En win-win för radikalfeminismen och den extrema vänstern

Jag har sett två filmer den sista veckan som känns relevanta för utvecklingen i Sverige idag. ”The rise of the Nazi party”, en dokumentär på Discovery Channel, och ”Der Baader Meinhof Komplex”, en spelfilm av Uli Edel från 2008.

Det slår mig hur lite det idag pratas om hur väl vi borde känna igen den här dramaturgin (som spelades upp på Münchens gator 1928 liksom på Malmös häromdagen, knappt hundra år senare). Kommunister och nazister som slåss och dödar varandra och gör gatorna osäkra. Extremister och våldsverkare från höger som drabbar samman med extremister och våldsverkare från vänster. Militanta revolutionärer med förvånansvärt många gemensamma egenskaper; våldet, föraktet för demokratin och övertygelsen om att man befinner sig i ett krig där alla medel är tillåtna och motiverade. Lögnerna, myterna och propagandan spottas också ut från båda sidor i en uppskruvad takt.

Båda dessa ideologier, kommunismen och nazismen, ledde på var sitt håll till de största katastroferna i mänsklighetens historia. Det vet vi nu.

Man kan säga att praktiskt taget alla står enade mot nazismen i Sverige idag och det skall vi vara tacksamma för. Värre är det med vänsterextremismen. Det är här det blir komplicerat och rörigt i den svenska diskursen.

En föreställning som sprids som en löpeld i sociala medier just idag är hur ”nazister attackerade feminister” i Malmö (och man slänger gärna in lite Breivik också om man kan). Genom att beskriva verkligheten på detta sätt räknar man med att få med majoritetssamhället – vilket man också får. Händelserna i Malmö följer i stort sett samma metodik som våldsamheterna i Kärrtorp.

Utan att ha varit på plats vill jag ända med ganska stor säkerhet påstå att det är följande som hänt:

Både ”vanliga” (opolitiska), feminister och extrema radikalfeminister har tillsammans med vänstersympatisörer demonstrerat i en relativt liten grupp i Malmö (naturligtvis inget fel i det). Men i samma led har även revolutionära våldsbejakande vänstergrupperingar funnits (som oftast i sådana sammanhang), alltså RF (Revolutionära fronten) och AFA (Antifascistisk aktion). Dessa grupper är vid sidan av att vara ”antifascistiska” (vilket ju gillas av de allra flesta i inte minst traditionella medier), även militanta och utomparlamentariska – och har som mål att avskaffa nuvarande samhällsordning (demokratin). Det senare brukar man undvika att nämna när dessa personer är inbjudna till TV’s morgonsoffor.

Dessa extrema och våldsamma vänsterrevolutionärer har sedan – på ett eller annat sätt – drabbat samman med extrema och våldsamma högerextremister som uppenbarat sig i Malmö. Vem som har attackerat vem är inte klarlagt. Men historien upprepar sig. Kommunister och nazister slåss på våra gator och har ihjäl varandra.

Men, och detta är viktigt, nu har vi alltså nya grupperingar som också kallar sig feminister (och som har gått i samma demonstrationståg som vänsterextremisterna). Beskrivningen blir sedan därför att det är feminister som är attackerade av nazister. Och eftersom feminism är en ideologi som har lyckats med konststycket att både dölja sin egentliga agenda och samtidigt nästla sig in i praktiskt taget alla riksdagspartier (och stora delar av den svenska offentligheten), beskrivs och målas detta upp som en attack på hela samhället.

Därför ser vi dessa stora och folkliga ”manifestationer” och ”motdemonstrationer” mot ”nazism och våld”, inte sällan arrangerade av samma vänsterextremister som deltog i den ursprungliga demonstrationen. Nu kan det istället för de tidigare hundratalet deltagare handla om 10 – 20.000 personer, ofta vanliga människor och med full uppbackning av medieetablissemanget. För vem är inte mot nazism och våld? Problemet är naturligtvis att det på samma gång blir en demonstration för de vänsterextrema arrangörernas ambitioner och mål (ett militant avskaffande av demokratin).

Det förvånar mig att inte fler reagerar på denna lömska koreografi från de vänsterextrema gruppernas sida.

Samtidigt säger det väldigt mycket om dagens feminism och om hur den opererar. Ständiga kast mellan våldsförhärligande och antidemokratisk extremism – och utsatthetspriviligiet där också all väsentlig kritik utmålas som kvinnohat, nazism och Breivik. Ett vindlande slalomåkande mellan offerperspektivet å den ena sidan och det aggressiva och samhällsomstörtande hatet å den andra. Bilden av en manipulativ och psykotisk ideologi framträder allt tydligare.

Baader Meinhof hade när de började mörda poliser en avgörande strategi i gruppen. Den gick ut på att hamra in budskapet att det egentligen inte var poliser de mördade utan ”svin”. Jag tänker på det ibland efter att Evin Rubar avslöjade den radikala feminismens syn på män som djur (2005). Att utmåla män som fienden – och att denna fiende egentligen inte längre är att betrakta som människor utan djur eller i alla fall nazister, är feminismens sätt idag att stegvis avhumanisera sin motståndare (och sina kritiker). Sen spelar det ingen roll att det är vänster- och högerextremistiska män som slår ihjäl varandra på gatorna.

För den extrema vänstern och radikalfeminismen är denna utveckling en win-win.