Bortstötning av lärare och journalister med obekväma åsikter – och ännu mera manshat

Har strax postat mitt hundrade inlägg, vilket faktiskt känns lite högtidligt. Jag ser också till min stora glädje att andra samhällskritiska bloggare har återvänt och hittat nya krafter. När de traditionella medierna och större delen av journalistkåren ljuger, mörkar och undanhåller information blir dessa bloggar än viktigare. Det är här som många idag hittar rapporter och analyser som ligger utanför åsiktskorridoren och den bukett av åsikter som går under benämningen ”värdegrunden”, alltså det politisk korrekta, det radikalfeministiska och det intersektionella. Det är här den friska luften finns.

Detta med åsiktskorridoren är annars ett fascinerande ämne, i det att de som är allra ivrigast att försvara den, också är samma människor som menar att den inte finns. Det senaste exemplet är kanske hur självaste journalistförbundet nu överväger att utesluta medlemmar, alltså andra journalister, som inte tycker som eller skriver med de perspektiv som journalister ”borde” ha. Fundera över det. Låt det sjunka in. Man sitter alltså – på fullaste allvar – och överväger huruvida journalister som anses skriva ”olämpligt” kan uteslutas ur förbundet. Det är alltså inte principen att vara journalist (och vad som borde ligga i beskrivningen av detta yrke), som längre är avgörande. Utan vilken ideologi och vilken ”värdegrund” man som journalist väljer att använda sig av när man förmodas förmedla en utvald bild av verkligheten.

Så djupt ner i avgrunden av intellektuella oförskämdheter och nonsens har den svenska journalistiken hamnat.

Men detta gäller, som vi vet, inte bara journalister. Den havererade svenska skolan (som jag skrev om så sent som igår), är inne på samma spår. Nu går två lärare, Göran Brante och Maria Wiberg, ut i SvD Brännpunkt och påstår att personer som röstat på Sverigedemokraterna inte kan (eller borde få), arbeta inom svensk skola. Varken som lärare, eller säg i bespisnings- eller städpersonalen. Det är så urbota dumt att det nästan gör ont, men det är samtidigt allvarligare än så. Susanna Varis har också redan skrivit bra om detta.

Man menar att bara för att media (se journalistförbundets funderingar ovan) och Granskningsnämnden (!), och även andra politiska partier (!), har stämplat SD som ”främlingsfientliga”, så skall människor som röstar på detta parti stängas ute från skolan. Dock verkar kommunister, anarkister, syndikalister, radikalfeminister och andra med revolution och samhällsomstörtning på agendan fortfarande vara välkomna. SD har, förstår vi, ifrågasatt multikulturen som framgångsmodell, vilket alltså är oacceptabelt. Det har visserligen Angela Merkel, David Cameron om många andra respekterade europeiska ledare också gjort, men i Sverige är det alltså så tabu att frågan inte ens skall få diskuteras (särskilt inte i skolan, med hänvisning till den demokratiska värdegrunden).

Förskjutningen som skett är också närmast makaber. Att som SD vilja minska invandringen med 90%, så att den hamnar på samma nivå som till exempel Tyskland per capita, är alltså rasistiskt och främlingsfientligt. Att stå bakom denna nivå, som Angela Merkel, är alltså rasistiskt och främlingsfientligt. Allt annat än att vilja ha ökad eller helt oreglerad (öppna gränser), invandring har i Sverige blivit rasistiskt och främlingsfientligt. Och att vilja anpassa nivåerna till vad som gäller för praktiskt taget hela övriga Europa kallas att ”vilja stänga gränserna” och är alltså en så avskyvärd åsikt att de som tycker så inte ens skall få vistas i närheten av barn, inte i skolbespisningen, inte i vaktmästeriet eller bland de som städar, och absolut inte i undervisningen på våra skolor.

Och de skall heller inte kunna arbeta med journalistik (eller kunna kalla sig journalister, vare sig de har journalistutbildning eller ej).

Jag hoppas att detta verkligen sjunker in.

Jag gillar samtidigt (och det vet trogna läsare), inte SD. Att ha SD som enda alternativ till de galenskaper och den mentala låsning som skett i alla övriga partier (främst genom mediernas makt), bådar inte gott. När Kent Ekeroth skriver på Facebook att ”medierna kontrollerar vi inom sinom tid”, så bör vi vara många som ser allvaret i detta. Men vi måste samtidigt ha förmågan att förstå samtidens mediala förtroendekris och dess orsaker. I den meningen är det ingen större skillnad på hur journalistiken idag missbrukas eller hur medierna används för propaganda och indoktrinering.

•••

Jag uppskattar att Danmark och den danska statsministern Helle Thorning-Schmidt nu skickar danska F-18 jaktflyg till Irak i kampen mot den islamistiska mördarsekten IS, eller Daesh, som de hellre borde kallas. Jag tvivlar på att vi lär se en sådan ryggrad från Sveriges håll. Det finns något ytterst problematiskt i vårt land där det gärna skall pratas om humanitära stormaktsanspråk och ”allas lika värde” och det skall vara så rätt och ”gott” och tillrättalagt och välstädat i åsiktskorridorens alla hörn, men på samma gång finns där en svidande oförmåga att se världen som den är. I kombination med en återhållsam feghet blir det hela minst sagt besvärande. Det är också uppenbart hur tyst det har varit från de mediala vänsterbarrikaderna när Daesh kommer på tal. Vidrigheterna passar liksom inte in i modellen. Halshuggningarna problematiserar den verklighetsbeskrivning man hellre ville få ut. Det gynnar liksom inte vänstern, som ju hellre pratar om islamofobi och ställer sig på islamisterna sida i hatet mot USA och Israel.

•••

Det är osmakligt att se hur TV4 i gårdagskvällens Nyheterna anlägger någon form av missriktat och fördomsfullt genusperspektiv på vilka som överlevde Estoniakatastrofen. Man vill ge intryck av att männen överlevde, på kvinnornas bekostnad. Vi ser bilden framför oss av vårdslösa, själviska och känslokalla män som tränger sig före och kastar kvinnor i vattnet för att stjäla deras platser i räddningsbåtarna. Det finns naturligtvis ingenting som styrker en sådan berättelse (tvärtom kan man ganska snabbt anta att förklaringen till de fler överlevande männen står att finna i starkare fysik, mer muskelmassa och längre uthållighetsförmåga). Men vad spelar det för roll när man istället kan pysa ut ännu en gliring mot ett förtryckande patriarkat som skor sig på kvinnors bekostnad? I Sverige har man ju också slagit fast (genom SVT Vetenskapens Värld), att kvinnor är mindre eftersom männen stjäl deras mat. Det skall dock tilläggas att Public service SVT denna gång avstod från liknande gliringar i rapporteringen om Estoniakatastrofens minneshögtid.

•••

Jag såg radikalfeministen Lukas Moodysons film Lilja 4-ever igår. Det är visserligen en angelägen film som beskriver vedervärdigheterna som kan drabba barn i utanförskap och fattigdom, när de (flickorna), också fastnar i sexuell trafficking. Men jag slås ändå av den absoluta svärtan i synen på män. Nu får även en och annan kvinna en släng av sleven, det skall sägas, men i grunden är det ändå männen som står för ondskan. En mörkare och mer oförsonlig föreställning kring mäns inneboende gräslighet och empatilöshet har jag nog inte sett ens i Stieg Larssons radikalfeministiska litterära gärning. Det blir faktiskt outhärdligt att bevittna. Männen är inte bara hjärtlösa utan helt befriade från inlevelseförmåga (det gäller alla män). Valerie Solanas epitet ”vandrande dildos” har här hittat en värdig uttolkare. Frustande, svettiga, själlösa, själviska, våldsamma och lögnaktiga, med endast sitt eget biologiska behov av snusk eller makt som ledsagare i livet. Inte konstigt att Moodysson annars hyllar unga tjejer som väljer bort killar och män och därmed den förhatliga heteronormen.

 

Vill också länka till intressanta bloggen Löjesguiden, som skriver om besläktade tankar.