Hur vi kan vara säkra på att åsiktskorridoren finns

Det som den svenska åsiktskorridorens gatekeepers ständigt sysslar med är att påstå att det inte finns någon åsiktskorridor. Det är väl egentligen helt naturligt. När en grupp likasinnade har tagit kontroll över det mediala utrymmet och sedan lyckats begränsa vilka som får komma till tals i detta utrymme så vill man ju gärna samtidigt ge sken av att samtalet tvärtom är brett och tolerant. Det är ju en strategi för att både bibehålla och stärka åsiktskorridoren i sig självt – men också sin egen position i denna.

En vanlig dimridå som läggs ut är att påstå att man ju visst diskuterar obekväma och tabubelagda ämnen, i till exempel Public Service. Ja, det stämmer ju att det händer. Feminism, integration, invandring, rasism och islamism diskuteras på många håll och i många fora. Problemet är som alltid hur diskussionen är upplagd och vilka åsikter och perspektiv som får komma till tals. Det demokratiska kruxet med åsiktskorridoren är alltså inte att vissa ämnen inte får diskuteras utan vilka åsikter som det anses opassande att ha inom dessa ämnen och som därför stängs ute eller demoniseras genom ett koreograferat grupptryck (och samstämmigt tyckande). Vi har sett en uppsjö av den här typen av skendebatter i svenska medier de sista tio åren. Också i skenbart “seriösa” sammanhang som valvakor och politisk journalistik.

Åsiktskorridorens gatekeepers utmålar också ständigt meningsmotståndare som personer med “fel” åsikter eller “extrema” åsikter som inte hör hemma i den “värdegrund” som man säger sig stå för. Epitetet “rasist” används numera så ofta att det sakteliga håller på att förlora sin innebörd. Att kalla alla som inte skriver under på ens eget politiska synsätt för rasist, kvinnohatare eller islamofob (eller rent av nazist), är vår tids melodi. Och eftersom åsiktskorridorens försvarare är de som har den reella och mediala makten, är detta en skrämseltaktik som fungerar och faktiskt får tyst på många som annars skulle vilja delta i det offentliga samtalet.

Men hur ser då åsiktskorridoren ut? Vad skall man ha för åsikter för att accepteras inom dess ramar och därmed få komma till tals i offentligheten?

Ja, en kortfattad beskrivning ser väl ungefär ut så här:

Du skall ställa upp på det radikalfeministiska tolkningsföreträdet om hur världen och dess osynliga strukturer och maktordningar ser ut och är sammansatta. Du skall “ha hjärtat till vänster” och i det stora hela ställa dig bakom vänsterns och miljöpartiets analyser (och inte ställa allt för kritiska frågor kring analyserna). Du skall vara kritisk och i någon mån ogilla din egen kultur och civilisation (“väst”), men omfamna andra “viktiga och intressanta kulturer”. Du skall vara kritisk gentemot Israel och stödja Palestina – och se med viss förståelse på hur islamistiska terrorister har “tvingats” in i terrorism. Du skall vara kritisk till kristendomen och nyfiken på islam. Du skall ställa upp på tankegången att allt annat än massinvandring till Sverige är rasism och främlingsfientlighet. Du skriver under på att det inte finns något “svenskt” i egentlig mening, att svenskar inte är “ett folk” och därför heller inte har några rättigheter som folk betraktat. Det har däremot andra etniska grupper, som kurder, romer eller somalier. Du går med på att raser inte finns i den meningen att vita aldrig kan vara rasifierade, men att de som inte är vita (alltså de som är rasifierade), utsätts för ett strukturellt och systematiskt rasistiskt förtryck av de som inte tillhör någon ras, alltså “de vita”. Du skall fördöma tankegångar som går ut på att håna och misstänkliggöra vissa grupper av människor baserat på deras hudfärg, kön och sexuella läggning. Och samtidigt hylla eller åtminstone känna sympati för tankegångar som går ut på att håna och misstänkliggöra vissa grupper av människor baserat på deras hudfärg, kön och sexuella läggning. Du skall inte ifrågasätta “de lärda”, de som berättar om hur allting hänger ihop och… du skall förneka att det existerar någon åsiktskorridor. Och i slutändan skall du stå fast i den postmoderna irrläran att ingen sann kunskap finns, att det du känner och tycker är lika relevant, lika sant och lika viktigt som all annan kunskap – och att du därmed alltid har rätt (oavsett fakta).

Ställer du upp på denna så kallade värdegrund är du välkommen att medverka i mediernas debatter eller rent av bli anställd inom Public Service, de större mediahusen, vid högskolorna eller i de etablerade partiernas utvecklingsarbete. Jo, det finns några undantag, några friska plättar av sunt förnuft och självständigt tänkande kvar i detta allt mer förgiftade landskap, men de är lätträknade (SvD’s ledarredaktion är en sådan plätt).

Igår skrev jag en del om Dagens Nyheter. Jag nämnde inte (det finns aldrig plats nog att ta upp alla DN’s radikalfeministiska vinklar), att huvudledaren också handlade om Folkpartiet och… feminism. Större delen av ledaren resonerade kring en enda fråga, hur “bra” Folkpartiet är som ett feministiskt parti. En dagstidning som kallar sig “oberoende liberal” betygsätter en partiledare för ett “liberalt” parti i hur bra han (och partiet) har lyckats konkurrera med det revolutionära och vänsterextrema partiet Feministiskt initiativ i de radikalfeministiska samhällsanalyserna.

Kanske är det dags att omförhandla begreppet “liberal” i Sverige? Eller slänga ordet på soptippen, helt enkelt för att det är för kontaminerat?

Jag läser Sven Dahls krönika i Eskilstunakuriren från igår. Dahl är fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån.

Dahl gör sitt bästa för att smeta allt från en svettig och förljugen Nixon till rasism och främlingsfientlighet på alla som påstår att det skulle finnas någon åsiktskorridor. Det låter alltså lite som vanligt från åsiktskorridorens innandöme:

“Tanken att Sverige är ett land där vissa åsikter inte får framföras har länge funnits i den danska samhällsdebatten, där påståendet är populärt bland företrädare för främlingsfientliga Dansk Folkeparti.

Men vad är det som fått borgerliga debattörer, som tillhör mittfåran inom svensk höger och som knappast sympatiserar med främlingsfientliga åsikter, att plötsligt ta till sig det? Det är ju knappast så att svensk samhällsdebatt är tyst och likriktad. I själva verket går det nästan inte en vecka utan att de frågor som påstås vara tabubelagda diskuteras i offentligheten ur alla upptänkliga perspektiv.”

Ur alla upptänkliga perspektiv? Ja, möjligen ur alla upptänkliga perspektiv som går att uppbringa inom ramarna för den svenska åsiktskorridoren. Det kan ju bara inte vara så att Dahl har missat detta? Förmodligen inte. Istället handlar det sannolikt om ännu en gatekeepers systematiska försvar av ordningen. Av den “värdegrund” som jag försöker beskriva ovan.

Och detta att det “är ju knappast så att svensk samhällsdebatt är tyst och likriktad”…? Nej, om Sven Dahl säger så så måste det ju stämma? Det finns oräkneliga exempel på att svensk samhällsdebatt i det offentliga är ängslig, fastlåst, ensidig, samstämmig och närapå drabbad av en slags politisk och medial epilepsi (jag har gett åtskilliga exempel bara i denna blogg). Och det värsta av allt, den utmärker sig genom att göra precis det som Sven Dahl gör. Att kalla sina meningsmotståndare för rasister, främlingsfientliga och misstänkliggöra deras avsikter. Allt är med andra ord precis som vanligt.