En röst på Kristdemokraterna är en röst på Miljöpartiet – alliansens politiska självmord

Det har varit och är bedrövligt att bevittna de olika turer som den sittande regeringen och Stefan Löfven har tagit den sista tiden. Och dess – genom journalistpartiet Miljöpartiet – tydliga stöd från Public service och den svenska journalistkåren. Nu är extra valet också inställt. Några menar att detta är dagen då Sverige blev av med sin opposition. Eller dagen då begreppet ”demokrati” fick en helt ny och sorglig innebörd i landet.

Uppenbart är att alliansen har fogat sig och inlett ett samarbete med S och MP, i syfte att garantera varandra makten utan att behöva ta hänsyn eller ens lyssna till SD och dess idag över en miljon väljare.

På detta sätt kan man säga att SD’s användning av ordet ”sjuklövern” blev bekräftat. Den enda kvarvarande oppositionen i svensk politik är nu alltså SD. Det är SD på ena sidan och sjuklövern på den andra (där alltså på ytan motpolspartier som KD och MP står sida vid sida). Jo, rent tekniskt står V från 2018 också utanför överenskommelsen mellan alliansen och regeringen, men att V samarbetar och agerar stöd åt S är ju knappast någon nyhet.

Man hänvisar till att man inte ville stå i samma situation igen (efter extra valet). Mer sannolikt är att opinionsundersökningarna tydde på ett kraftigt ökat stöd för SD på bara några månader. Makteliten sluter alltså leden och går med på ett samarbete med sina traditionella ärkerivaler, för att stänga ute den nya oppositionen (SD). Man garanterar varandra makten och genomförandet av varandras budgetar. Det bisarra har alltså hänt att hur vansinniga förslag som småpartier som Vänsterpartiet och Miljöpartiet än lägger fram (tillsammans med S), så kommer ”borgerligheten” att acceptera dem och inte rösta emot.

Och där försvann poängen med att överhuvudtaget rösta på något alliansparti.

Det är naturligtvis ett livsfarligt politiskt spel med själva demokratin som insats och där den fråga som endast SD addresserar (migration och invandring), och som över hälften av svenskarna tycker är viktig, blir avgörande i SD’s framtida växt. Och växt lär det bli, en ofantlig växt. Jag tror nu att SD kommer att bli sveriges största parti redan 2018. Men eftersom man inte kommer upp i över 50%, och väljarföraktet från sjuklövern nu garanterar att den kan regera (utan SD’s stöd), vare sig det är KD’s, M’s eller MP’s politik (där fullkomligt motsatta åsikter i många avgörande frågor gäller – och där en röst för KD eller M blir samma sak som en röst för MP och S eller rent av V, och vice versa), så kommer sveriges största parti och dess väljare hållas helt borta från inflytande. Endast över 50% av rösterna gäller och då får också SD allt inflytande, vilket kan komma att ske redan 2022. Med nuvarande massinvandring, närmare 200.000 människor från mellanöstern och östafrika (med anhöriginvandring), varje år, utan bostäder och jobb – och med en havererad välfärd, explosion av klan- och gängrelaterat våld, etniska konflikter, eskalerande korruption och ett sönderfallande rättssystem kommer detta att ske. Men det kommer samtidigt att vara för sent. Sverige kommer att ha ersatts av något helt annat. Omkring två miljoner fler människor med i första hand etniska, religiösa och klanrelaterade identiteter, utan ambitioner att någonsin ”bli svenskar”, har då hunnit bosätta sig i Sverige i enorma utanförskapsområden, som efter att socialbidragssystemen fallit samman har utvecklats till rena krigszoner och parallella samhällen. Politiker- och mediaeliten har samtidigt etablerat allt fler gated communities med särskild bevakning och inhängnad.

Så viktigt är det alltså för sjuklöverpartierna att till varje pris driva igenom denna samhällsomstörtande utveckling för Sverige. Massinvandringens fortsatta genomförande, det har vi fått bekräftat idag, är viktigare än allting annat. Viktigare än välfärden, jobben, skolan, vården och tryggheten. Viktigare än ideologi och principer. Viktigare än att kalla sig socialist eller borgerlig. Viktigare än kärnkraft, aborter, industrin, miljön, klimatmål eller infrastruktur.

Det spelar ingen roll att över hälften av svenskarna vill se en minskad och ansvarsfull invandring.

Min prognos är vidare att partier som KD och FP kommer att åka ur riksdagen. V kommer att öka kraftigt, M och S minska kraftigt, MP ligga kvar ungefär som idag. Vi får en mycket polariserad riksdag med SD på ena sidan och ett stärkt V, tillsammans med MP och mittenpartierna S, M och C, på den andra.

Det kan ju se märkligt ut, hur en ”högerpolitiker” som Annie Lööf kan motivera för sina väljare att en röst på hennes parti leder till stöd för Miljöpartiets eller Vänsterpartiets politik, men då skall vi alltså komma ihåg hur till exempel den radikalfeministiska ”analysen” är något som Lööf delar med dessa partier. Skillnaden är i vissa avseenden alltså bara en illusion. Man anar nu också att lojaliteten över partigränserna, gentemot andra i politikereliten (oavsett parti), är större än lojaliteten gentemot väljarna. Man garanterar varandra makten genom att ”korrigera” demokratins spelregler. Att Sverige går under på kuppen är ovidkommande. Alla inblandade har också så stora ekonomiska tillgångar att det finns möjligheter att bekvämt flytta utomlands om det skulle behövas.

Vi lever i förunderliga tider. En dag kommer man att gå tillbaka till just denna tid och fråga sig hur det kunde hända. Hur vi kunde låta detta hända.

•••

Jag har ofta tänkt på detta med hur det lätt blir i Sverige, att när saker skall göras här så skall det alltid göras extremt. Denna besynnerliga tendens att alltid se ut att göra något så extremt rätt att det till slut blir fel. Extremt fel. Jo, jag har skrivit om detta tidigare också.

Med massinvandringen är det precis lika tydligt som med det mesta andra. Vi har fått för oss (inte minst genom mediernas indoktrinering och skamtaktik), att det är rätt att tycka att massinvandring är bra. Att inte tycka det är dumt och dåligt. Och eftersom det är jättebra så skall vi göra det jättemycket. Rent av mest av alla i hela världen. Helt okontrollerat och bortom allt sans och vett. För så bra är vi. Och så lite dumma och dåliga är vi. Kosta vad det kosta vill.

Med homosexualitet är det samma sak. Vi vet nu att det är bra att tycka att homosexualitet är bra. Och dumt och dåligt att tycka att det är dåligt. Men vi stannar inte där. Vi kan ännu bättre. Vi skall bli världsbäst på att tycka att homosexualitet är bra. Så bra, rent av, att vi ju lika gärna kan tycka att det är bättre än heterosexualitet. Ja, att heterosexualitet är dåligt! Då blir vi ju allra bäst, om vi tycker så! Därför ser vi kommuner stötta festivalarrangemang som ”Heterohatets dag” och ser böcker och kampanjer i Public service om hur man ”lär sig” att bli lesbisk. Och alla oändliga referenser till ”heteronormativitet” i det offentliga rummet. Och Pride som nu är sveriges i särklass största festivalarrangemang. Vi skall bli bäst. Kosta vad det kosta vill.

Feminismen är väl praktexemplet. ”Jämställdheten” och kvinnokampen är så viktig och så bra att det allra bästa är att börja hata män och avsky pojkar. Sverige skall bli bäst på – och är världsledande i – radikalfeminism. Vi har till och med en ”feministisk regering” och en ”feministisk utrikespolitik”. Nöjer vi oss med jämställdhet? Knappast, då vi kan ännu bättre. Vi ger oss inte förran vi är allra, allra bäst. Vi ger oss inte förrän alla män är borta på alla inflytelserika positioner. Förrän det är 100% jämställt. Förrän det är 100% kvinnor. Kosta vad det kosta vill.

Det finns många andra exempel på denna besatthet vid att vara bäst och på något sätt moraliskt överlägsna i vissa frågor. ”En humanitär stormakt”… Det är inte utan att man undrar för vem denna charad egentligen spelas upp? Det handlar om ett beklämmande högmod, dessutom vidhäftad med en skamklausul. Tycker du inte som vi är du dum och dålig. Kanske är det först i skenet av detta högmod som det blir begripligt att vi har en statsminister, vars ideologiska rådgivare (Henrik Arnstad), kallar vårt grannland Norge för fascistiskt?

Ett annat exempel är arkitektur och modernism. Vi skulle bli så bra på detta att vi rev en tredjedel av stockholms historiska innerstad och byggde en motorväg genom den medeltida stadskärnan. För att vi är bäst. Och alla som inte håller med oss är dumma och dåliga. Kosta vad det kosta vill.

Och eftersom det är fel att vara nationalist skall vi inte bara vara onationalistiska, det duger ju inte. Bäst på att inte vara nationalist blir man ju bara om man rent av börjar tycka illa om landet Sverige. Att tänka tanken att det inte finns, att det tillhör alla andra och att någon kultur som är ”svensk” inte finns (och finns den är den dålig), eller svenskar för den delen. Bort med Sverige, helt enkelt. Skända flaggan! Kosta vad det kosta vill.

Ingen kan ju heller ha missat den senaste intersektionella och postkoloniala pesten. Att vara för de ”rasifierades” erkännande som förtryckta. Då räcker det givetvis inte med att bara inte vara rasist, att tycka att det är lika fint att vara en brun, gul, röd, svart eller vit människa. Nej, för att kvala in som världsbäst på antirasism måste man ju börja tycka illa om vita människor. Då är man ju mest antirasist, enligt den svenska modellen. Därför är det rätt att utestänga vita människor från seminarier och musikklubbar. Och vita människor skall heller inte få ha afrikanska frisyrer eller dansa på ett sätt som minoriteter gör. Och att ”Kritiska vithetsstudier” öppnar som institution vid Linköpings universitet. För är man en världsledande antirasistisk nation, då måste man kosta på sig lite rasism. Kosta vad det kosta vill.

Och ja, här kommer en disclaimer. Jag tycker att ansvarsfull invandring är bra, jag tycker att homosexualitet är bra, jag tycker att jämställdhet är viktigt och bra och jag har inte en tillstymmelse till rasism i mig (det vet redan läsare av denna blogg).

Men jo, jag lider med Sverige i dessa dagar. Nu behöver vi bli världsbäst på att säga ifrån och sätta ner foten.