som inte ställer sig bakom ”värdegrunden” i sin helhet), inte ges utrymme att debattera, bemöta eller kritisera (annat än då och då i arrangerade skendebatter och ojämna replikskiften). I den betydelsen fungerar mekanismen PK likadant här idag som förr och på andra platser.

I Putins Ryssland är de debattörer och opinionsbildare som är icke-PK också tystade, marginaliserade och misstänkliggjorda. I Uganda är det politiskt korrekt att avsky och fördöma homosexuella. På katolska Irland är det fortfarande inte politiskt korrekt att vilja avskaffa abortförbudet. Vi kunde rada upp hur många exempel som helst.

Det är alltså både modigt och viktigt att våga bete och uttrycka sig politiskt inkorrekt, tvärtom mot vad Andres Lokko menar. Kanske skulle han hålla med mig om hur fel det kan gå (på andra platser), men den version av PK som finns här i Sverige 2014 och vars påbud Lokko själv predikar kan det ju knappast vara något fel på, eller hur?

”Jag menar, vem vill inte bete och uttrycka sig korrekt?”

Jo, varje maktelits definition av vad som är korrekt att tycka – och hur man skall bete och uttrycka sig – är naturligtvis samma elits hjärtebarn. Det instruerar folket i vad de skall tycka och hur de skall leva. Lokkos variant av PK är inget undantag. Han kallar det ”ett ideal vi bara måste återerövra”. Återerövrandet hänger här samman med krönikans utgångsläge, att begreppet har använts som ett ”skällsord” (och så slängs lite ”nazister på våra gator” in i samma veva).

Slutligen vill Lokko ge sitt resonemang legitimitet genom att hänvisa till Oxford Dictionarys ursprungliga definition:

”Politisk korrekthet: att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper.”

Här är i och för sig ordet ”vissa” intressant (och vi vet ju vilka typer av människor som inte ingår i detta ”vissa). Men låt oss istället se på några andra definitioner av PK (från Wikipedia):

”Norstedts Nyordsboken definierar begreppet som något ”som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle”. En liknande definition återfinns i Nationalencyklopedin där politisk korrekthet förklaras som något ”som på ett opportunistiskt sätt följer den dominerande trenden i samhällsdebatten”.”

Men om detta har nog oppurtunisten och popkillen Andres Lokko inte blivit informerad.

Ljusets fiender samlade kring den värdegrund de felaktigt kallar ”demokrati”

Jag hade först tänkt skriva om radikalfeministen Katarina Wennstams senaste kolumn i Svenska Dagbladet, men det blir egentligen bara upprepningar. Det är ungefär samma agenda som pumpas ut genom hela medieflödet nu, allra mest i Public Service. Gå och rösta! Det är din förbannade skyldighet! Sen får vi veta vilket parti vi inte skall rösta på och vilka andra som är bra att rösta på (den som har följt Wennstam torde inte ha några problem att lista ut vilket parti hon själv står nära). Sen kastas också kodordet demokrati in som ”motkraften till rasism och nazism”. Detta håller jag innerligt med om. Problemet är bara när personer som Wennstam själv (och sin ideologiska tvillingsyster Maria Sveland – med tillträde till sveriges andra borgerliga tidning DN), gång på gång missbrukar dessa ord och begrepp och kallar vem som helst (som har avvikande åsikter) för rasist och nazist och därmed utestänger denne från det demokratiska samtalet. Demokrati, enligt Wennstam, Sveland och hela den samlade postmarxistiska kultureliten (och praktiskt taget hela det mediala och politiska etablissemanget), är nämligen inte åsiktsfrihet utan konsensus kring en förutbestämd ”värdegrund”. En värdegrund som består av åsikter. Åsikter som i sin tur är formulerade av Wennstam och hennes meningsfränder själva (missa förresten inte Susanna Varis inlägg om SvD-recensionen av Wennstams nya bok).

Så ser den grumliga, kompromissade och närmast perverterade versionen av ”demokrati” ut för många i Sverige 2014. Om detta skriver utmärkta Marika Formgren lysande i magasinet Neo, där hon förtjänstfullt beskriver begreppets brytning i ”åsiktsdemokrati” och ”värdegrundsdemokrati”. Jag återkommer till hennes text längre ner.

Det är som vi vet ingen överraskning att Svenska Dagbladets kulturredaktion har fallit huvudstupa ner i den intersektionella, radikalfeministiska och postmarxistiska häxkitteln. Det är mer eller mindre upprepande och intertextualiserande resonemang och vänster- och maktpolitiska tankefigurer som man bollar fram och tillbaka med vännerna vid landets övriga kulturredaktioner (med några ytterst få undantag). Man får ofta känslan att artiklarna också i första hand är skrivna just för att läsas av den egna twittersupportgruppen och andra kulturjournalister från vilka man kan förvänta stöd och medhåll. Är texterna riktade mer utåt gentemot läsarna i allmänhet blir tonen ofta mer undervisande och inte sällan mästrande. På så sätt är kulturjournalistiken överlag på väg att bli något som angår allt färre, ungefär som den samtida konsten ofta är reducerad till tomma och pretentiösa postmodernistiska dialoger mellan kuratorer och konstnärer (i ekande tomma gallerier).

Idag är det Elisabeth Hjort som står för SvD Kulturs intersektionella och postmarxistiska pamflett. Uppslaget har (i pappersutgåvan), den bedrägliga rubriken ”Tillsammans är enda sättet” och är en recension av den gravt vinklade antologin ”Rasismen i Sverige” som släpptes härom veckan. Vi förstår ganska snart att det ”tillsammans” som Hjort hänvisar till är ett annat ”tillsammans” än man först kunde tro.

Det råder inga som helst tvivel om att kulturjournalisten Elisabeth Hjort helt och hållet delar de samstämmiga åsikter, politiska perspektiv, begreppstolkningar och verklighetsbeskrivningar som är staplade på varandra i ”Rasismen i Sverige”. Det låter lite som att låta en inbiten Djurgårdensupporter recensera en nyutkommen bok om fotbollslaget Djurgården. Det är inte oväntat både lyriskt och hänryckt.

Man skulle kunna kalla ”Rasismen i Sverige” för en antologi med texter av ljusets samlade fiender i Sverige (nåja, många i alla fall). Vi känner igen de flesta medverkande. Journalister, författare, kulturarbetare, akademiker och ”experter” (flitigt anlitade av medierna), som de sista åren har utmärkt sig genom att hata män och manligheten, kalla meningsmotståndare för rasister och nazister, vara fixerade vid hudfärg och se ”det vita” som oönskat och problematiskt, vurma för revolution och väpnat motstånd, vilja krossa ”heteronormen”, ”vithetsnormen” och givetvis det ondskefulla patriarkatet, beskriva den svenska polisen som fascister, kalla Sverige för ett rasistisk land och en våldtäktskultur, vilja se västvärlden gå under, beskriva ”demokrati” som samma sak som deras egendefinierade ”värdegrund” och därmed yrka på begränsad åsiktsfrihet (däri kriminalisering av kritik mot feminismen i enlighet med hetslagstiftningen), hata USA och Israel, stämpla islamofob på de som kritiserar religionen islam eller tar avstånd från våldsam islamism, ställa sig bakom våldsbejakande vänsterextrema grupper som RF och AFA, se mellan fingrarna när antisemitism drabbar judar i Sverige (och gärningsmännen är muslimer), förneka hederskulturer och hedersvåld och sist men inte minst, kalla medborgarna i våra grannländer Danmark och Norge för fascistiska och okunniga.

Det är med andra ord en väl sammansvetsad och angenäm grupp individer som i ännu ett format ges möjlighet att upprepa sina destruktiva, världsfrånvända och antihumanistiska trossatser. Och som sedan alltså också recenseras i borgerliga SvD av en annan kulturjournalist som upprymt stämmer in i kören. Och för att riktigt sätta dit den tvivelsamme läsaren skriver Elisabeth Hjort:

”Den som kan läsa och uppriktigt hävda att rasismen i Sverige inte är institutionaliserad bortom mänsklig värdighet har helt enkelt passerat avtrubbningens gräns.”

Nej, rasismen i Sverige är inte institutionaliserad, Elisabeth Hjort. Tvärtom tror jag att det är journalister som Hjort själv som har passerat indoktrineringens och det kritiska tänkandets gräns. Ännu en missionär för den ihopsnickrade intersektionella ”värdegrunden” där ord ges nya innebörder, begrepp vänds ut och in och alla som inte håller med är rasister och nazister. Det räcker gott med att inte ställa sig okritiskt positiv till störtandet av nationalstaten, öppna gränser, fri invandring, fri vård och välfärd till alla papperslösa för att i Hjorts ögon kvala in som rasist och nazist. Så låter den FI, MP och V-indränkta svenska så kallade kulturjournalistiken idag, där mantrat ”antirasism” ständigt dras upp med avsikten att ställa förtryckta ”rasifierade” mot illvilliga ”vita” och ”jämställdhet” används som intäkt för att fördöma och håna vita, heterosexuella män i deras föreställda förtryck av kvinnor, rasifierade och hbtq-personer. Rasism omvandlas till antirasism. Jämställdhet omvandlas till manshat. Demokrati omvandlas till åsiktsbegränsning. Tolerans omvandlas till normkritik och heterohat. Och över alltsammans svävar denna ”värdegrund” som man mirakulöst nog lyckats kränga ända in i borgerlighetens numera idéfattiga salonger, och som i brist på engagemang sluter upp i översättningen av värdegrunden till ”demokrati”.

Om detta skriver som sagt Marika Formgren nu senast i magasinet Neo. Den ganska långa texten är faktiskt samtidigt så skarp, tydlig och analytiskt briljant att den omedelbart intar en position som en av årets viktigaste inlägg, vill jag påstå. Det för många obegripliga och närmast bisarra som hänt i den svenska samhällsdebatten det sista decenniet – och som ser ut att kulminera varje vecka – blir direkt mer greppbart genom Formgrens blick och beskrivningar. Hon lyckas förklara flera av de fenomen, absurditeter och frågeställningar som även denna blogg söker svar på. Jag rekommenderar alla att läsa artikeln. Här ett av många lysande avsnitt:

”De som ser ett gemensamt åsiktspaket (”värdegrunden”) som demokratins grundförutsättning anser däremot att det är en demokratisk plikt att tysta meningsmotståndare. Åtminstone de meningsmotståndare som inte delar värdegrunden (olika uppfattningar om jobbskatteavdrag och restaurangmoms får plats inom åsiktskorridoren). För dem är vuvuzelatutande och brevbärare som vägrar att dela ut valsedlar från vissa partier inte bara okontroversiellt utan påbjudet; i deras ögon är ju detta de fredliga metoderna att tysta debatten och därmed säkra demokratin.

Värdegrundsdemokraternas oenighet uppstår i synen på det politiskt motiverade våldet. För medan åsiktsfrihetsdemokrater naturligt fördömer allt politiskt våld – dess syfte är ju alltid ytterst att stoppa den fria debatten – så vill värdegrundsdemokrater göra skillnad på de våldsverkare som delar värdegrunden och dem som inte gör det. Värdegrundsdemokraten fördömer politiskt våld från högerextremister och (ofta men inte alltid) islamister, förekomsten av detta våld anses dessutom bevisa att högerextremister och islamister inte delar den demokratiska värdegrunden och alltså inte har rätt att delta i den offentliga debatten. Men värdegrundsdemokraten har betydligt svårare att fördöma politiskt våld från vänsterextremister. Dessa anses dela den demokratiska värdegrunden och våldet bevisar därför bara att de är desperata i sin kamp för att försvara de demokratiska värderingarna.  Därför kan fem forskare från Södertörn och Göteborg, i en text som för övrigt försvarar just fri åsiktsbildning, särskilt beklaga att ”ungdomar som söker sig till rörelser som radikaliserar ett demokratiskt samhälles centrala värderingar” behandlas som ett potentiellt extremisthot. När vi ser på den autonoma vänstern ska vi enligt forskarna inte fokusera på våldet, utan på att rörelsens ”ideologi präglas av krav på mer demokrati och bättre villkor för underordnade grupper som invandrare, kvinnor och HBTQ-personer” (DN Debatt 5/4).”

Missa heller inte resonemangen kring begreppet ”auktoritär” och ”libertär”, och hur de uppträder i en samtida svensk kontext. Ett utdrag:

”Jag gissar att den stora skillnaden mellan libertära och auktoritära helt enkelt är vilka auktoriteter de erkänner. De auktoritära erkänner gamla auktoriteter, som familjen, folket, fosterlandet och traditionella normer. Därför kallas de ”auktoritära”, trots att det de tror på i dagens Sverige gör dem till anti-elitister och ”kärringen mot strömmen”. De libertära erkänner i stället moderna auktoriteter, som genusvetenskap, postkolonial teori, rasifieringsteori och det normkritiska, anti-auktoritära paradigmet. Därför ses de som frihetliga och kritiskt ifrågasättande, trots att det de tror på sammanfaller med elitens ”demokratiska värdegrund” och är värderingar som staten vill tvinga på alla medborgare. Orwellskt, skulle man kunna säga.”

Hatten av för Marika Formgren, ännu en gång.

Självtillräcklighet är aldrig särskilt klädsamt

Med jämna mellanrum dyker det upp gälla och jovialiska röster om att allting minsann är frid och fröjd i Sverige, att vi inte har några som helst problem och att vi rent av är värlsbäst på det mesta (och inte behöver vara oroliga för något). Jag vet inte exakt ur vad behovet av denna naiva självtillräcklighet kommer, men på senare tid verkar metoden mestadels användas för att skrämma väljare från att rösta på Sverigedemokraterna.

Ja, nu är jag där igen. Sverigedemokraterna. Varför poppar detta parti upp i denna blogg så tätt nu? Det korta svaret är därför att det i dessa valtider knappt går att ta del av något i medierna utan att det relateras till SD på ett eller annat outgrundligt sätt. Traditionella medier och Public Service slår ju nästan knut på sig själva i de allt mer ansträngda försöken att misskreditera och svartmåla allt som har med SD att göra (samtidigt som FI hyllas som efterlängtade hjältar). Men det är alltså inte min önskan eller egentliga ambition att prata om SD (och jag är som jag flera gånger slagit fast inte Sverigedemokrat), men det förefaller alltså oundvikligt. Jag tillhör dem som är beredd att försvara SD’s rätt att medverka i den demokratiska processen, på samma sätt som jag även är beredd att försvara partier som V , MP och FI och deras rätt. Den behandling SD och SD’s väljare får i samhället (uppmuntrat av de traditionella medierna), är ovärdigt en demokrati och är dessutom kontraproduktivt om man ogillar SD’s politik.

Men tillbaka till bilden av Sverige. Häromdagen publicerades ett inlägg av Bo Ekman från Tällberg Foundation på SvD Brännpunkt. Det är en på många sätt typisk och behjärtansvärd men samtidigt besvärande text, präglad av den där typen av passionerad optimism och godtrogenhet som många av internetrevolutionens pionjärer utstrålade när det gällde tankar om ”the global village” och en värld utan gränser (Tällberg foundation arbetar just med gränsöverskridande idéer i en globaliserad kontext). Rubriken lyder: ”Sverige kvar i den absoluta toppen”, och så här inleder Bo Ekman:

”Just nu pågår en överbudspolitik om hur illa ställt det är i Sverige. Konstigt. Det stämmer definitivt inte med de viktigaste rankningslistornas bild av landets ställning i jämförelse med andra länder. När jag försöker objektivisera frågeställningen om hur Sverige har utvecklats och gör ifrån sig i förhållande till andra nationer förblir svaret: Mycket bra, fortsatt mycket bra. Sverige ligger i den absoluta toppen.”

Ja, det låter ju fantastiskt. Vem vill inte tro på en sådan solskenshistoria? Problemet – ja, det finns ett allvarligt problem – är bara att dessa ”de viktigaste rankningslistorna” som Ekman har tagit del av är både oredovisade och väcker frågor. Vad är det för rankningslistor och vem är det som har sammanställt dessa? Så här skriver Ekman själv:

”Undersökningens metodik är enkel. Jag, tillsammans med min medarbetare Linn Austen, har valt ut 16 internationella rankningslistor från olika områden som mänsklig utveckling, demokrati, företagsamhet, ekonomisk tillväxt, miljöutveckling, utbildning, demokrati, jämställdhet, konkurrenskraft, forskning och utveckling, investeringar i maskiner och kunskap. Listorna är producerade antingen av internationella eller akademiska institutioner. Ingen av listorna är producerad i Skandinavien.”

Vad är en ”antingen internationell eller akademisk institution”, betyder det att om den inte är ”internationell” så är den inte akademisk? Och vilka akademiska institutioner är det fråga om? Vi vet ju att många akademiska institutioner är djupt politiserade, inte minst inom den så kallade genusvetenskapen. Det finns också områden, som ”jämställdhet”, ”mänsklig utveckling”, ”demokrati” och ”utbildning” som jag ställer mig ytterst tveksam till när det gäller dessa rankningar. Jovisst är Sverige världsledande när det kommer till misandrisk radikalfeminism men detta är knappast något vi behöver känna stolthet för. Och utbildning? Sverige har idag en havererad skola i närmast fritt fall när det gäller kunskap och bildning (men även kreativitet), och för pojkarna är situationen alarmerande.

Men Ekman tycker att Sverige är värlsbäst och då får han såklart tycka det. Han skriver avslutningsvis:

”Sverigedemokraterna är politikens svar på retrotrenden. De vill besegra de idéer om solidaritet, rättvisa och reformistiska krafter som förde Sverige till att bli ett internationellt föredöme.”

Jag menar att Bo Ekmans skygglappar och ovilja att höra samtidens varningsklockor på sin höjd kan ses som ett halvhjärtat försök att tejpa ihop en kantstött föreställning om Sverige som det föredömliga landet.

Fascistoida FI med stöd av Public Service

I takt med att valspurten nu intensifieras blir det allt mer uppenbart att Public Service och ”den oberoende journalistiken” varken fungerar eller ens gör anspråk på att se ut att fungera. Det är smärtsamt uppenbart, varje dag, i praktiskt taget alla kanaler, hur man använder denna tänkta demokratiska och mäktiga mediala plattform till att bedriva en partisk rapportering och propaganda, för vissa partier och mot andra partier. Ansvaret ligger givetvis hos de högsta cheferna – och regeringen – och framöver lär personer också behöva stå till svars för denna utveckling, hur mycket man då än åberopar sina ”värdegrunder” och nytolkningar av demokratibegreppet (demokrati är om man tycker som vi gör, inte ni).

Public Service vill att extremistpartiet Feministiskt initiativ skall in i riksdagen och man vill samtidigt göra allt för att få bort stödet för Sverigedemokraterna. Och även om detta tydliga missbruk av Public Service som en partipolitiskt ställningstagande maktfaktor är ett grovt regelbrott och går emot hela Public Service ursprungliga existensberättigande, så verkar man alltså tro att man gör rätt (de som protesterar kan man stämpla som rasister och kvinnohatare). Samtidigt är den slarviga synen på det egna uppdraget och den minst sagt kompromissvilliga inställningen till demokratin så synlig och uppenbar att förtroendet snart kommer att ligga i nivå med övrig svensk journalistik (i botten). Faran finns naturligtvis också på sikt att om och när vi får en regering med en radikalt annorlunda agenda så kommer även denna att se det som sin rätt att använda Public Service i propagandasyfte (med utbytta chefer på ansvarspositioner). Det är också därför insatserna är så höga i det svek gentemot medborgarna som vi nu blir tvingade att bevittna.

Ja, SVT’s, SR’s och UR’s agendor är närmast glasklara. Varje dag, kors och tvärs, genom nyhets- och inte minst kulturrapportering, sköljs vi över av positiva och hyllande reportage, notiser, citat, förslag, bilder, referenser, drömmar, kommentarer, tankar och tolkningar av och med radikalfeminister och FI-anhängare. Partiet behandlas (inte bara i Public Service), som ett riksdagsparti, vid sidan av riksdagspartierna (och därmed ges det kredibilitet). Detta varvas med SVT’s uppmaningar i filmformat att ”gå och rösta”. På Stockholms Central har Sveriges Radio byggt bås som man kan gå in i och ”lyssna in sig på olika valfrågor” och även här uppmanas vi att gå och rösta. Båsen med SR’s logotyp är målade i precis samma rosa och lila färger som FI använder i sitt varumärke. En tillfällighet? Knappast.

Samtidigt anstränger man sig till det yttersta för att svartmåla, misstänkliggöra och avfärda allt som Sverigedemokraterna säger och gör.

Oavsett vad man tycker om den politik som framförs av dessa partier är det djupt problematiskt att Public Service agerar på detta sätt. För mig är det ett tydligt tecken på att myndigheten är skadlig för demokratin och bör läggas ner omgående. Kan man inte stå upp för den politiska opartiskhet som är själva grundförutsättningen för verksamheten bör och kan man inte få fortsatt förtroende (och det har man länge visat att man inte kan).

Jag känner stark avsky gentemot de rötter som finns i både Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas historia. Kommunism och nazism är antidemokratiska ideologier med fasansfulla brott på sina samveten. Men jag tycker att Vänsterpartiet, genom sin utrensing och utveckling, skall ses som ett demokratiskt parti och att det därmed förtjänar att behandlas så (det gör det redan). Sverigedemokraterna förtjänar samma behandling, vad man än tycker om deras politik (de har på ett liknande sätt rensat ut och utvecklat sig).

Men det tycker alltså inte större delen av sveriges samlade journalistkår. Nej, tvärtom skall det än mer vänsterextrema, verklighetsfrånvända och samhällsomstörtande partiet FI hyllas (och SD hånas), även om partiet bara ligger någonstans på drygt 2%. Att SD sannolikt kommer att hamna på omkring 12% verkar inte spela någon roll, föraktet för de svenska väljarna verkar vara kompakt. Det här är en otäck utveckling som sannolikt föder än mer misstro, polarisering och vikande förtroende för demokratin.

När Gudrun Schyman nu häromdagen återigen sitter i direktsänding i SVT (denna gång Agenda), och ges möjlighet att nå ut med FI’s politiska visioner, så inleder hon med att klaga över att partiet har hamnat i ”mediaskugga”. Det är egentligen en ganska avslöjande och intressant kommentar, just därför att den i sin absurditet visar upp hela den svenska feminismens förhållningssätt till verkligheten. Att som partiledare för ett tvåprocentsparti som aldrig suttit i riksdagen, ett parti som dagligen hyllas och uppmärksammas i samtliga svenska medier och okritiskt lyfts fram på ett sätt som inget annat parti har erfarit i svensk politisk historia, samtidigt beklaga sig över att inte uppmärksammas, att befinna sig i ”mediaskugga”, ja, det är minst sagt förbryllande. På samma sätt är det ju uppenbart att hela Schymans och FI’s politik går ut på att befästa föreställningen att Sverige är ett land där det systematiserade förtrycket av flickor och kvinnor är på en sådan hisnande nivå att endast en regelrätt revolution är lösningen. Och där det ondskefulla patriarkatet visar sin makt på samhällets alla nivåer och därför inte bara måste ”krossas” utan män måste också omskolas till andra sorters – och bättre – människor. Schyman pratar alltså om samma sämhälle som vi lever i, där det går bättre för flickor inom praktiskt taget alla områden och där pojkar och män inte bara diskrimineras i lagtexten utan också genom skolan (genom felaktig betygssättning). Ett samhälle där det går utför för pojkarna och där synen på män och manlighet redan är så perverterad att knappt någon rycker på ögonbrynen när idéer om utrotning och regelrätta avrättningar kommer på tal.

Alla med historiskt intresse och någorlunda bildning vet att de som har varnat för fascismens och ondskans återkomst alltid har varnat för att den kommer att hitta nya vägar och att den aldrig kommer att se ut eller uppträda som tidigare. Det mest geniala är naturligtvis att marknadsföra hatet som kärlek. Att kalla fascismen för anti-fascism och rasismen för anti-rasism.

Det är detta som är Feministiskt initiativ. Och Public Service kan inte vänta på att de får makt och inflytande…

Även Sanna Rayman skriver i SvD om Schyman i Agenda.

SFI’s VD Anna Serner och att ”driva sin tes utan att exkludera onödigt mycket”

Filminstitutets VD Anna Serner är en av kultursveriges högsta chefer. Hon har tidigare uppmärksammats för sin radikalfeminism och misandri (på bloggar, inte i traditionella medier givetvis). Bland annat skrev hon att det var ”gubbslemsvarning” på de män som sörjde Lou Reeds bortgång härom året. Just ordet ”gubbslem” verkar Serner gilla och hon kastar även detta epitet på journalister som Janne Josefsson. Vi har också förstått att arbetet som chef över SFI numera i första hand går ut på att hålla vita, heterosexuella män borta från möjligheterna att få göra film.

Jag tog nu del av en skärmdump som jag tycker är intressant utifrån att förstå hur en person som Anna Serner faktiskt resonerar. Serner har tydligen följt den rasifierade radikalfeministen Sara Abdollahi på sociala medier och då upptäcker hon att hon inte gillar att bli ombedd att hålla käft (i egenskap av vit feminist). Det är inte roligt när någon spyr över en, förstår vi. Serner går till och med så långt att hon säger sig få ”ett perspektiv på hur män kan känna när vi [feminister, min anm] generaliserar” och att det hela är ”tankeväckande”.

Visst finns det något positivt i detta och kanske, kanske kan dessa väckta tankar leda någon vart för Anna Serner? Samtidigt är det förbryllande att en person, med ett sådant ansvar och på en sådan position, behöver erfarenheten att någon spyr över henne för att förstå hur obehagligt det måste vara för dem hon själv spyr över med jämna mellanrum.

Kanske kändes det härligt att vara tillsammans i en rosaskimrande kamp gentemot en gemensam fiende, mannen, där gränserna ständigt förflyttades och man till slut kunde bete sig hur illa som helst mot sina medmänniskor utan några som helst konsekvenser? Att hata män, helt öppet, och rent av bli hyllad på köpet. Att hindra svenska, vita, heterosexuella män från att kunna få göra film, och sen bli inbjuden på utlandsturnéer för att föreläsa om detta djärva, nya grepp. Kunde det bli bättre?

Men vilken lycka varar för evigt? Den vita medelklasskvinnan Anna Serner inser nu att de intersektionella makthiearkiernas nådlösa pilar även kan svänga om och riktas mot henne själv. Och det, det gillar inte Anna Serner. Nej, det är inte roligt att bli exkluderad. Att bli uppmanad att maka på sig och försvinna. Att bli ombedd att hålla käften. Att bli hånad, hatad och misstänkliggjord för den man råkade födas som. Nyheter för Anna Serner, knappast för oss andra.

Det är intressant att i tråden se hur en djupt troende sektmedlem kommer till undsättning i Serners öppna funderingar. En Mikaela Holmberg upprepar de radikalfeministiska trossatserna och får därmed Serner på bättre tankar igen.

Även om det är upplyftande att se att Anna Serner faktiskt verkar ha öppnat ögonen:

”Själv hade jag mest reflektionen att jag kände mig exkluderad av Sara, vilket jag inte gillade. Och jag insåg att jag och andra kvinnor exkluderat män i våra generaliseringar. Och det gillar inte dom.”

Så tolkar jag ändå denna mening som oroväckande:

”Och för mig känns det bättre om man kan driva sin tes utan att exkludera onödigt mycket”.

Hur jag än vänder och vrider på det kan jag bara tolka det som att Serner helst hade sett att hon själv slapp att bli exkluderad. Att driva ”tesen” (den radikalfeministiska kampen), utan att behöva bli exkluderad för att man som Serner själv råkar vara vit.

Jag undrar hur exkluderade de vita, heterosexuella män känner sig som är naiva nog att söka stöd för sina filmprojekt på Svenska Filminstitutet?

A_S_140823

En giftig cocktail för sveriges framtid

Jag tror att den tid vi lever i just nu här i Sverige kommer att gå till historien som något alldeles unikt i västvärlden. Den kommer att få ett eget namn (ungefär som ”stockholmssyndromet”), och oräkneliga böcker, analyser och artikelserier kommer att publiceras i utlandet med syfte att förstå exakt hur den – med sina giftiga samverkande faktorer – kunde bereda väg mot den katastrof som allt fler av oss med politiskt intresse nu anar vid horisonten (eller kanske närmare till och med).

Det finns människor som är förtjusta i domedagsprofetior och föreställningar om en näraliggande apokalyps (inte sällan med religiösa förtecken). Jag är inte en av dem. Tvärtom är jag en ganska lösningsorienterad, analytisk och rent av optimistiskt lagd person. Men det är så mycket nu som pekar åt samma håll, och så många varningsklockor som samtidigt dånar över det politiska landskapet, att det är omöjligt att ignorera. Vi är på väg mot någon form av kollaps. Som demokrati. Som nation. Som gemenskap och som välfärdsstat.

Hade någon för trettio år sedan berättat för mig att jag skulle tvingas bevittna detta under min livstid så hade jag säkert både gapskrattat och avfärdat personen som oseriös.

Ingredienserna i denna giftiga cocktail är som jag ser det:

• Den extrema, politiska radikalfeminismens utbredning och övertagande av viktiga samhällsinstitutioner (journalistiken, utbildningen, rättsväsendet och kulturområdet).
• Skolans haveri (den låga bildningsnivån, omförhandlandet av ”kunskap”, pedagogiska/feministiska irrläror, bortstötandet av kompetenta lärare).
• Pojkar och unga mäns oönskade roll i samhället (avvisningen från skolan, utbildningar och arbetsliv, vilket leder till ett växande utanförskap och parallella, kriminella miljöer).
• Åsiktskorridoren och debattklimatet (reglerad och övervakad av en falsk, partisk och ensidig journalistkår där Public Service utmärker sig särskilt).
• Sammansmältningen av radikalfeminism, intersektionella teorier, postmodernt kunskapsförakt och vänsterextrem antisemitism (och dess genomslag i de av feministerna övertagna samhällsinstitutionerna).
• Generell brännmärkning, demonisering och bortstötning av sådana personer eller demokratiskt valda partier som inte håller sig inom åsiktskorridoren eller den ”värdegrund” som anses vara den rätta.
• En utbredd rädsla och ängslan hos både politiker och medborgare att yttra sig och säga ”fel” saker (här används särskilt begrepp som ”rasist”, ”islamofob” och ”kvinnohatare” framgångsrikt för att skrämma till tystnad eller konformitet).
• Borgerlighetens kapitulation inför idé- och kulturfrågor (fältet har lämnats öppet för feminister och vänsterextremister att äga agendan).
• Det allt mer etablerade synsättet i etablissemanget att det är suspekt och inskränkt att tycka att Sverige är bra och att Sverige överhuvudtaget har en kulturhistoria värd att intressera sig för eller värna om.
• Den etablerade kulturrelativismen och oviljan och oförmågan att ta avstånd från förtryckande och våldsamma kulturella och religiösa seder och traditioner som kommit hit främst från mellanöstern (till exempel hedersvåld och islamism).
• Föreställningen att Sverige är och skall vara ”en humanitär stormakt”, kosta vad det kosta vill (oförmågan att se begränsningar).
• Den eskalerande och allt mer okontrollerade asyl- och flyktinginvandringen främst från mellanöstern och östra Afrika (nu uppe i 80-100.000 per år, varje år), när samtidigt bostäder och arbetsmarknad för dessa människor inte finns (lägg till att finansieringen inte är på plats, eller ens om det är möjligt att räkna på eller genomföra en finansiering av en migration i denna skala med dessa förutsättningar).
• Identitetspolitikens utbredning och acceptans i det offentliga rummet, där grupper uppmanas att ställa sig mot andra grupper (inte sällan efter vilken hudfärg gruppen identifierar sig med), och där ribban ständigt höjs för hur hatiskt, fördomsfullt och nedlåtande man tillåts bemöta den andra gruppen.
• Islamistiska gruppers snabba etablering och utbredning (Hizb-ut-tahrir och IS).
• Den ökande ojämlikheten (där ett välmående och förmöget etablissemang i framför allt stockholms innerstad ”äger agendan”, både i politiken och genom medierna).

Det går säkert att dra bort eller lägga till ett och annat fenomen i utvecklingen, men som jag ser det finns ingen annan tolkning än att detta sammantaget och på sikt kommer att leda till någon form av nationell kollaps, sannolikt på flera nivåer och där det Sverige de flesta av oss känner, är borta för alltid. De ”spänningar” Fredrik Reinfeldt förbereder det svenska folket på nu (spänningar som sannolikt inte kommer att drabba Reinfeldt själv), kan i själva verket mycket väl utvecklas till etniska och religiösa konflikter, en explosiv och okontrollerad kriminalitet, nationalstatens sammanbrott (och därmed givetvis välfärden), religiös extremism, kravaller och både klan- och gängrelaterat våld på nivåer som vi aldrig tidigare sett i Sverige. Och givetvis en senkommen politisk respons men denna gång mestadels i form av extrema och antidemokratiska företrädare.

Här är det återigen på sin plats att komma ihåg att det är just detta sammanbrott som flera av sveriges idag populära opinionsbildare och akademiker är ute efter, däribland Uppsalaprofessorn Mattias Gardell. Som alla antidemokratiska samhällsomstörtare, vare sig de kallar sig radikalfeminister, anarkister, islamister, kommunister eller nazister, är det föreställningen att den nya världen bara kan resa sig ur askan och över liken av fienden som förenar.

Tiden får utvisa om jag har rätt. Jag hoppas inte det. Men jag, precis som andra i min närhet, börjar nu försiktigt lufta tankarna kring att på sikt flytta från Sverige, att åtminstone förbereda en möjlig rutt och destination.

Har jag rätt och någon frågar mig hos vem jag först och främst lägger ansvaret för det som tilläts hända, är mitt svar redan färdigt.

Den svenska journalistkåren och det ansvar som den tredje statsmakten, journalistiken inte tog.

Tillägg: Vi får heller inte glömma ett dåligt samordnat, underpresterande och oförberett polisväsende, ett nedmonterat försvar och en otillräcklig krisberedskap.

Reinfeldt spelar högt och slänger in ”Sverige” i potten

Efter statsminister Fredrik Reinfeldts presskonferens inför sommartalet igår har något hänt. Det är som att åsiktskorridoren har börjat glida iväg och korva sig som en jättelarv och på några ställen rent av börjat spricka. Vad som exakt händer är svårt att säga, det är som att marken glider åt olika håll samtidigt. Vad går att säga idag som vi inte kunde igår? Vilka frågor måste vi fortfarande lägga locket på kring? Hur kan vi vinkla detta som nu framkommer så att det blir mindre tydligt? Man kan nästan förnimma det oroliga mumlet där inne.

Uppenbart är att nästan alla journalister, från vänster till höger, ignorerar själva sakfrågan. Vad det innebär i praktiken, för sveriges välfärd, för skolan, vården och omsorgen, att den kommande mandatperiodens budget för asyl- och flyktingmottagning ligger på en ökning med hisnande 48 tusen miljoner kronor. Istället hyllas Reinfeldt för sin “öppenhet”. Analyserna och de kritiska resonemangen hittar man istället i bloggar utanför åsiktskorridoren.

Här vill jag främst rekommendera Marika FormgrenJohan Westerholm och bloggen “Cornucopia?” (Lars Wilderäng). De har redan formulerat en bättre respons på utvecklingen än vad jag skulle förmå.

Jag vill ändå hänga kvar lite vid de tankar som borde vara oundvikliga i det här läget. Med vilken egentlig rätt gör Fredrik Reinfeldt detta gentemot Sverige som land och den befolkning som lever här? Är detta att vara “god” och “öppenhjärtlig” (Reinfeldt vill att svenska folket nu skall “öppna sina hjärtan”), det samma som att riskera hela landets välfärd och skapa ett närmast oöverskådligt kaos, annars är vi “rasister” och “främlingsfientliga”? Jag säger inte med säkerhet att utvecklingen kommer att leda till denna katastrofala välfärdskollaps, men ett migrationsexperiment på denna skalan, i ett litet västeuropeiskt land som Sverige, har aldrig tidigare genomförts. Det går inte att jämföra med Balkan. Ingen vet om detta kommer att fungera, om det ens är möjligt teoretiskt (de faktiska, långsiktiga kostnaderna går inte att räkna på). Att därtill ta för givet att mycket stora grupper, med starka religiösa och etniska identiteter, bara kommer att kavla upp armarna (med i många fall låg eller obefintlig utbildning i bagaget), och gladeligen bygga ett nytt och starkt Sverige tillsammans som en stor familj förefaller nära på smärtsamt naivt att tro, mot bakgrund av hur inte minst världen ser ut i de länder där de flesta av de “nya svenskarna” kommer ifrån? Eller är detta bara ett mycket högt och närapå livsfarligt politiskt spel, där Reinfeldt har kastat in hela nationen Sverige i potten?

Jag ser det som ytterst bekymmersamt – och ett sätt på vilket man som statsminister och ytterst ansvarig inte får hantera det ansvar och den förvaltning av landets och medborgarnas välmående som man fått i en anda av förtroende.

Och Sverigedemokraterna? Ja, vart detta leder är det ännu svårt att se… Jag har tidigare skrivit om farhågorna kring den polarisering och radikalisering på ytterkanterna som den här politiken (och mörkandet kring dess följder – vi skall ju komma ihåg att dessa nya uppgifter (som Sanna Rayman från SvD’s ledarredaktion släppte), har varit kända länge i regeringen), medför. Det är inte alls osannolikt att vi snart ser ett SD med ett 20-30 procentigt stöd, en lika stor vänsterradikal grupp på andra sidan (V, MP och FI), och en drastiskt försvagad mitt, där både S och M tappar mycket stora väljargrupper. Alltså den mardrömsutveckling vi känner igen från alla kollapsade demokratiers sista flämtningar. Kanske är det oundvikligt, att när “statsbärande” partier slutar agera ansvarsfullt och istället börjar experimentera (med landet som insats), så följer extremismen som ett brev på posten.

Ja, en generös flyktingpolitik! Men vad är då “generös”? Om det nu har blivit samma sak som att riskera hela landets omedelbara framtid (och då pratar jag om 30-40 år framöver), så har vi en begreppsförvirring kring vad “generös” betyder. Om det betyder att vi samtidigt måste skära ner drastiskt på skola, vård och omsorg och framöver kanske avveckla hela idén om en “kunskapsnation” (dit är vi ju på god väg ändå), och att vi accepterar att de fattiga blir ännu fattigare och stora delar av befolkningen kommer att leva i denna fattigdom och segregration, och en liten grupp (där Fredrik Reinfeldts barn och barnbarn naturligtvis ingår), kommer att ta skydd i nya gated communities. Lägg till detta risken för nya etniska konflikter, religiös extremism, gängkriminalitet och en både försvagad polis och ett försvagat försvar.

Nu blir det ju sannolikt regeringsskifte snart. Vi skall då komma ihåg att Socialdemokraterna blir tvingade att samregera med partier som vill gå betydligt längre än Fredrik Reinfeldt i frågor som rör migration och öppnandet av landets gränser.

Jag avslutar med detta från Lars Wilderäng och bloggen “Cornucopia?” (vissa länkar fungerar inte i mitt citat, se källan):

“Tillförordnade statsminister Fredrik Reinfeldt (m) höll igår ett banbrytande tal, som bekräftar det jag skrivit tidigare – invandrings- och flyktingpolitiken går före allt annat, för man samarbetar inte med rasister. Alliansregimen kommer inte utlova några som helst reformer, annat än att ge Migrationsverket sina 48 miljarder SEK för att ta emot fyrfaldigade flyktingströmmar mot 2012. Tillsammans med dessa människor ska ett bättre Sverige byggas, för folks invandringskritik botas bäst med mer invandring, den sk chockdoktrinen.

Den naiva (sd)-svansen tror att talet innebär någon förändring, men den enda förändringen är att Reinfeldt och därmed alliansen prioriterar flyktingmottagning före allt annat. Något annat är inte heller möjligt, då minsta åtstramning i flykting- och invandringspolitiken innebär att man går rasisterna i (sd) till mötes. Reinfeldts tal är alltså en fortsatt konsekvens av (sd):s närvaro och framöver ökade stöd i riksdagen och valdagstalet 2010 att ”vi samarbetar inte med rasister”.

Det råder här ingen som helst tvekan om Reinfeldts åsikt, där han tidigare uttryckt att det ursvenska är blott barbari (Bonnier/DN 2006). Man får ett “bättre Sverige”, “ett mindre barbariskt Sverige”, ju fler flyktingar och invandrare vi tar emot.”