Ni skall sitta tysta där uppe i smutsen på piedestalen och skämmas, som de karlslokar ni trots allt är!

Jag vill, dagen till ära, säga grattis till alla fantastiska pojkar och män där ute. Det är ni värda. Ingen annan biologiskt definerad grupp i det här landet får stå ut med så mycket hat, hån och förakt i offentligheten, praktiskt taget varje dag. I de traditionella medierna, i populärkulturen, i politiken och genom landets oräkneliga feministiska organisationer och kvinnogrupper. Ingen annan grupp är det fritt fram att kränka – och sen kränka igen genom att förlöjliga den känsla av utsatthet som den första kränkningen förde med sig. Ingen annan grupp behandlas så illa, ja, uppmuntras att behandlas så illa av vad som mer och mer börjar lika en organiserad mobb, sveriges journalistkår i samförstånd med den feministiska politikereliten.

Och även om mitt grattis denna dag sträcker sig ut till alla pojkar och män, oavsett hudfärg eller sexuell läggning, så vill jag skicka en särskild tanke till de som står helt utan identitetspolitiskt skyddsnät. De som inte har någon grupp som för deras talan, de som har så lågt skyddsvärde att hetslagstiftningen inte ens inkluderar dem i gruppen människor som kan bli utsatta för hets eller hat. De som sveriges vice statsminister så sent som i somras öppet hetsade mot i Almedalen och beskyllde för alla tänkbara gräsligheter – och som i hennes tal därtill beskrevs som en grupp vid sidan av ”människor”. Inget konstigt egentligen. Avhumaniseringen av fienden är alltid ett led i rättfärdigandet av hatet, vare sig det handlar om svenska radikalfeminister, islamistiska terrorister eller annat religiöst eller politiskt våld. Män är djur. Poliser är grisar. Judar svin. Och så vidare.

Jag pratar naturligtvis om svenska, vita, heterosexuella pojkar och män. Människor av kött och blod som den bisarra intersektionella könsmaktsordningen – genom framför allt den mäktiga radikalfeminismen – har placerat på en osynlig mental piedestal (där de antas stå högst upp i trosläran om maktordningarna), för att journalister, politiker och andra feminister ur en bättre position skall kunna bespotta och hälla avskräde över dem.

Den Internationella Mansdagen är till för er också. Tro inget annat. Och eftersom det varken finns något patriarkat (som kommer till undsättning), eller några förbund, organisationer, lobbygrupper, sekretariat, jourer, institut, universitet eller myndigheter som för er talan eller värnar ert välmående, kommer ni dessvärre att fortsätta betygsdiskrimineras, slås ut i skolan, misslyckas med att komma in på högskolan, hamna i utanförskap, missbruk och hemlöshet, begå självmord eller bara dö en för tidig död. Drabbas värst helt enkelt.

Men klaga, det ingår inte i ert privilegium. Det skall ni ha klart för er. Ni skall sitta tysta där uppe i smutsen på piedestalen och skämmas, som de karlslokar ni trots allt är. Öppnar ni munnen kommer mobbarna och hatarna och andra kulturjournalister bums, gapflabbandes och med nya lådor avskräde att slänga på er.

Jag tänker på er idag. Och jag berömmer er för att ni överhuvudtaget står ut. Att inte fler bara kastar sig framför ett tåg (gör inte det!). För jag tror faktiskt inte att något land, något samhälle, någonstans i världen (och jag har rest mycket), behandlar sin manliga befolkning med samma drypande förakt och avsky som Sverige. Men hur länge står ni ut? När rinner bägaren över? När infaller dagen då ni går ut, andas några djupa andetag och säger att nu är det nog. Nu räcker det.

En del män som inte står ut med hatet och avskyn och känslan av utsatthet blir själva feminister. De vänder sig mot sig själva i en ytterst sorglig och destruktiv process som kan liknas vid en desperat människas längtan och innerliga behov av kärlek, även från den som vill henne illa. Genom självhatet öppnas portarna och man släpps in i värmen. Genom att hata andra män vinner man kvinnornas ynnest. Och i Sverige innebär det dessutom en karriärväg och ses ofta som meriterande.

Jag tänker på sådana män när jag ser den så kallade ”mansforskaren” Lars Jalmerts uppkastade hårbollar i dagens Expressen angående den Internationella Mansdagen. Någon sådan behövs naturligtvis inte, förstår vi. Och att det skulle finnas någon poäng med att ha manliga förebilder tror Jalmert inte heller på:

”– Det blir så individualiserat när man tänker så. Vi vill ju gärna peka på strukturerna och se till att de förändras.”

Att den här före detta professorn i pedagogik sannolikt är en av de svenskar som personligen bär ansvaret för den svenska skolans totala förfall (och pojkarnas haveri), torde det inte råda några tvivel kring. Den bilden förstärks ytterligare av att Jalmert – om detta med manliga förebilder – ändå passar på att lyfta fram vänsterpartisten, radikalfeministen och rättshaveristen Claes Borgström som en bra sådan.