Mäktiga Maria Sveland bestämmer var skåpet skall stå

Det tog inte många timmar förrän DN Kultur upplät väl tilltagen plats till sin ideologiska galjonsfigur Maria Sveland. Som vi vet sedan många år, när Sveland ropar kommer DN Kultur springande, alltid lite nyförälskade och med öppen famn och hur mycket skrivutrymme som helst för Sveland att kunna göra reklam för sina böcker, kräkas lite på män och manlighet eller slå ner på de som har den dåliga smaken att kritisera Svelands åsikter.

I det här fallet kan man anta att Sveland var väl förberedd och hennes text redan låg färdig när Jonas Thente fick sin artikel publicerad igår. Egentligen följer hela spektaklet samma dramaturgi som vi ser så ofta längs åsiktskorridoren. Grindvakterna släpper då och då fram en ”oacceptabel” åsiktsyttring. Sen lossas strax hela artilleriet av i syfte att sabla ner denna yttring (och allt oftare personen själv). På bred front, i alla traditionella medier står kulturredaktionerna enade och redo för vedergällningen. Så ser det ut även denna gång och i samband med att åsiktskorridorens försvarare murar upp ännu ett konsensusskikt för att försvara dess inhängnad krymper också handlingsutrymmet ytterligare en smula.

”Kritikstorm” kallas det (bland annat i Resumé). Egentligen är det bara samma mäktiga och samstämmiga kulturelit som gör det de alltid gör. Syndaren skall bestraffas. Och det skall synas tydligt (för andra som eventuellt också haft funderingar på att kritisera det fastslagna vänstercertifierade åsiktspaketet när det gäller radikalfeminism, intersektionalitet och kulturrelativism), att straffet är kännbart och för med sig verkligt obehag.

Att demonisera syndaren, alltså personen (inte nödvändigtvis åsikterna), är kärnan i taktiken. Det kan ske på olika sätt men i grunden går det ut på att framställa meningsmotståndaren som ondskefull – och sig själv som underordnad (och på samma gång meningsmotståndaren som överordnad – och sig själv som godhjärtad). Det är samma grundläggande taktik som feminismen och idag även de ”antirasistiska” grupperna ständigt använder sig av i debatten (och vi vet att den sorgligt nog fungerar).

I den här genren tillhör Maria Sveland den absoluta eliten. Få har med så verklighetsfrånvända argument och slarvig faktahantering lycktas fästa epiteten nazist, barnamördare och ”hatare” på de som haft mage att kritisera Sveland eller de radikalfeministiska och revolutionära åsikter hon för fram (och detta utifrån sveriges största och mäktigaste mediala plattformar och inte sällan utan att någon ställer några som helst motfrågor).

Att kritisera Maria Sveland innebär en avsevärd risk, det vet alla. Det är också precis detta som Jonas Thente skriver om i sin analys. Och precis det som Thente syftar på händer också omedelbart honom själv. På så sätt är det hela nu en närmast perfekt illustration över exakt det som Thente är ute efter att beskriva. Det blir så att säga självteckande. Kanske ett medvetet genidrag?

Det första och taktiskt viktigaste Sveland gör i dagens DN-artikel (och i praktiskt taget alla hennes alster), är att etablera föreställningen om sig själv som ett offer som befinner sig i en underordnad position. Det gör hon genom att beskriva sig själv som hotad och hatad och detta för att hon är kvinna i ”offentligheten”. Hon använder uttryck som att hon ”blivit tillsagd att inte prata högt…” och att hon därför fått gå omkring ”med detta skamliga, fula i våra…”. Ja, här följer faktiskt ordet ”inkorgar” (hon menar i sitt mejlprogram), men den språkliga tonen antyder att ”inkorgen” här lika gärna kunde vara Svelands egen kropp. Vi förnimmer ett fysiskt övergrepp gentemot en kvinna.

Egentligen är det helt igenom förbluffande att en så framgångsrik person som Sveland, som bjuds in och bereds utrymme att i var och varannan rikstäckande mediakanal yttra sina åsikter (ofta villkorat med att meningsmotståndare inte får finnas på plats – och som även hyllar idén att vägra debattera med meningsmotståndare), en person som får sina böcker publicerade (nu senast ”Hatet”, vars enda syfte är att just demonisera sina meningsmotståndare), och distribuerade framme vid kassorna i snart sagt sveriges alla snabbköp, en person som har hela den feministiska media- och kultureliten på sin sida i praktiskt taget alla frågor, en person med så fenomenal och omfattande makt i det offentliga och mediala utrymmet i Sverige, ja, att denna person gång på gång lyckas med konststycket att ge sken av att vara maktlös.

Och det klaffar även denna gång. Genom att hon i egenskap av att vara kvinna alltid är både maktlös och underordnad och kanske även… fattig? Sveland lyckas ju även få in att varannan kvinna riskerar att bli fattigpensionär (här känns den framgångsrika journalisten och författaren närmast desperat i sin iver att markera sin utsatthetstillhörighet). Det är också – naturligtvis – viktigt för Maria Sveland att åberopa ”strukturer”. Dessa förklarar, förstår vi, varför allt detta hat från alla dessa män drabbar alla dessa kvinnor. Givetvis inte ett ord om att fler manliga journalister drabbas av näthat jämför med kvinnliga. Nej, bilden av de mörka männen (med vit hudfärg), som hatar de utsatta kvinnorna skall cementeras.

Det andra som Sveland tar sig an i artikeln – och även denna taktik följer den beprövade metoden – är att fastställa hur den ondska ser ut som inte håller med Sveland (eller kritiserar hennes åsikter och tillvägagångssätt). Det är såklart nazister, rasister, fascister, antifeminister, alla sammanklumpade till en slags mäktig, demonisk drake. Och det är givetvis denna drake som nu även Jonas Thente tjänar, enligt Sveland, och därmed är hans tankegångar ogiltiga och skall brännmärkas.

Sveland använde sig av samma metod för att demonisera jämställdhetsdebattörerna Pelle Billing och Pär Ström (också detta i DN Kultur), men där kunde hon gå ännu lite längre (kanske uppfattas Thente – i egenskap av journalist – som en lite svårare fiende?), och jämförde Billing och Ström med massmördaren Breivik. Ett av de kanske mest oanständiga utspelen i den svenska kulturjournalistiken på senare år.

I Maria Svelands värld finns det bara en god och en ond sida. Svelands vänster- och radikalfeminism är det enda goda och allt som ligger utanför är hat, mörker och nazism. Hon är inte ute efter några förklaringar till varför människor näthatar. Hon är inte intresserad av tankegångar som Thentes, där han söker möjliga orsaker till varför vissa, allt mer marginaliserade och utstötta grupper, beter sig (eller röstar), som de gör. Sveland är inte, i alarmerande motsats till vad hon själv skriver, intresserad av någon dialog. Kunskapen i sig själv är irrelevant.

I Maria Svelands värld är tårtningar och öppet hat av politiker och offentliga personer något vi skall hylla, om Sveland själv tycker att rätt person har blivit hatad och tårtad. Samtidigt skall demonstrationer inte tillåtas, om de som demonstrerar har åsikter som Sveland klassar som fel. Åsikter som kritiserar hennes världsuppfattning skall helst kriminaliseras. Anonymitet är inte bra, eftersom det ger maktlösa människor en viss makt att uttrycka vad de egentligen tycker, och detta blir ett hot mot personer som Sveland.

Svelands röst är maktens röst. Och precis som Jonas Thente skriver är hennes position så mäktig att hon har råd att låta bli att hata. Hon har betydligt mer sofistikerade verktyg till sitt förfogande i det mediala och politiska krig mot oliktänkande som hon bedriver. Och med oliktänkande menar jag här inte nazister eller rasister utan tänkande människor i den liberala eller konservativa mittenfåran (men även med vänsterperspektiv), som är kritiska till identitetspolitiken och radikalfeminismen.

Jag hoppas fler än Jonas Thente snart tar till orda.

Annons