Den nya svenska rasismen

Det är intressant att reflektera en smula kring regeringens förslag om att ta bort begreppet “ras” i språket. Det var ju några veckor sedan Erik Ullenhag gick ut med denna krigsförklaring mot de “rasifierade” i Sverige. Ja, det hade nog aldrig Ullenhag kunnat tänka sig? Hela ut- och efterspelet präglades av känslan att integrationsministern i den svenska alliansregeringen inte har en susning om vad detta handlar om och vilka agendor de “antirasistiska” krafterna i Sverige driver. Kanske trodde han att detta med “raser” och att kategorisera människor efter hudfärg inte anstår en demokrati 2014? Att det är eftersträvansvärt att se människor som människor i första hand och inte bärare av egenskaper definerade genom halten av pigment i skinnet? Och att detta skulle generera applåder, kanske allra mest i de “antirasistiska” grupperingarna?

Men ack så fel han hade. Det finns nämligen två läger i Sverige idag som under inga omständigheter vill att vi skall sluta bedöma varandra efter hudfärgen. På ena sidan white supremacy grupperna, oftast nynazister. Och på andra sidan “antirasistiska” företrädare och Ullenhags och regeringens egna “experter”, däribland Tobias Hübinette, som väl är rikskänd idag för både misshandelsdomar och uttalanden som detta:

“Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!”

För sanningen är den att både vitmakt-grupperna och dessa nya “antirasister” har en samsyn kring betydelsen av hudfärg. I grunden är de alla rasister, i själva grundbetydelsen av begreppet. Hudfärg avgör vilka vi är, vilket värde vi har, hur vi skall bedömas gentemot varandra och i slutändan vilka av oss som förtjänar att bli behandlade mänskligt – och vilka som inte.

Det är inte särskilt svårt att se detta. Även vår integrationsminister hade enkelt kunnat införskaffa denna kunskap. Men jag antar att trycket har varit för hårt. Rädslan för att hängas ut som “rasist” genom mediernas kulturredaktioner och vänsterjournalistflocken har istället lett till att Ullenhag anlitar en av rasisterna som “expert” på antirasism.

Nu vet vi ju också att rasisterna i den “antirasistiska” rörelsen (till skillnad från vitmakt-grupperna), har tagit till postmodernistisk begreppsförvirring för att skapa nya hittepå-innebörder för vad rasism är. Detta med hudfärg är en förlegad syn på begreppet rasism får vi veta (trots att alla världens encyklopedier är glasklara). Nej, för nu är rasism något som har med föreställda förtryckande strukturer att göra och det handlar om en subjektiv upplevelse att i en kulturell mening vara underordnad och så vidare… Därtill finns det ingen “vit ras”, det finns bara rasifierade (som inte upplever sig som vita), och sådana som inte är rasifierade och därmed delaktiga i en förtryckande struktur. Därför är det också omöjligt för en “vit” person att bli utsatt för förtryck, precis som könsmaktsordningen slår fast att endast kvinnor kan utsättas för förtryck.

Inte konstigt att de svenska “antirasisterna” vill behålla rasglasögonen på! På samma sätt som det naturligtvis är avgörande för den feministiska rörelsen att fortsätta att utmåla den biologiska varelsen “man” som väsensskild kvinnan, en sämre och i någon mening defekt människa (och här försöker man ju sig på mästerstycket att förena detta med påståendet att kön är en social konstruktion).

Den svenska “antirasismen” kommer nu ut med en sammanfattande bok, “Rasismen i Sverige”. Det är tidigare SR och Studio Ett medarbetaren (någon som är förvånad?) Lawen Mohtadi och tidigare FI-talespersonen Devrim Mavi som agerat redaktörer på en förfrågan från Natur & Kultur.

Det kommer att finnas anledning att återkomma till denna bok (jag har ännu inte fått den i mina händer). Klart är att det radikalfeministiska, “antirasistiska” och vänsterextrema perspektivet är överväldigande – och att vi även känner igen praktiskt taget alla i uppställningsledet. Många har jag redan hunnit skriva om på denna blogg. De tillhör alla samma åsikts- och mediaelit och är verksamma – och många gånger högt uppsatta – inom media, akademier, högskolor och kulturliv.

Här är några namn som avslöjar vad vi kan förvänta oss:

Lena Sundström
Gellert Tamas
Athena Farrokhzad
Niklas Orrenius
Judith Kieros
Johannes Anyuru
Rakel Chukri
Jonas Hassen Khemiri
Alexandra Pascalidou
Jason Diakté
Mattias Gardell
Isobel Hadley-Kamptz
Ylva Habel
Per Wirtén
Joanna Rubin Dranger
Ola Larsmo
Linda Stark
Magnus Linton
Henrik Arnstad
Amat Levin
Alex Bengtsson
Carina Bergfeldt
Hans Calderas
Johannes Forssberg
Durald Al-Khamisi
Katia Wagner
Jens Mikkelsen
Negra Efendic

Det finns några namn som jag själv ännu inte känner, så om någon hittar någon som möjligen avviker från det som jag ser som en total åsiktshegemoni (radikalfeminism, vänsterextremism, intersektionell analys, anarki, västhat), så är jag tacksam för kommentarerer om detta.

Jag ser fram emot en framtida recension signerad Johan Lundberg.