Här har det varit ganska lång påskledighet, därav det lite längre uppehållet. Hoppas och tror att mina läsare har överseende med att sådant inträffar ibland. Som tur är finns det många ögon och öron där ute (i bloggvärlden, dessvärre inte alltid i lika hög utsträckning bland traditionella journalister), som på ett seriöst sätt bevakar, analyserar och reflekterar kring de ämnen som också denna blogg berör (feminism, splittring och identitetspolitik).
Ibland sker undantagen dock. Och nu senast i Dagens Nyheter. Man skulle kunna säga att det i en jämn, bred och trög flod av åsiktsjournalistik – som allt har samma färg, samma perspektiv, samma ”genuscertifiering” och givetvis samma underliggande agenda (här ligger DN i täten) – sticker det ibland upp en lysande liten stav. Någon har faktiskt gjort något annat än att slå i manualerna för vad som borde tyckas. Någon har tänkt efter alldeles själv. Gjort det som journalister borde göra, försökt se en helhetsbild, bortom den snäva åsiktskorridoren. Det är Jonas Thente jag syftar på. Och det är inte första gången han gör sig obekväm med den radikala vänsterfeminismen och dess anhang av åsiktshuliganer och skrämselpropagandister i det som kallas kulturetablissemanget (där gammelmedias kulturredaktioner oftast agerar grindvakter).
Jag vill på en gång länka till Erik Wedin som både på sin egen blogg och genom Genusdebatten diskuterar artikeln förtjänstfullt. Jag har inte tid att gå in på inehållet själv i detta nu, men jag är säker på att Thente kommer att återkomma som referens här också framöver. Kort vill jag dock understryka hur viktig och absolut avgörande den här typen av journalistisk hederlighet är, om traditionella medier skall ha någon chans att överleva. Att våga lyfta blicken, ställa obekväma frågor, vara självkritisk och söka den större bilden – även om detta innebär kritik och i viss mån även uteslutning i de egna leden – är förmågor som den svenska journalistiken (eller åsiktsjournalistiken som den numera oftare borde kallas), dessvärre rensats från de sista decennierna.
•••
Nya rapporter om rasande mattekunskaper bland högskolestudenter vid KTH och Chalmers. Vi känner igen tonen. Det går bara nedåt och det går snabbt. Det som slår mig, även denna gång, är hur allt detta som händer (rasande PISA-placering i skolorna, rasande rankning bland världens 100 bästa universitet, rasande kunskaper i ämnen som matematik), hur många gånger och i hur många fora det än diskuteras, inte kopplas samman med det absolut uppenbara. Nämligen att det är pojkarna i den svenska skolan som slås ut, som entledigas och som idag är i minoritet bland högskolans studenter. Och som vid sidan av att hånas som losers och deadbeats (och anklagas för att prioritera en ”antipluggkultur” och därför måste skylla sig själva), i en radikalfeministiskt präglad skolmiljö med liten manlig närvaro överhuvudtaget, dessutom förödmjukas ytterligare genom att kallas överordnade. För att anknyta till Jonas Thentes artikel:
”Skulle de bortsorterade höja rösten så vet de vad som händer – de möts av hånskratt och kallas kränkta vita män. Man gör pjäser och skämtteckningar om dem. De blir en komedi för vinnarna att skratta åt.” Och: ”Att på så vis berättiga förnedrandet av de maktlösa genom att låtsa att de längre har någon makt: det är den slutliga förnedringen.”
Det här gäller i allra högsta grad pojkarna i den svenska skolan. Och det i sin tur hänger ihop med rapporterna kring skolan och högskolans stundande haverier. Och vad detta leder till för samhälle om säg trettio, fyrtio år vågar jag inte ens tänka på. Vid sidan av en havererad ekonomi och tillintetgjord kunskapsnation. Att inte fler oroar sig för detta idag är en av vår tids största mysterier, där tyvärr både skolans låga kunskapsnivå (och krav), mediernas politisering och politikernas populism samverkar i en negativ spiral.
Det hänger ihop.
•••
Katarina Wennstams kolumn idagens SvD är inte så illa som de brukar vara. Givetvis handlar den, som alltid, om manlighetens och männens våld, snusk och sjuka sexualitet, men är lite försiktigare skriven. Men om man skrapar lite på den språkliga ytan och försöker se vad det egentlig är Wennstam försöker göra så är det samma sak som så månger gånger förr. Det handlar om föreställningen att den manliga ondskan kan se ut hur som helst, vara vem som helst och uppträda när som helst och hur galant som helst. Som en sann lärjunge till sektledaren Eva Lundgrens teser om det ”normaliserade och sexualiserade våldet”, vill Wennstam pränta in i oss att det kan bo en pedofil och förövare i alla män, hur de än uppträder och ser ut. Sen klär hon in artikeln i ett angränsande ämne – att en pedofils familj inte borde dömas för pedofilens brott (vilket ju är alldeles självklart) – i sann Wennstamsk dimridåtaktik.
Jussi H. Lundell 
Tekniskt sett har Wennstam rätt – vi kan aldrig veta vem som är en komplett galning.
Men då får hon göra samma generalisering när det gäller kvinnor.
De flesta av oss förstår dock att det inte är särskilt praktisk att resonera på det sättet.
Ja, inte sant!
Det faktum att SD är som starkast bland LO-medlemmar på landsbygden (som tidigare röstade på sossarna eller vänstern) visar ganska tydligt att Thente har helt rätt i sin analys. De kvinnliga medieprofiler som pratar om vita kränkta män sparkar knappast uppåt. Twitterati förnekar nu detta och påstår att de sexistiska och rasistiska debattörerna främst är rika män från medel och överklassen. Allt för att hålla illusionen om att de sparkar uppåt och inte nedåt vid liv. Patetiskt.
Nog är det patetiskt. Kanske blir motståndet mot denna kunskap och insikt begriplig när man ser vad som står på spel för de inblandade. De har ju svikit hela sitt uppdrag, sina medlemmar, de som de påstods kämpa för. Ingen vill erkänna ett sådant monumentalt svek.
Pingback: Gässen i media | Kollen Om Genus