Svenska Dagbladet kämpar för sitt liv. Just nu pågår en intensifierad reklamkampanj i TV, radio och på nätet, kanske en sista kraftansträngning för att vända något som ser ut som en oundviklighet. I Orvesto Konsument har SvD minskat 12,4 procent och medieanalytikern Olle Lidbom säger nu i Resumé att han är övertygad om att tidningen är nedlagd inom fem år.
Jag har på denna blogg många gånger uttryckt stark kritik mot hur framför allt SvD’s nyhets- och kulturredaktioner på senare år har hemfallit åt en allt mer agendasättande och ideologisk journalistik (i tidens radikalfeministiska och identitetspolitiska anda), men samtidigt noterat att SvD’s ledarredaktion har befäst positionen – mot strömmen – som landets kanske enda kvarvarande grupp verksamma journalister inom de traditionella medierna med rikstäckning, som åtminstone lyfter och belyser några av de ämnen och frågor som glöder och flammar vid sidan av den snäva åsiktskorridoren.
Därför vore en nedläggning av SvD såklart djupt beklaglig. Nu har visserligen Dagens Nyheter också minskat (i Orvesto Konsument), med närmare 6 procent, men DN är alltså dubbelt så stor som SvD och kan komma att bli den enda kvarvarande svenska rikstäckande dagstidningen. Det är naturligtvis en mardröm utifrån både ett jämställdhets- och åsiktsbreddsperspektiv. Och när det gäller kulturen så skulle DN Kultur och SVT’s och SR’s kulturredaktioner, som en följd av en fullständig dominans, snart skruva upp volymen och höja tonläget ytterligare i den politiska och ideologiska propagandan. Det drypande mansföraktet och uppjagade manshatet, riktat mot framför allt svenska, vita, heterosexuella män, som vi vant oss vid kommer att bli allt mer framträdande. Samtidigt som de intersektionella perspektiven och rasifieringshetsen kommer att breda ut sig än mer. Mer fokus på hudfärg, identitetspolitik och positioneringen av olika grupper mot varandra. Genom varje artikel, notis, puff, rubrik, reportage, skendebatt, recension och analys, kommer vi att se hur FI’s, MP’s och V’s politik pumpas ut över landet, som en del i en ”värdegrund” som alltmer kommer att beskrivas som en förutsättning för demokratin.
Det vi kan komma att se, vilket naturligtvis heller inte är önskvärt (och som många andra har varnat för), är att när SvD försvinner och DN (och Public service) skruvar upp propagandavolymen (med ambitionen att utbilda folket i ”rätt” riktning), så fortsätter de alternativa nätmedierna på de yttersta kanterna att växa med stormsteg, i början främst från högerhåll. Efter att ha genomskådat lögnerna väljer fler och fler bort DN, som på sikt också kan komma att gå under. Kvar finns då ett helt nytt nyhetslandskap på nätet där polariseringen och extremismen utmärker lägren och sajterna. Vi har kvällstidningarnas stenkastarvänster och revolutionära radikalfeminister på ena sidan, i stil med Politism.se och Feministiskt perspektiv, och Fria Tider, Avpixlat och Exponerat på andra sidan (och nya som lär dyka upp på båda sidor). I brist på kompetenta, starka och balanserade alternativ i mitten kommer nyhetskonsumenten tvingas att välja sida, och en radikal sådan (men brytningen går alltså också bortom den traditionella höger- och vänsterskalan).
Utvecklingen speglar i princip det som sker i partipolitiken (och den skyndas på i en slags växelverkan med de vinklade medierna). Mittenpartierna försvagas i takt med oförmågan att hålla rent mot de vänsterextrema premisserna (radikalfeminismen, oviljan att värna det svenska, målet att öppna gränserna). Bristen på ideologisk ryggrad och rädslan för journalisternas svartmålning – och inskränktheten när det gäller att bemöta medborgarnas oro – föser väljarna i famnen på framför allt Sverigedemokraterna.
Det går inte att underskatta den explosiva kombinationen av ett tilltagande öppet förakt och hat gentemot den vita (etniskt svenska), mannen genom de radikalfeministiska medierna och politikereliten, och samtidigt ett migrationstryck från mellanöstern och nord- och östafrika som saknar motstycke i europeisk historia (till ett litet land som Sverige). Jag menar att det här är en utveckling som man inte behöver vara klärvoajant för att förstå konsekvenserna av.
Men det är i stort sett tyst. Den nya regeringen, där det radikalfeministiska MP (som både vill montera ner försvaret och öppna gränserna), har flera tunga ministerposter, har tvärtom tillsammans med Socialdemokraterna valt att inte ha någon minister med särskilt ansvar för integrationsfrågor. Istället betonar man den radikalfeministiska profilen. Ansvarslösheten är därmed inskriven i själva regeringsförklaringen. Det Sverige som man förment klagade över hade ”gått sönder”, kommer att spricka itu med oöverstigliga konsekvenser. Om inget görs. Om mittenpartierna inte bryter sig loss från sin mentala låsning.
•••
Flera har redan kommenterat Hanna Hellqvist mansföraktande spya i dagens DN, det finns egentligen inte mycket att tillägga. Den här typen av ”journalistik” är som vi vet DN’s signum idag, även om misandrin (som i stort sett präglar hela tidningen), oftare är mera subtil och förklädd. Tidningen är egentligen oläslig om man inte själv är troende radikalfeminist eller bara härbärgerar en olust eller djup aversion mot framför allt vita män (som inte är homosexuella), men om man parerar mellan kräkpölarna så hittar man ibland också sådant som är intressant att analysera. Idag till exempel hur det krumbuktas kring detta med om tiggeriet är organiserat eller inte.
Som vi vet har ju hela det mediala och politiska etablissemanget i Sverige gång på gång fördömt påståendet att tiggeriet i Sverige skulle vara organiserat. När Sverigedemokraterna gick ut med sin kampanj att ”förbjuda det organiserade tiggeriet”, så var det först och främst detta att det skulle vara ”organiserat” som beskrevs som rasistiska lögner och felaktigheter. De politiker (från andra partier än SD), som vågat påstå att det just handlat om organiserat tiggeri har fått löpa gatlopp och misstänkliggjorts offentligt som rasister.
Vad som är intressant när DN nu ”avslöjar” att tiggeriet faktiskt är organiserat (det som alla som vistas på i alla fall Stockholms gator naturligtvis redan visste – det är bara att titta), är hur man, genom Josefine Hökerberg, nu försöker hävda att DN minsann aldrig påstått något annat än att det var organiserat. Och hur gör man det? Jo, givetvis genom att plocka isär begreppet och ordet ”organiserat” och hänvisa till att det kan betyda olika saker. Det är på denna nivå den agendasättande journalistiken idag för sig:
”DN, eller jag i egenskap av reporter på DN, har aldrig påstått att tiggeriet inte skulle vara organiserat (i den innebörden att organiserat betyder just organiserat och inte organiserad brottslighet). Tvärtom har poliser i vår granskning alltid uppgett att det är organiserat men inte på ett sätt som är kriminellt, det vill säga olagligt enligt svensk lag.”
Och på frågan (som DN’s reporter Josefine Hökerberg ställer till sig själv); ”[m]en varför har både politiker och hjälporganisationer under våren hävdat att tiggeriet inte är organiserat?” (notera att DN och medierna nu är exkluderade från dem som hävdat att tiggeriet inte är organiserat), svarar Hökerberg:
” – Förmodligen för att de använt ordet organiserat som att det skulle betyda att organiseringen är kriminell. När SD gick till EU-val med frågan om att ”förbjuda det organiserade tiggeriet” anspelade de på kriminellt tiggeri, och det var mot den kampanjen som hjälporganisationer och politiker slog tillbaka//”
Så då vet vi. När ett parti som DN ogillar använder ordet ”organiserad” i sina valaffischer så betyder det något helt annat än när DN’s reporter använder ordet ”organiserad”.
Och det finns alltså heller ingen brottslighet i anslutning till ”organiserandet” som DN nu beskriver, om vi skall förstå Hökerberg rätt. Att som tiggare behöva betala mellan 400 och 2000 kronor för en tiggarplats i Stockholms city, till en ”ledare” från Rumänien, är väl bara ett exempel på lite hederlig småföretagarkultur?
Jussi H. Lundell 
Snyggt skrivet! Jag håller med om det mesta, ffa att det skulle vara synd om SvD går i putten. Men det är en oundviklig utveckling och någon måste börja.
Känner förresten igen ditt sätt att skriva. Jag säger inget mer för att inte hjälpa våra belackare på traven, men varmt välkommen tillbaka! 😉
Att sätta sin lit till en dålig vän är sämre än att veta att man inga vännner har. Död åt SvD.
Precis som KDs svek är större mot konservatismen när de rantar runt på prideparaden. Så är SvDs svek mot konservatismen större när de vägrat att försvara någonting av det de påstod sig stå för.
Du har en principiell poäng. Dock skulle landet bli så mycket andefattigare och om möjligt ännu mer likriktat om SvD gick i graven. Nät den dagen kommer får vi hoppas Rayman, Gudmundsson, Ludvigsson mfl sugs upp av piggare medier alt. att de startar ngt eget. Sannolikt finns det en relativt stort tomrum efter att alla tidningar blivit ”vänster” och det finns troligen en stor marknad som efterfrågar en allmänborgerlig dagstidning.
Ja jösses. Sverige är fantastiskt.
Ja,det vore tråkigt om SVD.s ledarredaktion inte skulle få ha kvar sin plattform medans jag inte skulle sakna deras kulturredaktion en sekund..
Skulle vilja påstå att Hanna Hellqvist projicerar kvinnlig gemenskap på oss män. Är det några som söker bekräftelse från sin omgivning så är det väl kvinnor.
Läste det där med organiserat tiggeri i DN. Hökerberg följde två familjer och utifrån hennes observationer menar hon att det inte förekommer organiserat tiggeri. Jag vet inte hur vanligt det är men det är ju häpnadsväckande att man som Hökerberg kan dra absoluta slutsatser efter studier av två familjer..
Anledningen tror jag är att folket tröttnar på att hela tiden påverkas i sina val genom den smala åsiktskorridor som de flesta tidningar lagt sig till med. SD känns som den friaste av samtliga just nu. Expressen är helt borta. Sveriges folk är smarta, generösa och kan tänka och planera själva. De vill ha nyheter från oberoende och obundna medier som belyser från alla håll utan förbehåll. Grävande journalistik står bland det högre på läsares intresselista men den MÅSTE vara helt fri från influenser från något politiskt håll. Det var mera så förr och jag tror läsare saknar detta.
Men, men, har de otur när de tänker nu?
”När SD gick till EU-val med frågan om att ”förbjuda det organiserade tiggeriet” anspelade de på kriminellt tiggeri, och det var mot den kampanjen som hjälporganisationer och politiker slog tillbaka”
Om SD gick till val med att de vill kriminalisera organiserat tigger så betyder det att SD vet att det inte är kriminellt men att de vill kriminalisera det.
Jag prenumererade tidigare på SvD, men sade upp prenumerationen härom året eftersom jag tröttnade att betala för att få en spottloska i ansiktet varje morgon. Ledarredaktionen har jag stora sympatier för, men resten av tidiningen vägrar jag betala för. För mig är det fullkomligt obegripligt att en tidning som kämpar för sin överlevnad inte ens försöker satsa på seriös journalistik, som ju är en tom nisch idag. Tänk er bara en nyhetstidning där journalisterna ställer de där obekväma motfrågorna till någon från det politisk korrekta prästerskapet…
Hmm… Det vore intressant att veta om det pågår några diskussioner internt på SvD om hur journalistik egentligen ska bedrivas… I förhållande till det politiskt korrekta, radikala och progressiva ”rätta”.
Jag tror inte att de diskuterar i termer av ideologi vs journalistik över huvud taget. Naturligtvis är det folk som Maria Sveland, Jenny Nordberg, Hynek Pallas och hela gänget av krönikörer skriver baserat på ideologi och slogans, men redaktionsledningarna på SvD ser det säkerligen mera som att man vill ha skribenter som har örat tätt mot det som ”ligger i tiden”. Vad detta ”i tiden” kommer ifrån är det ingen som diskuterar. Samma sak på t ex Sydsvenskan och Expressen, och förmodligen på DN Kultur.
För sådär sex-sju år sedan dök det upp en djupt symptomatisk anekdot från en utbildningsdag för journalister på just Olle Lidboms blogg, det var nere i kommentarfältet. En erfaren nöjesreporter hade talat om hur man hanterar olika aktörer i nöjesvärlden idag och berättade om hur han hade mött några personer från nån eventarrangör och flikade in ”men det vet vi ju att Joe Laberos management ljuger när det passar”. Där blev han avbruten av några av åhörarna: ”Joe Laberos management ljuger – det är ju det som är nyheten! Det är det ni ska skriva om!” Den erfarne mannen smålog och i salen kunde man (enligt vår sagesman) se en tydligt uppdelad reaktion: ”de som kom från morgontidningar höll med om att det här var en viktig bnyhet för nöjessidan, medan kvällstidningsfolket rullade med ögonen och log trött”.
Det managementbolag som representerar Joe Labero har säkerligen många andra artister i sitt stall, och det är säkert möjligt att deras lättsinniga attityd till saningen är välkänd för många som jobbat nära inpå branschen: ganska många vet att den sortens bolag ibland bluffar och skarvar så fort de kan. Men det är inte något som de flesta som läser nöjessidorna i en tidning har klart för sig, där behandlas samma presstalesmän och nöjespappor istället ofta som snövita sanningens män. Att ta upp detta till diskussion ses inte som opportunt alls i dagens medieklimat, och den frilansare eller korttidsmedarbetare som skickas ut för att intervjua en artist eller en presstalesman vill naturligtvis inte komma hem med en intervju som låter bråkig, där reporter och artist etc har kommit ihop sig. Det är förmodligen få redaktioner som skulle vilja backa upp en tillfälligt anställd journalist som kommer hem och har bråkat med den han/hon skulle intervjua, särskilt inte om det betyder att personen/firman kan komma med sanktioner (”inga fler intervjuer på det hållet med någon av våra artister på obestämd tid, inga fribiljetter eller inga bra bilder”). Eftersom journalisterna ofta har den här låga statusen och tidningarna inte bryr sig om grävande journalistik eller research hamnar redaktionerna helt enkelt i knät på diverse managers, fixare och småljugande artister. Och samma sak kan naturligtvis inträffa även på litet tyngre områden än i fråga om vem som ska spela på nästa festival eller varför det inte blev en bra show.
Och idag? Ja, idag hade förmodligen även de som kom från morgontidningarna sagt att vadå, det är väl inget att skriva om, hehe. Det vet vi ju.
Pingback: Gubbfritt | WTF?
Ojoj Josefine Hökerberg behöver flera rader för att skriva följande mening:
”Jag är fullständigt ryggradslös. Lita inte på vad jag skriver.”
En sådan journalist är naturligtvis förbrukad i min värld för all framtid. Jag skriver ner namnen. Not to be trusted in any way. Lång är listan men bra som referens.
SvD tappar mest, mer än var tionde läsare. Undra på det när man anlitar folk som absolut inte tilltalar konservativa läsare:
http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/dagspress/article3852305.ece
Richard Swartz levererade en genomskådande beskrivning av SvD:s förfall, den svenska nyhetspressens förfall och en del av orsakerna bakom i en essä med den mjukt ironiska titeln ”Korren är död – länge leve korren!” i tidskriften 00-tal’s temanummer om kritik och kultursidor förr och nu hösten 2009. Om man minns hur Svenskan och DN såg ut för bara 25-30 år sedan, hur de skrevs och vilket slags innehåll de satsade på, så blir utvecklingen tydlig på ett helt annat sätt än den är för dem som går journalistutbildningar idag och på sin höjd minns dessa tidningar så som de sett ut från början av det nya seklet.
SvD var den sista tidning jag slutade att läsa när jag för ett par år sedan gav upp mainstreammedia. Jag vet faktiskt inte om jag tycker synd om dom annat än att jag tycker synd om ett fåtal journalister där som fortfarande håller måttet någorlunda. Tyvärr finns det tydligen ingen plats för dessa i Sverige, utan vi blir tydligen tvungna att vandra i ett landskap där det enbart finns plats för knallröda socialistblaskor versus, på andra sidan, Fria Tider. Det säger något om vilka falanger det är som kommer att dominera politiken i det här landet framöver.
http://www.medievarlden.se/diskussion/2014/10/svenska-journalister-ar-bortskamda