Den förmenta godhetens kolportörer

Jag lägger märke till att idén om att förbjuda Sverigedemokraterna nu också har slagit rot hos några kulturpersoner i mitt Facebook-flöde. Jag spekulerar över om det efter gårdagens debattartikel i DN kanske känns lite mer rumsrent att lufta uppenbart antidemokratiska åsikter? Mindre riskfyllt? Jag återciterar den retoriska fråga som professorerna Stefan Jonsson och Elena Namli igår ställde sig själva (och svenska folket), i sveriges största dagstidning, angående de 800.000 svenskar som röstade på landets tredje största parti:

”[S]ka man i demokratins namn säga att deras val måste respekteras?”

Jag vill tro att fler än jag här blir påminda om det bedrägliga och mellersta ”D”-et i DDR, och vart en sådan monumental semantisk korruption kan leda oss. Att på den tiden döpa den totalitära och kommunistiska tyska satellitstaten till DDR (Deutsche Demokratische Republik), är samtidigt ett uttryck för samma folkliga förakt och missaktning för åsiktsfriheten som idag (inte minst efter valet), flödar ut i den svenska samhällsdebatten. Och det låter likadant: Vi kallar det vi gör för demokratiskt, och i demokratins namn avskaffar vi sen den gamla demokratin så att vi kan bli en ”riktig” demokrati (i Sverige kallar vi detta för ”mänskligarättigheterdemokrati” eller ”värdegrundsdemokrati”). Sen förbjuder vi sådan politik som inte går med på vår tolkning av den ”riktiga” demokratin, återigen i demokratins namn. Vi rent av försvarar avskaffandet av demokratin med att vi värnar extra om demokratin.

För röstar det obegåvade folket så fel, så måste vi ju gå in och ställa det till rätta (eftersom vi vet hur de borde ha röstat). Det är alltså för demokratins skull som vi inte kan respektera deras val.

Ja, kanske tjatar jag. Men detta är så sensationellt allvarligt. Det tål också att upprepas att de som nu efterfrågar dessa antidemokratiska åtgärder just ofta är personer inom humaniora och som annars så ofta talar sig varma om ”öppenhet” och naturligtvis det överlag missbrukade ”vi gillar olika”. En del av dessa förstår säkert inte vad det på djupet handlar om, de är konstnärssjälar som inte riktigt ser vad som står på spel. Sannolikt följer de bara slentrianmässigt med strömmen av högljudda vänsterfeminister som ser SD som den biologiska inkarnationen av allt ondska. Andra, här ibland akademiker som Stefan Jonsson och Mattias Gardell, vet å andra sidan precis vad som står på spel (demokratin). Det är dessa falska profeter, dessa den förmenta godhetens kolportörer, som vi måste se upp med.

Det är som vi har sett alltså genom språket som man i första hand försöker slå in kilarna. Man gör om begreppet demokrati, rensar bort dess grundprinciper men använder fortfarande ordet (som om det hade sin ursprungsbetydelse). Man bortser från vad rasism betyder, lägger in en helt ny innebörd men fortsätter även här använda ordet som om det bar på sin ursprungsbetydelse. Det finns mängder av andra ord, begrepp och meningar som man idag skrubbar och gör om på detta sätt, för att de skall kunna användas i syfte att ge trovärdighet åt en falsk berättelse. ”Allas lika värde”, ”mäns våld mot kvinnor”, ”stänga gränserna” och ”patriarkat” är bara några av dem. Förvanskningen av begreppen demokrati och rasism måste dock betraktas som farligast och mest riskabel, då den för det stora flertalet snart riskerar att spräcka själva systemets trovärdighet.

•••

Jag noterade, också med en känsla av overklighet, att när Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karén igår presenterar en analys kring varför så många idag flyr de traditionella medierna (och söker alternativa nyhetskällor bland annat på nätet), så är det följande självkritik som främst lyfts fram:

”Slänger vi oss med onödigt krångliga ord och uttryck i våra texter?”

Den skarpsinniga frågeställningen tycker jag förtjänar en helt egen analys (men som dessvärre nog inte lär dyka upp i de traditionella medierna any time soon).

[Jag hittar inte Karéns ledarartikel på nätet]

Annons