Hur feministisk propaganda genomförs i medier och skola

Idag vill jag försöka ge ett kort exempel på hur feministisk propaganda genomförs i medier och i den svenska skolan. I det här fallet handlar det om en kvinnlig feministisk journalist, en kvinnlig feministisk lärare och två kvinnliga feministiska elever på ett gymnasium i Stockholm, som alltså samarbetar för att uppnå maximal effekt i spridningen av radikalfeministiska föreställningar och perspektiv.

I gårdagens Södermalmsnytt finns en helsida med en artikel som bär rubriken ”De är eleverna som fick ta över sexualundervisningen”. Den är skriven av journalisten Linn Ogelid och tonen är hyllande. Visserligen handlar det här om lokalpressen, men vi ser samma metod användas i praktiskt taget alla traditionella medier, också på riksnivå.

Det går alltså ut på att två elever vid Södra latins gymnasium, Alice Hammarstedt och Klara Lidman, ”tröttnade” på hur lektionerna i sexualkunskap var upplagda. Och vad är det man har tröttnat på? Jo, naturligtvis att tankegångarna inte har varit tillräckligt radikalfeministiska, HBTQ-inriktade och här även att för mycket fokus har legat på ”preventivmedel och sjukdomar”.

Vi förstår att radikalfeministerna Hammarstedt och Lidman under lektionerna framfört att användningen av p-piller kan påverka kvinnors orgasm negativt. Men hur kan kritik mot användningen av p-piller vara en feministisk ståndpunkt idag (historiskt har ju få produkter haft en sådan monumental inverkan på kvinnors frihet och sexualitet)? Jo, det blir bara begripligt när vi förstår att grundantagandet utgår från att det är heterosexualiteten som nu är oönskad. Det är alltså – egentligen inte förvånande i en feministisk kontext – den manliga sexualiteten som är oönskad. En kvinna behöver ju varken bry sig om preventivmedel eller sjukdomar om hon väljer att avstå från att ha sex med män och istället ligger med andra kvinnor.

Nej, det är alltså inte en allmänt sexualfientlig attityd som råder, utan en fientlig attityd gentemot pojkar och män – och inte minst deras sexualitet. En perfekt spegelbild av den radikalfeministiska svenska samhällsdiskursen alltså (statsfeminismen). Det man här beskriver som ”det som ligger i luften”, eller hur man ”lever sina liv och om vilka debatter kring sex som förs i samhället just nu”. Här visar de duktiga svenska eleverna upp likheter med Putins Nashi (ungdomsorganisationen), eller BDL, Bund Deutscher Mädel (den tyska nationalsocialistiska flickorganisationen under 30- och 40-talet). Man gör och tycker det som man förväntas göra och tycka. Och följdriktigt så stödjs initiativet här också både av den feministiska läraren och den feministiska journalisten som skriver om det.

Och ordet ”man” används givetvis heller inte i språket längre. Så här parodiskt kan det låta:

”…hela klassen fick snacka om moraliska dilemman som hur mycket sex en får ha enligt normen och vad en gör om en känner att sexet inte är okej…”.

Eftersom man också tar upp våldtäkter och samtyckeslagstiftning kan vi ju misstänka att detta ”vad en gör om en känner att sexet inte är okej” handlar om att inspirera unga kvinnor att våldtäktsanmäla (om sexet inte är okej). Det är ju isåfall en ”modern” svensk sexualundervisning som ”ligger i luften”.

Journalisten Linn Ogelid kallar flickorna för ”engagerade och minst sagt medvetna”. Så här frågar hon biologiläraren Sandra Bennet:

”Är det svårt att vara lärare när eleverna är så här medvetna och kan mycket själva?”

Och så här svarar Bennet:

”På min utbildning inom biologi så lärde man sig inget om normer kring sexualitet och HBTQ-frågor så det är väldigt mycket som man måste lära sig på egen hand. Men det är såklart jättepositivt att det finns elever som vill lära ut det.”

Ja, vad bra att biologiläraren går åt sidan och slutar att prata om preventivmedel och sexuellt överförbara sjukdomar – så att hela fokus istället kan ligga på radikalfeminism, HBTQ-perspektiv och normbrytande sexualitet. Det var väl därför ämnet infördes?

Värt att nämna är också att dessa elever (som också – surprise – är engagerade i Grön Ungdom och RFSL), hyllar de nätverk av radikalfeminister (förebilder), både på internet och i traditionella medier (P3 nämns), som hjälps åt att lyfta fram varandras projekt och att ”lära sig nya saker” inom feminism, sex och HBTQ. ”Nya saker” som alltså dessa aktivister nu också ges möjlighet att lära ut till andra intet ont anande gymnasieelever (som har närvaroplikt).

Samma ”nya saker” som alltså hyllas och lyfts till en helsida i Södermalmsnytt av journalisten Linn Ogelid. Därmed är synergieffekten uppnådd och propagandan har rättfärdigat sig själv. Och som av en händelse som ser ut som en tanke har tidningen intill artikeln placerat en liten frågespalt där några utvalda får svara på den altruistiska frågan ”Hur blir man en bättre människa?”.

Avslutar gör man med att etablera sin position som underordnad:

”Vi hörs väldigt mycket. Har vi under en lektion diskuterat 40 manliga konstnärer men inte en enda kvinna så säger jag till. Om läraren har gett fyra killar ordet så räcker jag upp handen tills jag också får snacka lika mycket, säger Klara.”

Sannolikheten att man på Södra latin i Stockholm under en lektion skulle ha diskuterat 40 manliga konstnärer och inte en enda kvinna är så liten att den är närmast försvinnande. Jag skulle tro att problemet i verkligheten handlar om att man ibland överhuvudtaget behöver diskutera manliga konstnärer. Men det låter bättre att måla upp sig själv som någon som vågar vara tuff i en utsatt position. Och att fyra killar getts ordet låter ju mycket och orättvist? Alice Hammarstedt avslutar:

”Vi tar själva den platsen som vi är berättigade till”.

I sammanhanget hade det varit klädsamt att också berätta att i populära Södra latins gymnasieskola är åtta av tio elever flickor (pojkar har för dåliga betyg för att komma in). Men det hade ju problematiserat det kristallklara feministiska propagandasyftet med artikeln.