Jan Gradvall, nazism och ”den samtida samhällsjournalistiken”

Å ena sidan är det så obegripligt dumt att det knappt är värt att kommenteras. Å andra sidan innehåller det så många krystade felslut, dimridåer och medvetna missförstånd att det bara måste kommenteras.

Om inte annat för att det avslöjar så mycket om hur den svenska kulturjournalistiken ser ut idag. Och på vilken nivå dess analytiska och intellektuella nivå ligger. Jämte den pretentiösa tonen som får åtminstone mig att rodna.

Det handlar naturligtvis om Jan Gradvalls smärtsamt förvirrade försvarstal i Expressen kring Public Service-medarbetaren Ametist Azordegans rätt att kalla vem hon vill för nazist.

Ja, var skall man börja? Redan rubriken är avslöjande. “Kårens svek mot Ametist Azordegan”. Det är alltså journalistkåren Gradvall menar. Kåren skall hålla ihop, förstår vi, och skydda de sina. Ungefär som för poliser (där detta uttryckssätt är vanligast). Men här betyder också “kåren” de som tycker likadant och använder medias olika plattformar för att få ut samma beskrivningar som Gradvall, Azordegan och de flesta andra kulturjournalister som idag publiceras i Sverige. Ja, kåren skall hålla ihop och mota bort de andra. Att det Gradvall egentligen syftar till också kan beskrivas som åsiktskorridoren (i vilken “kåren” är grindvakterna), torde vara uppenbart för alla. Vidare lyser också Gradvalls elitistiska perspektiv igenom, det är ju riktiga journalister som Gradvall själv, med de “riktiga” åsikterna och perspektiven som har betydelse och som borde slippa utmanande och obekväma tankegångar från andra journalister. Ja, kåren måste hålla ihop. Även Aftonbladets Oisin Cantwell låter denna självbild pysa ut emellanåt, i det att han ser sig själv som en “riktig” journalist i lägen när andra journalister utmanar hans åsikter och journalistiska agenda.

Nog är det hela skrattretande och ger kanske en bra bakgrund till varför svenska folket knappt har något förtroende kvar för yrkesgruppen journalister.

Men vi skall också komma ihåg att Jan Gradvall är musikjournalist. Egentligen en popkille som läst fanzines och gått på undergroundklubbar sen tidiga tonåren. Formad av Clash och Ebba Gröns vänsterrevolutionära eskapader och utflykter i det tidiga 80-talet. Vi får i Gradvalls artikel klart för oss att just detta, kunskapen om punk eller hiphop och vilka som lirat vad i vilket band och när vilken platta kom ut och på vilket skivbolag, är de kanske viktigaste och djupaste meriter en journalist kan ha för att göra politiska och samhälleliga analyser.

“Många av dagens mest aktiva och mest pålästa samhällsdebattörer finns i hiphopvärlden”.

Ja, efter Janne Josefssons intervju med Kartellens Sebbe Staxx, framgår det tydligt att detta måste vara ett korrekt antagande. Eller?

Gradvall fortsätter: “När Janne Josefsson förra veckan fick frågan om vad han tyckte om Ametist Azordegan svarade han: ”Jag vet inte ens vem hon är”. Om han hade varit mer à jour med samtida samhällsjournalistik skulle han ha vetat det”

“à jour med samtida samhällsjournalistik”…

Kommer Jan Gradvall någonsin att förstå omfånget av den dumstrut han i detta läge har behov av? Ja, jo, jag rodnar. Jag kan inte hjälpa det.

Men det är alltså så här mycket journalistik ser ut idag. Pretentiösa, elitistiska, åsiktskonfirmerade idioter som rider ut för att skydda sina pretentiösa, elitistiska, åsiktskonfirmerade kompisar (och ropar om kåranda), när de i egenskap av Public Service-medarbetare kallat en icke åsiktskonfirmerad journalistkollega för nazist.

Det lustiga med texten (men som snabbt famlar bort sig i en obegriplig slutsats), är att den hittar fram till ett citat (och en oro) kring det jag faktiskt var inne på igår, att MITTEN håller på att falla isär: “//Things fall apart; the centre cannot hold” (William Butler Yeats). Men av detta verkar Gradvall (som alltså använder citatet i Expressen-artikeln), nå slutsatsen att eftersom Ebba Grön har skrivit en text som inleds med “Gud är fascist”, så måste väl Public Service-medarbetaren Ametist Azordegan få kalla Janne Josefsson för nazist.

Kanske dags att låta duktiga musikkillar som Gradvall syssla med sånt som de är bra på istället?

Annonser

4 thoughts on “Jan Gradvall, nazism och ”den samtida samhällsjournalistiken”

  1. Jag läste också artikeln och reagerade också på den till den grad att jag funderade på att mejla till Gradvall efersom man naturligtvis inte kunde kommentera artikeln..
    Det första jag reagerade på var att han rakt av köpte Ametists påstående att hon hade skrivit i affekt när hon skrev att Janne J skulle komma ut som Nazist. Jag tror faktiskt inte på att hon gjorde det utan mera på att hon trodde att alla skulle tycka det var ett ok uttalande i en tid när många journalister älskar att relativisera det vänsterextrema våldet.
    Hon räknade alltså inte med att få mothugg från SVT.
    Hur förbannad man än blir så hinner man nog tänka på vad man gör innan man skriver ett sådant grovt påhopp och trycker på enter…
    För övrigt så hade ju Janne J gjort ett reportage om det högerextrema våldet som sändes innan programmet om det vänsterextrema våldet. Om han hade varit Nazist så skulle han väl knappast ha gjort ett sådant program ?

    Sedan försökte Gradvall förminska Janne J,s journaslistiska gärning genom att såga programserien han gjorde från Fittja för många år sedan.Därefter hyllade han Ametist som varande en förebild för folk från förorten. Jag kan inte se att något av detta har det minsta med saken att göra. Janne J har inte anklagat Ametist för något utan han sa t.o.m att han inte ville kommentera hennes påhopp med hänvisning till att alla har rätt att tycka vad dom vill.
    Det är ju Ametist som borde skämmas för sitt osmakliga uttalande och det finns ingen anledning att hoppa på Janne J ytterligare.

    Självklart är det inte ok med de hatbrev som Ametist fick för sitt uttalande,som Gradvall skrev om, men det har heller inget med saken att göra.

    Jag gillar Gradvall som musikjournalist men han borde nog hålla sig till det och inte leka samhällsjournalist för det klarar han uppenbarligen inte av att göra.

  2. Är det inte rätt utmärkande att varje gång gammelmedia är i behov av en osaklig nedsabling a la skvallerpressen så är det nån perifer journalist vars trovärdighet ändå inte spelar någon roll som plötsligt får hålla i den stora megafonen?
    Det är ingen slump; jag kan garantera att han blivit tillsagd vad han ska tycka precis som vilken krönikör/kolumnist som helst. Det är en metod, en strategi; så länge man kan få ut ordet så spelar det ingen roll om det är sant eller ej; det kan användas för att misstänkliggöra. Och man inte behöver offra någon seriös journalist med trovärdighet att beskydda, yay!.

  3. Pingback: Summan Av Dubbelmoral Är Hyckleri | Löjesguiden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s