Jag är islamistofob och det borde fler vara

Det är intressant att betrakta hur åsktskorridorens företrädare ständigt söker kontroll över språket. Man uppfinner nya ord, lägger till en helt ny innebörd för gamla ord och begrepp och låtsas som att det är den nya innebörden som plötsligt gäller. Det är en väl beprövad och genomarbetad strategi för att punktera, förvilla, skifta fokus och demonisera meningsmotståndares tankar och åsikter och därmed framstå som en bättre människa med “rätt” åsikter (och som heller inte behöver motivera eller försvara sina påståenden).

Att man numera även med gott samvete kan kalla vem som helst (som ifrågasätter ens politik), för rasist (trots att personen ifråga säger klart ut att den inte har några som helst rasistiska åsikter), hänger ihop med att man snickrat ihop en helt ny innebörd för vad begreppet skall betyda. Den nya innebörden finns inte i någon uppslagsbok eller encyklopedi och är alltså ingenting som det finns en gemensam överenskommelse kring. Tvärtom handlar det om en liten grupp människor som genom att kapa betydelsen av särskilt värdeladdade ord och använda dem i politiskt smutskastningssyfte avser att tysta sina meningsmotståndare och därmed paralysera den demokratiska processen. Det hade ju kunnat stanna där… Problemet i Sverige är att denna lilla grupp fanatiker ofta går att identifiera som journalister och därmed blir det snart ett betydligt större problem.

Jag tänker på detta med religioner och religionskritik. En absolut avgörande hörnpelare i upplysningen, humanismen och västvärldens civilisation. Idag har detta självklara och sunda förhållningssätt (att vara kritisk till dogmer och synsätt som makten slår fast skall gälla), kommit att utmanas av nya och mörka krafter. Att kritisera religioner är inte längre självklart – och kritiserar du fel religion riskerar du att stötas bort från samhällsgemenskapen. Hur ädla dina motiv än må vara.

Och i Sverige har vi fått ytterligare en allvarlig fnurra på tråden. Det går alldeles utmärkt att inte bara vara kritisk utan gärna både hånfull och självutplånande i resonemang i och kring kristendomen. Dock måste djupaste respekt visas för en annan av landets största religioner, islam. Visar du inte denna respekt, avstår du inte från kritik av just denna religion (oavsett om du är lika kritisk gentemot alla religioner), så är du plötsligt islamofob.

“Islamofob” är just ett sådant uppfunnet ord som finns till för att punktera debatten och utmåla kritiker som onda och dåliga innan någon debatt ens har kommit igång. Det existerar inte ord som buddistofob, hindufob eller kristofob. Kristofob hade ju annars varit ett ganska behovsprövat ord med tanke på att kristna i världen är den i särklass mest förföljda, utsatta och förtryckta religiösa gruppen. Men nej, endast “islamofob” har blivit en del av vårt språk. Och betydelsen, vill dess förespråkare och användare, skall likställas med rasism och “hat” gentemot muslimer.

Man hade annars kunnat tro att det väl vore utmärkt i ett “upplyst” och sekulariserat land som Sverige att ställa sig kritisk gentemot religiösa dogmer och irrläror. Men alltså inte. I kulturrelativismens namn skall vi känna djup respekt och välvilja gentemot just denna religion, vilka konsekvenser det än får för samhället och medborgarna.

Själv är jag måttligt kritisk till alla religioner, även islam (såklart). Jag respekterar människor som tror, så länge det de tror på har någon form av kärleksbudskap och inte skadar andra människor. Men om det handlar om hat, våld och maktanspråk så blir min respons förakt och motstånd.

Det är viktigt att slå fast att alla muslimer inte är islamister. Naturligtvis är det inte så. Däremot är alla islamister muslimer.

Politisk islam, eller islamism, är så långt bort man kan komma från humanism och ett upplyst samhälle. Det går inte att förena islamism med demokrati.

Och det finns ingen plats för islamism i Sverige. Inte idag. Aldrig någonsin. Det vore som att acceptera att en våldsförhärligande och sinnessjuk tolkning av kristendomen, säg Ku Klux Klan, skulle ha en plats i Sverige. Självklart är det oacceptabelt. En sådan tanke förtjänar också bara förakt och motstånd.

Jag hoppas därför att de jihadister som har svenska pass och har anslutit sig till ISIS (eller IS), i Irak och Syrien och där medverkar i folkmord, massavrättningar och apokalyptiskt våld, fråntas sina svenska pass och aldrig får tillåtelse att återvända hit. Det kommer naturligtvis aldrig att hända, mot bakgrund av att vi nu har politiker (som sannolikt kommer att sitta i regering efter hösten), som tycker att dessa islamistiska terrorister och mördare egentligen bara har deltagit i någon slags “frihetskamp”.

Hursomhelst slår jag fast att jag inte är islamofob utan islamistofob. Jag känner många muslimer i Sverige och har inga problem med deras religion så länge de vill vara eller bli en del av den svenska kulturen. Islamister däremot är jag inte bara rädd för (det borde vi alla vara), utan känner både motvilja och förakt för. Den våldsorgie, riktad mot både kristna och andra muslimer, som nu äger rum i Syrien och Irak är outhärdlig och oacceptabel.