”Massinvandring” och att avskaffa Sverige, enligt Birgitta Ohlsson

Jag kan förstå dem som upplever att mitt förra inlägg lät en smula apokalyptiskt. Att vi inom en tjugoårsperiod skulle få uppleva en havererad rättsstat och ett sönderfall av Sverige i territoriella klanvälden och mycket stora utanförskapsområden dit svensk lag inte längre når. Ett landområde där etnicitet, religion och kulturell tillhörighet avgör på vilken sida du som medborgare hamnar, i vilken provins du kan finnas utan att känna dig hotad.

Men är det verkligen så svårt att se denna prognos som rimlig? Processen har redan inletts och vi kan ju tydligt se hur sönderfallet är igång. Och att kombinationen intersektionell identitetspolitik och europas största invandring (utan möjlighet till jobb, bostad eller integration för de inflyttade), blir till nitroglycerin när ingredienserna (däribland det ekonomiska tillståndet), har uppnått kritisk massa, det menar jag måste vara ett rimligt antagande. Uppmaningar att medborgarna skall dela in sig i den ras eller kulturella tillhörighet som de identifierar sig med (intersektionell teori) – i kombination med en närmast okontrollerad utomeuropeisk massinvandring, kan inte betyda något annat än en nationell katastrof i Sverige. Varken på kort eller lång sikt.

Hittills har jag använt uttrycket ”europas största invandring”, istället för ”massinvandring”. Skälet är detsamma som för alla andra; eftersom SD använder begreppet så vill man själv inte göra det. Vi är tillbaka i detta med ord och språk och hur olika krafter försöker bända begrepp och uttryck åt olika håll för att vinna politiska poäng (vilket har blivit rutin i svenska debatter och medier). Men är det fel att använda ordet ”massinvandring”?

Att prata om ”volymer” eller ”massinvandring” innebär brännmärkning (och betyder rasiststämpeln), det vet vi, eftersom det ser ut att avslöja att det kan vara något negativt med en enorm invandring (europas största i absoluta tal). Det går däremot bra att prata om massinvandringen i den meningen att man beskriver Sverige idag som en ”invandrarnation”, eftersom detta låter mer positivt. Att vara ett ”invandrarland”, för tankarna till USA vid förra sekelskiftet, vilket låter spännande och ger signaler om tillväxt och framgång. Vi pratar ju alltså fortfarande om massinvandring, men vi får inte använda ordet som sådant. Det går inte att öppet säga vad det handlar om. Spaden får inte kallas för en spade.

Men vad är då ”massinvandring”, det vi inte får säga öppet?

Jo, massinvandring är att drygt 500.000 människor (från mestadels samma områden i mellanöstern och nord- och östafrika), per mandatperiod kommer till ett litet land som Sverige med sina drygt nio miljoner invånare. Det betyder minst 2 miljoner människor på 16 år (människor som dessutom mestadels (givetvis inte alla), har en låg eller oandvändbar (i Sverige), utbilding och som möter en praktiskt taget icke-existerande arbets- och bostadsmarknad). Men 500.000 per mandatperiod kan snart komma att omvandlas till miljoner. Alla syrier som söker asyl i Sverige får idag permanent uppehållstillstånd. Stoppas inte Daesh (IS), kan ytterligare miljoner komma hit och få ta del av det som är kvar av den svenska välfärden. Här skall tilläggas att regeringspartiet MP arbetar för att göra det möjligt att söka asyl redan vid de svenska ambassaderna ute i världen – och på sikt att helt öppna gränserna.

Är jag då hjärtlös som skriver om detta? Tycker inte jag att Daesh (IS), är förfärliga och att vi måste hjälpa dem som flyr? Alla som har läst denna blogg vet vad jag tycker om Daesh (IS). Min inställning är att Sverige borde ansluta sig till den militära kampen mot Daesh (IS) – och därmed hjälpa dem som flyr – vilket dessvärre knappast kommer att ske (det skulle ju kanske kunna uppfattas som islamofobiskt). Nej, precis som tidigare i historien när Sverige valde att stå utanför (i kampen mot nazismen under andra världskriget), står vi nu också utanför och velar och räknar med att andra gör jobbet. Istället verkar den politiska och mediala eliten tänka att vi är storslagna om vi ”öppnar upp våra hjärtan” och denna gång låter miljoner människor komma till Sverige, utan att ha någon som helst plan för hur detta skall hanteras.

Hur kan man komma fram till ett sådant felslut? Hur kan den svenska eliten få genomföra detta utan riktiga krav på konsekvensanalyser? Svaret på dessa frågor kommer även denna blogg att söka framöver, utifrån samma humanistiska och allmänmänskliga perspektiv som alltid.

Men låt oss åtminstone kalla en spade för en spade. Detta är alltså massinvandring, vare sig man ogillar ordet eller inte. Och massinvandring är inte samma sak som invandring. Europas övriga länder, däribland våra grannländer, har invandring. Sverige har massinvandring. Låt oss nu kalla det för vad det är.

•••

Islamofober kallas ju alla i Sverige som kritiserar religionen islam, och även – inte att förglömma – de som är allt för kritiska till mördarsekten Daesh (IS), och det sätt på vilket de halshugger otrogna och barn till otrogna. I Sverige är det ju mera politiskt korrekt att vara för Palestina och mot Israel, detta är en inställning som är så djupt inbäddat i till exempel statliga Public service att andra åsikter sällan ens kommer till tals. Och nej, Gaza’s Hamas och Daesh (IS), är inte samma sak, utom i den meningen att båda grupperna är våldsbejakande terrorister och att de vill förinta staten Israel och avrätta judar (den senare även alla västerlänningar och andra som inte konverterar och vill leva enligt deras tolkning av koranen).

Cecilia Uddén har i många år rapporterat i mellanöstern för statliga svenska Public service räkning, och nästan aldrig missat att framställa händelserna utifrån att Israel är den egentliga boven i mellanöstern. Nu har hon hamnat i offentligt ”bråk” med andra utrikeskorrespondenter anställda vid Sveriges Radio och inte oväntat är det också det intersektionella perspektiv och ”vithetsnormerna” som är i farten. Uddén menar att ”vita” svenskar, med ”svenska” namn måste maka på sig och lämna plats för utrikeskorrespondenter med annan bakgrund. Begreppet ”mångfald” används i diskussionen för att få de svenska korrespondenterna att förstå att de måsta lämna plats. Uddén själv verkar märkligt nog inte vilja sluta sitt jobb. Och i sekteristisk anda förstår Uddén heller inte att någon annan kan ha en annan åsikt kring detta än den hon själv har (var så säker på att Uddén även är radikalfeminist):

”Det bekymrar mig mycket om folk inte håller med om att detta är ett problem”.

Men de flesta ”vita” svenska utrikeskorrespondenter, eller ”korrar”, verkar inte vilja maka på sig, de vill behålla sina jobb. Uddén fick då åtminstone medhåll i den öppna Facebooktråden från Ametist Azordegan, SR-programledaren som nu senast kallade Janne Josefsson för nazist för att han hade mage att undersöka också vänsterextremisters våld i Uppdrag granskning.

Det skall samtidigt sägas att ingen vågade hamna i riktig polemik med Uddén, det fanns ingen som öppet tyckte väldigt annorlunda. Det hade ju varit fullständigt oacceptabelt (och för en SR-medarbetare sannolikt betytt jobbet). Men bara att man inte helhjärtat håller med är alltså ett ”problem”, förstår vi.

•••

Vad skulle vi göra utan Sanna Rayman? Ja, det är många som ställer sig den frågan idag. Innan Svenska Dagbladet läggs ner (vilket jag är rädd händer inom något eller några år), hoppas jag att hon fortsätter att skriva på det orädda och skarpa sätt som har blivit hennes signum.

Det var Rayman som ”avslöjade” (uppgifterna hade funnits tillgängliga länge), att Migrationsverket hade behov av ytterligare 48 miljarder kronor de nästkommande fyra åren, vilket omedelbart fick valpolitiska konsekvenser.

Idag skriver Rayman bra om Miljöpartiets glidningar och bluffretorik när det gäller migrationen. Men också om hur det svenska rättsväsendet hanterar hatbrottslagstiftningens politiserade kärna. En 16-åring frias i Göteborgs tingsrätt efter att ha sprayat hakkors och överkorsade Davidsstjärnor på Konserthuset, eftersom rätten menar att det skall förstås som ”Israelkritik”. Ett hakkors av en förvirrad svensk (som identifierar sig som svensk), yngling är alltså hatbrott. Samma hakkors av en förvirrad ung muslim är alltså inte hatbrott. Och samtidigt döms konstnären Dan Park till fängelse.

Jag framhärdar. Identitetspolitiken trasar sönder förtroendet för rättssystemet.

[UPPDATERING: Domen ovan visade sig vara felaktift beskriven. Sanna Rayman tar tillbaka här]

•••

Danska Mikael Jalving skriver bra (i den danska dagstidningen Jyllandsposten), om det absurda med att den svenska Nobelkommitén med hänvisning till ”alla människors lika värde” nu utestänger sveriges tredje största parti och en av sveriges riksdags talmän från att närvara vid nobelfesten (alla andra riksdagspartier och talmän är inviterade). Men allas åsikter är tydligen inte lika mycket värda. Jalving skriver också om att detta med FN’s ”lika värdighet” (dignity), har misstolkats och i Sverige blivit ”lika värde”:

”Hvad de ellers så korrekte svenskere har gjort, er at oversætte et alment hensyn til menneskelivet til en politisk doktrin. En doktrin om, at udlændinge har lige så meget ret til at bo i Sverige som svenskerne, og at dem, der tvivler, tøver eller mener noget andet er nogle lede sataner. Alla människors lika värde er et adgangstegn, et kodeord. Kender eller anerkender du det ikke, kommer du ikke med til festen. PS: Du misser ikke alene Nobelfesten, men adgangen til de rigtige meningers svenske offentlighed.”

Håll med om att det är ganska intressant. Det låter ju ungefär så här: – Av hänsyn till min känsla för alla människors lika värde kan jag inte acceptera att du är lika mycket värd som alla andra – särskilt eftersom jag har fått höra att du inte tycker att alla andra är lika mycket värda. Jag kan därför inte inkludera dig i detta festliga dit jag har bjudit in alla andra. Ja, alla utom du, eftersom du inte gillar att alla skall få komma.

Jag tror att Nobelkommitén kommer att få äta upp detta. Kanske i takt med att Nobelpriset förlorar sin status (vilka skall fylla på akademin framöver?).

•••

Det är också värt att ta en titt på vad som sker när någon i den svenska offentligheten kritiserar islam eller islamism. I det här fallet Iran och det faktum att en kvinna fängslats efter att ha försökt se en idrottsmatch (den väldigt ”svenska” artisten och en av bröderna Herrey har haft mage att ha en åsikt – han tyckte helt enkelt att det var förfärligt att kvinnan fängslades i den religiösa staten Iran). De intersektionella nätpoliserna och den efterföjande mobben (som inte att förglömma även består av fasta skribenter vid borgerliga och rikstäckande tidningar som Svenska Dagbladet (Soran Ismail)), lät då inte vänta på sig och kommer som en svärm med ett enda budskap. Be om ursäkt! Backa! Dra dig tillbaka! Att yttra något negativt om teokratin i Iran är islamofobiskt! Och givetvis rasistiskt.

Att backa. Att acceptera. Att maka på sig. Att dra sig tillbaka. Att be om ursäkt. Att vända ner blicken. Att gilla läget. Att tystna. Det är det vi skall göra. Or else…

Jag säger bara en sak.

Inte en chans.

•••

Avslutningsvis.

För att förstärka förståelsen kring just hur fientlig också den tidigare alliansregeringen faktiskt har varit kring detta med Sverige och att det ens skulle finnas något som är värt att bevara med Sverige, vill jag återge en artikel i Expressen av Folkpartisten och EU-politikern Birgitta Ohlsson från 2001, med följande spännande rubrik:

”Avskaffa Sverige!

Blågula fanor, rojalistiskt fjäskeri och fosterländsk glädjeyra. I dag på den svenska nationaldagen förväntas vi som goda medborgare att uppmärksamma vår nation.
De mest entusiastiska vallfärdar till hembygdsgårdar, sjunger nationalsången och firar som om det vore en nära släkting som fyllde 50. Men vad firas egentligen? Demokrati och öppenhet som präglar denna del av världen?   Ingalunda. Snarare ser vi en automatpatriotism och konservativt vurmande av nationalstaten. Trots att slumpen avgör var en människa föds, att nationalstaten sällan är den perfekta beslutsnivån och att världen blir mer globaliserad håller mänskligheten krampaktigt fast i nationen.   Fenomenet har avigsidor. ”Nationalism är en barnsjukdom, mänsklighetens mässling”, yttrade Albert Einstein 1924. Einstein var övertygad världsfederalist, en idé från antiken som förklarar att människor är medlemmar av en universell gemenskap.   Det är dags för oss som kallar oss för världsmedborgare att damma av världsfederalismen som vision för en mer rättfärdig värld genom att sträva efter en global union med federalistiskt statsskick. Varje land ska avstå delar av sin nationella suveränitet. Genom en global rättsordning kan mellanfolkliga konflikter lösas fredligt. En världslag ska stiftas av ett demokratiskt valt världsparlament och hävdas genom världspolis.   Fredstanken är central inom världsfederalismen likaså tron på internationell rätt och vårt gemensamma ansvar för att mänskliga rättigheter tillgodoses överallt.   Albert Einsteins liknelse mellan nationalism och barnsjukdomar är träffande. De är bägge svåra att kurera. Vi kan vara oense om vilka medel som ska användas i kampen. Men vi vet att i bägge fallen väntar något friskare i slutändan. Världsfederation är inte en utopi – utan ett mål för praktisk politik.”

[Jag återkommer med länk här]

Annonser

8 thoughts on “”Massinvandring” och att avskaffa Sverige, enligt Birgitta Ohlsson

  1. Jussi, vi har tidigare här på din blogg diskuterat invandring och Sveriges elit. Det jag ser som det allvarligaste i dagens situation är att den kappvändande vänstern nu inte bara nöjer sig med att riva samhällskontraktet utan även att förgöra grundvalen för samhället, tilliten och kulturgemenskapen. På andra sidan ser vi nyliberalerna riva gränserna i sin iver att omvandla samhället i närmast anarkistisk anda. Bägge sidor förenas i sin iver att riva det samhälle vi haft och ifrågasätta fundamentala begrepp i våra liv, såsom genus, vetenskap, logik, sanning, respekt för medmänniskor och allas rätt till en åsikt. Både vänstern och nyliberalerna använder invandringen som ett verktyg att permanent omöjliggöra ett återuppbyggande av det Sverige vi minns från mitten på 1900-talet. Tidigare försök av högern att styra Sverige mot ett mindre bidragsberoende, har nu ersatts av en medveten politik för att fullkomligt utarma landet och på den vägen omöjliggöra välfärdssamhället. Den 68-vänster som såg omfördelning av resurserna som vägen till socialism har nu utvecklats till en Trotskistisk rörelse med revolutionen som mål. Nyliberalerna ser på liknande sätt det bestående samhället som en onödighet och bidrar gärna till dess sönderfall. Det riktigt skrämmande är som sagt att både liberalerna som vänstern insett att med hjälp av en ohämmad invandring kan de på en relativt kort tid nå en stor samhällsomvandling som de bägge tror kommer gynna dem själva och de ideer de företräder. Sanningen är för oss humanister att samhällsomdaning är en långsam process som med fördel sker i samklang med folkviljan, dvs. Demokrati.

    • Onekligen får man intrycket av att nyliberalerna ser invandringen med tillhörande utarmning, snabba personalklipp, brottslighet, pengatvätt och lönedumpning (för flertalet) som ett sätt att knuffa landet i en riktning de aldrig hade kunnat få mandat för i allmänna val (och med benäget bistånd av EU). Carl Bildt lär ha sagt mot slutet av 1980-talet att ”det enda sättet att bryta sönder välfärdsstatens system är att överbelasta dem”. Han menade då: det enda politiskt möjliga sättet att knuffa många människor ut ur systemet och bryta den upplysta solidaritet som fanns var att köra sönder systemen och att smyga in mer och mer avgifter och underfinanisering. Både Göran Perssons senare regeringar och i än högre grad alliansregeringen körde in på den vägen, och det var inte bara sjukförsäkringar, skolor, pensioner och polis som revs upp utan också de system för offentlig insyn, förvaltning och förhandlingar som var viktiga för folkhemmet.

      Idag kan den som betalar notan eller ser ut att göra det i stort sett stänga dörrarna om sig, även då det är skattepengar man lirar med. Att ställa frågor eller kräva insyn och förhandlingar har blivit inopportunt.

  2. Det är inte utan att man ser sig om efter ett tillhygge Soran Ismail käftade med en SD,are om vem som var svensk,en svensk tycker det är ok att offra åsikt och yttrandefrihet,hellre än att kritisera Iran eller islam.Jag vet vem jag betraktar som svensk!Birgitta Olsson folkförädare en liberal i fascistisk förklädnad,en utopist som vill ha en världsregering,låter lite som den islamiska Ummah, n fy fan för henne!

  3. ”Det är svårt att spå, särskilt om framtiden”. Citatet har tillskrivits Storm P, Yogi Berra och några till. Men det ligger något i det – ingen dålig utveckling är oundviklig. Feministernas självförtroende sjönk något med valresultatet, och ett nyval snart med ännu mindre feministiskt valresultat är fullt möjligt. Debattklimatet, medieklimatet och politiken är ganska annorlunda i våra nordiska grannländer, och så olika är vi ju inte, och en svängning åt det hållet är möjlig. Vill jag tro…

    • Jo, man kan hoppas att den mediefeministiska vågen har passerat krönet – den har trots allt hållit på i tjugo år eller så – men media kommer att hålla den under armarna ett bra tag till. Många dagstidningar behandlar i stort sett Fi som om de vore ett riksdagsparti och skogen av frälsta feministiska tjejkrönikörer kommer inte att glesna på ett tag än. En rejäl förändring i massmedia lär vi inte få se förrän det kommer in nya aktörer på t ex dagstidnings- och tv-marknaden.

  4. Bra skrivet som vanligt Jussi !Det är helt sjukt det som händer i vårt samhälle med kulturmarxister,extremfeminister,muslimer som inte tål kritik och den havererade invandringspolitiken i en osalig blandning…

  5. Pingback: Jussi H Lundell om ”identitetspolitiken” som söndrare | Häxanmexan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s