En giftig cocktail för sveriges framtid

Jag tror att den tid vi lever i just nu här i Sverige kommer att gå till historien som något alldeles unikt i västvärlden. Den kommer att få ett eget namn (ungefär som ”stockholmssyndromet”), och oräkneliga böcker, analyser och artikelserier kommer att publiceras i utlandet med syfte att förstå exakt hur den – med sina giftiga samverkande faktorer – kunde bereda väg mot den katastrof som allt fler av oss med politiskt intresse nu anar vid horisonten (eller kanske närmare till och med).

Det finns människor som är förtjusta i domedagsprofetior och föreställningar om en näraliggande apokalyps (inte sällan med religiösa förtecken). Jag är inte en av dem. Tvärtom är jag en ganska lösningsorienterad, analytisk och rent av optimistiskt lagd person. Men det är så mycket nu som pekar åt samma håll, och så många varningsklockor som samtidigt dånar över det politiska landskapet, att det är omöjligt att ignorera. Vi är på väg mot någon form av kollaps. Som demokrati. Som nation. Som gemenskap och som välfärdsstat.

Hade någon för trettio år sedan berättat för mig att jag skulle tvingas bevittna detta under min livstid så hade jag säkert både gapskrattat och avfärdat personen som oseriös.

Ingredienserna i denna giftiga cocktail är som jag ser det:

• Den extrema, politiska radikalfeminismens utbredning och övertagande av viktiga samhällsinstitutioner (journalistiken, utbildningen, rättsväsendet och kulturområdet).
• Skolans haveri (den låga bildningsnivån, omförhandlandet av ”kunskap”, pedagogiska/feministiska irrläror, bortstötandet av kompetenta lärare).
• Pojkar och unga mäns oönskade roll i samhället (avvisningen från skolan, utbildningar och arbetsliv, vilket leder till ett växande utanförskap och parallella, kriminella miljöer).
• Åsiktskorridoren och debattklimatet (reglerad och övervakad av en falsk, partisk och ensidig journalistkår där Public Service utmärker sig särskilt).
• Sammansmältningen av radikalfeminism, intersektionella teorier, postmodernt kunskapsförakt och vänsterextrem antisemitism (och dess genomslag i de av feministerna övertagna samhällsinstitutionerna).
• Generell brännmärkning, demonisering och bortstötning av sådana personer eller demokratiskt valda partier som inte håller sig inom åsiktskorridoren eller den ”värdegrund” som anses vara den rätta.
• En utbredd rädsla och ängslan hos både politiker och medborgare att yttra sig och säga ”fel” saker (här används särskilt begrepp som ”rasist”, ”islamofob” och ”kvinnohatare” framgångsrikt för att skrämma till tystnad eller konformitet).
• Borgerlighetens kapitulation inför idé- och kulturfrågor (fältet har lämnats öppet för feminister och vänsterextremister att äga agendan).
• Det allt mer etablerade synsättet i etablissemanget att det är suspekt och inskränkt att tycka att Sverige är bra och att Sverige överhuvudtaget har en kulturhistoria värd att intressera sig för eller värna om.
• Den etablerade kulturrelativismen och oviljan och oförmågan att ta avstånd från förtryckande och våldsamma kulturella och religiösa seder och traditioner som kommit hit främst från mellanöstern (till exempel hedersvåld och islamism).
• Föreställningen att Sverige är och skall vara ”en humanitär stormakt”, kosta vad det kosta vill (oförmågan att se begränsningar).
• Den eskalerande och allt mer okontrollerade asyl- och flyktinginvandringen främst från mellanöstern och östra Afrika (nu uppe i 80-100.000 per år, varje år), när samtidigt bostäder och arbetsmarknad för dessa människor inte finns (lägg till att finansieringen inte är på plats, eller ens om det är möjligt att räkna på eller genomföra en finansiering av en migration i denna skala med dessa förutsättningar).
• Identitetspolitikens utbredning och acceptans i det offentliga rummet, där grupper uppmanas att ställa sig mot andra grupper (inte sällan efter vilken hudfärg gruppen identifierar sig med), och där ribban ständigt höjs för hur hatiskt, fördomsfullt och nedlåtande man tillåts bemöta den andra gruppen.
• Islamistiska gruppers snabba etablering och utbredning (Hizb-ut-tahrir och IS).
• Den ökande ojämlikheten (där ett välmående och förmöget etablissemang i framför allt stockholms innerstad ”äger agendan”, både i politiken och genom medierna).

Det går säkert att dra bort eller lägga till ett och annat fenomen i utvecklingen, men som jag ser det finns ingen annan tolkning än att detta sammantaget och på sikt kommer att leda till någon form av nationell kollaps, sannolikt på flera nivåer och där det Sverige de flesta av oss känner, är borta för alltid. De ”spänningar” Fredrik Reinfeldt förbereder det svenska folket på nu (spänningar som sannolikt inte kommer att drabba Reinfeldt själv), kan i själva verket mycket väl utvecklas till etniska och religiösa konflikter, en explosiv och okontrollerad kriminalitet, nationalstatens sammanbrott (och därmed givetvis välfärden), religiös extremism, kravaller och både klan- och gängrelaterat våld på nivåer som vi aldrig tidigare sett i Sverige. Och givetvis en senkommen politisk respons men denna gång mestadels i form av extrema och antidemokratiska företrädare.

Här är det återigen på sin plats att komma ihåg att det är just detta sammanbrott som flera av sveriges idag populära opinionsbildare och akademiker är ute efter, däribland Uppsalaprofessorn Mattias Gardell. Som alla antidemokratiska samhällsomstörtare, vare sig de kallar sig radikalfeminister, anarkister, islamister, kommunister eller nazister, är det föreställningen att den nya världen bara kan resa sig ur askan och över liken av fienden som förenar.

Tiden får utvisa om jag har rätt. Jag hoppas inte det. Men jag, precis som andra i min närhet, börjar nu försiktigt lufta tankarna kring att på sikt flytta från Sverige, att åtminstone förbereda en möjlig rutt och destination.

Har jag rätt och någon frågar mig hos vem jag först och främst lägger ansvaret för det som tilläts hända, är mitt svar redan färdigt.

Den svenska journalistkåren och det ansvar som den tredje statsmakten, journalistiken inte tog.

Tillägg: Vi får heller inte glömma ett dåligt samordnat, underpresterande och oförberett polisväsende, ett nedmonterat försvar och en otillräcklig krisberedskap.