Borgerlighetens cynism och Grattis, DN!

Årets nyhetsfirande i Sverige kommer säkert att se ut och låta som vanligt. Men nedräkningen, smällarna och mullret har numera en allvarsam efterklang. En bekymmersam klang om en nära framtid som inte bådar gott, en framtid som vi lämnar över till våra barn och barnbarn och som blir betydligt mörkare, svårare och våldsammare än vår egen och våra föräldrars tid här i landet. Vi har på alla sätt brustit i ansvaret att förvalta det samhälle vi själva tog över. Och även om jag med “vi” menar oss svenskar i allmänhet (genom hur vi har röstat och låtit oss förledas), så ligger naturligtvis det yttersta ansvaret på den samlade politiker- och mediaeliten.

Normaliseringsprocessen är i full gång, och det blir sakta men säkert värre och mer våldsamt. Bomber exploderar med jämna mellanrum i framför allt Malmö, som är den invandrartätaste storstaden i landet. Skottlossningar och offentliga avrättningar får allt mindre nyhetsrubriker (det sker ju allt oftare). Hot och attentat mot polisstationer, tingsrättsbyggnader och individer som representerar rättsstaten blir sakta vanligare och vanligare. Utanförskapsområdena och “no-go”-zonerna, dit polis och räddningstjänst inte vågar köra in och där gängkriminaliteten och parallella lagar gäller, växer så det knakar.

Och samtidigt skall vi alltså öka massinvandringen från mellanöstern och östafrika, i volymer som är fenomenalt mycket större än något annat europeiskt land. Sex-, sju- eller åttafaldigt större än något av våra nordiska grannländer. Trots att vare sig bostäder, arbetsmarknad eller välfärdsinstitutioner finns. Trots att världen inte har kunnat visa upp ett enda lyckat exempel på en sådan extrem och snabb invandring från etniska oroshärdar (men där tvärtom allt fler studier visar att det leder till välfärds- och systemkollaps).

Vi måste vänja oss, heter det. Och vi vänjer oss dessvärre. Frågan ställs inte ens av makthavarna, hur vi som medborgare tycker att Sverige borde vara och se ut, istället får vi bara förmyndaraktigt veta att detta ÄR det nya Sverige, att vi måste acceptera det. Och tycker vi annorlunda skall vi tryckas undan, smutskastas och misstänkliggöras som ondskefulla.

Just i den meningen följer migrationsdebattens åsiktskorridor exakt samma mönster som radikalfeminismens, vilket inte borde komma som en överraskning, då politiker- och mediaeliten mestadels består av personer som är radikalfeminister, ser nationalstaten som en suspekt idé och har en naiv och utopistisk syn på världen. Och som själva nästan alltid lever i skyddade och segregerade miljöer i de dyrare delarna av stockholms innerstad. Till det måste tilläggas att de allt oftare själva saknar bildning.

Jag har länge sett den förmätet altruistiska sidan av vänstern som mer begriplig. Visst är det naivt och dumt, men när miljö- och vänsterpartister hojtar om solidaritet och rödvinsvärmer i lägenheter vid Nytorget eller Hornstull inför en ny demonstration “mot fascism” (underförstått; för helt öppna gränser och därmed en snabb kollaps av allt som heter arbetsrätt, LAS eller anständiga löner), så gör de det mot bättre vetande. Det är härligt att känna sig god, vinet smakar lite bättre då, och varför försvåra denna fina berättelse om sig själv (som god), med fakta och jobbiga analyser?

Är det dumt? Absolut. Förlåtligt? Knappast. Men det är åtminstone begripligt. Det är samma indoktrinerade stollar som står och skriker om jämställdhet och samtidigt kallar sig radikalfeminister (som om det ena hängde ihop med det andra). Nu skall det ju också sägas att dessa stollar inte är utan makt och inte på något sätt är ofarliga. Sveriges nuvarande vice statsminister Åsa Romson visar detta med all önskvärd tydlighet. Manshatet och målet att införa en helt oreglerad (öppen), invandring är här två sidor av samma skeva mynt.

Värre och svårare att förstå, ja, jag skulle vilja säga oförlåtligare, blir det med den borgerliga elit som med en till synes iskall cynism försöker genomföra denna samhällskollaps. Jag har noterat att många fria debattörer nu har lagt märke till Fredrik Reinfeldts allt mer bisarra (men avslöjande), utspel. En skenhelig och samhällsomstörtande mix av illa dold nyliberalism, pr-anpassade och postmodernistiska tricks och “analyser” har mynnat ut i ett lögnaktigt skådespel av sällan skådat slag.

Man lånar här vänsterns altruistiska retorik, men målet är här varken naivt eller orealistiskt. Det blir allt tydligare att den enorma massinvandringen för politiker som Reinfeldt och Annie Lööf är vägen mot en nyliberal seger och marknadsekonomiskt systemskifte. Någon omtanke eller omsorg om “folket”, alltså svenskarna är inte att vänta. Ingenting är viktigare än att en gång för alla bryta sönder de välfärdssystem och marknadsregleringar som var de tidigare socialdemokraternas arv. Varför skall “en svensk” inte kunna vara fattig? Riktigt fattig? Varför skall människor från andra länder vara fattigare än svenskar, om de vill komma hit och jobba för en lägre lön (och på sätt berika våra företag)? Varför skall människor från andra länder vara fattigare än svenskar överhuvudtaget?

Vi skönjer – också i flera av Maria Ludvigssons ledare i SvD – från detta håll en föreställning om de som “är inne” i systemen ställda mot de som inte är det (Ludvigsson skriver ofta kritiskt om lagen om anställningsskydd och hyresmarknadsregleringen). På samma sätt ser vi en kritisk bild av svenskarna (de som “är inne” i det här landet), framträda och ställda mot de som inte är det. Att släppa loss marknaden skulle vispa runt i grytan på samma sätt som öppna gränser skulle göra det. Låt de resursstarka, de som har tillgångar, få tillträde. Och flöda samtidigt samhället med enorma grupper resurssvaga, så att desperationen tvingar fram lägre löner och ett nytt proletariat som det går att utnyttja. Och återigen, varför skulle “svenskar” ha mer rätt än någon annan att undgå fattigdom? Varför skulle en äldre “svensk” person ha rätt till sin anställning eller att få hyra sin lägenhet om någon annan kan betala mer eller är yngre och villig att jobba till en lägre lön?

I denna världsbild och analys är den samhällsgemenskap som i århundraden legat till grund för landets positiva utveckling – och den tillit till staten som gjort välfärdsmodellen möjlig – närmast ointressant. Sverige som land är reducerat till en anonym marknadsplats, vilken som helst, där inga särskilda hänsyn skall tas till någon alls (“det finns inget svenskt folk”).

Vad vi ser är och måste vara närmast unikt i politisk, demokratisk historia? En bred allians mellan partier och ideologier – från vänster till höger – som alltså går samman i arbetet att bryta sönder samhället och riva ner medborgarnas välfärd. Och ett folk som yrvaket fortfarande tror att detta är för vårt eget bästa?

En borgerlighet som än så länge tvingat över en miljon svenskar ut på yttersta högerkanten i sitt röstande, en borgerlighet som med en närmast obegriplig cynisk vårdslöshet handskas med förvaltningen av detta land och framtiden för våra barn. En borgerlighet – personifierad genom Fredrik Reinfeldt – som inom en snar framtid kan komma att få en mycket hård dom.

Och en ideologi- och vänskapskorruption mellan journalistkåren och politikereliten som, vill jag påstå, saknar motstycke i modern svensk historia.

För några dagar sedan small det ordentligt här i stockholms innerstad. Symboliskt, kan man kalla det. Det var inga bomber riktade mot domare, polis, tingsrätter eller rivaliserande gäng just här. Utan Dagens Nyheter som firade jubileum. Enorma fyrverkerier över riddarfjärden. Vi skulle påminnas om DN’s historia och relevans och angelägenhet…

Ja, nog finns det mycket att fira för Dagens Nyheter. Hundratals journalister och medarbetare som sparkas varje år, sjunkande siffror varje år. En vinklad och för det mesta undermålig journalistik. Radikalfeministiska redaktioner som skarvar, mörkar och driver ren propaganda. Ständiga missuppfattningar och feltolkningar om opinion och politisk utveckling, ledare som allt oftare präglas av plattityder och lull. En kulturredaktion som är så vänster att den inte ligger särskilt långt efter kommunistiska Åsa Linderborgs gäng på Aftonbladet. Nyhetsredaktörer som väljer bort nyheter och information (alltid samma typ av information), som inte gynnar den bild av verkligheten som man ser det som sitt “samhällsuppdrag” att förmedla. Den agendasättande journalistikens högborg. Den före detta anrika dagstidningen som sedan länge gett upp journalistik för ideologisk uppfostran och propaganda.

Grattis, DN!

Att tappa förtroendet är en svår process för alla. Det som är mest smärtsamt är ju just detta att man tidigare hade det (förtroendet), men sedan tappade det. Att man känner sig lurad. “Jag borde ha förstått tidigare”. “Varför tog det så lång tid för mig att vakna upp?”.

Det som händer i den svenska politiska cirkusen nu är också minst sagt en förtroendekris. En tillitskris. Kanske är det helt enkelt nödvändigt? Frågan är bara om vi hinner vända denna skuta innan allt är förlorat?